Vad valet handlar om

Jag gillar inte förenklingar. Men för mig kokar valet på söndag ner till frågan om vad vi svarar våra barn när de frågar vad vi gjorde åt klimathotet. Ni visste – vad gjorde ni?

På söndag kan du stoppa Vattenfalls kolkraftsprojekt som gör att företaget släpper ut mer koldioxid än hela Sverige. Eller så kan du ge ditt tysta medgivande. När din röst landar i urnan kan du sätta full fart på kollektivtrafikutbyggnaden. Eller så kan du ge fritt fram för nya motorvägar som gör grus av klimatmålen, utan att lösa trafikproblem. Du kan välja de politiker som vill att Sverige tar chansen att gå före i omställningen. Eller de som skyller på Kina.

Vad säger du när barnen frågar?

Valrörelsen – ett parallellt universum

Har ikväll kämpat mig igenom SVT:s duell mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. En trött statsminister som liknöjt rycker på axlarna inför varje samhällsproblem. En utmanare som har viktiga förslag om vård, sjukförsäkring och skola, men saknar en politik som möter vår tids största utmaning: klimatförändringarna. För mig har behovet av en stark tredje kraft i svensk politik aldrig varit mer uppenbart.

Den här valrörelsen är som ett sorts parallellt universum. Efter en sensommar med skogsbränder, skyfall och bibliska översvämningar: Hur är det möjligt att prata om annat än klimatet? Hur kan Sveriges alla politiska reportrar undvika att avkräva svar från partierna på hur klimathotet ska mötas? Hur kan så många vara så tysta i den fråga som mer än någon annan avgör vår framtid?

Jag stänger av TV:n och släcker lampan. Imorgon ska jag prata klimat med alla jag möter.

Alliansen till val på 2010 års valresultat

Har ikväll plågat mig igenom SVT:s debatt om jobben. Stackars de väljare som satt sig ner för att för att bilda sig en uppfattning om partiernas olika vägval. De blev knappast klockare av 90 minuters pajkastning och gapande i munnen på varandra. MP:s Per Bolund gjorde några tappra försök tala om framtiden, om hur gröna investeringar kan ge både jobb och ett mer hållbart samhälle. Men han var tämligen ensam. Alliansen fortsatte på sedan länge inslagen väg: att kasta skit på oppositionen istället för att presentera egna förslag och att raljera över att oppositionen inte har enats om politiken i förväg. Jag frågar mig: Hur kul är det för de väljare som väljer ett parti i Alliansen och blir varse att det mer eller mindre saknar betydelse vilket av de fyra man väljer?

Jag är glad att ge mig ut i en valrörelse där Miljöpartiet är tydliga med att de vill ha en ny riktning, ny regering och ny statsminister i Sverige. Jag är också glad över att kunna säga till väljarna att ju fler gröna röster, ju större blir det gröna inflytandet. Ju starkare stöd, desto bättre förutsättningar för stora klimatinvesteringar och satsningar på skolan. Vad säger de Alliansvalarbetare som sticker färdigkompromissade valmanifest i handen på sina väljare? ”Rösta på oss, så kan vi få större genomslag i nästa valmanifest”?

Jag är glad att mitt partival spelar roll. Hade jag tillhört Alliansen hade jag nog känt en viss frustration över att gå till val på en politik som är baserad på 2010 års valresultat. 

Läs också: Hans Wåhlberg (MP) om Alliansens brinnande ointresse för klimatfrågan

Osmakligt att peka på behovet av åtgärder?

I samband med skogsbranden i Västmanland har Miljöpartiet gått ut och påpekat att vår krisberedskap när det gäller extrema vädersituationer måste bli bättre för att vi ska klara att hantera klimatförändringarna. För detta får man nu kritik, bland annat från ledande Allianspolitiker som menar att man plockar osmakliga politiska poäng på en händelse som för massor av människor innebär en tragedi. Jag har full respekt för att människor som nu genomlider en katastrof vill slippa bli slagträn i valrörelsecirkusen. Men när tecknen på den globala uppvärmningen visar sig måste man kunna ringa i varningsklockor. Allt annat vore ansvarslöst av politiker som inser allvaret i klimatfrågan.

