måndag 31 oktober 2011

Vilka lyssnar vi på egentligen?

Övermod kallar DN:s ledarsida idag Miljöpartiets mål om att 250 000 svenskar ska vara med och formulera det gröna alternativet inför nästa val. Risken är, enligt skribenten, att de som redan är etablerade i partiet är de som i slutändan bestämmer politiken när "inspirationsfasen" är över och att många engagerade människor som lockats att delta då kan bli besvikna.

Jag tänker att det kan finnas skäl att vara vaksam på detta. Det är när slutversionen av det nya partiprogrammet mejslas fram och när valmanifestet ska spikas som partiets förmåga att verkligen lyssna sätts på prov. Samtidigt tänker jag att demokratiskt övermod kanske inte är den värsta av synder när andra partier ser på sina medlemmar som antingen "supportrar" eller "bidragsgivare". Ska Sverige få en opposition värd namnet är det upp till Miljöpartiet. Då måste vi nå breda grupper av människor och då räcker det inte att komma springande med färdigtuggade one-liners.

Men om ord som ”öppenhet” och ”delaktighet” inte ska bli till floskler tror jag vi behöver vara tydliga med att det är människor som vill vara med och förändra samhället som vi vill prata med. Människor som fått nog av att egoismen breder ut sig i Moderaternas Sverige. Människor som är frusterade över att framtiden skjuts på framtiden och som istället vill vara med och bygga den här och nu. Vi ska vara en kanal för vreden och förändringskraften. Då gäller det att vara medveten om åt vilka håll man riktar sina öron. När Sveriges mest resursstarka intresseorganisation Svenskt Näringsliv ges utrymme att mer eller mindre oemotsagda (bortsett från kritiska frågor från publiken efteråt) lägga ut texten om ”framtidens industripolitik” på ett seminarium på partiets kommun- och landstingsdagar tänker jag att vi behöver påminna oss om vilka vi är. Vi är i grunden ingenting mindre än en gräsrotsrörelse vars uppgift är att utmana det etablerade samhället. När vi ska göra skarpa förslag av exempelvis de visioner om hållbar konsumtion Åsa Romson presenterade (och som jag bloggade om igår) lär vi få ut mer av att gå ut på gatan och lyssna på Occupy Wall street-aktivisten än att läsa Svenskt Näringslivs diagram.

Vi ska vara Sveriges öppnaste parti. För människor som vill förändra Sverige och världen. Inte för maktkonserverande lobbyister.

söndag 30 oktober 2011

Redo för vuxenlivet?

Det var med en viss kluvenhet jag åkte iväg på Miljöpartiets 30-årskalas i Västerås. Håller partiet i likhet med undertecknad på att bli trött och medelålders? Är den ungdomliga uppkäftigheten och förändringsivern på väg att stillna? Är det gröna partiet samtidigt en sådan där 2000-talstyp som vägrar bli vuxen på riktigt och stå för vem man är utan att ängsligt snegla mot de som är "rätt" och "inne"? Sådana frågor malde i skallen på mig efter en höst med flirtande med alliansregeringen och en längre tid av tystnad om tillväxtens problem.

Med Åsa Romsons inledningstal skruvades mitt festhumör upp betydligt. De skärpta mål på miljöområdet och visionen om ett hållbart ekologiskt fotavtryck 2025 som presenterades innebär en välgörande påminnelse om att vår uppgift inte är att hålla oss väl med de som har makten utan att slåss för ett annat samhälle. Särskilt välkommet är det att konsumtionskritiken ser ut att göra efterlängtad come back i Miljöpartiets politik. Slit- och slängsamhället håller inte slår man fast. Det är naturligtvis en helt självklar sanning. Men att höra ett grönt språkrör tala om detta igen inger hopp om att partiet är vuxet nog för att stå upp för sig självt.

Lika efterlängtat var det att höra Åsa Romson säga att köttkonsumtionen måste ner. Äntligen tycks beröringsskräcken med denna ödesfråga vara över. Märkligt vore annars, när till och med flygbolag inför köttfria dagar.

Att snacka är förstås en sak, handling är en annan. Nu vill det till att vi ser till att det snickras konkreta förslag av visionära orden. Personligen är jag övertygad om att en rejäl arbetstidsförkortning måste vara en grundsten i en konsumtionskritisk politik som gör verklig skillnad – och som bär på drömmar om ett bättre liv. Jag hoppas att tillräckligt många som deltar i partiets rådslag ”Makten över tiden” tänker det samma. Och om vi ska äta kött på en hållbar nivå framöver räcker det inte med vegetariska alternativ i skolköken. Då måste vi sluta subventionera kött på bekostnad av vegetabilisk mat. Kött måste kort sagt bli dyrare.

