söndag 30 december 2012

Hjälp MP tala klarspråk om köttet

Miljöpartiet håller på att ta fram ett nytt partiprogram. I en tid när såväl ekonomiska som ekologiska system rasar samman finns det gott om skäl att vara tydlig med behovet av kursändring för mänskligheten. Som partiprogramsombud för MP Huddinge kommer jag därför att arbeta för att utkastet till partiprogram ska vässas på viktiga punkter. En sådan viktig punkt är köttkonsumtionen.

Köttet är globalt den allra största klimatboven. Då måste naturligtvis Miljöpartiet ta köttkonsumtionen på största allvar om man vill vara trovärdiga i klimatfrågan. Det krävs politiskt ansvarstagande. Det duger inte att göra det till en fråga om vars och ens moraliska ställningstagande. Köttskatt eller andra former av ekonomiska styrmedel måste till.

I utkastet till partiprogram står nu följande under kapitel 3.3. Klimat, stycke 4:

För att klara klimatmålen måste takten i den miljötekniska utvecklingen snabbas på ytterligare. Men det räcker inte. Det krävs också en samhällsomställning och ändrade beteendemönster. Konsumtion som är starkt klimatpåverkande måste minska. Politiska insatser kan tillsammans med ett civilt engagemang samverka för en mer hållbar livsstil. En sådan livsstilsförändring kommer se olika ut för olika människor. Med ökade möjligheter att resa mer miljövänligt, handla mer lokalt producerat, äta mer vegetarisk mat, energieffektivisera hemmet och konsumera färre klimatpåverkande prylar, ökar möjligheten att leva ett gott liv inom de ramar miljön sätter.

Här är mitt förslag till skrivning:

För att klara klimatmålen måste takten i den miljötekniska utvecklingen snabbas på ytterligare. Men det räcker inte. Det krävs också en samhällsomställning och ändrade beteendemönster. Politiken ska utformas så att det blir billigt och enkelt att leva på ett mer hållbart sätt. Med hjälp av ekonomiska styrmedel och andra politiska insatser ska konsumtionen av kött och klimatpåverkande prylar minska. Miljövänligt resande, energieffektivisering och lokal produktion ska stimuleras. På så sätt ökar människors möjligheter att leva ett gott liv inom de ramar miljön sätter.

Vad tycker du? Kommentera gärna! Oavsett om du är medlem i Miljöpartiet eller inte kan du här också formulera egna och stödja andras förslag till skrivningar. Men dröj inte för länge! Den 6 januari stängs den digitala mötesplatsen.

Läs också: Södertäljeperspektiv där Karin Reuterswärd skriver att politik är att våga. Hans lilla Grönas nyårsönskning om återuppväckta politiska ideologier.

lördag 29 december 2012

Förskolebristen resultat av dålig politik

Det råder akut brist på förskoleplatser i Huddinge. Många barn och föräldrar kommer att få resa långt till förskolan och andra riskerar att bli helt utan plats. För att komma till rätta med problemen krävs en politisk kursomläggning i Huddinge. Barn måste prioriteras före industri och handel.

Kommunen förklarar situationen med brist på mark att bygga förskolor på. Men markbristen är inte ett öde som drabbat kommunen. Den är resultatet av den förda politiken. Den borgliga majoriteten har allt för lättvindigt sålt mark. Industrier och köpcentrum har satts före behovet av kommunal service. För att långsiktigt lösa situationenen måste kommunen bättre värna sin mark. Miljöpartiet ser gärna att kommunen också köper mark som kan användas för förskolor och annan välfärdsverksamhet. Barnen först – kommersen sist!

torsdag 20 december 2012

Mitt i undergången – seger för mänskligheten

Miljön och mänskligheten har vunnit en viktig seger! Igår fattade EU:s fiskeutskott nämligen beslut som innebär ett viktigt steg på vägen mot att rädda den fisk som hotas från utplåning i våra hav. Enligt beslutet ska fiskekvoterna i framtiden sättas utifrån vad bestånden klarar av för att vara livskraftiga. Kvoterna ska regleras i fleråriga planer istället för bara ett år i taget som idag. Detta för att undvika den ständiga huggsexa om kvoterna som idag allt som oftast slutar med seger för fiskelobbyn. Stor del i framgången för fisken och människan har Miljöpartiets EU-parlmentariker Isabella Lövin som arbetat oerhört hårt och konsekvent att få EU-kolossen att inse nödvändigheten av en ny fiskepolitik.

Beskedet från Bryssel är särskilt viktigt i den tid av undergångsstämning vi lever i. Jag tänker inte främst på oron över att Mayakalendern sägs ta slut imorgon (från och med i morgon är det för övrigt tomt även i min egen almenacka, men det uttolkar jag inte som armagedon utan tvärtom som jullov). Snarare syftar jag på de allt svartare rapporter om tillståndet för planeten som sköljer över oss, däribland Världsbankens larm nyligen om risk för fyra graders global uppvärmning till 2060. Därför tänker jag att det är särskilt viktigt att uppmärksamma också det som trots allt går åt rätt håll. Beskedet om en ny fiskepolitik hör definitivt dit. Tack snälla Isabella Lövin för hopp i juletid. Kanske är det inte undergången som väntar. Kanske befinner vi oss bara vid mänsklighetens vintersolstånd.

söndag 16 december 2012

Centern vågar drömma

Håll i dig nu. Här kommer något som aldrig tidigare hamrats fram på mitt tangentbord: Ett positivt inlägg om Centerpartiet. För första första gången under åtminstone den här mandatperioden får ett riksdagsparti medialt genomslag med ett förslag som kan kallas visionärt. Och det är det just Centern av alla som är avsändaren. I förslaget till nytt idéprogram förs nämligen idén om fri invandring fram. Jag kan inte annat än applådera – både över att partiet så tydligt lyfter fram invandring som något positivt för vårt land och över att man vågar drömma lite och levererar ett radikalt förslag i en annars allt sömnigare och mer teknokratisk inrikespolitisk debatt.

Den som känner mig vet att jag sällan är helt utan invändningar. Inte heller nu. Den argumentation man använder finns all anledning att ifrågasätta. Enligt ideprogramsgruppens ordförande Per Ankarsjö ”finns ett väldigt stort behov av arbetskraft i vissa typer av jobb som svenskar inte vill ha”. Invandrare ska alltså komma hit för att ta jobb med låg lön och låg status, som många infödda svenskar ratar. Det är lätt att konstatera att det många gånger fungerar så idag. Men till skillnad från Ankarsjö tycker jag att klassklyftor ska bekämpas.

Den grumliga argumentationen förtar inte min glädje över att Centern vågar befatta sig med en vision. Jag står gärna på samma sida som Ankarsjö när det handlar om att slåss för öppnare gränser. Det hindrar inte att jag hatar det klassamhälle han försvarar och att jag avfärdar hans arbetsmarknadspolitik som leder till att människor med små resurser utnyttjas.

Fler som bloggar: Birger Schlaug, Röda Malmö

söndag 9 december 2012

Myten om klimatsmart kärnkraft

Klimattoppmötet i Doha är över och den väntade katastrofen ett faktum. Man är så långt ifrån de nödvändiga besluten att man kan ifrågasätta poängen med att överhuvud taget arrangera klimattoppmöten. Här hemma rapporterar Aftonbladet att den svenska regeringen inte räknar med en fullständig omställning till förnybar energi. I veckan presenteras underlaget till ”Färdplan 2050”, Sveriges långsiktiga klimatpolitik. Där utgår man från att Sverige har lika mycket kärnkraft 2050 som idag. Logiskt, menar Jan Björklund och andra kärnkraftskramare som ivrigt odlar myten om att kärnkraft är del av lösningen av klimatfrågan. En myt som det är hög tid att slå hål på.

Att kärnkraften skulle vara fossilfri är helt enkelt inte sant. Vid såväl brytning som upparbetning av uran går det åt olja. Dessutom är den hårt subventionerade kärnkraften en bromskloss på utbyggnaden av förnybar energi. Att regeringen vill bygga fast oss i ett system som bygger på en ändlig resurs kan därför knappast glädja någon mer än kärnkraftslobbyn.

I Oskarshamns kärnkraftverk står en reaktor still. Strålskyddsmyndigheten ansåg säkerhetsbristerna vara så stora att man tog till den extremt ovanliga åtgärden att tvångsstoppa en reaktor. Tack vare vårt sårbara energisystem som bygger på storskalig kärnkraft riskerar vi nu få brist på el i vinter. Vi kan bara hoppas att det kan bli en välbehövlig väckarklocka som får oss att se behovet av en ny modern energipolitik. Då behövs en grön offensiv i debatten som kan slå hål på de myter som frodas om kärnkraftens "nödvändighet".

Fler som bloggar: Hans Wåhlberg (MP), Birger Schlaug

tisdag 4 december 2012

SDs stöd ett symptom på sjukdomen utanförskap

Den bruna högerns kostymklädda fasad har fått väldigt mycket uppmärksamhet den senaste tiden och knappast någon i Sverige lär ha missat hur riksdagsledamöter för SD beväpnat sig med järnrör i ett rasistiskt motiverat bråk. Samtidigt tycks stödet för SD orubbat av dessa veckor av turbulens, där skandalerna avlöst varandra. Såväl journalister som politiker har avlöst varandra med att vara förvånandsvärt förvånande.

Det sitter visserligen en bit inne att erkänna det, men den bästa och mest träffsäkra kommentaren till detta fenomen som jag uppfattat i den mediala störtfloden kom från Anders Björck (M), som jag extremt sällan brukar hålla med. I någon av alla morgonsoffor leverade han svaret att SD är ett missnöjesparti och för ett sådant finns det inget bättre än att bli attackerad av etablissemanget. Ett sådant parti arbetar medvetet och enträget på att odla sin egen offerstämpel och att få ett sådant här drev serverat är rena julafton för ett parti vars hela existens bygger på ett självpåtaget martyrskap.

Även om analysen är klockren så kanske den inte är tillfredsställande. Vi ställer oss upprepat frågan "men varför, VARFÖR, ser inte väljarna igenom SDs fasad ens när rasismen visas upp på bästa sändningstid, med bildbevis och allt?". För att finna svaret tror jag vi måste granska våra egna glasögon - hur vi ser på världen och på det vi sysslar med.

