söndag 29 november 2009

Vad har regeringen emot högskoleutbildning?

Regeringen vill gärna framhäva att man bedriver en politik för kunskap och utbildning. Folkpartiet har en särskilt hög svansföring i dessa frågor och främställer sig gärna som akademikernas försvarare. Värnskatten - d.v.s. den extra skatt som människor med mycket höga inkomster betalar - brukar exempelvis beskrivas som en "straffskatt på utbildning".

Märkligt blir då Folkpartiets tysta medgivnade när regeringen nu genomför ännu en förändring som drabbar dem som studerat på högskola. Den sjukpenning man får ska hädanefter inte längre beräknas utifrån den inkomst man förväntas få framöver utan efter den inkomst man haft den senaste tiden. Följden blir att en arbetstagare som blir sjuk just efter en period av t.ex. studier eller arbetslöshet får en mycket låg ersättning. (Att man slår mot den som har varit arbetslös är förstås lika upprörande, men annat är knappast att vänta av regeringen, så det kommenterar jag inte närmare just nu.) Sedan tidigare har man ändrat regelerna i a-kassan så att den som blir arbetslöshet efter studier inte kan räkna med någon ersättning. Är detta tacken för den som satsar på utbildning TROTS att villkoren för den som pluggar är så knapra? Var är Jan Björklund när man faktiskt borde kunna ha nytta av honom?

Nej, jag tar tillbaka det där sista. Det är inte mer Jan Björklund det här landet behöver. Det som behövs är en ny regering som inte ser kunskap och utbildning som användbara floskler utan som grunden för en god samhällsutveckling. Och som bygger upp ett trygghetssystem där alla får plats.

lördag 28 november 2009

Mp bildar regering själv?

Att sverigedemokraterna i ekonomiskt dåliga tider går framåt är om man ser det i historiskt perspektiv inte så konstigt. Tråkigt och frustrerande, men tyvärr inte alldeles överraskande. Det ger utmaningar till partier som tydligt tar avstånd mot främlingsfientlighet att föra fram sin politik utan att låta sd bestämma agendan i diskussionerna.

Sverigedemokraternas opinionssiffror ger dock lite skakighet i den förstärkning av två politiska block som uppkom genom de borgerliga partiernas sammangående inför valet 2006. En av miljöpartiets paroller är ju (fritt ur minnet) "Höger eller vänster - vår väg är framåt!" Nu infösta i den rödgröna fållan, där jag förvisso själv känner mig mest hemma i synnerhet sedan centern och folkpartiet rört sig i riktningar som jag tycker är olyckliga, men med en politik som även har inslag av det som traditionellt betraktas som mer borgerliga idéer blir kanske flexibiliteten när valresultatet är klart om ett knappt år mindre.

I ljuset av de framgångar i opinionsmätningarna som miljöpartiet har tillsammans med det valsystem Sverige har och risken för att sd tar sig in i riksdagen har statsvetaren Olof Ruin på DN Debatt fört fram möjliga alternativ för regeringsbildning, där miljöpartiet presenteras som en nyckelaktör. Ett av alternativen är enligt Ruin att miljöpartiet tillåts att som ensamt parti bilda regering. Det är inte något särskilt eftersträvansvärt läge, eftersom man då blir beroende av hoppande majoriteter. Men det är ändå ett tecken på mp:s framgångar, vilket är glädjande i sig! Det allra bästa vore naturligtvis att det rödgröna blocket inte bara blir det största, utan helt enkelt får egen majoritet!

fredag 27 november 2009

Välkommen till mitt köksbord, Hägglund!