Meh. Orka. Så jävla präktigt! Måste ni vara så jobbiga?
Ja, kanske måste vi vara jobbiga. Vi är vuxna nu.

söndag 23 oktober 2011

Vågar vi vilja något annat?

I en intressant debattartikel i Svenska Dagblandet varnar statsvetaren Magnus Hagevi för att politiken blir allt mer kortsiktig när valrörelserna får en allt större betydelse för utgången i valen. När de många osäkra väljarnas röster ska vinnas är det plånboksfrågor som dominerar på de stora framtidsfrågornas bekostnad.

Aldrig har väl detta varit så uppenbart som under den sensate valrörelsen. Exempelvis sopades klimatfrågan, som dominerat massmediernas rapportering en stor del av mandatperioden, helt bort från dagordningen under valrörelsen för att bereda plats för inte minst skattefrågorna. Säkert bidrog detta till att Alliansen var överlägsna när det gällde att övertyga de osäkra väljare som bestämde sig sent. Bland de väljare som valt parti redan före valrörelsen startade vägde det enligt Hagevi helt jämnt mellan blocken.

Frågan är vad man ska göra med den här vetskapen. Hagevi skickar med en varning till Allianspartierna om att nästa valrörelse kan se helt annorlunda ut och att det då kan vara oppositionen som tar hem kampen om de flyktiga väljarna. Jag tänker att han då glömmer hur det svenska medielandskapet ser ut. Den liberala pressens inflytande över dagordningen gör att man knappast kan nära fromma förhoppningar om en, ur oppositionens perspektiv, mer gynnsam valrörelse nästa gång.

Att de svenska väljarna blir allt mer lättrörliga och bestämmer sig allt senare tolkar jag som en logisk följd av att skillnaderna mellan partierna framstår som allt mer otydliga. Observera framstår som mer otydliga. Till stor del tänker jag att detta handlar om att inte minst Moderaterna har intresse av att skyla över de stora konflikterna och få den politiska cirkusen att kretsa kring förtroende för ledande företrädare.

Men även om skillnaderna mellan partierna är större än de kan synas vara för en väljare som har ett lite mer normalt politiskt intresse än undertecknad, vill jag påstå att läxan för oppositionen med de gröna i spetsen (socialdemokratin är ju som konstaterat död) blir att erbjuda ett mer reellt alternativ och avstå från inställsamma flirtar med den mytiske mitten-väljaren. Jag tror vi behöver göra motsatsen till vad politiska kommentatorer i allmänhet tror och förklara att vi vill se ett helt annat samhälle. Ett samhälle med en radikalt annorlunda människosyn än den som nu breder ut sig i arbetslinjens namn. Ett samhälle som byggs om från grunden för att klara framtidens utmaningar. Då krävs klarspråk, konfrontation och visioner. Och förstås modet att formulera konkreta radikala förslag med tydlig kontrast till regeringens passiva "ansvarstagande".

Jag tror inte vi vinner någon valrörelse. Jag tror inte våra utspel och fräcka one-liners kommer vinna störst genomslag. Det finns de med vassare PR-Schlynglar. Men jag tror att vi kan vinna väljarnas förtroende innan dess genom att visa att politik kan göra skillnad på riktigt. Törs vi det? Eller ska vi jaga den där Mittenväljaren? Mollgan tror jag han heter, förresten.

söndag 16 oktober 2011

Socialdemokratins död

Var börjar man efter en politisk vecka som denna? Det finns så mycket man kan säga om såväl svajande moral som moralism, om mediadrev och om politiska spel. Men kanske finns det bara en möjlig början för alla oss som vill se ett annat samhälle: insiken om att socialdemokratin är död.

Nej, det finns inte ett uns av skadeglädje i detta konstaterande. Det finns tvärtom en stor klump av sorg. Den ilska jag så många gånger känt gentemot det socialdemokratiska partiet har alltid bottnat i tro, hopp och kärlek. Hur grundmurat fast partiet än varit i patriarkala strukturer, betongfetischism och tillväxtmani har jag alltid trott att socialdemokratin med den förankring man haft i breda folklager varit den rörelse man på ett eller annat sätt måste få med sig om man vill förändra Sverige till det bättre. Jag har alltid hoppats på krafter inom rörelsen som både stått stadigt fast vid en tro på solidaritet och haft blicken vänd framåt, bortom fosilsamhället. Jag har alltid känt den varmaste kärlek till kaffekokande, tombolavevande socialdemokratiska gräsrötter.