Politik ses av de flesta inom de demokratiskt lagda partierna och hos majoriteten av den seriösa journalistkåren som en intellektuell verksamhet. Vi granskar samhällsproblem och vi debatterar lösningar och söker stöd hos väljarna för dessa. Ett problem som granskats och debatterats friskt är till exempel att ett parti med uppenbart rasistiska värderingar växer så pass mycket att de kommit in i riksdagen. Vi försöker febrilt hitta den rationella orsaken och den minst lika rationella lösningen. Ska vi ta debatten eller tysta ihjäl? Ska vi köpa deras problembeskrivning men erbjuda en annan lösning? Eller ska vi rent av anamma bitar av deras politik för att neutralisera partiets stöd?

Jag tror att alla dessa frågeställningar bygger på en naiv syn på politikens rationalitet och alla dessa strategier kan vara dömda att misslyckas. Ett missnöjesparti är inte rationellt. Det mobiliserar inte stöd med hjälp av rationella argument eller samhällsförändrande visioner. Det mobiliserar utifrån en känsla av att vara utanför, att det är någonting som är fel på etablissemanget och att någon behöver röra om i grytan, strunt samma i hur, varför eller vad det leder till.

Men Sverigedemokraterna är inte bara ett missnöjesparti, och här skiljer de sig från sina föregångare i Ny Demokrati. Sverigedemokraterna är också ett fascistiskt parti. Fascismen är i sig en anti-intellektuell ideologi vars världssyn bygger på en känsla av en svunnen guldera då allt var bra, som sedan har förfallit, degenererats, förvanskats av en intellektuell elit. Det är upp till fascisterna, som är de enda som "sett ljuset" att väcka nationen och rädda nationen från undergång. Om detta sker med våld, som i till exempel Pinochets Chile, eller med brett folkligt stöd, det är av mindre betydelse. Målet helgar medlen.

För att få ett brett folkligt stöd behöver fascismen den explosiva laddningen som endast riktigt dåliga tider kan leverera. Det är när fascismen kan dra nytta av missnöjesröster som den har möjlighet till ökat väljarstöd. Det är ingen slump att Hitler kunde få över 30 % av tyska väljare med sig under den värsta ekonomiska depression som Europa då hade upplevt i modern tid. Det är heller ingen slump att det enda land i Europa som idag har ett öppet nazistiskt parti i sitt parlament är krisens Grekland. Och det är ingen slump att Sverigedemokraternas stöd ökar i ett Sverige med hög arbetslöshet och där regeringens recept bygger på att öka klyftorna, försämra trygghetssystemen och därmed öka utanförskapet.

Det är inte så att 30-talets tyskar var mer antisemitiska än övriga européer, eller att dagens greker för den delen skulle vara det. Det är inte heller så att svenskar idag är mer rasistiska än före 2006. Det är när samhället drabbas av sjukdomen utanförskap och känslan av hopplöshet som den fascistiska infektionen får bäst möjlighet att bita sig fast och växa. Ju extremare utanförskap, dessto extremare blir missnöjesreaktionen. Och inget enar ett allmänt missnöje lika effektivt som en syndabock. Om det är judar, muslimer eller "kulturmarxister" spelar mindre roll. Det viktigaste är att allt som är fel är någon annans fel. Att argumenten inte håller för en intellektuell, kritisk granskning spelar inte heller roll. Det är känslan av att allt är åt helvete och det är "deras" fel som mobiliserar.

Jag är övertygad om att endast en liten klick av Sverigedemokraternas väljare är fascister. Det är den kategorin som hängt med partiet sedan man kallade sig Bevara Sverige Svenskt och man skanderade "Sverige åt svenskarna - sha la la la la". Nu skanderar man det oskyldigare "Jimmie Åkesson - sha la la la la", men järngänget är det samma. Väljarna däremot har man endast fått genom att klä sig i kostym, putsa retoriken och försöka framstå som ett respektabelt parti som vanliga missnöjesväljare kan lägga sin röst på för att uttrycka sin ilska.

Därför tror jag att debatten om att "ta debatten eller ej" fokuserar fel. Debatten ska tas, men den kommer inte att besegra fascismen. Vid hög feber och huvudvärk kan smärtstillande lindra, men inte bota. Missnöjesrösterna är ett symptom, men sjukdomen är att många faktiskt har skäl att vara missnöjda. Inte för att det är invandrarnas, judarnas, muslimernas, kulturmarxisternas eller medias fel. Det berättigade missnöjet orsakas av arbetslöshet i kombination med att grundtryggheten dragits undan från under våra fötter. Att hela lokalsamhällen läggs på soptippen när jobben försvinner, att staten har satt en tidsgräns för hur länge man kan vara sjuk, oavsett medicinska faktum, att arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst tvingas agera den utsattes värsta fiende istället för en stödjande hand.

Botemedlet mot samhällets utanförskapssjuka är att bygga upp grundtryggheten igen, inte att fortsätta nedmonteringen. Satsa på en skola värd namnet istället för skatteavdrag för läxhjälp, satsa på att anpassa samhället för framtidens utmaningar genom en klimatomställning, istället för att passivt se på när klimatprognoserna skenar mot stupet. Utbildning, demokratisk delaktighet och gröna jobb. Det skapar framtidstro och engagemang. Genom att vända trenden och skapa en känsla av att vi är på väg mot något bättre snarare än mot undergång - det är vad som på sikt kan förpassa järnrörsdemagoger åter till periferin.

söndag 2 december 2012

Dra undan mattan för järnrörshögern

Sverigedemokraterna har löpt gatlopp i medierna de senaste veckorna. Ändå – eller kanske just därför – ökar de i opinionen. Jag tror att Sverigedemokraterna kan oskadliggöras. Men då krävs en radikal opposition som vågar ta strid mot regeringen och att samtliga partier som tror på människors lika värde står upp för en human flyktingpolitik, bland annat genom att ge kommunerna förutsättningar för ett bra flyktingmottagande.

Indignationen över skränande och järnrörsvevande sverigedemokrater har vällt fram på såväl sociala som i asociala medier den senaste tiden. Med rätta, naturligtvis. Den människosyn som blottläggs i Kent Ekeroths film ”Tre nyanser av brunt” borde inte höra hemma i vårt samhälle. Men den som läst SD:s principprogram kan knappast bli förvånad över rasismen och sexismen. Den är inte fyllesnack, utan noggrant utmejslad politik. Därmed är det inte heller något att förvånas över att Sverigedemokraterna ökar i opinionen. Den som upprörs av sexism och rasism gör rimligen ett annat partival oavsett vad som står på Expressens löpsedlar.

Jag tror att Sverigedemokraterna kan förpassas ur riksdagen. Men det hänger inte i första hand på hur deras egna företrädare sköter sina kort. Viktigare är hur de övriga partierna agerar. Med en livaktig opposition som formulerar tydliga alternativ till alliansen kommer SD:s utrymme minska väsentligt. SD uppfattas idag av vissa väljare som det enda parti som står emot regeringen. Det är visserligen inte sant. Sverigedemokraterna hjälper regeringen att driva igenom en politik som ökar klyftorna och minskar tryggheten. Men när oppositionen hellre presenterar affärsplaner än fångar upp den vrede och oro som som uppstår med stigande arbetslöshet och försämrad välfärd kan en röst på Sverigedemokraterna framstå som ett sätt att protestera mot att ingen på allvar tar tag i samhällsproblemen.

En radikal politik drar undan mattan för främlingsfientliga krafter. En radikal politik som minskar klyftorna istället för att ställa grupper mot varandra. En radikal politik som ger oss trygghet när vi blir sjuka och arbetslösa istället för att sprida rädsla. En radikal politik som bekämpar arbetslösheten istället för de arbetslösa, gärna genom stärkt utbildning, grön omställning och arbetstidsförkortning.

Om Sverigedemokraterna inte ska få jordmån att växa i vill det också till att övriga partier står upp för en human flyktingpolitik. Det är sorgligt nog inte fallet idag. Samtidigt som bilderna från krigets Syrien sköljer över oss som flodvågor av blod och trasighet säger alltfler kommuner nej till att ta emot fler flyktingar. Om inte staten tar sitt ansvar och ökar ersättningen till kommunerna för mottagandet är risken stor att många flyktingar får en sämre start i Sverige. Men inte nog med det. Faran är också stor för att människor börjar se på flyktingmottagande som en börda istället för en möjlighet och som ett självklart sätt att visa solidaritet med utsatta människor. I längden vinner vi alla på att det kommer nya människor till vårt land. Men det går inte att blunda för att själva mottagandet kan innebära påfrestningar på redan hårt ansträngda kommunbudgetar. Staten måste därför säkerställa att öppenhet och solidaritet lönar sig varje dag. Då minskar samtidigt utrymmet för järnrörshögern.

Mer att läsa: Södertäljeperspektiv (vår nya tvillingblogg där Karin Reuterswärd skriver sedan hon flyttat till Södertälje), Flyktingbloggen, Maria Ferm (MP), Jan Guillious krönika i Aftonbladet

torsdag 29 november 2012

Att hoppas trots allt

Larmapporterna om den globala uppvärmningen duggar tätt nu. Nyss var det Världsbanken som varnade för en temperaturökning på fyra grader. Nu rapporteras om issmältning på Grönland och Antarktis i rasande fart. Måtte dessa allt mer alarmerande rapporter väcka oss alla – från delegater på klimattoppmötet i Doha till partiprogramsskrivande miljöpartister. Jag tror att vi behöver överväga alla tänkbara åtgärder mot klimatförändringarna. Om hoppet om framtiden ska leva, kanske även kontroversiella sådana som manipulation av klimatet genom ”planetär ingengörskonst”.

Klockan är inte fem i tolv längre. Troligen är den snarare fem över tolv. Om vår art ska överleva finns det knappast en sorts åtgärder som kan rädda oss från klimatkollaps. Det räcker inte med tekniska lösningar som nya bränslen och solceller. Vi måste byta livsstil. Vi inte kan konsumera oss lyckliga. Vi kan inte proppa magen full av kött.

Visst, orden ”kan inte” är otidsenliga och tråkiga. Vi är ju uppfödda på lögnen om att allt är möjligt. Allt är inte möjligt. Men jag tror att livet är möjligt. Det tänker jag tro tills jag är död. Att konsumera oss lyckliga är inte möjligt. Men att leva oss lyckliga. Att älska, skratta och dansa. Ett adjö till den ekonomiska tillväxten kan innebära att annat än pengar kan växa. Hälsa och relationer. Demokrati och gemenskap. Kultur och kunskap.