Vi måste minska utsläppen. Det är med en frustrerad människas språkbruk sjukt jävla bråttom. Men vi måste också inse att den globala uppvärmningen är ett faktum och kommer att få konsekvenser även om alla utsläpp skulle upphöra omedelbart. Alltså måste vi också anpassa oss. Det handlar till exempel om att skydda sig för översvämningar, att vidta åtgärder så att saltvatten inte rinner in i Mälaren när havsnivån stiger och det handlar om krisberedskap. Om att vara beredd på fler svåra stormar, skogsbränder och värmeböljor.

Jag hade gärna sett ministrar och borgerliga partiledare ta branden i Västmanland som ett tillfälle att göra utspel om behovet av anpassning till varmare klimat. Att dessa istället väljer att slå mot Miljöpartiet är olyckligt. Inte för Miljöpartiet, men för alla som önskar sig ett samhälle som står pall när det svämmar över, stormar eller brinner.

Inga fler förlorare

Ett samhälle där människor upplever sig som förlorare är ett farligt samhälle. Det om något borde vara en självklar lärdom för alla som studerar historien. Därför närde jag en from liten förhoppning när jag lyssnade till utbildningsminister Jan Björklunds sommartal. Att han åtminstone skulle antyda något om behovet av rejäla satsningar för att lyfta den skola där mer än var tionde elev inte lär sig tillräckligt för att ta sig in på gymnasiet. Så blev det inte. Tvärtom. Av talet att döma tycks utbildningsministern vara mer sugen på fler skattesänkningar. Oj, vad jag längtar efter en ny regering.

Sex veckor av flygbladsdelande, debatterande och evigt samtalande ligger framför oss som bestämt oss för att Sverige ska få en ny riktning.  Vi kommer att stå ut med både forsande svett och sömnbrist för att vi är så många som långt ner i magen känner att förändring är en nödvändighet. För att vi inte har råd att låta fler människor känna sig som förlorare. Inte i klassrummet för att deras lärare inte har tiden som behövs för att se. Inte i eftersatta bostadsområden som inte rustas upp. Inte på arbetsmarknaden för att politikerna rullar tummar istället för att sätta fart på en klimatomställning med ny räls, grön elproduktion och förnybara bränslen.

Inga fler förlorare. Nu bygger vi ett samhälle som vinner i längden.

Grönrosa idéer kan lyfta valrörelsen

De stora dominanterna i svensk politik – Socialdemokraterna och Moderaterna – rasar i opinionen. Istället stormar Miljöpartiet fram och Feministiskt initiativ närmar sig riksdagsspärren. Det är uppenbart att det finns en stark törst efter visioner och verklig förändring. Nu bör vi göra allt för att få till en valrörelse som sträcker sig bortom plånboken, in i framtiden.

För 20 år sedan stödde mer än 2 av 3 svenskar antingen Socialdemokraterna eller Moderaterna. I Sifos junimätning är det hälften av väljarna som säger sig vilja rösta på något av dessa maktpartier. Folk tycks ha tröttnat på partier som ängsligt följer opinionen och aktar sig noga för att lägga förslag som kan göra någon upprörd, som reducerar politiken till en fråga om privatekonomi eller om förtroende för ledande företrädare och som vägrar lyfta blicken bortom nästa mandatperiod och förstå vad som behöver ske för att vi ska tackla framtidens stora utmaningar.

Vi miljöpartister kommer från en mycket ideologisk EU-valrörelse där vi visat på avgörande vägval för människan. Ska vi fortsätta bränna fossila bränslen tills samhället kollapsar eller använda en grön omställning för att få jobb och framtidstro? Ska vi möta kriser med splittring och hat eller öppenhet och medmänsklighet? Den gröna visionen om hållbarhet och solidaritet var tydlig.