Det är några dagar sedan Hägglund gjorde sitt senaste utspel, den här gången på Aftonbladets debattsida. Jag har bloggat om några av de tidigare. Nu upprepar han begreppet verklighetens folk och att dess representanter återfinns vid köksborden och inte i några andra forum. På det sättet kan han genast diskvalificera alla andra synpunkter som ogiltiga; eftersom de inte förs fram från ett köksbord är de inte verkliga. Sådan tur då att mitt eget bloggande i allmänhet försiggår just från mitt köksbord! För eftersom Hägglund redan har definierat verklighetens folk som bland annat dem som är emot genusperspektiv i förskolan, som ställer sig oförstående till icke-föreställande konst och tycker att de teaterpjäser som ges är påhopp på folks sätt att leva (alltihop exempel ur Hägglunds famösa Almedalstal eller senare utspel) så är det troligt att han också kommer att få höra sådana synpunkter vid sina köksbordsmöten. Som man ropar får man svar, och har man redan definierat vad verklighetens folk ska tycka så säger det sig ju självt att tycker de något annat så hör de inte till verklighetens folk. (Se även Peter Anderssons (s) kommentar om Hägglunds köksbordsmöten och urvalsprinciper.)

Kanske är det bra att kd med Göran Hägglund i spetsen kommer ut som de mörkermän de är. Att vara emot att barn i förskolan ska slippa bli pålagda beteenden som är kopplade till kön kan likställas med dem som var emot rösträtt för kvinnor då det begav sig. Och jag utgår från att det är få personer som i dag menar att kvinnor inte bör ha rösträtt, även om det länge var en majoritet som ställde sig emot det. Att säga att folk ska få välja själva kan man ju alltid göra – men är det OK att göra det när den sammantagna helheten av dessa val trycker ned vissa grupper och cementerar strukturer som är ojämlika och ojämställda? Är det OK att göra det som politiker, som faktiskt inte bara ska representera sin egen väljarkrets utan i synnerhet om man sitter i regeringsställning se till hela folkets behov. Det låter som att Hägglund och hans anhängare tror, eller vill framställa det som, att den löst definierade kultureliten, där jag antar att jag själv räknas in pga mina åsikter i jämställdhets- och genusfrågor även om elit känns som ett avlägset begrepp för att definiera min egen person, vill att alla ska vara likadana. Det är tvärt om – vi vill att alla ska kunna få utvecklas efter sina individuella förutsättningar, något som jag inbillade mig var en ganska vedertagen liberal ståndpunkt, utan att hämmas av nattståndna strukturer som talar om att människor ska bete sig på vissa sätt pga sin biologiska könstillhörighet. För att kunna göra det krävs det dock att samhället bidrar till att undanröja dessa strukturer, i stället för att t ex genom vårdnadsbidrag och ett misstänkliggörande av förskolornas arbetssätt försöka befästa dem. Är Göran Hägglund beredd att göra det, eller fortsätter han att föra mörkermännens talan?!

lördag 21 november 2009

Migration är en självklarhet!

Ibland blir jag väldigt trött! Trött på att kommentera och förhålla mig till de högljudda röster som av diverse olika skäl talar emot invandring. För att bemöta några av alla dessa påståenden som far runt på bloggar, i kommentarer till artiklar osv reduceras ens eget tänkande lätt till att börja betrakta människor som siffror, grupper, inkomster, utgifter - och i värsta fall glöms individerna bakom statistiken bort. För det viktiga är ju att det hela tiden är människor vi talar om, människor som vi förhåller oss till. Jag tycker inte om hur man klumpar ihop och separerar människor i vi och de, hur man generaliserar alla människor från länder där islam är dominerande religion till muslimer (läs även Torbjörn Elensky i DN för någon vecka sedan) - jag skulle själv inte alls gilla att bli inkategoriserad i gruppen "kristna" bara för att jag råkar vara från Sverige.

