lördag 31 oktober 2009

Rätt håll, sossarna!

Heder åt de socialdemokratiska kongressombuden som inte nöjde sig med partiledningens förslag om endast en ytterligare pappamånad, utan beslutade att ta ett steg till i riktning mot en rättvis föräldraförsäkring. Det är förvisso lite oklart hur stort steg man verkligen tog, då man i sann socialdemokratisk vägra-sätta-ner-foten-anda inte preciserar antalet månader. Hur som helst borde i alla fall miljöpartiet nu ha större möjligheter att förhandla med S om en föräldraförsäkring som tar bättre hänsyn till mäns, kvinnors och inte minst barns rättigheter.

Jag är kanske allt för fjärmad från verklighetens folk, men jag kan inte för mitt liv begripa hur en reform där alla är vinnare (såvida man hittar konstruktioner som tar hänsyn till att det finns fler familjekonstallationer än kärnfamiljen) kan vara så kontroversiell. Barns rätt till alla sina föräldrar, kvinnors rätt till rättvis löneutveckling och rättvis pension och inte minst mäns rätt att vara pappor på riktigt - ska det vara så svårt att slåss för?

fredag 30 oktober 2009

Mp vågar!

Om man nu vill minska på utsläpp av sk växthusgaser, om man vill att fler ska åka kollektivt eller cykla för att minska trängseln på vägarna, om man vill att mer fraktgods ska åka tåg i stället för lastbil - varför råprioriterar man då inte kollektivtrafik och cykelvänliga åtgärder utan fortsätter att bygga vägar till enorma kostnader och accepterar att vi har en av världens törstigaste bilparker?! Förmodligen för att man inte vågar göra prioriteringen - av människor gentemot bilar, av kvinnor (högre andel kollektivresenärer) gentemot män (i högre grad bilburna) och av barn gentemot vuxna. För övriga partier som till exempel vill ha Förbifart Stockholm är miljömässigheten än så länge till största delen retorik. Miljöpartiet har förslagen, vilket SvD skriver om - och miljöpartiet vågar prioritera!

onsdag 28 oktober 2009

Dags att städa, Reinfeldt

Fredrik Reinfeldt behöver sopa rent framför egen dörr. Där har nämligen Greenpeace dumpat 18 ton kol för att påminna statsministern om att statliga Vattenfall varje år släpper ut 100 miljoner ton koldioxid - mer än hela Sverige.

Imorgon åker Reinfeldt återigen till Bryssel med amitionen att framstå som en statsman som tar täten i arbetet med att få fram ett klimatavtal i Köpenhamn. Som svensk börjar det kännas ganska pinsamt när statsministern flänger runt världen och håller uppfordrande tal samtidigt som han konsekvent vägrar att ta tag i klimatfrågan på hemmaplan. Där är det tvärtom fritt fram för nya monster-motorvägar och miljardinvesteringar i tyska kolkraftverk.

tisdag 27 oktober 2009

Lika rätt till familjerådgivning?

Ulf Kristersson (m) uttalar sig i dagens DN om familjerådgivning i Stockholms kommun. Stockholm nästan fördubblar taxan (från 250 kronor till 450 kronor per samtal) för familjerådgivning som kommunen är skyldig att tillhandahålla. Kristersson säger i DN att det är för att "minska efterfrågan" - utan att problematisera vilka grupper denna efterfrågeminskning slår mot, eller konsekvenser av detta. Familjrådgivare uttrycker dock en oro över att låginkomsttagare drabbas av detta. Välbeställda har som vanligt råd att köpa sig tjänsten.

Kristersson gör också klart att familjerådgivningen inte är någon priortierad uppgift. I DN säger han
Om jag ställer familjerådgivning mot hemlöshet och barn som blir slagna, så tycker jag inte att den är den mest angelägna uppgiften vi har.

