Var börjar man efter en politisk vecka som denna? Det finns så mycket man kan säga om såväl svajande moral som moralism, om mediadrev och om politiska spel. Men kanske finns det bara en möjlig början för alla oss som vill se ett annat samhälle: insiken om att socialdemokratin är död.
Nej, det finns inte ett uns av skadeglädje i detta konstaterande. Det finns tvärtom en stor klump av sorg. Den ilska jag så många gånger känt gentemot det socialdemokratiska partiet har alltid bottnat i tro, hopp och kärlek. Hur grundmurat fast partiet än varit i patriarkala strukturer, betongfetischism och tillväxtmani har jag alltid trott att socialdemokratin med den förankring man haft i breda folklager varit den rörelse man på ett eller annat sätt måste få med sig om man vill förändra Sverige till det bättre. Jag har alltid hoppats på krafter inom rörelsen som både stått stadigt fast vid en tro på solidaritet och haft blicken vänd framåt, bortom fosilsamhället. Jag har alltid känt den varmaste kärlek till kaffekokande, tombolavevande socialdemokratiska gräsrötter.
När jag nu betraktar Socialdemokraterna ser jag inte bara ett parti med en partiledare utsatt för ett mediedrev. Jag ser ett parti som för länge sen glömt varför man finns. Ett parti som reducerats till en arena för kamp om positioner, där det inte finns några skäl att låta bli att använda medierna för att anonymt ta heder och ära av varandra. Ett parti där alla och inga åsikter är möjliga. Ett vitnande lik med röda, blå och rent av bruna fläckar.
Varför är det så viktigt att förkunna socialdemokratins död? Det sista jag vill är att strö salt i såren på nämnda kämpande socialdemokratiska gräsrötter. Till er vill jag säga att jag hoppas att er rörande enträgenhet kan göra en återuppståndelse möjlig en dag. Men ur ett grönt perspektiv tänker jag att det är viktigt att se vad det innebär att socialdemokratin är borta. Miljöpartiet måste bli den opposition Socialdemokraterna inte förmår vara. Vi måste kanalisera och elda under den vrede som finns över växande klyftor, girighet som breder ut sig och nedmonterad välfärd. Då är det konstruktiv konfrontation och byggande av alternativ som gäller. Inte fromma förhoppningar om uppgörelser med en blågrå regering.
Miljöpartiet måste också möta den berättigade, men farliga misstro mot poltitiker i allmänhet som vi nu ser breda ut sig. Oavsett hur man ser på Juholts bostadsbidrag illustrerar affären hur en politisk klass lever under villkor väsensskillda från de allra flesta människor. Bara den som levt under dessa förmånliga villkor i årtionden kan låta bli att reflektera över rimligheten i att låta skattebetalarna betala för sin sambos boende.
Miljöpartiet är ett ungt parti, även om man nu friar sitt inträde i medelåldern, obelastat av stora skandaler. Framför allt är man det parti som talat klarspråk om att makt korrumperar och som ända sedan grundandet försökt att motverka detta. Inte minst finns det skäl att vara stolta över och värna om de rotationsprinciper som ska förhindra att människor blir ett med sina politiska uppdrag. Jag menar att det också finns skäl att väcka liv i den kritik Miljöpartiet tidigare framfört med hetta mot alltför vidlyftiga löner och förmåner som uppmuntrar till att satsa på politiken som en karriärväg snarare än att se den som ett verktyg för att förändra samhället. Somliga kommer kalla oss för populister. I en tid när själva demokratin håller på att bli impopulär är det ett epitet som går att stå ut med.
Så tänker jag. Vad tänker du?
2 kommentarer:
Det är dags för Miljöpartiet att ta ställning för att markera vad vi står för. Åsa Romson har påbörjat detta på bästa sätt. Det är i rullning.
Vi är alternativet till kampen om bidrag och skatter. Vår politik har möjligthet att se andra aspekter och tala om sådant som är bra mycket viktigare för samhällsbyggande än antalet kronor och ören som faller i fickan med skattesänkningar och höjningar. Vi kan bidra med en politik som inte bara gynnar några, utan i slutändan gynnar alla! En politik som bygger på sanna etiska ställningstagande om ansvar och rättigheter, inte bara oss medborgare i Sverige, utan världen över och inte bara nu utan för all framtid!
Folket är trötta på att politik förs i media och reducerats till ett psykkrig där mer ansträngning läggs på pajkastning och vad som "låter lovande" än faktiskt genuint intresse för att skapa ett samhälle vi alla vill se.
Så Olof, jag är med dig. Kom så tar vi in politik i politiken. River ner det spektakel vi ser nu, markerar vad politik handlar om.
Vi ska ge väljarna något att välja på som faktiskt gör skillnad, där väljanrnas röst inte endast markerar vilket lag i den politiska maktkampen man håller på.
Yes! Att "ta in politik i politiken" kan ju låta självklart, men jag tror du slår huvudet på spiken. Lyckas man nå fram med diskussioner kring verkligt angelägna politiska frågor så tror jag människors engegemang finns där - och därmed möjligheter till verklig förändring. Let´s do it!
Skicka en kommentar