Feministiskt initiativ möter väljarna med förslag som döms ut som extrema av politiska kommentatorer som vant sig vid trötta powerpointpresentationer från Borg och Löfven. Det handlar inte bara om radikala förslag för ökad jämställdhet. Det handlar om sex timmars arbetsdag, militär nedrustning och uppehållstillstånd för alla papperslösa.

Jag tror på fortsatta grönrosa framgångar. Men jag tror att en förutsättning för det är att visionerna hålls vid liv. Starka krafter kommer vilja förminska valet till en affärsuppgörelse mellan väljare och partier där väljarna kan avläsa i prydliga tabeller vilket parti som gynnar deras plånbok mest. Då hoppas jag att gröna och rosa idéer tillåts flyga högt och lyfta alla de människor i vårt land som längtar efter mer.

Grön medvind bäddar för maktskifte i Huddinge

Det finns goda chanser till maktskifte i Huddinge i höst. Inte minst tack vare en stark grön medvind i kommunen, visar en färsk opinionsmätning. Huddingeborna är redo för förändring efter 8 år med Alliansen.

I en SIFO-mätning om hur Huddingeborna tänker rösta i kommunalvalet får de rödgröna partierna 51,1 procent. Miljöpartiet stormar fram till 13,5 procent och har chans att fördubbla sina mandat om man ska tro SIFO.

Trenden är den samma i de båda andra kommuner som undersökts, Norrtälje och Järfälla. Gröna framgångar ser ut att bidra till maktskifte. I alla dessa kommuner tycks det finnas en stark törst efter rejäla satsningar på förskola och skola och efter en klimatomställning som är på riktigt.

Men i Huddinge är både Miljöpartiets och de rödgrönas uppgång särskilt stark. Man kan förstås inte veta vad det beror på. Men det är svårt att komma ifrån tanken på att den långa radda av oegentligheter som uppdagats i kommunen de senaste åren fått borgerliga väljare att tappa tålamodet. Det har handlat om upphandling a lá vilda västern och om kommunala tjänstemän som får hyra inköpta hus nära nog gratis. Rimligtvis finns nu en stark önskan om ett politiskt ledarskap som ser till att det blir ordning och reda med skattepengarna.

Det är sannerligen inte läge att ropa hej. Med all sannolikhet kommer de borgerliga partierna bli bättre på att mobilisera sina väljare när vi närmar oss valet. Men vi gröna kan ge oss ut i valrörelsen med vetskapen om att det finns en stor nyfikenhet och stora förhoppningar på oss. Känn medvinden och gå ut och visa att vi förtjänar väljarnas förtroende.

Nyttig väckarklocka - ut och jobba!

Valet är avgjort, en rödgrön regering kommer att tillträda i höst. Detta har sagts på flera håll de senaste veckorna. Dagens SIFO-mätning som visar att avståndet minskar betydligt mellan blocken är därför en viktig väckarklocka. Vi som vill ha en regering som sätter sätter fart på klimatomställningen, lyfter Sveriges skolor och krossar arbetslösheten måste ut och börja jobba.

De rödgröna leder nu med drygt 11 procentenheter över regeringen. Påstår Svenska Dagbladet. Men jag vill hävda att skillnaden egentligen bara är ynka 3,5 procentenheter. Det ingen låtsas om är nämligen Sverigedemokraternas siffror. I SvD/SIFO får de 8 procent. Rimligen bör de läggas till Alliansens. Inte för att de kommer att släppas in i Rosenbad, utan för att de i praktiken utgör en del av regeringsunderlaget redan idag.

Ingen kan på allvar tro att Sverigedemokraterna passivt skulle stödja en rödgrön minoritetsregering på samma sätt som man idag, med några få undantag, stödjer Alliansen. SD:s ekonomiska politik, om man nu kan prata om en sådan, är i grunden borgerlig. Dessutom har de pekat ut Miljöpartiet som ett extremistparti – och vem vill ha med extremister att göra?