Kanske är vi så sent ute att det inte heller räcker att byta livsstil. Kanske måste vi också ha beredskap för att planetär ingengörskonst blir nödvändig för att hejda den globala utvecklingen. Det handlar om att kyla ned klimatet på konstgjord väg, t.ex. med hjälp av stora speglar som skickar tillbaka solstrålarna ut i rymden. Miljörörelsen har på goda grunder varit skeptisk mot planetär ingengörskonst, bland annat på grund av den stora osäkerhet som finns kring vilka risker sådana projekt kan ha. Jag är rädd att vi kan komma i ett läge där vi behöver ta stora risker för att undvika katastrofer av bibliska mått. Jag tror att det kan vara klokt att intensifiera forskningen kring planetär ingengörskonst samtidigt som drastiska åtgärder måste tas för att minska utsläppen.

Kom igen, människan. Jag vill leva. Jag vill se barn växa upp som sätter nya generationer till världen. Jag vill att de ska kunna tro på framtiden utan att betraktas som fullständigt dumma i huvudet. Jag vill fortsätta tro och hoppas. Trots allt.

Fler som bloggar: Pyttiminpanna Birger Schlaug

tisdag 27 november 2012

Religionsfrihet, ja visst - men tydligen inte i svensk skola?

Jag blir så trött! Nu går herrar borgerliga ministrar, Hägglund (KD) och Björklund (FP) ut i DN och vill ändra skollagen om den innebär att skolorna inte tillåter psalmsjungande, julevangelium och bibelreferenser. Avsaknad eller ej av samlingslokaler i skolorna så börjar det nog bli dags att skilja skolan från kyrkan - det är ju några år sedan nu vi skilde kyrkan från staten. Gympasalar är kanske inte lika stämningsfyllda lokaler men bör i alla fall hålla en neutral utsmyckningsnivå vad gäller religiösa attribut. Det är väl också en gång för alla dags att släppa tron att alla svenskar (och då pratar jag inte om etniska svenskar, utan alla svenskar) ska leva i den bullerbymiljö som tilltalar SD så, om vi ska vara trovärdiga i att vi vill ha ett samhälle byggt på mångfald. Religion utövas privat, och svensk skola måste vara konfessionslös oavsett vilka etniska grupper som är representerade i skolan. I skolan ska man lära sig om olika religioner, företrädesvis av lärarna, vilket sedan kan kombineras med studiebesök hos flera olika religioner/församlingar. Nog så.

måndag 19 november 2012

Hur skapar vi blomstrande bostadsområden?

Ibland är grön politik väldigt enkel. Ibland finns det bara vinnare. Genom att satsa på att rusta upp våra miljonprogramsområden får vi mer energisnåla och klimatsmarta bostäder. Samtidigt skapas jobb, ofta i områden där arbetslösheten är hög. Men inte nog med det. Om vi som bor i miljonprogamsområdena själva får makten att utforma upprustningen kan också människors stolthet över sitt område och samhörigheten mellan grannar växa.

Bäst av allt är att detta inte bara är ljuva, gröna drömmar. Det finns redan ett flertal lyckade exempel att ta lärdom av. Ett sådant är Västra Gårdsten utanför Göteborg där de boende i området gavs makt och resurser att rusta upp sitt område. Eftersom de boende gavs makten över utförandet blev effekterna inte bara snyggare och drastiskt minskad energiförbrukning. Människor lärde känna varandra när de fick ett gemensamt projekt. Tryggheten ökade och brottsligheten minskade.

På onsdag bjuder Miljöparitet i Huddinge in till möte om framtidens Vårby. Hur vill vi som bor där utveckla vårt område? Hur kan en politik för trivsammare bostadsområden se ut? Förhoppningen är att många vill komma och dela sina tankar och idéer – och därmed vara med och forma en politik som kan få såväl Vårby som andra områden i Huddinge att blomstra.

söndag 18 november 2012

Är det verkligen JAS-plan vi behöver?

På Svenska Dagbladets debattsida bråkar socialdemokraten Peter Hultqvist med den moderata försvarsministern Karin Enström om finansieringen av nya JAS-plan. Nog kan man förstå att frågan kan väcka debatt. Det handlar trots allt om hur man ska få fram upp emot 100 miljarder. Men desto mer häpnadsväckande att Alliansen och Socialdemokraterna är så rörande överens i själva grundfrågan: att nya JAS-plan är en god investering.

Jag letar efter frågetecken i Enstöms och Hultqvists artiklar. Någon liten tvekan över om prioriteringen av JAS-plan är självklar i en tid när behoven av investeringar i välfärd och grön omställning är skriande. När vi behöver lägga räls kors och tvärs över landet om inte Sverige ska stanna. När vi behöver förnybara energikällor högt och lågt, till havs och på land. När åldersbomben tickar och vi måste agera nu om det ska finnas tillräckligt med äldreboenden och kompetent personal för morgondagens äldre. Men sossar och moderater tvivlar inte – nya coola JAS-plan är högst på önskelistan. Så länge det pangar och smäller får det kosta vad det vill. 

Får man be om alternativ i svensk politik?

tisdag 13 november 2012

Maline Holmlund: På rätt sida linjen

Maline Holmlund är idag gästskribent på Huddingeperspektiv.

Det pratas ju en del om arbetslinjen. Arbetarnas linje, det låter så fint. För folket liksom. Men nej vad dum jag är. Det är ju arbetslinjen. Jobben, jobben, jobben! Vi vill ju inte ha det som i Grekland va? Arbetare och deras rättigheter känns allt mer ointressant i debatten.

Vem vill förresten vara arbetare när man kan vara entreprenör? Ungdomar säger nog hellre: Visst jag är timvik. på manpower, men jag har ju också en modeblogg och snart snart får jag reklamsponsorer på den.

Vi vill synas på sociala medier, bloggar och twitter. Vill ha en Iphone 5. Hela våra liv ska omvandlas till marknadsföringsprojekt. I en tid där glappet mellan fattig och rik växer blir det allt viktigare att visa att man håller sig på rätt sida. Den där man har tillsvidareanställning och kan ha andra som städar åt en hemma och andra som läser läxor med ens barn så att de också kan hålla sig på rätt sida.

Solidariteten mellan människor minskar ju mer konkurrensen ökar. För om man faller så faller man djupt. Taket för a-kassan har inte höjts på 10 år och att få en tillsvidareanställning har blivit mer att likna vid att vinna på lotto för en person under 25 år. Men varför ska det höjas, det är ju bidragslinjen. Det förhindrar ju drivet att komma på något nytt, skapa sig själv ett nytt jobb. Ivriga bävrar och sänkt a-kassa ska få var och en att bli sin egen lyckas smed. Att a-kassa är en försäkring och att allt fler människor får bidrag från exempelvis kyrkan nu är en bieffekt, de tynger ju inte de statliga välfärdssystemen.

De som inte kommit ”in” på arbetsmarknaden; bemanningsanställda, behovsanställda och visstidsanställda, har ett påvert skydd. Det går inte att organisera sig fackligt när man har en prekär arbetssituation och riskerar att förlora jobbet vid minsta ifrågasättande. Facken kan sällan hjälpa den som inte har fast anställning. Alla ska arbeta och skapa mer vinst åt sina företag, men vem skapar trygghet åt arbetarna? Den svenska modellen ter sig ihålig när fackförbund och a-kassor urholkas och när arbetarrörelsen tappat sin förankring i industrin.

Arbetslinjen är en linje där arbetsgivarna står med trumfkort på hand. Det är arbetsgivaren som ska skapa arbetarnas trygghet utifrån en definition som speglar de egna vinstsyftena. Passar det inte kan du starta ett eget företag med f-skatt.

Vi ska alla stå beredda att sälja oss på den marknad som är arbetslinjens och vi ska göra det för jobbens skull, för tillväxtens, inte för oss själva. Gamla arbetarkrav som sex timmars arbetsdag har sällan känts mer avlägset.

Maline Holmlund





söndag 11 november 2012

Solidaritet i Skarpnäck

Att det är ett kallt och hårt samhälle vi lever i är lätt att konstatera. Desto viktigare att även visa på motsatsen som finns den också. För mitt i all kris och död och profitjakt och utförsäkringar och välfärd under attack bryter solidariteten igenom. Människor hjälps åt. Människor förändrar, där de är, med fötterna i det lilla och blicken i det stora. Det som sker i Skarpnäck med flera Stockholmsförorter just nu är inspirerande exempel.

I förra veckan drabbades ett flerfamiljshus i Skarpnäck av en våldsam brand. 200 människor stod plötsligt utan hem, många hade förlorat i princip allt de ägde. Flera saknade hemförsäkring och ställdes mer eller mindre på bar backe. En tragisk händelse, men det är inte tragiken jag vill berätta om utan om det som hände sen. Innan räddningstjänsten hunnit få branden under kontroll hade den ideela mötesplatsen Sputnik arrgangerat en klädinsamling för de drabbade. Och bara några timmar senare fick man säga nej tack till fler kläder, då lokalen svämmade över av de klädpåsar människor lämnat in. Sedan dess har människor ställt upp med allt man överhuvud taget kan föreställa sig. Drabbade har kunnat komma till mötesplatsen för att få stöd och tröst, för att äta och samtala och för att få hjälp med efterlysningar av saker man behöver – från barnvagnar till medicinsk utrustning.

Men Skarpnäck har inte bara ett civilt samhälle som lindrar i nöden. Här finns – liksom i en rad andra förorter – nätverk som arbetar för samhällsförändring. Nätverk som verkar i det lilla, lokala sammanhanget och tänker på de stora, nationella och globala sammanhangen. Det handlar om allt ifrån öppna matlag och ”folkodlare” som gemensamt odlar grönsaker till aktionsgrupper för en stärkt förskola och rätt till bostad. Den gemensamma nämnaren finns i att människor går samman för att bygga gemenskap och forma alternativ till egoism och profittänkande.

Vi lever i en tid när vi förväntas vara antingen konsumenter eller entrepenörer eller båda delar samtidigt oavsett om det gäller våra relationer eller våra barns skolgång. Då uppstår politik i samma stund som man gör saker tillsammans, utan en tanke på materiell vinning. När ett nätverk i Hagsätra under tre månader förra hösten arrangerade gratis-loppis utanför tunnelbanan där människor kunde få saker de behövde och lämna saker de inte behövde, väckte först förvirring hos många. Gratis? Efter behov? Kan det fungera? Varför gör man så? Och så ledde denna enkla, konkreta handling till samtal och funderingar kring vår konsumtion, våra behov och vårt ekonomiska system.

