Björklund kvar i 1900-talet

Folkpartiledaren Jan Björklund jublar idag över ett antal tekniska högskolors förfrågan om att bygga en ny kärnkraftsreaktor i Oskarshamn. Reaktorn är tänkt att används för forskning och utveckling av ny kärnkraft. Jag upphör inte att förvånas över fastklamrandet vid 1900-talets teknik. Den en och en halv miljard som testreaktorn skulle kosta skulle göra så mycket mer nytta i utvecklingen av nya solceller, vindkraftverk eller andra förnybara energislag.

I Tyskland har beskedet om att kärnkraften ska avvecklas dragit igång en mycket snabb utbyggnad av den förnybara energin. Investeringar i en kärnreaktor riskerar att ytterligare bromsa utvecklingen av det förnybara i Sverige.

Men utan kärnkraft kommer Sverige att stanna, har vi ju hört. Vår industri behöver den billiga elen från den, sägs det. Ett helt ogrundat påstående, vill jag hävda. Att kärnkraftselen är billig idag beror framför allt på att kärnkraftverken är gamla, att investeringarna är gjorda för flera decennier sedan. Ny kärnkraft är däremot svindyr. Och att köra de gamla reaktorerna i all evighet är naturligtvis inte ett alternativ. Då är frågan vad vi ska ersätta dem med och för mig är svaret självklart: förnybar energi.

Jag tror att Folkpartiet går en tuff valrörelse till mötes. Ett parti som går till val på 50-talets energi-försvars- och skolpolitik borde få svårt att hävda sig i en tid när allt fler inser att vi måste framåt med stora kliv om vi ska bygga ett samhälle som håller i längden. Jag väljer tvärtom ett parti som ser framåt.

Alliansen skräms med gröna spöken

Plötsligt spelar Miljöpartiet huvudrollen i svensk politik. När Socialdemokraterna gör allt för att inte stöta sig med någon inser Alliansen att det är de gröna som utgör den verkliga oppositionen. Följaktligen är det grön politik de försöker skrämma väljarna med. Det blev uppenbart i dagens partiledardebatt när Socialdemokraterna fick stå till svars för Miljöpartiets politik snarare än sin egen. Nu finns en unik möjlighet till viktiga debatter om bland annat energipolitik, arbetstidsförkortning och vägar bort från en ekonomi som är beroende av tillväxt.

Det har aldrig varit enklare att förklara grön politik än nu. Verkligheten gör argumenten tydligare för varje dag som går. Vi kan rakryggat ta debatten om energipolitiken. Kärnkraftverken blir allt äldre och skröpligare. Frågan är inte längre om vi ska hålla liv i gamla reaktorer utan om vi ska ersätta dem med modern förnybar energi eller med nya, dyra kärnreaktorer som i bästa fall kommer förse oss med el om ett antal decennier framåt.

Vi kan med glädje ta debatten om arbetstiden. Arbetslösheten kletar sig fast runt åtta procent. Såväl blå som röda regeringar har misslyckats under årtioenden i den mån de velat nå full sysselsättning. Samtidigt ökar pressen på de som har jobb. Vi sliter ut oss, vänder oss ut och in för att räcka till på jobbet, för våra partners, för våra barn och våra gamla. Vad är det då som är så otäckt med arbetstidsförkortning?

Och äntligen, äntligen kan vi få en diskussion om hur vi skapar en ekonomi som håller. I Sydeuropa ser vi nu resultaten av en ekonomi där jakten på tillväxt skapat bubblor som oundvikligen spruckit. Priset betalas av undernärda barn som svimmar på grekiska klassrumsgolv och spanska familjer som vräks från sina hem. Hur vi skapar en ekonomi som både ger oss välfärd och håller sig inom de gränser planeten drar upp är vår tids stora fråga, som borde hålla varje tänkande varelse vaken om nätterna. Om Alliansens desperata jakt efter en politisk motståndare att skrämmas med kan hjälpa till att väcka liv i den frågan, då är det bara att tacka och ta emot. Vem är rädd för gröna spöken?

Tyskland visar vägen i energiomställningen

Om tio år ska kärnkraften vara avvecklad i Tyskland – det sjunde mest energiförbrukande landet i världen. Omöjligt att uppnå utan att öka användningen av fossila bränslen, att döma av den svenska debatten. Inte alls visar verkligheten. Där växer nu de förnybara energikällorna fram i rasande fart när kärnkraftverken slår igen, utan att fossilenergin totalt sett ökar – även om svenska statliga bolag öppnar nya kolkraftverk.