Att Feministiskt initiativ går framåt i SIFO-mätningen ser jag som en bekräftelse på att den femistiska våren är här. Den som inte vill bli akterseglad bör vässa och lyfta fram de feministiska förslagen. 8 år med Alliansen är förlorade år för jämställdheten. Nu är tålamodet slut. Nu måste lönerna bli jämställda, mäns våld bekämpas i grunden och föräldraförsäkringen delas.

Vi som vill se förändring har slagläge. Vi kan vinna. I Europa, i Sverige, i Stockholms län och i Huddinge. Men kamp blir det, varje dag till den 14 september. En rolig kamp. Hoppas du vill vara med!


Här ser du den mycket kompetenta lista MP Huddinge går till val på och vad våra toppkandidater vill åstadkomma.

Räkna inte bort desperata moderater

Så trötta är väljarna på Alliansens politik att Reinfeldt och Borg nu känner sig tvingade att lova att det är slut på skattesänkningar åtminstone fram till 2017. När Moderaterna desperat försöker framstå som socialdemokrater samtidigt som Alliansen sjunker som en sten i opinionen är det lätt att ta ett maktskifte i höst för givet. Men om inte oppositionen tydliggör skillnaderna i svensk politik är risken stor att moderat sosse-retorik lyckas ännu en gång.

Alliansens trovärdighet borde naturligtvis vara obefintlig när man nu istället för skattesänkningar talar om satsningar på välfärd i allmänhet och skola i synnerhet. Efter mer än 100 miljarder i skattesänkningar har välfärden sakta men säkert urholkats i snart åtta års tid. Men om ingen i oppositionen visar att vi på allvar vill sätta igång och bygga ett samhälle igen är det risk att Moderaternas trick fungerar.

Socialdemokraterna har redan fegat ur och lovat att behålla alla jobbskatteavdragen, vilka behov som än finns i välfärden. Det är upp till oss gröna att ta täten och stå upp för en samhällsmodell där vi hjälps åt. Med skyddsnät, utbildning och vård. Och inte minst en grön omställning.

Varning för plånboksfällan

”Partiet som ger dig mest i plånboken.” Det var rubriken på Aftonbladets löpsedel igår. Vi känner igen den från valrörelsen 2010 då man i alla de stora tidningarna kunde läsa sig till vilket partis politik som var mest gynnsam för den egna privatekonomin. Jag hoppas kvällens partiledardebatt visar att det finns partier som vill något mer än att köpa folks röster med löften om mer i plånboken. Jag hoppas innerligt att vi gröna aktar oss noga för att trampa i plånboksfällan och konsekvent ägnar varje dag fram till valet till att måla upp visionen om ett hållbart samhälle för alla.

Alliansen har allt att vinna på en debatt som stannar i plånboken. Inte för att de flesta vinner på Alliansens politik i kronor och ören räknat, utan för att själva sättet att tänka bygger på en nyliberal logik. En logik som innebär att allt kan köpas för pengar och att egenintresset är det enda som räknas. Vi som tror på att bygga ett samhälle där vi solidariskt hjälps åt och det finns ett skyddsnät som tar emot när vi behöver måste stå upp för det innan det är för sent. För ju mer samhället slits isär och ju mindre människor litar på det gemensamma – att samhället tar emot den dag man blir sjuk eller arbetslös, att alla skolor ger en bra utbildning och att alla äldreboenden ger bra omsorg – ju mer kommer vi att tänka på oss själva. Att vi skaffar oss resurser för att se till att vi själva och våra närmaste får det de behöver.

Men det är inte för sent. Trots sju år med Alliansens se-om-ditt-eget-hus-politik. Tvärtom finns nu en rytande hunger efter politik som utgår från vad som i längden är bäst för oss alla. När Novus frågade väljarna vad de ville att regeringen skulle prioritera i budgeten var det endast sex procent som svarade ett nytt jobbskatteavdrag. 30 procent svarade sjukvården, nästan lika många skolan. Även investeringar i järnväg och förnybar energi utklassade jobbskatteavdraget. Inte så konstigt då att Alliansen sjunker som en sten i opinionsmätningarna.