Bra saker händer. Det är sällan vi får läsa om dem i tidningen. Vi får se till att berätta för varandra om dem istället. Vi behöver alla påminnelser vi kan få om vilka vi egentligen är: människor som behöver andra och som behövs av andra.

söndag 4 november 2012

Rädda MP:s framtidsdrömmar!

Idag är sista chansen att ge synpunkter på det första utkastet till Miljöpartiets nya partiprogram. Jag skyndar mig att logga in och ge mitt stöd till ändringsförslag som målar upp visionen om ett annat samhälle, byggt på gemenskap och hållbarhet istället för jakt på mer välstånd åt mig. Jag hoppas att alla som drömmer om ett annat samhälle gör det samma. Du behöver inte vara medlem i partiet för att delta.

Vi lever i en tid när illusionen om den eviga tillväxten spricker. Det blir allt mer uppenbart hur omöjligt det är att hela tiden pressa ut mer och mer av planeten vi bor på och av oss som arbetar. Vi ser ekonomiska kriser breda ut sig. I takt med att priserna skjuter i höjden på de råvaror som naturen ger oss – från vete till olja – blir det samtidigt allt svårare att se en väg ut ur kriserna. Vi ser hat och och främlingsrädsla välla fram i samhällen där arbetslöshet blivit ett normaltillstånd och framtidstro ett privilegium för eliten samtidigt som de som har jobb slits ut på en allt mer brutal arbetsmarknad. Kort sagt: Vi ser systemet braka samman. Det borde våras för systemkritik. Tyvärr finns tendenser till att Miljöpartiet tvärtom backar från visionen om ett annat samhälle, bortom den ”eviga” tillväxten. Vi som vill att Miljöpartiet ska ge plats för drömmarna behöver agera.

När jag loggar in på partiprogram.mp.se idag ger jag mitt stöd till tydliga förslag om arbetstidsförkortning. Det är en konkret åtgärd som visar vägen mot ett samhälle där gemenskap och hållbarhet sätts före en jakt på mer välstånd åt mig som är dömd att misslyckas. Visst kommer vi att möta hårt motstånd i debatten om vi vågar stå upp för en sådan politik. Visst kommer borgliga ledarskribenter kalla oss för tomtar och troll och bakåtsträvare. Men jag är övertygad om att vi kan vinna så många andra än Peter Wolodarski. Att vi kan bli ett självklart alternativ för dem som kommer i kläm när kriserna tilltar och för dem som vågar drömma om vägar ut. Vågar du?

onsdag 31 oktober 2012

Brev till Jan Björklund

                                                                                                                  Vårby 121031

Kära Jan Björklund. Jag vet att du vill att jag och mina lärarkollegor ska prestera bättre. Jag lovar att göra mitt bästa. Men får jag samtidigt i största ödmjukhet be om en gentjänst? Vad tror du om att ge mig och mina kollegor lite arbetsro? Det där med betyg från fyran som du föreslog häromdan – kan vi inte ta och strunta i det?

Jag har höstlov nu och vill egentligen inte tänka på skolan, hur roligt det än är att undervisa. Jag är ganska trött. Att sätta sig in i den nya läroplanen och det nya betygssystem som successivt började införas förra läsåret sätter sina spår. Det är ju inte så att allt det vanliga avstannar. Planering, lektioner, rättning, samtal, mejl, samtal, mejl, möten, bedömning, möten, bedömning, samtal, dokumentation etcetera pågår samtidigt som man ska förstå innebörden av läroplan och betygskriterier.

Jag förstår Jan, att du kanske har svårt att förstå när jag säger att jag är trött. Din energi tycks aldrig sina. Men själv är jag en ändlig resurs och jag vill räcka länge. Därför vill jag vädja: inga fler stora skolreformer nu.Åtminstone inte sådana som inte leder till bättre skolresultat. Grisen blir inte tjockare för att man mäter oftare, som Lärarförbundets ordförande så vackert formulerar det. Lägg istället din energi på att ge mig och mina kollegor förutsättningar att ge varje elev vad den behöver. Ge oss ständig fortbildning så att vi får fler verktyg att sätta i händerna på eleverna. Ge oss tid att reflektera över vad vi håller på med och vad vi kan göra bättre. Ge oss fler kollegor att dela det stora ansvar som ligger på våra axlar med. 

Ska vi säga så? Du ordnar mer resurser till skolan och låter oss arbeta i fred, så ordnar vi bättre skolresultat. Jag ser fram emot ditt svar.

Med vänliga hälsning
Olof Olsson
lärare i svenska

Fler som bloggar: Peter Andersson (S)

söndag 28 oktober 2012

Lycklig förnekelse

Orkanen Sandy vräker sig in över USA. Katastrofala följder hotar. Människoliv är i fara. En evakuering av 375 000 New Yorkbor förbereds. Svenska Dagbladet med flera väljer vinkeln: ”Orkanen Sandy stoppar flyget” och tycks anse att SAS inställda flygningar är det mest intressanta för läsarna. Så innerligt jag önskar att jag kunde instämma i Svenska Dagbladets nyhetsvärdering.

Lyckost Svenska Dagbladets tänkta läsare. Lyckost den som inte ser större bekymmer än inställda flygningar. Lyckost den som inte genast tänker att här har vi ännu ett tecken på skenande klimatförändringar som kräver handling NU. Lyckost den som inte frustande sliter sitt hår och tvångsmässigt spontanpredikar om hur i helvete någon kan bry sig om inställda flyg eller för den delen krogmoms när klimatet varje dag släcker människoliv runt om på jordklotet och när vi hela tiden fattar beslut om nya motorvägar, köttsubventioner och annat som kommer leda till ännu fler förlorade människoliv och ödelägga ännu mer av den jord våra barn skulle leva av. Lyckost den som förnekar.

torsdag 25 oktober 2012

Vi har ju fått rätt - dags att kliva fram!

Svenska folkets skulder bara ökar och ökar. Nu måste regeringen agera innan situationen blir alarmerande. Det är budskapet i miljöpartisterna Per Bolund och Mats Pertofts debattartikel i Svenska Dagbladet. Jag applåderar. Samt hoppas att gröna röster snart också talar klarspråk om att vi behöver ta oss bort från ett samhälle byggt på tron om evig tillväxt. Finanskrisen tyder på att den gröna rörelsen haft rätt på centrala punkter. Då är det tid för oss gröna att ta ett kliv framåt.

Finansminister Anders Borg missar inte ett tillfälle att slå sig för bröstet. Sverige är inte Grekland. Här tar vi ansvar för ekonomin. Men faktum är att den totala skuldsättningen – de sammanlagda offentliga OCH privata skulderna är på ungefär samma nivå som i Grekland. Statsskulden är betydligt större i Grekland, men de privata skulderna är större i Sverige. Vi belånar våra bostäder upp till taknocken så att bankerna kan göra mångmiljardvinster och låna ut ännu mer pengar till privatpersoner och företag. Också till konsumtion lånar vi. Till platt-TV:s och semesterresor. Så att hjulen kan fortsätta snurra och Anders Borgs leende hållas på plats.

Jag har länge efterlyst gröna röster i debatten om finanskrisen. Därför blir jag glad över Bolund och Pertofts artikel. Nu väntar jag på nästa steg: att någon vågar tala klarspråk om att det är det ekonomiska system som bygger på evig tillväxt som är problemet. Och att vi tillsammans ägnar all tankemöda i världen åt att hitta vägar ut ur systemet.

Den gröna rörelsen kan inte acceptera ett samhälle som kräver att vi ständigt ökar såväl vår ekonomiska som ekologiska skuld för att inte rasa samman. Vi måste ställa de jobbiga frågorna och söka alternativen. Vi kan göra det med gott självförtroende. Verkligheten håller på att ge den gröna rörelsen rätt på viktiga punkter. Mer rätt än jag skulle önska, men ändå. Låt oss gå framåt.

Fler som bloggar om tillväxtmani: Ekoteologi och Röda Malmö

fredag 19 oktober 2012

Ett miljöparti utan miljö?

Jag har redan fått signaler om intern kritik mot ett urvattnat utkast till partiprogram för Miljöpartiet. Nu kan jag inte låta bli att notera vad Naturskyddsföreningen skriver apropå en undersökning som egentligen behandlar i vilken utsträckning miljöfrågor har tagits upp i de olika partiledarnas tal under de senaste två åren men också snuddar vid budgetar/skuggbudgetar samt partiprogram och arbetsplaner (S). I talen ligger MP bra till, liksom Naturskyddsföreningen påpekar att det finns stora miljösatsningar i skuggbudgeten. Om det nya pratiprogramsutkastet kan man dock läsa följande:
Men när förslaget till nytt partiprogram nyligen sammanfattades saknades ordet miljö som en förutsättning för välståndet, partinamnet till trots.
Och det är allvarlig kritik, som partiet bör ta till sig. Miljöpartiet kan - och måste kunna - mycket bättre än så! Utan ett partiprogram som analyserar förutsättningarna på ett rimligt sätt, och tydligt stakar ut målen, blir politiken lätt lika urvattnad som programmet. Så vill vi inte ha det!

torsdag 18 oktober 2012

Tid att lyfta blicken mot världen

Sverige är ingen ö. Vårt beroende av omvärlden blir allt mer uppenbart. Samtidigt lyser det globala perspektivet allt mer med sin frånvaro i svensk politik. Den internationella utblicken stannar allt som oftast vid att ministrar (läs: Anders Borg) slår sig för bröstet och basunerar ut att vi är så mycket bättre än alla andra (särskilt grekerna). Miljöpartiet i Huddinge vill bidra till att lyfta blicken mot världen. I samband med kommunens demokratidagar bjuder vi därför in till samtal om hur Huddinge kan bli en aktör för hållbar global utveckling.

Världen tränger sig på. På vår kontinent sprider sig den ekonomiska krisen och med den följer oro och spänningar. Statsmän som nyss talade vackert om europeisk gemenskap pekar plötsligt finger mot varandra. Samtidigt ger sig desperata människor som tappat tilltron till demokratin ut på gatorna med stenar i händerna.

Och det är inte bara ekonomisk kris vi står inför. Klimatkrisen är här. Energikris kan följa. På nolltid kan nya virussjukdomar spridas över världen. Men kanske gör de globala hoten också det möjligt för mänskligheten att komma samman. Om vi väljer det. Vår arts möjlighet till överlevnad är beroende av samarbete. Så var det i byn på savannen för 200 000 år sedan, så är det i vår globala by idag.