Inte minst är det den småskaliga solenergin som väller fram på bred front. Medel-Müller har satt solpaneler på taket – och ser fram emot att spara stora pengar på det. Ersättningen per kilowattimme som producenterna får är fastställd för 20 år framåt, vilket också gör bankerna trygga med att bevilja lån. Dessuotm har elen från sol och vind företräde i kraftnäten. När det finns överskott på el är det kol- och kärnkraftverket som får lätta på gasen.

Det tyska exemplet visar på vikten av en tydlig politisk vilja. Vi kan få se samma utveckling i Sverige. Men då måste politikerna tydligt deklarera att kärnkraften ska bort och formulera långsiktiga spelregler som främjar det förnybara.

Läs mer eller lyssna på Vetenskapsradion klotets webbplats.

Myten om klimatsmart kärnkraft

Klimattoppmötet i Doha är över och den väntade katastrofen ett faktum. Man är så långt ifrån de nödvändiga besluten att man kan ifrågasätta poängen med att överhuvud taget arrangera klimattoppmöten. Här hemma rapporterar Aftonbladet att den svenska regeringen inte räknar med en fullständig omställning till förnybar energi. I veckan presenteras underlaget till ”Färdplan 2050”, Sveriges långsiktiga klimatpolitik. Där utgår man från att Sverige har lika mycket kärnkraft 2050 som idag. Logiskt, menar Jan Björklund och andra kärnkraftskramare som ivrigt odlar myten om att kärnkraft är del av lösningen av klimatfrågan. En myt som det är hög tid att slå hål på.

Att kärnkraften skulle vara fossilfri är helt enkelt inte sant. Vid såväl brytning som upparbetning av uran går det åt olja. Dessutom är den hårt subventionerade kärnkraften en bromskloss på utbyggnaden av förnybar energi. Att regeringen vill bygga fast oss i ett system som bygger på en ändlig resurs kan därför knappast glädja någon mer än kärnkraftslobbyn.

I Oskarshamns kärnkraftverk står en reaktor still. Strålskyddsmyndigheten ansåg säkerhetsbristerna vara så stora att man tog till den extremt ovanliga åtgärden att tvångsstoppa en reaktor. Tack vare vårt sårbara energisystem som bygger på storskalig kärnkraft riskerar vi nu få brist på el i vinter. Vi kan bara hoppas att det kan bli en välbehövlig väckarklocka som får oss att se behovet av en ny modern energipolitik. Då behövs en grön offensiv i debatten som kan slå hål på de myter som frodas om kärnkraftens "nödvändighet".

Fler som bloggar: Hans Wåhlberg (MP), Birger Schlaug

Något om kärnkraft

I ett blogginlägg kommenterar Peter Andersson (S) med anledning av DN:s ledare huruvida man bör använda olyckorna vid kärnkraftverket Fukushima 1 som grund för att diskutera kärnkraftssäkerhet i Sverige eller generellt. Tesen i ledaren verkar vara att man inte kan det eftersom det är andra naturgeografiska förutsättningar i Japan än i Sverige.

Något som återkommer vad gäller kärnkraft oavsett om det handlar om "incidenter" i svenska kärnkraftverk eller naturkatastrofer i anslutning till japanska är dock att reservkraftsystem och andra säkerhetssystem inte säkert fungerar när de behövs (DN). Ett av problemen med kärnkraft är kanske att den är alltför driftsäker i kombination med att det är en högriskverksamhet - dvs det fungerar ofta väldigt bra, men hur hanterar man då avvikande situationer när det inte finns någon vana vid dem? Ett sätt att hantera det i svenska kärnkraftverk har ju varit att tänka att visserligen lyser den här lilla kontrollampan som varnar för något, men förmodligen är det bara något trassel med lampan. Det är lätt att raljera över - men inte så konstigt att det blir så när man känner sig trygg. Och det som gör denna inställning problematisk är naturligtvis de oerhörda konsekvenserna om något går fel.

