Politik - en vilja att påverka

Jag funderade i samband med måndagens som vanligt mycket vältaliga kommunfullmäktigemöte (vilket även Peter Andersson, S, bloggat om) på i vilka ärenden man väljer att gå upp och prata. Min ytterst kortvariga erfarenhet av kommunfullmäktige får mig att tro att många väljer att gå upp i 'visionsärenden' där man har möjlighet att tala om vad man önskar sig och krydda med hur dumma 'andra sidan' är. Mer konkreta beslutsärenden verkar klaras av i raskare takt, trots att det möjligen är här man skulle kunna ha större chans att påverka, även om jag tvivlar på att just kommunfullmäktige är rätt arena för det annat än om man lyckas få igenom en motion.

Hur ser det då ut i nämnderna där ärendena stöts och blöts? Där måste det väl kunna fortgå en diskussion mer värd namnet, eftersom det handlar om mindre grupper och borde kunna vara mer prestigelöst? Tyvärr tycker jag det ser magert ut även på den fronten, att döma av min egen erfarenhet från förskolenämnden under förra mandatperioden där majoritetens representanter ofta satt tysta, sånär som på ordföranden Jelena Drenjanin som talade för hela majoriteten - när hon inte överlät åt förvaltningen att motivera förslagen till beslut. Det jag hör från andra nämnder vittnar om liknande mönster; en borgerlig ordförande står för pratet medan övriga majoritetsledamöter till stor del sitter tysta. Det är nästan omöjligt att få igång en diskussion som kan leda till bättre beslut. Jag kan inte låta bli att undra hur roligt det då är med politik och om inte den borgerliga ordföranden lika gärna kunde få en viktad röst i proportion till majoritetens övertag så slapp man betala arvoden till övriga majoritetsledamöter. Det är också ytterst sällan en majoritetsrepresentant vågar bryta sig ut och hålla med oppositionen ens när man har goda skäl att misstänka att de egentligen skulle vilja.

Men det är inte bara partipiskorna som viner i Huddinge och krymper utrymmet för konstruktiva diskussioner utan det finns även en övertro på och en tillit till förvaltningarnas tjänstemän och deras pålitlighet i framtagandet av tjänsteutlåtanden, vilket verkar ha lett till bristande initiativförmåga hos kommunens politiker. Tjänsteutlåtandena betraktas närmast som heliga och till och med i fall av uppenbara felaktigheter ser man inga problem med att gå till beslut på bristfälliga underlag. Däremot finns en stor nervositet hos både förvaltningar och politiker över initiativ från politikersidan, något som jag förmodar är bakgrunden till de sällsynta fall av ändringar och ordförandeförslag som vad jag har sett läggs. Tror Huddinges politiker att de är mindre ansvariga om de tar beslut i enlighet med tjänsteutlåtandet eller var kommer denna flathet ifrån? Jag vill inte på något sätt hänga ut Huddinges tjänstemän som ovanligt dåliga, det tror jag inte alls att de är - men även de är naturligtvis människor och kan göra misstag. Och ju mindre politikerna bryr sig om dessa misstag desto mer slarv kan tjänstemännen tillåta sig. Här är politikernas uppgift att ta ställning till om tjänsteutlåtandena följer de politiska intentionerna - och om de är tillräckligt tydliga för att utgöra ett gott beslutsunderlag.

Jag tror att stelbenta strukturer och få diskussioner värda namnet (kanske även inom partiernas interna arbete) gör att många av de krafter som skulle behövas i politiken väljer att engagera sig någon annanstans. Det tror jag är olyckligt för demokratin.