Om valet nästa år inte reduceras till en affärsuppgörelse mellan politiker och väljare utan handlar om det Sverige vi vill ha, då får vi en ny regering. Låt oss se till att det blir så.

Farväl till plånbokspolitiken

2010 valde vi parti efter vad vi trodde skulle gynna vår plånbok. I dagstidningarna fanns prydliga tabeller där man förföriskt enkelt skulle kunna avläsa hur de olika budgetalternativen skulle påverka den egna privatekonomin. 2014 ser ut att bli ett val där vi istället återigen tar ställning till vilket samhälle vi vill ha. När Novus frågar svenskarna om hur de vill att regeringen ska prioritera får ett femte jobbskatteavdrag storstryk av såväl satsningar på vård och skola som av investeringar i infrastruktur och förnybar energi.

Behovet av politisk handling är enormt efter två perioder med en alliansregering som lagt sig platt inför alla samhällsproblem. Efter åtta långa år av passivitet inför sjunkande skolresultat, krisande sjukvård, stigande arbetslöshet och skenande klimatproblem. Att en förkrossande majoritet av svenskarna vill möta de gemensamma behov vi har innan man ber om mer till den egna plånboken är därför mycket glädjande. Det är som medborgare vi tänker gå till valurnorna nästa år och inte som kunder, sökande den bästa dealen för just oss själva.

Mer att läsa på Miljöpartiets dag i Almedalen: Åsa Romson och Isabella Lövin (MP) om hur Östersjön kan räddas, Helena Leander (MP) om behovet av en klimatlag och Birger Schlaug med tips till Gustav Fridolin inför hans tal ikväll. Artiklar i DN, SvD, Aftonbladet, Expressen och Expressen igen om bland annat utspelet om en välbehövlig satsning på bättre arbetsmiljö i skolorna.

Vågar vi vilja något annat?

I en intressant debattartikel i Svenska Dagblandet varnar statsvetaren Magnus Hagevi för att politiken blir allt mer kortsiktig när valrörelserna får en allt större betydelse för utgången i valen. När de många osäkra väljarnas röster ska vinnas är det plånboksfrågor som dominerar på de stora framtidsfrågornas bekostnad.

Aldrig har väl detta varit så uppenbart som under den sensate valrörelsen. Exempelvis sopades klimatfrågan, som dominerat massmediernas rapportering en stor del av mandatperioden, helt bort från dagordningen under valrörelsen för att bereda plats för inte minst skattefrågorna. Säkert bidrog detta till att Alliansen var överlägsna när det gällde att övertyga de osäkra väljare som bestämde sig sent. Bland de väljare som valt parti redan före valrörelsen startade vägde det enligt Hagevi helt jämnt mellan blocken.

Frågan är vad man ska göra med den här vetskapen. Hagevi skickar med en varning till Allianspartierna om att nästa valrörelse kan se helt annorlunda ut och att det då kan vara oppositionen som tar hem kampen om de flyktiga väljarna. Jag tänker att han då glömmer hur det svenska medielandskapet ser ut. Den liberala pressens inflytande över dagordningen gör att man knappast kan nära fromma förhoppningar om en, ur oppositionens perspektiv, mer gynnsam valrörelse nästa gång.

Att de svenska väljarna blir allt mer lättrörliga och bestämmer sig allt senare tolkar jag som en logisk följd av att skillnaderna mellan partierna framstår som allt mer otydliga. Observera framstår som mer otydliga. Till stor del tänker jag att detta handlar om att inte minst Moderaterna har intresse av att skyla över de stora konflikterna och få den politiska cirkusen att kretsa kring förtroende för ledande företrädare.