Det finns en tendens att beskriva händelseförloppet i Japan ganska nedtonat (utöver att japanska myndigheter redan dem ger en nedtonad bild, antingen för att man inte har överblick eller för att man av olika skäl inte vill ge hela bilden). Det syns även i Peter Anderssons text där en explosion nämns och att läget inte riktigt verkar vara under kontroll. Man kan konstatera att det i skrivande stund har varit tre separata explosioner i tre reaktorer och att det brinner/har brunnit (branden anges som troligen släckt) i anslutning till använt bränsle i en fjärde reaktor (DN). Det här är inte på något sätt någonting man har kontroll över, och det har varit ytterst tveksamt i vilken utsträckning man har haft fog för att hävda det tidigare. Men vi vill ju så gärna tro att det inte ska vara så allvarligt, att det inte ska bli värre. Japans sätt att hålla fast vid låga förväntade dödstal - trots vad man sett av förödelsen efter tsunamin - inger dock inte heller något större förtroende. Visserligen verkar förödelsen efter själva jordskalven vara förhållandevis liten med tanke på skalvets storlek, men med de bilder som visades efter tsunamin kan man bara häpna över att man inte skrivit upp prognosen. Med detta i minne kan premiärministerns uttalande inte tas annat än på väldigt, väldigt stort allvar:

Allt har gjorts för att kyla ned reaktorhärden men det har inte lyckats. Nu
fortsätter anställda att försöka få igång kylningen och de försätter sig själva
i en mycket farlig situation, sa Kan

Man kan bara hysa det största medlidande med de anställda som tvingas/känner sig tvingade att utsätta sig för detta. Och det är också sådant man måste ta med i beräkningarna när man tar beslut om kärnkraftens vara eller inte vara i Sverige. Vilka är konsekvenserna i de mest extrema situationerna?

Vad är makten värd?

Hur undviker miljöpartiet att gå i samma fälla som centern? Olof har egentligen redan bloggat om det i sin uppmaning till Wetterstrand att verkligen våga driva den politik som är miljöpartiets och jag har varit inne på centerns avsteg från vad i alla fall jag har inbillat mig vara centrala delar i deras politik.

Men vad är då miljöpartiets kännetecken, var måste vi göra avtryck? Som jag ser det är det bl a inom energi- och transportpolitiken som vi inte får eller kan vika ner oss. Det är här som vi måste visa vägen, och här räknas inte bara Förbifarten och kärnkraften in, där vår inställning är självklar, utan energieffektivisering inom boende och annat byggande i både nybyggnation och lite äldre områden som miljonprogrammen. Och det är här det gäller att inte göra som centern och hamna i positionen att tvingas försvara huvudlösa beslut som partiet inte kan stå för.

Miljöpartiet vill ha ett samhälle där utveckling inte likställs enbart med ekonomisk vinst och ökad BNP, vi ifrågasätter slentrianmässiga beslut om att ge mer pengar till vägar än till järnvägar (se t ex Peter Erikssons och Karin Svensson Smiths debattartikel i Aftonbladet) och vi vill möjliggöra ett mänskligare samhälle, också genom att driva mångfalds- och rättighetsfrågor. Det är bland annat här våra styrkor ligger. Och här finns därför ytterst litet utrymme för kompromisser. Ett miljöparti som kompromissar bort alltför stora delar av sin ideologiska kärna kommer att få samma trovärdighetsproblem som centerpartiet brottas med efter att ha sagt ja till både Förbifart Stockholm och mer kärnkraft. Så mycket är makten inte värd!

Förskolenämnden vill inte minska negativ påverkan från verksamheten på miljön!

I början på december deltog jag i mitt sista möte i förskolenämnden för denna gång, eftersom jag avsäger mig uppdraget till nästa kommunfullmäktige. Avsägelsen är pga tidsbrist, men man kan också känna sig lite uppgiven över den slumpvisa påverkan man åstadkommer i opposition.

Vid det senaste mötet bestämde sig nämnden (dvs den borgerliga majoriteten - vi andra reserverade oss) för att ta bort målet om att minska verksamhetens negativa påverkan på miljön ur den verksamhetsplan som beslutades så sent som i november. Detta gjordes med motivationen att vi har för många mål (kan jag instämma i) och vi har ju ändå målet "Alla barn utvecklar förståelse för sin egen delaktighet i naturens kretslopp". Det sistnämnda argumentet tyder på kompakt oförståelse för var olika mål ligger hierarkiskt. Målet om att barnen ska förstå något om sin roll i naturens kretslopp kan vara en del av målet att minska negativ miljöpåverkan från verksamheten, men fungerar inte som paraply åt det sistnämnda. I en tid när klimatfrågor så gott som dagligen varit på agendan väljer alltså den borgerliga majoriteten att aktivt plocka bort mål som siktar mot ett systematiskt arbete med miljöfrågor inklusive klimatrelaterade frågor. Tyvärr är det inte särskilt överraskande eftersom den politiska ledningen inte heller har förstått behovet av miljöledningssystem och därför inte sett till att förvaltningen har uppfyllt de åtaganden man haft om utveckling av detta, något som jag alltför ofta har haft anledning att återkomma till i protokollsanteckningar, reservationer och muntliga kommentarer vid sammanträdena.