Diskussionen om själva invandringens vara eller inte vara är för mig tämligen ointressant. Min utgångspunkt är att folk migrerar, man gör det av olika skäl, det är viktigt att Sverige är med och tar emot människor som söker asyl, men det finns också massor av andra skäl för att flytta till Sverige. Däremot är jag ganska kritisk till hur den sk integrationspolitiken fungerar, och hur man hanterar asylärenden. Oavsett hur många människor som kommer från andra länder till Sverige är det viktigaste för mig att de får ett vettigt mottagande, att man får stöd att komma in i samhället. Men det stödet måste utgå från individernas behov. Personer som migrerar till Sverige är naturligtvis en ytterligt heterogen samling. Det som funkar för vissa funkar förmodligen inte för andra. Maciej Zaremba tog i mars upp en mängd absurditeter i hur svenska myndigheter hanterar ankommande personer i en artikelserie i DN (första delen här). Att man placerar personer som inte kan läsa och skriva tillsammans med akademiker på samma svenskakurser, att handläggare inte känner till eller kanske ignorerar (eftersom det finns ekonomiska incitament till att ignorera) att det på vissa platser finns yrkesinriktade språkkurser med flera faktorer som gör att det tar längre tid för personer att komma ut i arbetslivet även inom yrken där det råder brist i Sverige.

Zaremba tar också upp hur rädslan för att framstå som rasistisk gör att man inte vågar diskutera problem och svårigheter med integrationspolitiken, vilket i sin tur innebär att sverigedemokraterna får monopol på dessa frågor. Det här är något som även Elensky vidrör: att sverigedemokraterna tillåts definiera problemet (ungefär att det är för många invandrare i Sverige och att vi tar emot för många invandrare) och media och politiker sedan förhåller sig till denna problemdefinition. I stället är det som behövs att partier som inte har en främlingsfientligt inriktad problemdefinition i bagaget aktivt sätter agendan. Jag tror i det sammanhanget inte särskilt mycket på Björklunds och hans folkpartis utspel om svenskakrav och liknande, utan mer på att det gäller att förbättra möjligheterna att lära sig svenska, att komma in i samhället osv. Vilket om så bara hälften av det Zaremba beskriver i sin artikelserie stämmer verkar vara högst tveksamt att det görs för närvarande.

Därför känns det oerhört positivt att i dagens DN läsa om hur Övertorneå tar emot ensamkommande flyktingbarn (en artikel som jag dock inte lyckas hitta på DN.se utan bara i papperstidningen). I Övertorneå är inställningen att barnen berikar kommunen. Dessutom ser man att de skapar arbetstillfällen. Här tar också föreningslivet kontakt med barnen/ ungdomarna för att locka in dem i sina verksamheter, vilket bör vara en nyckel till att få kontaktytor med den nya omgivningen. Den sortens positiva exempel är viktiga att lyfta fram och det återspeglar Elenskys beskrivning av ett land som sedan århundraden har varit nyfiket och berett att lära av andra, och som präglas av tolerans. Övertorneås kommunalråd Linda Ylivainio lägger även till historiens påverkan för invånarnas förståelse för människor som söker skydd eftersom de under kriget fick ta emot flyende från den finska sidan på andra sidan älven. Är det inte här det ligger - i att se möjligheterna och att verka för de mänskliga mötena?

måndag 16 november 2009

Vårdnadsbidrag hotar barns språkutveckling

Vårdnadsbidraget är inte bara problematiskt ur jämställdhetssynpunkt. Det är dessutom ett hot mot flerspråkiga barns språkutveckling.

Rapport berättade i ett inslag igår kväll (som jag tyvärr inte hittar någon länk till, men som SvD skrivit om tidigare) om att familjer med invandrarbakgrund i betydligt högre utsträckning än helsvenska familjer väljer att hålla barnen hemma med hjälp av vårdnadsbidrag. Det är lätt att tänka att skillnaden bottnar i olika syn på vad som är bäst för barnen, men som en förskolechef påpekar i tv-inlsaget kan ekonomi vara en minst lika viktig faktor. Att familjerna i svenneglesa Tensta ofta väljer vårdnadsbidrag före förskola kan vara en konsekvens av att många som saknar egen försörjning på så sätt kan dryga ut en mycket mager hushållskassa.

Det är upp till var och en att välja själv, menar Kristdemokraterna med Göran Hägglund i spetsen. Men jag undrar om Hägglund - som i andra sammanhang påstår att han utgår från barnens perspektiv - då också är beredd att stå för de konsekvenser vårdnadsbidraget kan få för barn som får vänta på att lära sig svenska? Och vad säger hans kollega Björklund som påstår att han bedriver en politik med fokus på kunskap?