Men även om skillnaderna mellan partierna är större än de kan synas vara för en väljare som har ett lite mer normalt politiskt intresse än undertecknad, vill jag påstå att läxan för oppositionen med de gröna i spetsen (socialdemokratin är ju som konstaterat död) blir att erbjuda ett mer reellt alternativ och avstå från inställsamma flirtar med den mytiske mitten-väljaren. Jag tror vi behöver göra motsatsen till vad politiska kommentatorer i allmänhet tror och förklara att vi vill se ett helt annat samhälle. Ett samhälle med en radikalt annorlunda människosyn än den som nu breder ut sig i arbetslinjens namn. Ett samhälle som byggs om från grunden för att klara framtidens utmaningar. Då krävs klarspråk, konfrontation och visioner. Och förstås modet att formulera konkreta radikala förslag med tydlig kontrast till regeringens passiva "ansvarstagande".

Jag tror inte vi vinner någon valrörelse. Jag tror inte våra utspel och fräcka one-liners kommer vinna störst genomslag. Det finns de med vassare PR-Schlynglar. Men jag tror att vi kan vinna väljarnas förtroende innan dess genom att visa att politik kan göra skillnad på riktigt. Törs vi det? Eller ska vi jaga den där Mittenväljaren? Mollgan tror jag han heter, förresten.

Ny fullmäktigegrupp i MP Huddinge efter valet

I början av november hölls det första sammanträdet med den nya fullmäktigekonstellationen i Huddinge. Miljöpartiets fullmäktigegrupp består nu av fyra ordinarie ledamöter och två ersättare. De ordinarie ledamöterna är:

Marica Lindblad (gruppledare)
Olof Olsson
Karin Reuterswärd
Andreas Novotny

Ersättare är:
Birgitta Ljung och Mattias Bengtsson Byström

Det blir spännande att se vad vi kan göra av denna mandatperiod med ett så starkt gäng, både i och utanför kommunfullmäktige. Man kan dock konstatera att ett kommunfullmäktige är en tung koloss att handskas med. Om en vecka är det dags igen! Den 6:e december äger nästa sammanträde rum.

Tack för lånet, ungar – vi betalar när vi får råd

Från och med idag lånar vi resurser från kommande generationer. Världsnaturfonden räknar varje år ut hur länge, från nyåret räknat, naturens resurser räcker för en långsiktigt hållbar konsumtion. Förra året räckte resurserna till slutet av september. I år knaprar vi alltså redan på naturens kapital, fastän vi inte hunnit längre än till den 21 augusti.

Med den vetskapen – vad tycker du valröreslen ska handla om: burkor, tunnelbanebutlers och skatteavdrag för hundpassning eller jordens och mänsklighetens framtid?

Jag röstar för det senare. Särskilt som ett intensivt arbete för en hållbar utveckling också innebär så stora möjligheter till nya gröna jobb och ett modernare samhälle. Det finns helt enkelt ingen anledning att stoppa huvudet i sanden. Vill vi så kan vi välja en hållbar väg. Välja järnvägar före motorvägar. Satsningar på förnybara bränslen före billig bensin. Lokal handel nära människor före monster-köpcentrum. Och så vidare, och så vidare. Vi måste bara inse att miljöproblem inte är ett oundvikligt öde som drabbar oss. Det är politiska val det handlar om. Om detta måste vi berätta. Dag och natt till den 19 september.

Demokrati - en fråga om din plånbok?

I Aftonbladets värld är valet en fajt om våra plånböcker. Allt handlar om att om att lista ut vilket alternativ som passar den egna privatekonomin, vilket tidningen hjälper till med. Enkelt och smidigt.

I min värld är valet en fajt om framtiden. I min värld är det ett hån mot demokratin att förminska valet till en fråga om vem som ”vinner” och vem som ”förlorar” på de olika alternativen. Jag tror inte jag är ensam. Jag tror svenskarna söker svar på större frågor än de Aftonbladet ger svar på i dagens tidning. Och tyvärr tycks det som om vi får söka noga för att finna. Aftonbladet är inte ensamma i medielandskapet med sin besatthet av plånboken.