Han verkar inte reflektera över eventuella samband mellan hemlöshet, barnaga och tillgång till familjerådgivning i ett tidigt skede. Hur många fall har man förebyggt genom familjerådgivning? Detta är sannolikt svårt att svara på, eftersom det blir hypotetiska siffror. Men klart är att nutida familjers ansträngningar att få vardagen att gå ihop med familjeliv, yrkesverksamhet och en alltmer inrutad fritid med schemalagda aktiviteter för snart sagt alla familjemedlemmar oavsett ålder leder till stora påfrestningar på familjerna. Finns möjlighet till familjrådgivning kan man söka stöd innan problemen eskalerar - om inte finns det rimligen en risk att barn far illa i familjer som inte tycker de har råd med familjerådgivning.

Åsa Eriksson (s) kom under en Stockholmsvistelse i samspråk med en Situation Stockholm-försäljare. Många hemlösa vittnar om ett vardagligt liv som av några ganska triviala orsaker går över styr. Och, som i fallet med mannen som Åsa pratade med - om svårigheterna med att ta sig tillbaka in i samhället. Det är inte säkert att familjerådgivning hade hjälpt just honom - men nog finns det skäl att anta att det finns en samhällsekonomisk vinst i att erbjuda stöd till familjer till rimliga priser i preventivt syfte, för att minska sociala och ekonomiska kostnader, för att minska riskerna för att barn och vuxna rasar nedför branter som sedan blir betydligt svårare (och dyrare!) att ta sig uppför, för både samhället och individerna. Men har man som främsta mål att sänka skatterna - oavsett vad resultatet blir för välfärdssystem och medborgare - ter sig förmodligen familjerådgivning som en fullständigt onödig utgiftspost.

När de borgerliga pratar skattesänkningar talar man sällan om konsekvenserna av minskade skatteintäkter. Precis som Peter Andersson (s) skriver, med koppling till de rödgrönas debattartikel i SvD, är det viktigt att visa varför man vill höja skatter i de områden där det är aktuellt (t ex i Stockholm som debattartikeln handlar om). Stockholms rödgröna skriver att de vill återställa skatten till nivån 2006 för att få utrymme att satsa bl a på utveckling av förskola och skola, på miljöarbete och på äldreomsorg. Kanske ges även utrymme för överkomliga priser för familjerådgivning inom satsningarna på välfärd. För ett hållbart samhälle är även den sociala hållbarheten en viktig del.

söndag 25 oktober 2009

Politik för en humanare värld!

Hemkommen från mp:s kommun- och landstingsdagar med en del goda exempel på att världen, faktiskt, bit för bit kanske är på väg att byta riktning mot en lite mer miljövänlig och human inställning. När man får exempel från t ex Lund och Växjö kommuner på hur planering med cyklister och fotgängare i centrum i stället för bilar föder framgångar både vad gäller koldioxidutsläpp, hälsoeffekter och säkrare trafikmiljöer växer förhoppningarna inför framtiden. Visserligen utan att glömma de alldeles för många exempel som finns på att det riktningsbytet kräver större svängradie än att gira med ett riktigt stort lastfartyg, och därmed är ganska trögrörligt och långsamt (t ex Förbifart Stockholm som man vill plöja ner åtminstone 27 MILJARDER kronor i, en näst intill obegriplig summa pengar - och i mindre skala i Huddinge Södertörnsleden i stället för Spårväg Syd). Exempel som visar på svårigheten i att tänka nytt, tänka fritt och att faktiskt hålla fast vid de målsättningar man säger sig ha och inte bara köra på i motsatt riktning än målet för att tankens hjulspår är så djupa att man inte klarar att ta sig ur dem. Men trots allt - mp:s politik vinner gehör i Sverige: moderaterna snor vårt förslag om "skolkökslyft", vilket mp:s riksdagsledamot Gunvor G Ericson skriver om på sin blogg (varsågoda, vi delar så gärna med oss - hoppas bara det blir mer än retorik), både borgerliga partier och de på vänsterkanten vill med Peter Erikssons ord tidigare i dag dansa med just mp (se t ex Aftonbladet) och i en tid när många partier minskar i medlemsantal ökar vi! Det är fortfarande långt kvar till valet, men man kan inte annat än se framåt med viss tillförsikt och, inte minst, glädje.

Miljöpartiet växer!