Kom till ABF-huset i Huddinge på lördag kl 11.30 till samtal om Huddinge som aktör för hållbar global utveckling. Medverkande bland andra Valter Mutt, biståndspolitisk talesperson.

söndag 14 oktober 2012

Bostadsbrist bäddar för borglig politik

Rätt till bostad. Så självklart det borde vara. Det är lätt att inse hur dålig bostadsbristen i Stockholm och många andra städer är. För människor och för samhället i stort. Ändå fattas inte de politiska beslut som krävs för att behovet av bostäder ska tillgodoses. Ändå fortsätter utförsäljningarna och de mer eller mindre framtvingade ombildningarna till bostadsrätter.

Det är klart att vi behöver någonstans att bo om vi ska kunna studera och arbeta. Om vi ska kunna ta hand om oss själva och våra relationer. Likt förbaskat fortsätter Alliansen såväl i Sverige som Stockholm och Huddinge att föra en bostadspolitik för bostadsbrist. Kanske för att bostadsbristen är en guldgruva för bland andra banker som gör miljardvinster på en bostadsmarknad där dyra banklån i bland är enda vägen till tak över huvudet. Kanske också för att bristen på bostäder i allmänhet och hyresrätter i synnerhet får människor att tänka mer borgligt.

Det är klart att den som har dyra lån att betala är angelägna om att få mer pengar i plånboken. Det är klart att det då smakar gott med jobbskatteavdrag ett, två, tre, fyra, fem. Vi som vill bygga ett samhälle på långsiktighet och solidaritet snarare än profittänkande måste därför inse hur central bostadspolitiken är. Det är utmärkt att Miljöpartiet har tagit tag i detta politikområde och börjat formulera förslag på hur vi ska få fram fler billiga hyresrätter. Men mer finns att göra på området om vi ska bli en stark tredje kraft i svensk politik. Hur tänker du att en bostadspolitik byggd på solidaritet ser ut?

Igår inleddes den så kallade Bostadsveckan med en demonstration i Stockholm till stöd för hyresrätten. Se här mer om vad som händer under veckan.

Läs gärna Johan Berggrens utmärkta artikel i Ordfront Magnasin om bostadsbristens Stockholm.

söndag 7 oktober 2012

Grön växtkraft kommer underifrån

Jag sitter på tåget på väg hem från Miljöpartiets kommundagar och samlar intrycken. Det som mest tog tag i mig under helgen var ett brinnande tal om hur ett grönt parti kan bli en kanal för människor som ingen annan lyssnar på. Om hur ett grönt parti kan bli en kraft för radikal förändring när alla andra nöjer sig med att tävla om maktpositioner. Alexandra Philips från det gröna partiet i Storbritannien var den som talade. Jag hoppas att det var fler miljöpartister än jag som lyssnade andäktigt. Särskilt den partitopp som just nu ställer dörren på vid gavel för resursstarka lobbygrupper.

De brittiska gröna har på senare tid vunnit stora framgångar lokalt. Bland annat är man nu det tredje största partiet i London. Man har gjort det genom att vara rösten underifrån. Man har gjort det genom att vara ett tydligt alternativ till de stora jättarna, Tory och Labour. Man har gjort det genom friskt, uppkäftigt motstånd mot en marknadsliberalism som spårat ur med förskräckliga följder för människor och miljö. Man har gjort det med konstruktiva förslag som skiljer ut sig från mängden.

Liksom i Storbritannien har vi i Sverige en socialdemokrati som lämnat ett stort tomrum efter sig. Socialdemokraterna är inte längre en röst för människor med små marginaler. Man företräder inte dem som ställs åt sidan på en allt hårdnade arbetsmarknad. Man har slutat försvara en gemensam välfärd för alla. Här finns en historisk uppgift för ett grönt parti som förstår att solidaritet med människor, natur och kommande generationer hänger samman.

Därför vill jag uppmana gröna partitoppar att lägga örat mot marken. Läs rätt: marken, inte marknaden. Vill vi vara en rörelse för de många gäller det att lyssna på röster som inte bärs fram av megafoner. På dem som inte har stora lobbyorganisationer i ryggen. Jag blev under helgen äcklad av av att se vilket utrymme som erbjöds i panelsamtal och seminarier åt företag och lobbyorganisationer som Vattenfall, Friskolornas riksförbund, Vårdföretagarna och andra som betalt dyra pengar för att få medverka.

Äcklet är trots allt inte den känsla jag tänker bära med mig hem. Jag bär med mig hoppet om en grön rörelse för förändring. En grön rörelse som bygger underifrån och formulerar en politik där de många människorna formulerar en politik för de många människornas behov. Här och nu och i det långa loppet.

torsdag 4 oktober 2012

Det enda miljöpartiet kan bli vassare

Nu har alla partier i oppositionen presenterat sina budgetalternativ. Jag hade önskat mig modigare oppositionspartier som vågat formulera tydligare alternativ till regeringens politik. Det betyder inte att alla partier är identiska. En jämförelse mellan de olika partierna visar exempelvis att det bara finns ett parti med en miljöpolitik som skulle göra verklig skillnad. Sorgligt nog.

Jag hade hoppats på en tydligare grön politik. Jag hade önskat att man helt avhållit sig från att delta i skattesänkarracet och ännu tydligare prioriterat investeringar i förnybar energi och kollektivtrafik. Jag hade önskat arbetstidsförkortning för fler, även om prioriteringen av personal i äldreomsorgen är klok i sig. Jag hade önskat att man vågat föreslå köttskatt för att komma åt den globalt största källan till växthusgasutsläpp.

Men även om jag vill se mer av mitt parti är det tydligt att det bara finns ett miljöparti. I Miljöpartiets skuggbudget finns förslag som styr från bil, flyg och lastbilstransporter till kollektivtrafik och godståg. Där uppmuntras biogas, vindkraft, miljöteknik och annat gott. Tyvärr är det väldigt ont om gröna inslag i de övriga partierna budgetförslag. Att Socialdemokraterna övergett de gröna frågorna har varit uppenbart ända sedan Mona Sahlin kastade in handduken. Däremot hade jag hoppats på mer av Vänsterpartiet. När Jonas Sjöstedt valdes utmanade han Miljöpartiet om titeln Sveriges grönaste parti. Av detta syns inte mycket i deras skuggbudget. Visserligen finns en del viktiga klimatinvesteringar även i Vänsterpartiets förslag, men man är väldigt försiktiga. Inte minst är man oväntat blygsamma när det gäller miljöskatter.

Miljöpartiet kan inte slå sig till ro med att vara överlägsna alla andra partier på miljöområdet. När arktis regnar ner över oss måste vi utgå från vad planeten behöver. Därför hoppas jag goda förslag för grön omställning får sällskap av fler och vassare framöver.

söndag 30 september 2012

Demokrati ingen moderat paradgren

Demokrati är inte Moderaternas bästa gren. Det är lätt att konstera efter en vecka av överkörd folkomröstning i Tyresö och hemligstämplad kaffekassa på Säpo för att undkomma granskning. Det är hög tid att syna demokratisynen hos det största regeringspartiet.

Det som utspelat sig på Tyresö är lika mycket fars som tragedi. När oppositionen drivit igenom en folkomröstning om de höjda omsorgstaxor som slagit hårt mot många medborgare drog den moderatledda alliansen igång en mycket smutsig kampanj. Så smutsig att man undrar om de inte insåg att det skulle slå tillbaka. Genom kommunens ”opartiska” information spred man helt felaktiga uppgifter. Oppostionens kampanjsida Gilla trygghet plagierades. Frågan på valsedeln formulerades så obegripligt att det var nära nog omöjligt att på egen hand begripa vad man skulle rösta på för att uttrycka sin uppfattning.

Det moderata fixandet och trixandet hjälpte inte. Möjligen skrämdes många väljare bort från valurnorna. De som röstade sa bestämt nej till de höjda taxorna. 83 procent röstade nej, 14 procent ja. Ändå körs alltså väljarna över och de nya taxorna blir kvar, med kosmetiska förändringar. Att den sparkade politiska sekreterarens blogg sedan stängs ner efter att hon fört fram stenhård kritik mot sina partikamraters syn på demokrati väcker knappt förvåning. Finns det ett Tahirtorg i Tyresö? undrar man.

När det idag framkommer att justitieminister Beatrice Ask (M) hemligstämplat Säpos alla inkomster och utgifter kommer ytterligare en påminnelse om att demokratiska principer inte sitter i den moderata ryggmärgen. Efter att DN skrivit om hur myndigheten lagt 5 miljoner på en James Bond-fest är det stopp för den som vill få insyn i verksamheten, oavsett om det gäller spanares lönekostnader eller kaffekassan.

Valrörelsen närmar sig. Det finns goda skäl att tro att den kan bli den smutsigaste någonsin. Ett grönt parti kan aldrig tumma på demokratiska principer för att plocka poänger för stunden. Inte heller kan vi låta motståndare som använder ojusta metoder komma undan med det. Med en lika vaken opposition som den i Tyresö kan folkviljan segra i slutändan.

Läs gärna tidigare inlägg om hur Moderaterna vägrar redovisa vilka de får pengar av och uppgifter om hur man levererar politiska förslag åt dem som betalar.

onsdag 26 september 2012

SL idiotförklarar sina resenärer

SL har investerat stora summor i nya spärrar som inte fungerar. Allvarligast är att de skadar resenärer, genom att slå igen med stor kraft på ett oförutsägbart sätt. Framför allt drabbar det personer som på något sätt avviker för hur SL tycker att "normalmänniskan" ska röra sig - alltså äldre, funktionshindrade och barn. De har nu kommit fram till att lösningen är att utbilda resenärerna.

Lösningen andas ett djupt kundförakt - det är att säga att det inte är spärrarnas fel att människor misshandlas, det är resenärerna det är fel på. Förmodligen är det så pass krasst att en annonskampanj i Metro (vilket "utbildningen" ska bestå av) är billigare än att rätta till det verkliga problemet.

Spärrarna har dessutom inte visat sig hålla måttet för det som de är tänkt för - att förhindra plankning. Plankning sägs enligt många ha blivit lättare, och den vanligaste metoden är att agera "ryggsäck" på en betalande resenär. Genom att trycka sig in i samma öppning har den nya plankningsmetoden inneburit en otryggare miljö i kollektivtrafiken där resenärers integritet kränks av plankarna, istället för att plankarna endast utgör ett inkomstbortfall som tidigare.