Jag är övertygad om att såväl det rödgröna alternativet som i längden hela demokratin har allt att vinna på att lyfta blicken och spana mot framtiden. Vad rustar förskola och skola våra barn med – prestationsångest och tinnitus eller kunskap, trygghet och självförtroende? Vad väntar de unga när skolan är över – ska de få vara med och bygga ett modernt samhälle eller slängs de ut i arbetslöshet? Ska vi stanna kvar i fossilsamhället tills det rasar samman av sig självt eller ska vi skapa ett hållbart samhälle med förnybar engergi, ny teknik och världens bästa kollektivtrafik? Det är frågor jag vill ta mig an i valrörelsen.

Att demokratin är större än den egna plånboken betyder inte att privatekonomi är oviktigt. Tvärtom är det för många människor ovärderligt med mer pengar i plånboken för att tillvaron ska gå ihop. Och om detta ska vi naturligtvis också tala. Att vi får en A-kassa och en sjukförsäkring som människor kan känna sig trygga med, att pensionärer inte ska betala mer skatt än de som jobbar och att ensamföräldrars situation förbättras är mycket viktiga åtgärder för att skapa ett samhälle som håller ihop.

Valet handlar om framtiden. Om livet. Mindre pompöst än så förmår jag inte uttrycka mig.

Varför tror så många på MP?

Jag snappade upp en sorts programförklaring för miljöpartiet i bruset på internet, när en av mina kompisar förklarade för någon facebookvän vad han såg för fördelar med MP. Eftersom det är väldigt likt hur jag ser på miljöpartiet har jag bett att få använda denna text - för jag tror inte vi är ensamma om att uppfatta miljöpartiet som ett parti som vill lite mer och är lite modernare än de andra partierna. Så här skrev han:

"Jag började fatta tycke för mp för några år sedan eftersom de var tidigt ute med att analysera allvaret i klimatfrågan och komma fram med lösningar för att motverka problemet som riskserar ställa till det för oss människor framöver (och i utvecklingsländer redan nu). Med Wetterstrand har miljöpartiet fått något fräscht över sig och partiet har profilerat sig åt för mig rätt håll, tex bra jämställdhetspolitik, Ja till EU, mänsklig flyktingpolitik och som sagt en progressiv energi-, närings- och miljöpolitik som tar hänsyn till oss som kommer att behöva ett bra liv även om 50 år, dvs du och jag och alla våra barn och ungdomar.

Jag uppfattar MP som lite mer ungt och fräscht med visioner om hur vi med ny teknologi, kunskap och modern industri- och företagspolitik ska göra Sverige så modernt och framtidsbejakande som möjligt. Jag tror att MP kan inge hopp och framtidstro hos dagens ungdomar som kanske vill se politiker som har lite mer ideologisk grund om hur man kan ändra och utveckla dagens samhälle (med de problem som finns). Hittills har politiken ofta handlat om äldre män i kostym och slips som kanske varit lite fast i gamla lösningar på nya problem och det är ju inte så bra."

Jag tror att min kompis är något viktigt på spåren, det räcker inte längre med att fernissa gamla partiprogram med (t ex) miljöretorik eller påståenden om att man är för jämställdhet. Man måste visa att man är beredd att handla också.

Statsministerkandidat och kvinna - tål inte "världens mest jämställda land" det?

DN fläskar på med rubriken "De är chanslösa mot Reinfeldt", där Reinfeldt får bättre siffror än både Sahlin och Wetterstrand. Jag har inte satt mig in i denna undersökning, men konstaterar att den presenteras dagen efter att Björn Elmbrant på Dagens Arena tar upp hanteringen av sk opinionsundersökningar i svenska medier. Elmbrants text handlar om att media alltmer använder opinionsundersökningar okritiskt och för att väcka opinion snarare än att rapportera opinionsläget. DN/Synovates undersökning är kanske gjord på ett mer förtroendeingivande sätt eftersom mer specifika frågor har ställts om olika områden. Något som dock inte går att utläsa ur undersökningen är: hur påverkas svaren av att Reinfeldts motkandidater är kvinnor? Det skulle förmodligen inte vara alldeles lätt att vaska fram, oavsett hur man ställer frågorna, men det skulle vara intressant om man på något sätt problematiserade förtroendesiffrorna utifrån ett genusperspektiv och utifrån det faktum att Sverige ännu inte haft någon kvinna som statsminister - och inte förrän nu någon kvinna som statsministerkandidat. Det är därför glädjande att vi denna gång faktiskt har två kvinnor som nämns som möjliga kandidater! Mindre glädjande om de straffas för att de är just kvinnor.