Miljöpartiets kommun- och landstingsdagar i Örebro. Bejublat tal av Maria Wetterstrand, vilket både SvD och DN skriver om. Och tydligt besked om att mp inte kommer att stötta någon regering som gör sig beroende av sverigedemokraternas stöd. Men med egen majoritet för det rödgröna blocket behövs inte heller det! Massor av intressanta parallella seminarier om viktiga frågor - man önskar att man kunde dela sig i åtminstone en tre-fyra personer. Under lördagseftermiddagen diskuterades t ex förutsättningar och problem för en hållbar stadsutveckling. Ett av de största problemen är naturligtvis bilåkandet genom att det bygger barriärer i både urbana och rurala landskap, bidrar till en utglesning och smutsar ner - och inte minst att i stort sett all planering under så lång tid har skett med utgångspunkt i detta trafikslag. Den presenterande arkitekten och professorn i tillämpad samhällsplanering, Erland Ullstad, poängterade att planering så att fotgängare ska få tillräckligt utrymme är nyckeln till ett bra resultat och illustrerade med många intressanta exempel från bland annat Växjö där han varit verksam som stadsarkitekt. Det innebär att man måste börja i den andra änden mot vad man ofta gör: vad behöver fotgängarna för utrymme? Inte vad behöver bilarna, för att sedan se om det finns någon plats kvar för fotgängarna. Det visste vi ju kanske redan - men nu har vi stöd även från samhällsplanerarna!

fredag 16 oktober 2009

Dole drog tillbaka stämningen

Det är ytterst glädjande att Dole har dragit tillbaka stämningen mot filmen "Bananas!*" (se t ex DN). Uppmuntrande också att se den stora uppslutningen av företrädare för samtliga riksdagspartier, konsumenter, livsmedelsföretag etc. Det som skaver en aning är att uppslutningen beror på hotet mot svensk yttrandefrihet - jag undrar när man ska se motsvarande uppslutning för förbättrade villkor för producenter av mat och varor i fattiga delar av världen, det som faktiskt är filmens tema såvitt jag har förstått. För att rikare delar av världen ska ta ansvaret och minska sina växthusgasutsläpp i stället för att så långt möjligt vältra över detta på fattigare länder. För att resurser överhuvudtaget ska fördelas mer rättvist på ett globalt plan. DN skriver om att antalet hungrande i världen ökar. Som akut orsak anges den ekonomiska krisen, men den underliggande orsaken anses vara bristande satsningar på jordbruksutveckling. Jag skulle vilja veta hur stor del som kan kopplas till konflikter/krig och dåligt politiskt ledarskap på såväl internationell som nationell nivå. När ser vi samma kraftsamling mot hunger och omänskliga levnadsvillkor som för en svensk filmares yttrandefrihet? En liten början är att skriva på uppropet för en fristad för apatiska flyktingbarn och deras familjer - gör det!

torsdag 15 oktober 2009

Invandring ger varken stora positiva eller stora negativa effekter i offentlig ekonomi

DN debatt presenteras i dag en rapport om huruvida det finns offentligt finansiella argument för invandring. Därför (förmodar jag) är rubriken "Arbetskraftsinvandring hjälper inte offentlig sektor". Det grundar man på att den ekonomiska vinsten vid positiv effekt av invandring ändå inte beräknas bli större än 1 procent av BNP. Tyvärr gör rubriksättningen att rapportens andra slutsats, presenterad i slutet av debattartikeln, helt kommer i skymundan, nämligen att invandringen inte heller innebär någon stor ekonomisk belastning.
Om vi i den framtidsinriktade kalkylen för Sverige i stället antar att sysselsättnings-graden i befolkningstillskottet blir densamma som för utrikes födda boende i Sverige i dag, blir de negativa årliga effekterna mindre än 1 procent av BNP.