När jag nu betraktar Socialdemokraterna ser jag inte bara ett parti med en partiledare utsatt för ett mediedrev. Jag ser ett parti som för länge sen glömt varför man finns. Ett parti som reducerats till en arena för kamp om positioner, där det inte finns några skäl att låta bli att använda medierna för att anonymt ta heder och ära av varandra. Ett parti där alla och inga åsikter är möjliga. Ett vitnande lik med röda, blå och rent av bruna fläckar.

Varför är det så viktigt att förkunna socialdemokratins död? Det sista jag vill är att strö salt i såren på nämnda kämpande socialdemokratiska gräsrötter. Till er vill jag säga att jag hoppas att er rörande enträgenhet kan göra en återuppståndelse möjlig en dag. Men ur ett grönt perspektiv tänker jag att det är viktigt att se vad det innebär att socialdemokratin är borta. Miljöpartiet måste bli den opposition Socialdemokraterna inte förmår vara. Vi måste kanalisera och elda under den vrede som finns över växande klyftor, girighet som breder ut sig och nedmonterad välfärd. Då är det konstruktiv konfrontation och byggande av alternativ som gäller. Inte fromma förhoppningar om uppgörelser med en blågrå regering.

Miljöpartiet måste också möta den berättigade, men farliga misstro mot poltitiker i allmänhet som vi nu ser breda ut sig. Oavsett hur man ser på Juholts bostadsbidrag illustrerar affären hur en politisk klass lever under villkor väsensskillda från de allra flesta människor. Bara den som levt under dessa förmånliga villkor i årtionden kan låta bli att reflektera över rimligheten i att låta skattebetalarna betala för sin sambos boende.

Miljöpartiet är ett ungt parti, även om man nu friar sitt inträde i medelåldern, obelastat av stora skandaler. Framför allt är man det parti som talat klarspråk om att makt korrumperar och som ända sedan grundandet försökt att motverka detta. Inte minst finns det skäl att vara stolta över och värna om de rotationsprinciper som ska förhindra att människor blir ett med sina politiska uppdrag. Jag menar att det också finns skäl att väcka liv i den kritik Miljöpartiet tidigare framfört med hetta mot alltför vidlyftiga löner och förmåner som uppmuntrar till att satsa på politiken som en karriärväg snarare än att se den som ett verktyg för att förändra samhället. Somliga kommer kalla oss för populister. I en tid när själva demokratin håller på att bli impopulär är det ett epitet som går att stå ut med.

Så tänker jag. Vad tänker du?

söndag 9 oktober 2011

Ok då, rätt att låta Åsa sköta snacket

Så här i efterhand kan man trots allt konstatera att det trots allt nog var rätt av Ohly och Juholt – ur den samlade oppositionens perspektiv – att stanna hemma. Med den skärpa Åsa Romson visade upp under kvällens tv-debatt behövs ingen trött och vilsen socialdemokrati som anförare av oppositionen.

Allra bäst var kanske hennes svar på Fredrik Reinfeldts befängda anklagelse om att Miljöpartiet driver en nationalistisk klimatpolitik när man menar att Sverige måste ta ansvar på hemmaplan och inte skjuta över ansvaret på andra länder. "Det är du som är nationalistisk" kontrade Åsa och påpekade att de svenska utsläpp som Reinfeldt just skryit över att Sverige minskat de senaste åren tvärtom ökar om man – vilket naturligtvis är det enda rimliga – räknar med de varor som Sverige importerar.

Åsa tar fajten för öppenhet

Ikväll står Åsa Romson (MP) bredvid Jimmie Åkesson (SD) i sin första partiledardebatt. Hon står intill honom och kan fråga varför han han motsätter sig de satsningar i det gröna budgetförslaget som kan göra Sverige till ett öppnare land. Varför vill han fortsätta förvägra barn till papperslösa mänskliga rättigheter som vård och utbildning? Varför säger han nej till satsningar på modersmålsbaserad undervisning fast det är väl belagt att det hjälper elever att lyckas med sin skolgång? Och varför vill han att Sverige ska fortsätta avvisa allvarligt sjuka människor som inte har möjlighet att få vård i sina hemländer?

För den som är tryggt förankrad i en politik för mänskliga rättigheter och öppenhet mot omvärlden är det knappast farligt att synas i samma bild som företrädare för en förvandla-Sverige-till-Skansen-politik. Tanken att någon skulle missta Åsa och Jimmie för bundisar känns mer komisk än oroande.

