tisdag 8 februari 2011

Politik - en vilja att påverka

Jag funderade i samband med måndagens som vanligt mycket vältaliga kommunfullmäktigemöte (vilket även Peter Andersson, S, bloggat om) på i vilka ärenden man väljer att gå upp och prata. Min ytterst kortvariga erfarenhet av kommunfullmäktige får mig att tro att många väljer att gå upp i 'visionsärenden' där man har möjlighet att tala om vad man önskar sig och krydda med hur dumma 'andra sidan' är. Mer konkreta beslutsärenden verkar klaras av i raskare takt, trots att det möjligen är här man skulle kunna ha större chans att påverka, även om jag tvivlar på att just kommunfullmäktige är rätt arena för det annat än om man lyckas få igenom en motion.

Hur ser det då ut i nämnderna där ärendena stöts och blöts? Där måste det väl kunna fortgå en diskussion mer värd namnet, eftersom det handlar om mindre grupper och borde kunna vara mer prestigelöst? Tyvärr tycker jag det ser magert ut även på den fronten, att döma av min egen erfarenhet från förskolenämnden under förra mandatperioden där majoritetens representanter ofta satt tysta, sånär som på ordföranden Jelena Drenjanin som talade för hela majoriteten - när hon inte överlät åt förvaltningen att motivera förslagen till beslut. Det jag hör från andra nämnder vittnar om liknande mönster; en borgerlig ordförande står för pratet medan övriga majoritetsledamöter till stor del sitter tysta. Det är nästan omöjligt att få igång en diskussion som kan leda till bättre beslut. Jag kan inte låta bli att undra hur roligt det då är med politik och om inte den borgerliga ordföranden lika gärna kunde få en viktad röst i proportion till majoritetens övertag så slapp man betala arvoden till övriga majoritetsledamöter. Det är också ytterst sällan en majoritetsrepresentant vågar bryta sig ut och hålla med oppositionen ens när man har goda skäl att misstänka att de egentligen skulle vilja.

Men det är inte bara partipiskorna som viner i Huddinge och krymper utrymmet för konstruktiva diskussioner utan det finns även en övertro på och en tillit till förvaltningarnas tjänstemän och deras pålitlighet i framtagandet av tjänsteutlåtanden, vilket verkar ha lett till bristande initiativförmåga hos kommunens politiker. Tjänsteutlåtandena betraktas närmast som heliga och till och med i fall av uppenbara felaktigheter ser man inga problem med att gå till beslut på bristfälliga underlag. Däremot finns en stor nervositet hos både förvaltningar och politiker över initiativ från politikersidan, något som jag förmodar är bakgrunden till de sällsynta fall av ändringar och ordförandeförslag som vad jag har sett läggs. Tror Huddinges politiker att de är mindre ansvariga om de tar beslut i enlighet med tjänsteutlåtandet eller var kommer denna flathet ifrån? Jag vill inte på något sätt hänga ut Huddinges tjänstemän som ovanligt dåliga, det tror jag inte alls att de är - men även de är naturligtvis människor och kan göra misstag. Och ju mindre politikerna bryr sig om dessa misstag desto mer slarv kan tjänstemännen tillåta sig. Här är politikernas uppgift att ta ställning till om tjänsteutlåtandena följer de politiska intentionerna - och om de är tillräckligt tydliga för att utgöra ett gott beslutsunderlag.

Jag tror att stelbenta strukturer och få diskussioner värda namnet (kanske även inom partiernas interna arbete) gör att många av de krafter som skulle behövas i politiken väljer att engagera sig någon annanstans. Det tror jag är olyckligt för demokratin.

måndag 7 februari 2011

Ögonblick 3

En fullmäktigesal med ledamöter
som alla valt att ägna timtals av en kväll
åt att debattera politiska ärenden.

En hel sal med människor
som viger sin tid åt beslut
som i praktiken ofta är fattade.