Eventuella negativa ekonomiska effekter för offentlig sektor är alltså lika försumbara som eventuella positiva. Artikeln lägger också in en brasklapp att även om det inte finns finansiella argument för invandring kan det finnas skyddsargument samt argument för invandring av specialister. Med den mycket instrumentella synen glöms argument för invandring som anknytning eller familjebildning, en fri arbetsmarknad, utbildning och så vidare bort. Bloggen Vi i Sverige har också kommenterat rapporten och konstaterar just att eftersom ekonomin inte är någon avgörande faktor är
Det viktiga /.../ istället att människor fritt kan välja att bilda familj med vem de vill, välja att arbeta var de vill och söka skydd från krig och förföljelse.

Något som borde vara självklart. Det som oroar är alla de hatiska kommentarer som frodas bl a på nämnda blogg. Jag kan inte låta bli att reflektera över en kommentar som ofta återkommer i olika varianter i sådana här sammanhang - den om att eftersom Sverige är så uselt/har en så usel befolkning/för en så usel politik tänker kommentatorn - utvandra! Hur kommer det sig att man tar rätten att invandra till något annat land för given när man absolut inte vill ha in människor från andra länder i det egna?

I SvD uppmärksammar man i stället FN:s rapport om migration, där det konstateras att migration är positivt för mänsklig utveckling:

Rapporten visar att migration kan öka den mänskliga utvecklingen både för dem som flyttar och i destinationsländerna samt för dem som stannar kvar på hemmaplan, säger Helen Clark, UNDP:s högsta chef.


Bland annat poängteras ökad inskrivning i skola och minskad barnadödlighet för dem som migrerar från utvecklingsland till industriland (vilket dock utgör endast 30% av migranterna). För destinationsländerna nämns ökat antal arbetstillfällen utan att lokalbefolkningen trängs ut från arbetsmarknaden och en viktig faktor för dem som stannat kvar är de pengaöverföringar som utflyttade släktingar gör till de kvarvarande.

Tyvärr märks det i kommentarerna till DN-artikeln att Hägglunds utspel om en vänster/ kulturelit inte bara har gått hem hos sverigedemokraternas ledare Åkesson (se Expressen, även kommenterat av Peter Andersson), utan också hos andra personer som är kritiska till invandring. Det riskerar dock att slå tillbaka mot Hägglund eftersom han inte själv ser problemet med att hävda att en kulturelit inte kan företräda folket samtidigt som han försöker lansera sig själv som företrädare för detta folk. Jag har tidigare varit inne på att det inte är så säkert att "folket" i stället accepterar att företrädas av en person som är del av Sveriges absolut högsta politiska elit. Det finns risk att Hägglunds och kristdemokraternas upprepade utspel spelar sverigedemokraterna i händerna mer än det gagnar dem själva. För jag antar att det bland kd:s väljare finns många som inte instämmer i den bild som Hägglund tecknar. I Expressen kommenterar t ex Wijkman, tidigare kd:s representant i EU-parlamentet och framstående miljöpolitiker, att han inte känner igen sig i Hägglunds beskrivning. Och de som instämmer kanske ser sd som ett bättre alternativ? Det är ett högt spel han spelar i sin balansgång på spärrlinjen, Hägglund. Man bör också behålla i minnet att det är små grupper som stödjer den intoleranta ideologi som sd står för, även om de är högljudda.

Slutligen, för att förekomma: vill du bara ge en hatisk kommentar så kan du bespara dig besväret - dessa rensas bort. Kommentarer i sak och hållna i resonabel ton välkomnas.

onsdag 14 oktober 2009

Något om kvotering

Kvotering är på tapeten igen i bl a en debattartikel i DN. Den här gången handlar det om kvotering till utbildningar. Och den här gången är det mest män som kvoterats in för att minska obalansen mellan könen. Det har resulterat i att Centrum för Rättvisa anmäler Diskrimineringsombudsmannen samt stämmer Lunds universitet för 30 kvinnors räkning.