Språkforskningen visar på betydelsen av att möta ett språk före tre års ålder (se t.ex. boken Flerspråkighet i förskolan). Den som har ett annat (eller flera andra) modersmål än svenska och tidigt börjar på förskola kan utveckla s.k. "simultan flerspråkighet", d.v.s modersmålet och svenskan utvecklas parallellt. Särskilt viktig för språkutvecklingen är perioden mellan 18 och 36 månader. Barn som under denna tid får gå i en förskola av hög kvalitet, där de får utveckla såväl svenskan som sitt modersmål, får en bra grund för att uppnå flerspråkighet på en hög nivå. Då får de samtidigt goda förutsättningar att utveckla sin förmåga till kunskapsinhämtning, problemlösning, empati och allt annat som underlättas av flerspråkighet på en hög nivå.

Vill Hägglund förvägra barn detta? frågar sig en pedagog i den av Hägglund så omhuldade verkligheten.

söndag 15 november 2009

Mer än en miljard hungrar

DN skriver om den förestående "hungerkonferensen" i Rom, där man ska försöka hitta sätt att stoppa det ökande antalet (över en miljard) som hungrar. Olivier de Schutter, matrapportör för FN, underkänner både resonemang om att det räcker med att producera mer mat eller att frihandelsavtal skulle räcka till för att avhjälpa problemen. Han säger i DN-artikeln

- Problemet är inte att det produceras för lite mat, det handlar i stället om social orättvisa.

Med den njugghet som finns från bland annat Sverige om att aktivt minska vår egen påverkan på klimatutsläppen och i stället kräva att utvecklingsländerna ska ta sitt ansvar och hålla nere sina utsläpp trots att utsläppen per person i Sverige vida överstiger dem per person i de flesta utvecklingsländer undrar jag hur det ser ut vad gäller solidariteten på matområdet. Är vi beredda att fatta beslut som gynnar oss själva mindre, eller som till och med missgynnar oss, om det ökar möjligheterna att få bukt med den ökande hungern i världen?

lördag 7 november 2009

Utnyttja din ställning, Wetterstrand!

Allt fler faller pladask för Maria Wetterstrands skarpsinne och glasklara kommunikation. I DN/Synovates förtroendemätning får hon endast spö av den statsminsiter som just nu badar i massmedial beundran för sina resor i den stora världen utan att störas med kritiska frågor.

Wetterstrand når ut allt bredare och inger, till skillnad från Mona Sahlin, respekt djupt in i borgliga led. Jag vill till och med minnas att jag läst långa hyllningar till henne på borgliga ledarsidor (även om jag just nu inte hittar någon länk och därför undrar om jag drömt). (Fast vid närmare eftertanke tror jag inte att jag drömt utan att borgligheten insett hur hopplöst det är att försöka besegra Wetterstrand genom strid och att de istället försöker krama ihjäl henne och låtsas som om de är överens med henne.)

Min stora önskan är nu att Maria Wetterstrand uttnyttjar sin ställning som svensk politiks enda självlysande stjärna för att vässa miljöpartiet, inte minst på klimatområdet. Vi behöver inte längre vara så rädda för att väljarna ska fly, så fort vi antyder att omställningen till ett hållbart samhälle kräver förändringar i våra liv. Aldrig förr har så många varit beredda att lyssna på vad ett språkrör har att säga, aldrig förr har vårt parti haft ett så starkt stöd i opinionen och aldrig förr har medvetenheten om miljöfrågor varit så stor i samhället.

Då kan vi med gott självförtroende tala klarspråk. Då kan vi med tydlig stämma tala om att vår konsumtion måste minska. Då behöver vi inte hymla om att vi behöver dra ner på vårt köttätande.