SL borde satsa på en helt annan typ av utbildning. Om ledningen utbildade sig till att greppa grundläggande saker som kundperspektiv och logiskt tänkande, skulle resultatet nog bli helt annat. Då skulle SL fundera på hur de istället kunde lösa två problem. Genom att ta bort de farliga spärrarna och istället satsa på öppna spärrlinjer och närvaro i kollektivtrafiken, skulle människor slippa skadas och SL skulle slippa kostnader för konstanta, kosmetiska åtgärder för att få en dålig investering att framstå som motiverad.

Öppna spärrlinjer, med fler kontroller och serviceintriktade trafikvärdar, skulle inte behöva öka plankningen. Det finns gott om städer med öppna spärrlinjer, utan mer omfattande plankning. Däremot skulle det skapa en välkomnande kollektivtrafik där resenärerna kan känna sig som uppskattade kunder i en trygg miljö. Inte som ett problem som ska utbildas.

Det borde vara en självklarhet, men spärrar som kräver att resenärerna ska genomgå någon slags säkerhetsutbildning är inte bra spärrar. SL borde vilja ha resenärer, och då måste de vara och känna sig välkomna i kollektivtrafiken. Jag ställer mig också lite undrande hur SLs reklamkampanj ska utbilda Stockholms alla turister, besökare eller resenärer som helt enkelt inte läser Metro. Ska de fortsätta misshandlas och får skylla sig själva för att de inte genomgått SLs överlevnadskurs?

Som kollektivtrafikresenär i Stockholm så är du både SLs ägare och viktigaste kund. Du äger SL via landstinget, och utan dig skulle SL inte behövas. Alla partier i Stockholm säger sig vilja öka andelen som reser kollektivt. Det tror jag endast kan lyckas när vi har fått in det perspektivet i SLs tänkande - SL finns till för resenärerna, inte tvärtom.

lördag 22 september 2012

Rädda Hadille – och Sveriges anständighet

Migrationsverket har fattat många ovärdiga, omänskliga och för tänkande människor helt ologiska beslut. Men frågan är om beslutet att utvisa tvååriga Haddile till Frankrike inte slår alla rekord. Hoppingivande är de starka reaktioner beskedet väcker och framför allt kraven som alltfler nu reser på en humanare migrationspolitik. För hur orimliga Migrationsverkets tillämpningar av lagarna än är måste kraven riktas mot politiker i allmänhet och migrationsminister Tobias Billström i synnerhet.

När Haddile var 20 dagar övergavs hon av sin mamma som varit spårlöst försvunnen sedan dess. Hon var kvar med sin styvpappa som misshandlade henne svårt. När flickan var 4 månader omhändertogs hon av socialtjänsten sedan hon fått livshotande skador av misshandeln. Sedan dess har hon bott hos en fosterfamilj som nu inte önskar något hellre än att få adoptera henne. Men den svenska byråkratin vill annorlunda. Migrationsverket vill utvisa henne till Frankrike eftersom hon är fransk medborgare. För dem spelar det ingen roll att ingenting annat än ett barnhem väntar på henne där och att ingen vet var hennes föräldrar är.

Upprördheten växer i Sverige över beslutet, vilket märks tydligt på sociala medier. Det är skönt att se. Nu måste vi se till att hålla liv i den debatt som uppstått om svensk migrationspolitik. Att fall som dessa inte faller under ”synnerligen ömmande fall” visar att lagen måste skrivas om innan fler faller offer för en hjärtlös svensk byråkrati.

Skriv under namninsamlingen mot utvisningen av Hadille här.

Fler som bloggar: Anna Helena Rudberg, Peter Andersson (S), Röda Malmö

torsdag 20 september 2012

Försiktig opposition bäddar för rasisterna

Idag lägger Anders Borg fram sin budget och möts av välförtjänt kritik från oppostionen. Åsa Romson beklgar i en debattartikel att regeringen inte anser sig ha råd med miljöpolitik och ordentliga framtidsinvesteringar – i år heller. Sossarna anmärker på Borgs förmåga till ansvar när han sprätter 16 miljarder på sänkt bolagsskatt. Men ska man tro de signaler som kommit från socialdemokrater och miljöpartister inför budgeten kommer man i sina egna budgetalternativ acceptera stora delar av regeringens förslag. Det vore mycket olyckligt. I takt med att skiljelinjerna suddas ut alltmer, rycker Sverigedemokraterna framåt.

För en vecka sedan bloggade jag om det skriande behovet av försvarad välfärd och investeringar i grön omställning. Utöver det menar jag att tydliga alternativ har ett egenvärde. Att Sverigedemokraterna gått framåt i opionionsundersökningar den senaste tiden kan jag inte tolka på annat sätt än ett utbrett missnöje mot regeringen som S, V och MP inte lyckas kanalisera.

En ängslig opposition som inte vågar ta ordentlig strid med regeringen är naturligtvis ingenting som rättfärdigar ett rasistiskt parti som vill förvandla Sverige till ett Skansen med extra höga stängsel. Men likt väl en förklaring. Erfarenheter från ett flertaleuropeiska länder visar att främlingsfientliga partier växer just när människor upplever skillnaderna mellan partierna som små och att det inte spelar någon roll vilket parti man röstar på. Det hjälper föga att påpeka att Sverigedemokraterna i själva verket inte utgör något alternativ, utan står bakom stora delar av den borgliga politik som sliter Sverige isär. Av många väljare uppfattas ändå en röst på Sverigedemokraterna som en anti-röst.

Det missnöje och den frustration som breder ut sig i Sverige måste tas på allvar. Det handlar inte om att rasismen vinner terräng. Tvärtom har svenska folkets inställning till invandring blivit allt mer positiv de senaste åren. Däremot är det många som har det tufft i Alliansens Sverige och det göder ett befogat missnöje. En frisk opposition kan ge röst åt missnöjet och förse demokratin med det syre den behöver.

söndag 16 september 2012

Björklund levererar billig arbetskraft

Skolminister Björklund jobbar på. Nu ska en ny ettårig gymnasieutbildning skapas. De som går den ska själva plocka ihop sina kurser och de ska helt kunna undvika teoretiska ämnen. Man kan fråga sig hur dessa ungdomar ska kunna konkurrera på en arbetsmarknad som ställer allt högre krav på såväl teoretiska som praktiska kunskaper och där det idag knappt finns rum för de som tagit sig igenom en treårig gymnasieutbildning. Men kanske är tanken just att arbetsmarknaden ska svämma över av ungdomar med låg utbildning som inte har mycket att sätta emot arbetsgivare som är sugna på billig arbetskraft.

Björklund menar att förslaget ska möta de stora avhopp vi ser från gymnasiet. Dessa är onkeligen värda att ta på allvar, då de leder till utslagning av unga människor. Men om det var det man var ute efter tänker jag att man snarare skulle lägga sin energi på att skapa en gymnasieskola som bättre ser till vars och ens behov.

Jag vill se en gymnasieskola där man har större möjligheter att kombinera teori och praktik. Det finns exempelvis goda erfarenheter av satsningar på lärlingsutbildningar. Elever som varit skoltrötta kan få ett lyft även i de teoretiska ämnena om de tillbringar en del av tiden på bra praktikplatser där de får känna att de lyckas och gör nytta. Jag vill också se en gymnasieskola som blir mycket bättre på att stödja elever som har det tufft att nå målen. Behovet av "tidiga insatser" upprepas ofta som ett mantra i skoldebatten. Om eleverna bara får hjälp tidigt under skolgången ordnar sig det mesta. Det är förstås sant att det är viktigt att få stöd i tid. Men alltför ofta lämnas elever som klarat grundskolan tack vare omfattande stöd helt åt sitt öde när de kommer till gymnasiet. Här finns massor att göra om vi vill få fler att klara gymnasiet.

Men kanske är Björklunds förslag ingenting annat än ett led i arbetslinjen. Som jag bloggade om förra söndagen handlar inte den om att bekämpa arbetslösheten utan om att få människor att ta vilka jobb som helst, till vilka villkor som helst. Med Björklunds skola får vi fler lågutbildade människor som är värnlösa mot arbetsgivare på jakt efter billig, lydig och flexibel arbetskraft.

För övrigt tycker jag att det är förfärligt sorgligt att skolpolitik nuförtiden aldrig ses i något annat perspektiv än arbetsmarknadens. Som lärare vill jag inte begränsas till att utbilda bemanningsföretagens legoknektar (det är väl dem som ska dominera framtidens arbetsmarknad är det tänkt.) Jag vill utbilda demokratiska medborgare. Men det är väl så otidsenligt att det närmast kan få skolministern själv att framstå som i takt med tiden.

torsdag 13 september 2012

Välfärden hotas – då matar vi storföretagen

Europa fortsätter att gunga. Grekland balanserar åter på den yttersta avgrunden och Barosso talar om att kontinentens räddning är att bygga ett Europas förenta stater. Denna oroliga tid möter Alliansen – påhejade av Socialdemokraterna och i värsta fall också Miljöpartiet – med en omfattande bolagsskattesänkning. Storföretagen blir matade, men en redan ansträngd välfärd riskerar svältdiet om den ekonomiska krisen på allvar drabbar Sverige.

Jag hoppas verkligen att Miljöpartiet avhåller sig från att delta i detta skattesänkningsrace. Den ekonomisk-politiske talespersonen Per Bolund har uttalat sig positivt till sänkt bolagsskatt, även om han är tveksam till storleken på regeringens skattesänkning. När han tar fram miniräknaren ser han förhoppningsvis att det inte finns utrymme för sådant sprättande med pengarna om vi ska rusta Sverige för framtiden. I ett demokratiskt land borde det väl inte vara för mycket begärt med åtminstone ett trovärdigt oppositionsparti? Ett sådant måste kunna formulera ett alternativ till regeringens budget – inte en ängslig efterapning.