Jag vet inte om det är vackert
eller dåraktigt.

lördag 5 februari 2011

Mer om pendeltågsutrop

Lördagsmorgon. Några minuters väntan på tåget. Det välbekanta plånget från högtalaren när förseningar ska meddelas och en ofrivillig suck av uppgivenhet redan innan meddelandet har påbörjats. Då säger högtalarrösten ungefär följande: 'Trafikinformation. Trafiksituationen är för närvarande god. Anslutningar i Västerhaninge går enligt tidtabell.' Har SL antagit en ny informationspolicy? MP brukar argumentera för att det krävs bättre information vid trafikstörningar men jag tror inte riktigt det var det här vi menade. Undrar om de som bor intill stationen uppskattar de nya utropen..?

fredag 4 februari 2011

Vem vill ha tillbaka Göran Persson!?

Har svårt att tro mina ögon när det nu i flera sammanhang sägs att man önskar sig Göran Persson tillbaka som partiledare i sossarna. Peter Andersson skriver om det, liksom Aftonbladet. Jag vet inte om det är socialdemokraterna själva som vill tillbaka till sin patriarkaliska struktur, eller om det är media som regisserar detta. Klart är dock att det också finns krafter som önskar sig en modernare form av ledarskap. Emil Högberg (kommunalråd för S i Huddinge) var en av flera författare till en debattartikel i DN den 25 januari (som jag tyvärr inte hittar på DN.se) där man tvärtom argumenterade för att våga bryta sig loss från tanken om en patriark som ska leda partiet. Man kan notera att Aftonbladet plockar fram fem kandidater, varav endast en är kvinna. En alternativ partiledarkandidat som överhuvudtaget inte nämns av Aftonbladet är Lena Sommestad, vilket DN har uppmärksammat.

Det är naturligtvis upp till socialdemokraterna att välja sin partiledare - men om man från ett utifrånperspektiv önskar sig en modern socialdemokratisk rörelse så är det inte en ny patriark, eller ens en matriark, man ser framför sig, utan en person som har helt andra kvaliteter i sitt ledarskap.

Nysvenska pendeltågsutrop?

Så'nt som man kan grunna på på morgonpromenaden: När Västerhaningetågen är försenade har man börjat använda en ny fras i utropen.  Först kommer det vanliga förseningsbeskedet. Sedan frasen 'Anslutning mot Nynäshamn i Västerhaninge går enligt tidtabell' Det låter positivt och bra, inga sena tåg där i alla fall. Men jag undrar om det egentligen är nysvenska för 'så förvänta er inte att hinna med ert anslutningståg, det kommer precis ha avgått när vi anländer Västerhaninge'.

onsdag 2 februari 2011

Vård i världsklass?

Hanna Hellquists kåseri på Namn & Nytt i dagens pappersDN vittnar om hopplösa situationer i svensk sjukvård. Jag känner bara alltför väl igen det. Min senaste kontakt, eller snarare brist på kontakt, med psykiatrisk sjukvård var å en väns vägnar. Hen mådde inte alls bra och vi skulle ringa den lokala vårdgivaren. Efter en timme i telefonkö utan att ha kommit fram ringde vi journumret - ingen signal överhuvudtaget. Det tog två dagar innan min vän kunde upprätta någon som helst kontakt och då gavs beskedet att "läkaren ringer i nästa vecka". Detta krönte en höst som präglats av en gång på gång uppskjuten terapibehandling, vilken slutligen avskrevs helt med motiveringen att min vän ju genomgått något liknande för drygt 10 år sedan. Hen skickades sedan hem med en klapp på axeln och det goda rådet att försöka dra sig till minnes vad den tidigare behandlingen gick ut på. När läkaren väl ringde upp togs detta dock tillbaka - men ännu är utgången oviss, precis som Hellquist beskriver processen med sin remiss.

Jag blir därför inte ett dugg häpen över Hellquists vittnesmål, bara frustrerad över att få min bild bekräftad. Kanske är det som min gynekolog sa till mig efter senaste BB-vistelsen då avdelningsläkaren helt sonika lämnade rummet mitt i en diskussion när jag argumenterade för att det är orimligt att inte bli sjukskriven efter en sådan operation som ett kejsarsnitt innebär: Svensk sjukvård är väldigt avancerad, men den har lite svårt att hantera människor.