Detta innebär inte att vi ska leverera vare sig moralistiska pekpinnar eller nattsvarta domedagsprofetior. Tvärtom. Budskapet är mycket positivt: I ett hållbart samhälle kommer vi att må bättre och ha det trevligare! Vi kommer inte att ha lika många nyinköpta plagg i garderoben och lika mycket splirrans hemelektronik i vardagsrummet, men vi kommer ha mer tid för både oss själva och varandra. Vi kommer inte ha frysen lika välfylld med kött, men vår hälsa kan bli bättre och det kött vi äter kommer smaka bättre.

Att ta tillfälle i akt att vässa den egna politiken är att ta konsekvensen av partiets linje som säger att politiken ska utformas utifrån kunskap. Klimatforskarna har under den senaste tiden presenterat allt mer alarmerande rapporter om tillståndet för planeten. Om inte den gröna rörelsen lyssnar lär inte någon annan göra det heller.

måndag 2 november 2009

Ta Huddinges skolor ur bottenträsket!

I förra veckan presenterade Föräldraalliansen sin jämförelse av kvaliteten på skolorna i landets kommuner. För Huddinges del är det ingen munter läsning. Efter att ha vägt samman bl.a. SALSA-värde (betygsresultat med hänsyn tagen till socioekonomiska förhållanden), andel behöriga pedagoger och storlek på fritidshemmens barngrupper rankar man Huddinge på 197:e plats av Sveriges 290 kommuner.

Den här typen av jämförelser är förstås alltid svåra att värdera. Vilka faktorer som är de mest relevanta är inte självklart. Men jag tycker absolut det finns skäl för Huddinges medborgare att ta Föräldraalliansens rapport på allvar. Särskilt som den bekräftar bilden från andra jämförelser, exempelvis tidningen Fokus kartläggning i somras, som jag refererat till i ett tidigare inlägg. Där framgår inte bara att resultaten är svaga utan också att anslagen som skolorna har att röra sig med liksom lärartätheten ligger långt under genomsnittet.

Efter att ha låtit siffernörden i mig gå lös på Skolverkets betygsstatistik någon timme, slås jag inte minst över de stora klyftorna mellan Huddinges olika skolor. Medan 96 procent av Edboskolans elever 2008 gick ut år 9 med behörighet för gymnasiet, lyckades endast 58 procent av Vårbyskolan med samma sak. Det är förstås lätt att säga att förutsättningarna för Edboskolan som ligger i ett Kalles kaviar-svenskt medelklassområde är helt annorlunda än för Vårbyskolan där flertalet elever har utländsk bakgrund och där föräldrarnas utbildningsnivå generellt är lägre. Men det håller inte att enbart luta sig mot detta faktum. Varför klarade i så fall nästan 75 procent av de elever på Skogåsskolan som har utländsk bakgrund gymnasiebehörigheten?

Med all respekt för att det kan finnas hundratals yttre faktorer (däribland vistelsetid i Sverige och föräldrars utbildningsnivå) som kan erbjuda delförklaringar till skillanderna mellan skolorna så måste Huddinges politiker ge de skolor som lyckas dåligt uppdraget att ta reda på vad de behöver för att ge eleverna tillräckliga kunskaper och resurserna som krävs för att genomföra det. Vad är det t.ex. som gör att matte är det kärnämne där det är störst skillnad i måluppfyllelse mellan helsvenska elever och elever med invandrarbakgrund? Behöver lärarna kompetensutveckling för att kunna handleda elever som skolats i vitt skilda sätt att tänka matematiskt? Skulle eleverna vinna på att få matematikundervisning på sina modersmål? Vad krävs i så fall för att ordna detta? Vilka frågor man ställer och vilka svar man ger kommer naturligtvis skilja sig åt från skola till skola. Min poäng är att skolorna inte ska kunna gömma sig bakom "svåra förutsättningar" och att man ska få de resurser som krävs för att utvecklas.

Här finns inte bara en valvinnande politisk fråga att ta sig an. Bakom procentsatser och rankingpoäng finns unga människor med en framtid att värna.