Ofta när kvotering annars förekommer i media handlar det om kvotering av kvinnor till poster som nästan enbart besätts av och med män. Jag tycker inte att kvotering är alldeles oproblematiskt - men tills jag har sett något realistiskt och övertygande sätt att komma till rätta med skillnader där representanter för ett kön uppenbart särbehandlas positivt tycker jag att kvotering kan fylla en funktion. Vad gäller det aktuella fallet med kvotering av män till bl a psykologutbildningar är jag kanske inte lika övertygad att kvinnor har särbehandlats positivt och att män behöver kvoteras in av den orsaken - men jag tycker ändå att det finns anledning att på utbildningar, arbetsplatser och i andra sammanhang arbeta för en mångfald av bakgrunder inklusive hyfsad representation av personer av olika kön. Och så länge meriter och kompetens håller samma standard kan jag leva med kvotering, även om det innebär att jag själv någon gång blir bort- eller inkvoterad. För det gäller ju att inse att det som är positivt i ett större sammanhang faktiskt kan drabba en själv negativt - vill man ha den positiva utvecklingen får man alltså vara beredd att ta konsekvenserna. Fast då ska förstås kvotering införas till bolagsstyrelser m fl ställen där kvinnor är negativt särbehandlade/underrepresenterade - inte bara i sammanhang där män är underrepresenterade.

Behövs tillväxt?

DN essä innehåller i dag en text av Christer Sanne. Den bygger på en brittisk rapport som dels ifrågsätter idén om att tillväxten hela tiden måste öka, dels visar på alternativa sätt att organisera samhälle och ekonomi (utan att fördenskull lämna det marknadsekonomiska systemet). Utgångspunkten är att vi nu
lever i tron att konsumtionen behövs för jobben och jobben behövs för att vi inte ska hamna i ett ekonomiskt och socialt kaos. Det är dilemmat: ekonomisk tillväxt är nödvändig men den är ekologiskt omöjlig. De fattiga länderna behöver materiell tillväxt men vi i väst som lever på ”öar av överflöd i ett hav av fattigdom” måste finna andra utvägar.
Rapporten visar på dessa utvägar - och Sanne poängterar det jag själv har varit inne på tidigare (även i kommentar till Peter Anderssons inlägg): det finns massor av ekonomer, men på det sätt ekonomutbildningarna är uppbyggda så fostras bara nya ekonomer som ser systemet på samma sätt. Alternativa ekonomiska teorier har i alla fall hittills haft ytterst begränsat utrymme inom dessa utbildningar. Och ser man det ekonomiska systemet som givet blir motståndet mot att ifrågasätta det betydligt större - i stället undersöker man villkor inom dessa givna förhållanden.

I slutet av essän kommer frågan upp hur vi ska nå fram. Även här pekar Sanne på en av mina käpphästar (som jag dock inte har bloggat om hittills) - inrättandet av Marknaden som något av en gudom. Det är inte sällan politiker gömmer sig bakom argument i stil med "nej, så kan vi inte göra för det skulle Marknaden inte gilla". Som om Marknaden skulle vara ett väsen, inte ett (av flera) redskap för att skapa det samhälle vi vill ha. Sanne skriver att
Den kritiska frågan är hur övergången till en hållbar ekonomi ska bli möjlig. Jackson kan kallas en statskramare som nästan tycks blunda för vad många skulle se som det största hindret: inte att vi lever i en kapitalistisk värld – marknadsekonomin skulle bestå i allt väsentligt – men att denna värld är fylld av mäktiga företag som ofta bundit upp politikerna.
Ett större politiskt ansvarstagande, alltså, för vilka förutsättningar och spelregler vårt samhälle ska rätta sig efter för att vi ska nå den ekologiska, ekonomiska och sociala hållbarhet vi nu i drygt 15 år har sagt oss sträva efter, men som vi ständigt motverkar genom de beslut vi fattar, på politisk såväl som på personlig nivå.

måndag 12 oktober 2009

Är Hägglund anarkist?

Egentligen borde man inte bry sig. Hägglund har vevat samma visa två varv och är nu inne på det tredje (minst!), vilket rapporteras i DN. Som en raspig grammofonskiva som hakat upp sig går han på om att politiken inte ska lägga sig i hur vanligt folk lever. Det får mig fortfarande att undra över hur han definierar ord som vanlig och - inte minst - politik. För vad är politik om inte att bestämma hur resurser ska fördelas, var satsningar respektive nedskärningar ska göras, vilka beteenden som ska uppmuntras och vilka som ska motverkas genom olika former av morötter och piskor. Och vilka påverkas av resultatet? Jo, vanligt folk.