Det Sverige behöver nu är massiva framtidsinvesteringar i bland annat järnväg, förnybar energi och bostäder och att trygga resurser för en hotad välfärd. Om krisen slår till med full kraft kan annars konsekvenserna bli förödande. Sverige stannar, arbetslösheten skenar. Barn, sjuka och gamla lämnas åt sitt öde när lärare, sjuksyrror och vårdbiträden får gå. Som på 90-talet, fast i värsta fall sju resor värre. Jag vill inte måla fan på väggen. Men när såväl regering som opposition låtsas som om solen skiner och det finns gott om stålar att sprätta iväg över bolagen, då känner jag mig tvungen att ta fram den tjocka penseln.

måndag 10 september 2012

Ingen valfrihet på smörgåsen

Valfrihet är bra, så länge man håller sig till den kost statliga myndigheter föreskriver. Den inställningen tycks den borgliga kommunledningen i Huddinge ha. För ett år sedan motionerade jag om att förskolor och skolor ska erbjuda Bregott och mellanmjölk/standardmjölk som alternativ till lättmjölk och bordsmargariner med kemiskt omarbetat fett. På kvällens kommunfullmäktige fick förslaget tummen ner. Majoriteten tycker att Huddinges förskolor och skolor ska fortsätta att strikt följa Livsmedelsverkets starkt kritiserade kostråd som innebär att produkter med hög andel mättat fett är bannlysta. Föräldrar och ungdomar med andra önskemål har att rätta in sig i ledet.

Är det inte rimligt att lyssna på de myndigheter som har till uppgift att utfärda kostråd? Det kan man tycka. Men jag tycker det ska mycket till innan man kör över de föräldrar som satt barnen till världen. Att göra det när den vetenskapliga diskussionen om mättade fetter är så oerhört infekterad är för mig ganska häpnadsväckande. Det är ju inte bara så att det råder delade meningar hos forskarna om huruvida mättat fett är skadligt eller inte. Åtskilliga forskare anser att Livsmedelsverkets kostråd är direkt ohälsosamma. Vad som är rätt och fel i kostfrågan tar jag inte ställning till. Men jag tar gärna strid för den valfrihet som jag trodde att den borgliga majoriteten skulle värna.

söndag 9 september 2012

Borgs önskvärda arbetslöshet

Ibland är ministrar oväntat ärliga. Då är det lätt att sätta kaffet i halsen. Det var vad som hände mig igår när jag lyssnade på Ekots lördagsintervju med Anders Borg. På frågor om han ville se ett höjt tak i A-kassan svarade Borg att först måste arbetslösheten gå ”ner till de nivåer där den ska vara, kanske fem eller sex procent. Då kanske man kan börja tala om det. Men nu ligger vi på en arbetslöshet på runt sju procent och det är för högt.” Alltså inga vackra ord om full sysselsättning utan raka rör om att en viss arbetslöshet är önskvärd.

Det Anders Borg säger är i sak inte märkligt. Han och Moderaterna företräder arbetsgivarintressen som vinner på arbetslösheten. Krav på högre löner och bättre arbetsvillkor hålls tillbaka och makten på arbetsmarknaden förskjuts ytterligare från löntagarna till arbetsgivarna. Det är enkel matematik. Det som förvånar är bara att det uttalas. Men allt tal om arbetslinjen, då? invänder någon. Men arbetslinjen har aldrig handlat om att bekämpa arbetslösheten utan om att få människor att ta de jobb som finns. Oavsett villkor och oavsett om de är friska eller inte.

Vi som verkligen vill se en full sysselsättning idag och i framtiden vi måste se till att vi får en ny regering som för en i grunden annorlunda politik. Som tar de utmaningar samhället står inför på allvar och gör rejäla investeringar i ett hållbart samhälle. Och då pratar jag inte om några luft-miljarder till ny järnväg á la Borg och Lööf. De 55 miljarder de presenterade med buller och bång i förra veckan handlar om i genomsnitt 3,7 miljarder årligen under 15 år. Nästa år tillförs inte ett öre extra. Det möter inte på något sätt behovet om vi ska ställa om vårt transportsystem. Dessutom prioriterar Alliansen att dra spår till flygplatser, som om man räds att bli kallade miljömuppar när man inte längre smädar järnvägen i retoriken.

Det Sverige behöver är en regering som konsekvent prioriterar en grön omställning. Som väljer bort JAS-plan och motorvägar och istället gör massiva investeringar i framtiden. I järnväg, i förnybar energi, i gröna bostäder och nya bränslen. Då kanske arbetslösheten så småningom rent av blir lägre än den Anders Borg önskar sig.

Fler som bloggar: Peter Andersson (S) Martin Moberg (S) Alliansfritt Sverige

torsdag 6 september 2012

Gotland visar vägen – försvara Flemingsbergsskogen

Jag har blivit bönhörd. Dubbelt upp, i Ojnareskogen! På nyårsdagen bloggade jag en önskan om att 2012 skulle bli vredens år. Nu har vreden kokat. En frisk, helig vrede har brunnit hos de människor i alla åldrar som gett sig ut för att försvara sin skog mot Nordkalk som vill ödelägga den för att bryta kalk. Med hjälp av enträget och modigt utomparlamentariskt politiskt arbete har de nått resultat. I söndags kom beskedet från Länsstyrelsen på Gotland att Nordkalk måste avbryta avverkningen av skogen och redovisa miljöeffekterna av den stora skogsavverkningen innan Länsstyrelsen kan uttala sig på nytt. Nu hoppas jag att alla vi som vill försvara Flemingsbergsskogen mot planerna på Södertörnsleden får ny energi av den gotländska framgången.

Jag önskar folket på norra Gotland all lycka till i den fortsatta kampen. Måtte er kämpaglöd räcka ända fram till slutseger. Först och främst med tanke på de enorma naturvärden som står på spel. Hundratals rödlistade arter och Norra Gotlands vattenförsörjning hotas. Men jag hejar också på gotlänningarna därför att deras kamp tjänar som inspiration i en tid när vi som bebor den här planeten behöver allt hopp vi kan få. Gotlänningarna har redan visat att man kan nå resultat genom att gå samman. Att små gräsrotsrörelser som bestämmer sig för att göra skillnad kan väcka såväl medierna som politiker – om än inte regeringen. Jag hoppas vi nu får se många fler exempel på detta, precis som jag önskade mig i två inlägg i somras. En livaktiv demokrati kräver aktiva medborgare. Den parlamentariska demokratin räcker inte.

De naturvärden som sätts på spel i och med planerna på Södertörnsleden genom Huddinge är knappast mindre än de i Ojnareskogen. Jag accepterar inte att man förvandlar Flemingsbergsskogen – en skog med riksintresse – till en asfaltsöken och att människors hälsa äventyras till följd av skyhöga utsläppsnivåer. Särskilt som det på intet sätt löser Huddinges trafikproblem. Jag ger mig gärna ut i skogen och ställer mig i vägen för vägen om det behövs. Hänger ni med?

Läs Greenpeace Annica Jakobssons välskrivna kolumn om behovet av civil olydnad.

Den som vill vandra i de galet vackra marker där Södertörnsleden planeras kan göra det tillsammans med Naturskyddsföreningen den 22 september.

söndag 2 september 2012

Fel fokus, integrationsministern

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) presenterar idag på DN Debatt ett antal förslag för att nyanlända flyktingar lättare ska få arbete. Flera av förslagen ser åtminstone vid första anblicken ut att vara kloka. Ändå lämnar debattartikeln en fadd eftersmak i munnen. Rubriken "Flyktingar ska tvingas flytta till erbjudet arbete" antyder att flyktingar nog helst inte vill jobba. Återigen gör alltså Folkpartiet ett utspel som sänder ut signalen att arbetslöshet bland invandrare snarare ska motverkas genom att ändra på invandrarna än genom förändring av det svenska samhället. Jag är övertygad om att fokus måste vara det omvända om människor som kommer till Sverige snabbare ska komma i arbete.

Ullenhag skriver inte bara om hårdare krav på invandrare. Bland annat slår han fast att kampen mot rasism och diskriminering måste fortsätta. Men här saknas konkreta förslag. Och även om Ullenhag inte kan lastas för DN:s rubriksättning är han naturligtvis medveten om medielogiken och förstår att det är förslaget om att tvinga invandrare att flytta till jobben som ger mest uppmärksamhet.

Det kan verka rimligt att det ska gälla samma krav för den som har etableringsersättning som för den som har A-kassa – vilka redan idag kan tvingas flytta till ett jobb. Men istället för att riva upp familjer som slagit sig ner på en ort ser jag hellre att man redan från början försöker locka invandrare till orter med gynnsam arbetsmarknad, t.ex. genom information och ekonomiska morötter.

Framför allt tycker jag Ullenhag ska ägna sin tankemöda åt hur svenska samhället bättre tar tillvara på de kunskaper och erfarenheter invandrare bär med sig till Sverige och hur vi bättre rustar våra nya invånare för vårt samhälle och vår arbetsmarknad. För viljan att vara med och bidra vill jag påstå är grundläggande mänsklig. I torsdags besökte jag ABF:s språkträff och träffade invandrare från närmare ett tiotal olika länder. Det som de alla hade gemensamt var just en stark längtan efter att arbeta. Denna längtan borde mötas med reformer för att öppna upp det svenska samhället snarare än med pekpinnar.

Jag väntar nu på hur Erik Ullenhag ska bedriva den kamp mot rasism och diskriminering han skriver om. Hur ska det bli svårare att komma undan med diskriminering? Hur ska det bli så kostsamt för arbetsgivare och andra att diskriminera att de låter bli? Samhället har inte råd med det slöseri av människors initiativkraft och erfarenheter som diskriminering innebär.

Jag önskar mig också satsningar på skolan som gör att vi blir bättre på att rusta barn och unga som kommer till Sverige för vårt samhälle. Det handlar till exempel om att stärka modersmålsundervisningen som bland annat gör det lättare att utveckla det svenska språket. För många elever skulle också möjligheten till exempevis matematikundervisning på sitt modersmål vara ett sätt utveckla sina ämneskunskaper även under den tid man lär sig svenska.

Flera av de människor jag träffade på ABF:s språkträff återkom till en önskan att varva språkundervsning med praktik i arbetslivet. Flera talade också om vikten av att anpassa introduktionen i Sverige till olika behov. Det är naturligtvis skillnad på att komma till Sverige utan skolbakgrund och att komma hit med en akademisk utbildning i bagaget. Förslagen om ett praktiskt basår för nyanlända med lägre utbildning och 6000 praktikplatser för nyanlända är därför intressanta. Detta spår får Ullenhag gärna fortsätta på istället för att komma med fördomsfulla antydanden.