Att Vänsterpartiet och Lars Ohly dragit en annan slutsats är att beklaga. Särskilt om flykingfrågor kommer upp till diskussion, vilket man får anta att Jimmie Åkesson kommer se till. Som jag bloggat om tidigare behövs Vänsterpartiet som en kritisk röst nu när Miljöpartiet genom sin uppgörelse med regeringen om migrationspolitiken, bakbundit sig i vissa frågor. Bland annat har man accepterat regeringens EU-politik i migrationsfrågor.

Mer begripligt är det att Socialdemokraterna med sin historia som administratörer av en omänsklig flyktingpolitik känner sig manade att ställa till spektakel för att markera avstånd mot Sverigedemokraterna. Inte minst mot bakgrund av det högst obehagliga förslag, om att göra det möjligt att utvisa svenska medborgare, som kastades fram av (S)-företrädare i veckan.

Tack Åsa för att du tar fajten, såväl i förhandlingsrummen som i TV, för ett öppnare Sverige! Här kan du ladda upp med lite Timbaktu.

Mer att läsa om socialdemokratins bekymmer av allehanda slag på Peter Anderssons (S) blogg. Mer om flyktingpolitik på flyktingbloggen.

söndag 2 oktober 2011

Sätt ljuset på ungas stress

Sitter och halvslumrar med näsan i kommunfullmäktigehandlingar, men piggnar till inför en angelägen interpellation av S-märkta ledamöterna Natalie Sial och Victoria Brikho som belyser problemet med många elevers upplevelse av stress och oro i skolan.

I mitt jobb som högstadielärare möter jag dagligen elever som känner att det är omöjligt att få tiden att räcka till – och än mer omöjligt att själva räcka till. Frågan är stor och förtjänar att diskuteras med ett större djup än vad en svensklärare kan prestera en söndagseftermiddag, stressad över att inte ha formulerat alla de uppgifter eleverna ska prackas på i veckan så att nästkommande veckoslut kan ägnas åt att beskriva vad samma elever bör förbättra för få en så gynnsam utveckling som möjligt i ämnet. Men låt mig kasta ur mig några tankar om hur problemet kan angripas.

Först och främst tänker jag att vi måste skapa en skola som har en helhetssyn på sina elever. Hur mycket man än vurmar för ”fokus på kunskap” måste man inse att människor som inte mår bra, i längden inte heller presterar. En åtgärd är att återupprätta skolhälsovården, hur otidsenligt det än ter sig. Kuratorer, skolsköterskor och annan personal som ser eleverna som hela människor behövs mer än någonsin när vi lärare förväntas pressa ur eleverna högre och högre prestationer, om inte annat för att värna skolans position i betygsstatistiken.

Den fysiska miljön har en större betydelse för vårt välbefinnande än de flesta av oss kan föreställa sig. Det finns det gott om forskning som visar. Tyvärr är arbetsmiljön undermålig på många skolor, inte minst i socioekonomiskt utsatta områden. Det är slitet, färglöst och trasigt i allt för många klassrum och korridorer. Luften är många gånger stillastående och bullret öronbedövande. Därför applåderar jag att en skol-ROT som ska hjälpa kommunerna att rusta upp eftersatta skolor är ett av förslagen i den gröna skuggbudgeten.

Också i mitt tidigare arbete som förskollärare mötte jag stressade barn, även om det tog sig andra uttryck än på högstadiet. När det gäller yngre barn handlar det mycket om storleken på klasser och barngrupper. Jag har tidigare bloggat om hur psykologer varnar för bestående skador hos barn som lider av stress på grund av stora barngrupper. I det här sammanhanget intar fritidshemmen en särställning, där grupper med en bra bit över 50 barn inte hör till ovanligheterna.

De åtgärder som behövs för att göra något åt barns och ungas stress kostar förstås pengar. Mycket pengar. Jag är därför glad att mitt parti, både på riksplanet och lokalt i Huddinge, visar att man menar allvar när man kallar sig det nya skolpartiet. Miljöpartiet är det parti som inte bara pratar om skolan utan också är beredda att skjuta till resurser.

Insatser i skolor och förskolor är nödvändiga. Men vi ska naturligtvis inte lura oss att tro att skolan är en isolerad ö i samhället. När föräldrar ringer och förklarar vilken katastrof det vore om deras barn bara skulle få näst högsta betyg blir det tydligt hur prestation för många blivit det enda som räknas i tillvaron. Som jag ser det måste vi ta en rejäl funderare över hur vi kan stärka värden som gemenskap och solidaritet. Prestationshetsen hör intimt samman med tillväxthetsen. Min eviga käpphäst om arbetstidsförkortning är inte någon quick fix men kanske ett steg i riktning mot ett samhälle som breder plats för människors samvaro snarare än konkurrens.