Mitt i vardagen med välbehållna visioner?

Att Miljöpartiet är partiet för den som bryr sig om mänsklighetens fortlevnad är redan väl etablerat hos väljarna. Den lilla uppgiften har man alltså att utföra och jag påminner om den allt som oftast i hopp om att man inte ska glömma bort den. Men ska partiet fortsätta växa och bli den samhällsförändrande kraft som behövs måste man också vara partiet för dem som söker lösningar på problem här och nu, mitt i vardagen. Hur ska jag hitta ett jobb? Hur ska ungarna lära sig mer i skolan? Var i hela världen ska jag få någonstans att bo? De gröna måste ha svaren – och ständigt söka dem på nytt.

De gröna har svar. Det är nog vi som redan är frälsta överens om. Men det hjälper ju föga om inte människor utanför partilokalerna uppfattar det så och idag är det få väljare som har störst förtroende för Miljöpartiet i några andra frågor än miljöfrågor. Här finns alltså en stor utmaning, som det heter nuförtiden. En utmaning som partiet tycks ha antagit. I vinterns partiledardebatt ställde Gustav Fridolin statsministern till svars för regeringens handfallenhet inför arbetslösheten och redan under Maria Wetterstrands tid började fokus i skoldebatten tack vare MP skifta från katedrar och kepsar till pedagogik och resurser. Nu har det blivit dags att också på allvar ge sig in i bostadsdebatten.

Det behövs en massa bostäder. Energieffektiva bostäder som unga människor kan ha råd att bo i. Språkröret Åsa Romson presenterade därför i fredags tre förslag som ska ge 30 000 bostäder på 30 kvadrat, för 3000 kronor i månaden, för unga under 30. Bland annat ska AP-fondernas önskemål om att investera mer i fastigheter tillgodoses för att få loss kapital.

Att se till att människor utan skattkistor fulla med guldpengar kan bo någonstans handlar också om att försvara hyresrätten på de platser där den hotas. Det gör Miljöpartiet idag på Ekerö där det hålls en folkomröstning om att den borgliga majoriteten vill sälja hela det kommunala bostadsbolaget.

De gröna blir bredare. De gröna lär sig allt mer, om allt fler områden. De gröna visar hur frågor hör ihop. Människors behov här och nu ofta kan mötas samtidigt som man formar framtidens samhälle. En grön omställning kan ge såväl moderna bostäder som jobb. Och den förutsätter en bra skola där man rustas för att vara med och hitta nya vägar. Lyckas Miljöpartiet befinna sig mitt i vardagen och hålla visionerna levande kan framtiden bli grön.

Drömmar och visioner

Medan vänner och bekanta både jobbar och firar semester i "den snackande klassens" Almedalen som Gustav Fridolin träffande uttrycker det är jag fullständigt nöjd med att slippa åka dit. Jag delar mycket av den skepsis DN:s Jacques Wallner uttrycker i sina krönikeartade kommentarer från Visby (av allt att döma endast i papperstidningen) där han bland annat liknar Almedalen vid en politikens Kiviks marknad och ifrågasätter vilken kvalitet journalistiken därifrån är av. DN:s Johan Croneman är inne på samma spår i sin TV-krönika, där han kommenterar hur journalistena lydigt hugger på varje utspel. Andra är mer positiva, som Daniel Helldén (MP) som poängterar att det inte är särskilt vanligt i andra sammanhang att folk lyssnar på 45 minuters politiska tal. Även Peter Andersson (S) bloggar, både om bloggar och om utspel, och säkert många, många fler.

På väg med bil in mot vårt bostadsområde en av högsommareftermiddagarna får vi en liten pojke på 4-5 år framför oss. Han cyklar på vägen efter vad jag antar är en förälder med ytterligare ett barn i barnsadel bakom sig. Föräldern är fullt upptagen med att prata i mobilen och märker nog överhuvudtaget inte vår närvaro, men lillkillen vrider nästan nacken ur led och vinglar ut lite i vägen. Vi avvaktar med att köra om. Man kan bli irriterad på den ouppmärksamma föräldern - jag skulle inte våga ta ut min 4-åring (och knappt min 8-åring heller) på cykel på trafikerad väg. Inte för att de inte kan cykla eller visa någorlunda "trafikvett", utan för att jag har sett så många exempel på att de i plötsligt uppkomna situationer (på gång- och cykelvägar) inte vet hur de ska reagera. Men man kan också börja fundera på varför de cyklade där. Kanske var de på väg från en härlig eftermiddag vid badstranden? För långt för att gå och äldsta barnet för stort för vagnen? Inte vill vi att de ska ta bilen dit. Nej, cykeln är ett utmärkt transportmedel utan att curla barnet med att skjutsa i bil eller vagn. Men då behövs vettiga trafiklösningar. Om det var från badstranden de kom hade de cyklat några hundra meter antingen på en mer kraftigt trafikerad väg, eller på dess ämligt smala trottoar innan de svängde in på den väg vi såg dem på, där de också var hänvisade antingen till körbanan eller till en trottoar som man inte får cykla på. Och det är det här som är viktigt! Hur planerar man ett samhälle där det inte hela tiden är bilen som går först?! Hur får man till nät av cykel- och gångvägar som är funktionella (för dem som ska använda dem, inte i första hand för bilisterna)? Vi gör det ju oreflekterat för bilar, ser till att det finns farbara vägar varthelst man ska. Varför gör vi det inte för cyklar och gående? Jag tror att en del av svaret ligger i att det saknas visioner. Som Fridolin i helt annat sammanhang skriver:

Vad Sverige behöver är givetvis en ny politik, men det räcker inte. Vi måste också bygga oss en ny dröm, en bättre idé om vilket samhälle vi vill ha.

I det samhället är det inte nödvändigtvis bilisterna som ensamma ska komma i första rummet. Och det gäller att tänka brett så att man får med både genusperspektiv, barnperspektiv, folkhälsoperspektiv och klimatperspektiv (bland andra) i både samhällsplaneringen och visionerna.