Fler som bloggar: Olas tankar (S)

söndag 26 augusti 2012

Arktis smälter - Löfven sitter fast

Arktis istäcke smälter i rekordfart. Snart är det mindre än det varit på tusentals år, rapporterar bland andra DN. Då isen har stor betydelse genom att den reflekterar solljus och håller temperaturen på jorden nere är detta en i raden av mycket alarmerande rapporter om klimatet. Så detta var vad det mesta kretsade kring när S-ledaren Stefan Löfven idag bröt sin kompakta tystnad och talade i Vasaparken – eller? Nej. Dagens besked från Löfven var att han applåderar Moderaternas prioritering av sänkt bolagsskatt och att arbetsgivarnas ansvar för den andra sjuklöneveckan ska avskaffas.

Man kan tycka vad man vill om Löfvens utspel i sak. Personligen tycker jag det om bolagsskatten är knasigt och det om sjuklöneansvaret välkommet. Men det viktigaste – och högst oroväckande – beskedet från Löfven är ändå hans totala ointresse för vår tids stora ödesfråga, klimatet. Visst, några pliktskyldiga formuleringar om "hållbarhet" emellanåt. Men inte en antydan om att vi står inför en gigantisk utmaning som kräver massiva insatser från alla håll i samhället. Inte i närheten av en insikt om att vi måste byta spår. Tvärtom. Ännu mer av det som satt världen på pottkanten tycks vara Löfvens melodi. Mer bilar, mer konsumtion. För en tid sedan bedyrade han exempelvis att Förbifart Stockholm behövs för att lösa Stockholms trafikproblem – trots att han naturligvis vet att det helt saknas stöd i forskning och erfarenhet för en sådan slutsats.

Ska Sverige utvecklas med Stefan Löfven vid makten behövs det en urstark grön rörelse som kan visa på såväl möjligheterna som nödvändigheten med en genomgripande grön omställning. Och därmed få loss Löfven ur betongen.

Fler som bloggar: Peter Andersson (S), HBT-sossen

söndag 19 augusti 2012

Visar Sjöstedt vägen?

Vänsterpartiet föreslår nu att det ska bli förbjudet för arbetsgivare att säga upp personal och ersätta dem med anställda på bemanningsföretag. Dessutom vill man ha ge fackföreningar möjlighet att lägga in sitt veto mot att anlita bemanningsföretag. Det framkom i Jonas Sjöstedts sommartal idag. Jag tycker det låter som utmärkta förslag i en tid när otryggheten breder ut sig på arbetsmarknaden. Att ha en fast anställning – och därmed möjlighet att planera sitt liv, skaffa bostad, ta ett lån till rimlig ränta etc – har blivit en lyx. Mycket praktiskt för arbetsgivarna vilka får tysta och lydiga anställda som aktar sig för att höja rösten mot taskig behandling och missförhållanden. I det läget måste politiken reagera.

Jag hoppas den gröna partiledningen tar intryck av Vänsterpartiets utspel. Vill vi vara ett parti i takt med tiden behöver vi ta ett rejält grepp om arbetsmarknadsfrågorna. Den som inte gör det kommer i slutändan sakna relevans för den unga generation som bemannar arméerna av springvikarier, Nisse från Manpower, projektanställda etc.

Jag hoppas också att vi gröna kan lära av Sjöstedts utspel när det gäller att ge raka besked. Att Miljöpartiets uppgång i opinionen brytits det senaste halvåret tror jag delvis kan förklaras med blygsel. Vi lockar inte människor genom att vara en grönare variant av ängsliga socialdemokrater som försöker vara alla till lags. Vi måste tala klarspråk. Jag har efterlyst det förr när det gäller bland annat konsumtionssamhället, köttfrosseriet och vinstutdelning i välfärden. Det vore också utmärkt om man kan formulera skarpa förslag som på allvar stärker löntagarnas rättigheter på arbetsmarknaden. Den som känner mig anar att jag i sammanhanget inte kan avhålla mig från att önska mig en arbetstidsförkortning. En sådan skulle hjälpa till att hålla tillbaka den arbetslöshet som är en viktig orsak till otrygghet på arbetsmarknaden.

På onsdag sommartalar språkröret Åsa Romson. Tar hon då chansen att tala klarspråk om dagens arbetsmarknad?   Fler som bloggar: Peter Andersson (S) - med en annan syn på Sjösteds tal, Samuel Sandberg och Jonas Sjöstedt själv

torsdag 16 augusti 2012

Lyft blicken från Lööf

Så var det då centerledaren Annie Lööfs tur att hamna i drevkarusellen. Först vräker medierna ut en massiv negativ rapportering. Sedan mäts förtroendet för henne, vilket naturligtvis dalat och när det rapporteras stärks den negativa bilden ytterligare. Spännande mediedramaturgi, måhända. Men blir vi klokare av att alla kameror nu riktas mot Annie Lööf? Knappast. Däremot borde vi ta chansen att föra en viktig debatt om vad vi kan göra åt att politiken är en egen värld på ljusårs avstånd från den de flesta medborgare bor i.

Jag försvarar inte för ett ögonblick vidlyftig representation alá Lööf eller kulbo-bidrag alá Juholt. Men snarare än att kasta mig över de personer som medierna sätter ljuset på skulle jag vilja diskutera vad det är som skapar en kultur där denna fartblindhet uppstår. Vad är det som gör att makthavares känsla för vad som i medborgarnas ögon är rimligt tycks gå förlorad? Jag tror att det handlar mycket om att topppolitiken mer än något annat blivit en karriär. Alldeles för många politiker har inte ägnat sig åt annat än politik, åtminstone inte på mycket länge. Och de omges av andra evighetspolitiker.

Vi behöver fler som går in och ut ur politiken. Löner och ersättningar ska inte vara så höga att den som en gång kommit in i politiken inte vill lämna den. Vänsterpartiet har varit föredömliga när de gått före genom att kräva en rejäl partiskatt av sina högavlönade proffspolitiker. Miljöpartiets rotationsprinciper som gör att man inte kan ha samma uppdrag år ut och år in skulle andra må bra av att ta efter, tror jag.

Gärna debatt om politikens villkor, alltså. Men den som kastar all skit på Annie Lööf gör det väldigt lätt för sig. Dessutom saknar drevet mot Lööf, för att inte tala om det mot Juholt, alla proportioner. Jag säger bara Carl Bildt. Killen bedriver utrikespolitik utifrån sina privata affärsintressen. Som när han åker till arktiska rådet och säger att arktis ska kunna nyttjas av de olje- och gasbolag som gjort honom så rik. Var är drevet då?

Läs Hans Wåhlbergs (MP) läsvärda inlägg på delvis samma tema!

onsdag 15 augusti 2012

Muterade fjärilseffekten


Fjärilseffekten. En filosofisk teori om kaos och händelsers samband. En fjäril slår sina vingar i ett fjärran land. Med tiden har detta vingslags påverkan på partiklarna rott upp en storm långt långt bort. Sambandet mellan dessa händelser är omöjlig att följa, ändå kan vingslagen vara det frö som startade det hela. Fjärilseffekten är en tankegång för att förklara dynamiska system i en tillsynes kaotiskt tillvaro.

Om en fjäril slår med sina muterade vingar på grund av skador på dess gener, vingar som inte ens är flygdugliga, är det inte en storm från dess vingslag vi främst ska vänta oss. När fjärilen muteras på grund av oss och våra val av teknik hänger skapandet av denna storm på oss. Och stormen är inte en påverkan på partiklar utan av opinion. Ska vi acceptera en teknik som kan ha denna inverkan på liv? Som i ett ögonblick förstör livsförutsättningarna för allt i dess väg. Där följderna inte alltid är uppenbara direkt utan kan visa sig långt senare, långt långt bort, men sambandet går inte att ta miste på.

Foto: EPA/Handout/Joji Otaki. En bild på en muterad fjäril av arten zizeeria maha


Denna mutation skedde exempelvis i samband med de havererade reaktorerna i Fukushima. Fjärilarna som vid tiden för explosionen bara var larver är idag stympade och inte bara så att det påverkat dem utan deras gener är förstörda så att för varje generation som avlas fram blir antalet muterade fjärilar allt större andel av populationen. Självklart är det så att fjärilar inte är unika i att påverkats av radioaktiviteten. Sannolikt gäller det alla arter, alla livsformer som kom i strålningens väg.

Fjärilseffekten är även en teori för att reda ordning i kaoset. Då termen även innefattar att man kan gå bakvägen och hitta sambanden och om möjligt åtgärda, göra om eller eliminera. När det gäller sambandet mellan mutationer och radioaktivitet är det uppenbart. Det är dags att reda ordning i kaoset. Idag vet vi effekterna av en potentiell katastrof. Om dessa var kända för allmänheten i kärnkraftens begynnelse där är det knappast troligt att tekniken möts med så öppna armar.

söndag 12 augusti 2012

Arbetslinjen i bråk med våra gener

Aj! Det gör ont i mina gener. Imorgon är nämligen semestern över. Och börja-jobba-ångest är helt enkelt ett utslag av att vi är skapade för en helt annan tillvaro än den dagens arbetsliv erbjuder. Det förstår jag efter att ha läst Lasse Bergs fantastiska böcker om människans utveckling.

Människan har levt som jägare och samlare under så gott som hela sin tid på jorden. Jordbruk är en nymodighet vi ägnat oss åt de senaste promillarna av vårt släktes 2,5 miljoner år långa historia. Det är alltså jägar/samlarlivet vi är evolutionärt anpassade till. Och det var ett annat liv det, än det vi lever på dagens arbetsmarknad – om vi hör till de som är lyckligt lottade och har ett jobb.

Man beräknar att en jägar/samlare la ner ungefär 2-3 timmar per dag på arbete. Resten av tiden ägnades åt återhämtning och åt att ta hand om varandra. Timme efter timme (även om själva timmarna förstås inte var konstruerade) av måltider, samtal, dans, berättelser och religiösa riter. Sådant som stärkte gruppens sammanhållning, vilken var så avgörande för överlevnaden. Det var tack vare vår förmåga att samarbeta som vår art klarade sig när så många andra gick under. Alla behövdes, ingen tycks ha lämnats utanför.

Människor är naturligtvis så oändligt mycket mer än sina gener. Normalt sett brukar jag akta mig för att använda evolutionen som argument för hur vi bör organisera vårt samhälle. Men kunskap om jägar/samlarnas tillvaro kan ge oss en nyttig tankeställare. Vad är det egentligen vi pysslar med när somliga sliter ihjäl sig och andra stängs ute från arbetsmarknaden?
 



Knivskarpa satirtecknaren Max Gustafson.