Däremot antog nämnden till vår glädje vårt förslag om att i samband med byggande av ny förskola/skola i Glömsta ska man t ex undersöka möjligheten att satsa på sk passivhusteknik* (enkelt uttryckt innebär det att man bygger så att man i princip inte ska behöva tillföra energi för uppvärmning) och möjligheten av att införa en bilfri zon runt förskolan/skolan. Passivhustekniken har fångat även den borgerliga majoritetens intresse, men vad gäller bilfria zoner är det nog lite klenare ställt med viljan att genomdriva detta. Än så länge är man i ett relativt tidigt planeringsstadium så det ska bli spännande att så småningom se resultatet av våra påpekanden.

Ny representant för mp i förskolenämnden blir min bloggkollega här, Olof, vilket känns tryggt och bra! Av samma skäl som min avsägelse kommer förmodligen bloggandet ske ganska sporadiskt under en tid framöver. Dygnet har inte mer än 24 timmar.


*Se även Sweden Green Tech Building i Stockholm där Passivhuscentrum är med.

Nya centern - inget miljöparti

I ett kort men kärnfullt inlägg lyckas centerpartisten Ankersjö effektivt stoppa huvudet i sanden i bästa strutsstil. Centern är inte emot bilar, bara avgaser. Miljöbilar är bra, problematisering om energitillgång även i ett globalt perspektiv lyser i inlägget med sin frånvaro och trängsel på vägarna vill man lösa med fler motorvägar trots att erfarenheten säger att mer och större vägar ger fler bilar och därmed inte löser trängselproblemet.

Ankersjö påstår att mp inte fått fram en meter spårväg eftersom man inte vill förhandla - men om man inte satsade befintliga resurser och mer därtill på fler motorvägar skulle det finnas mer pengar för spårvägar och annan kollektivtrafik, oavsett om mp förhandlar eller inte. Och såvitt jag minns är det inte miljöpartiet utan centern som sitter i majoritet både i Stockholms landsting och i riksdagen samt besätter posterna som infrastrukturminister, miljöminister och miljölandstingsråd - och som alltså inte drivit frågan om spårväg tillräckligt starkt i den borgerliga koalitionen. Det hjälper knappast om mp sjunger Förbifartens lov av hela sitt hjärta: Spårväg Syd är ändå nedprioriterad till efter 2020. Centerpartiet har på senare tid tagit flera beslut som går emot deras tidigare miljöinriktning - i stället för att hålla fast vid sin kritiska hållning gentemot kärnkraft och biltrafik försöker de nu ifrågasätta miljöpartiet för att rättfärdiga sin egen omsvängning mot en mer miljöfientlig politik.

Debattartiklar på temat finns i SvD: centern, mp och centern

Uppluckring av miljölagstiftning

Björn Gillberg och Staffan Michelson skriver på DN Debatt om två utredningar som kopplas till energifrågor genom förutsättningar för vind- och vattenkraftutbyggnad. Energifrågan är enorm och att reda ut energibehov, produktion osv i ett enda blogginlägg är svårt. Det behövs ett helhetsgrepp om frågorna - och inte minst en målsättning om vart man vill komma. Där är en kärnfråga naturligtvis att vi måste effektivisera och till och med prioritera (läs prioritera bort) för att kunna minska elförbrukningen och inte hela tiden öka produktionen av el.

Det som jag tycker är mest illavarslande i den beskrivning Gillberg och Michelson ger är dock den trend som dessa utredningar påstås vara del av, nämligen en successiv uppluckring av miljölagstiftningen under täckmanteln att förenkla "onödig byråkrati". I det här fallet handlar det om att försvaga miljödomstolarna och att upphäva miljöbalkens grundläggande skyddsregel för vatten. När Reinfeldt före valet 2006 deklarerade att miljöfrågorna saknar betydelse hjälper det inte att han visserligen säger sig ha fått insikt om klimatfrågans omfattning, om övriga miljöfrågor lämnas åt sitt öde och den lagstiftning och de organ som ska värna gemensamma värden luckras upp för att underlätta exploatering.