Abdikerar Hägglund härmed från hela uppdraget som politiker? Bevittnar vi i själva verket en ministers något långdragna avskedstagande? Det kanske i själva verket är så att Hägglund är anarkist? Löper Hägglund linan ut i sitt resonemang måste det i alla fall betyda att motstånd mot samkönade äktenskap och införande av religiös indoktrination av skolelever genom skrivningar om att man ska arbeta efter kristna värderingar i svensk skola (Alf Svenssons bidrag under sin tid i maktposition) är ett minne blott. Liksom många andra av de värderingsfrågor som kristdemokraterna brukar förknippas med. Det är ingen dålig nyhet!

Det obehagliga i sammanhanget är naturligtvis flirten med populismen och vittnesbörden om den intolerans som finns i kristdemokraterna. Samt polariseringen av hela det svenska folket i en vanlig del mot en misstänkliggjord elit av - ja vadå? Människor med från Hägglund avvikande läggning vad gäller sexualitet, genustänkande, kultursmak och åsikter om vad man bör tala om vid ett köksbord. Det är också intressant att det som Hägglund kritiserar, raljerandet om andra människors liv och åsikter och pekpinnarna om hur man ska leva, görs i ännu högre grad av honom själv. Men då är det rättfärdigat genom att han definierar målet för kritiken som en elit, och av talet om att så här lever vanliga människor, och de ska leva som Hägglund själv, minsann!

Några andra som kommenterat: Johan Westerholm och Linus Hellman

söndag 11 oktober 2009

Mer kaninföda!

Inför morgonkvällens kommunfullmäktige där miljöpartiets motion om en köttfri dag i veckan i skolor och förskolor kommer upp är det intressant att reflektera över de borgerligas panikslagna rädsla för något sådant. De borgerliga är rädda för att barnen/eleverna ska gå hungriga och för att tvinga barnen till att äta vegetariskt. Att tvinga barn som inte är renodlade vegetarianer att i stort sett varje dag äta kött verkar inte vara något problem...

Vad gäller rädslan för att barnen ska gå hungriga är det långt ifrån alla människor i världen som äter kött ens vid en måltid varje dag. I det landsbygdsområde i Usambarabergen i Tanzania där jag har haft förmånen att arbeta är kött ofta något man äter till fest. Proteinkälla till vardags är t ex bönor. Samtidigt arbetar man i ett lågteknologiskt jordbruk, där marken bereds med hacka och skörden bärs hem i säckar och korgar från fälten (och vidare till marknaden när det gäller avsalugrödor). Även ved och vatten till matlagning bärs långa sträckor i brant terräng. Avstånd på 5 km mellan hem och åker är ingenting ovanligt. Kvinnorna på bilden bär korgar med tomater som ska säljas på marknaden (kvinnorna har accepterat att bilden används för publicering). Nu är det inte så att människorna i detta område alltid äter sig mätta, men det har ofta mindre att göra med tillgången till kött än tillgången till mat överhuvudtaget. Att äta mindre mat än vad man behöver är inget att eftersträva, men vi är verkligen bortskämda om vi i Sverige inte är beredda att vid ett mål i veckan byta ut köttet mot vegetariska proteiner. Därför är det lite olyckligt att förvaltningen vidhåller att detta redan är genomfört när de vegetariska målen oftast består av antingen pannkakor eller soppa, mat som inte mättar sådär väldigt bra - och som inte visar på möjligheterna med att laga vegetarisk mat som är både aptitlig och mättande.


Ambitionen finns där, men det gäller att få genomslag också, och där hade en uttalad målsättning kunnat vara ett gott stöd för ett målinriktat arbete mot mer varierad vegetarisk mat i skolor och förskolor. Om inte de borgerliga i morgon tar sitt förnuft till fånga och visar att de på allvar vill minska klimatutsläppen och bidra till en bättre fördelning av världens resurser!