Foto Maria Wetterstrand: Fredrik Hjerling; Foto Mona Sahlin: Niklas Palmklint

Fridolin till Huddinge!

Gustav Fridolin ger sig in i partipolitiken igen, vilket rapporteras i DN och redan uppmärksammats av bl a Daniel Helldén, och kommer både att kandidera till riksdagen och till den partistyrelse som kongressen väljer i maj. Till partistyrelsen föreslås för övrigt också Daniel, för omval. Spekulationer om ministerposter för Fridolin har hörts ett tag i diverse mediaförslag till en rödgrön regering och då och då lyfts han fram som möjligt språkrör då Wetterstrand och Eriksson lämnar sina uppdrag. Det är bara att glädjas över att miljöpartiet får tillbaka en politiker som under sin förra period i riksdagen fick stort genomslag!

Snart kommer Fridolin också till Huddinge! Den 21 april är du välkommen att komma och lyssna på Gustav Fridolin vid ett öppet möte i Huddinge kommun. Vi återkommer med tid och plats när vi fått detta bekräftat. Välkommen önskar Miljöpartiet de Gröna i Huddinge!

Är pengar det enda som betyder något?

Jag såg inte gårdagens partiledardebatt, men kan konstatera att det enligt DN:s Henrik Brors är skatterna som sägs vara den tydliga skiljelinjen mellan blocken. Å andra sidan menar Owe Nilsson/TT också återgivet i DN att skillnaden mellan blocken var tydlig i nästan alla frågor.

Kanske är Brors analys av debatten korrekt - men ur mitt perspektiv är det i så fall ett kapitalt misslyckande, från rapporterande medias sida eller från inblandade programledare och politiker. Var finns diskussionen om ideologier och bakomliggande mål med högre eller lägre skatter?! För det kan väl inte vara så att valet till syvende och sist enbart handlar om vem som har det lägsta budet på skatterna, likt gamla tiders fattigvård när föräldralösa barn bjöds ut till den som krävde den lägsta pengen för att ta hand om dem, utan att man diskuterar vad man får för dessa låga skatter? Media upprepar gång på gång att de borgerliga vill sänka skatterna och det rödgröna blocket höja dem. Jaha. Men var är analysen av vilka konsekvenser dessa sänkningar får på kvaliteten hos det allmänna? Var är analysen av vad som kan förväntas bli bättre/bibehållas genom höjningar från nuläget? Jag har inga superinkomster, men jag skiter faktiskt i om jag får lite mer pengar i plånboken. Det är inte där jag mäter min livskvalitet. Däremot tycker jag att det är erbarmligt dåligt att Huddinges fritidshem har ca 3 personal på 50-60 barn, att Huddinges förskolebarn som har arbetslösa eller föräldralediga föräldrar endast har ytterst begränsad tillgång till den pedagogiska verksamhet som förskolan utgör, och att patienter flera månader efter skada inte ens fått träffa behandlande läkare samtidigt som det dras gränser för hur lång tid man kan vara sjukskriven och i rehabilitering eller att man väljer att satsa på enorma vägprojekt i stället för på spårbunden och annan kollektivtrafik.

Jag ser dock inget självändamål i höga skatter. Om skatterna höjs, kommer dessa missförhållanden då att motverkas? Var finns diskussionen om vad vi får för pengarna - och vad vi förlorar i kvalitet om skatteintäkterna till stat, landsting och kommuner minskar?

Läs också Peter Andersson (s) - som uppenbarligen såg debatten och dels har reagerat på betoningen på skattefrågor i medias analyser, dels har kommenterat sakfrågor i debatten.