Moderaterna ger SD nyckelroll i Huddinge

Moderaterna i Huddinge skickade igår ett pressmeddelande med budskapet att de tänker fortsätta styra kommunen, trots att den sittande majoriteten har tappat och inte längre har majoritet. Hur ska detta gå till? Svaret är lika skrämmande som enkelt: SD får vågmästarrollen och kan därmed hjälpa Moderaterna att sitta kvar trots valförlusten.

Sanningen är att väljarna inte gett majoritet åt något block. Moderaterna tappar kraftigt, medan övriga alliansen (FP, C och KD) totalt sett får oförändrat stöd, tack vare att Centerpartiet går framåt. Våra lokala partier, Drevvikenpartiet och Huddingepartiet förlorar varsitt mandat, medan S och V får varsitt nytt mandat. Valets stora framgångar gör Miljöpartiet och Sverigedemokraterna, som båda ökar med två mandat var. Se valresultatet för Huddinge kommun här. 

Den naturliga slutsatsen av väljarnas röster borde vara att dödförklara blockpolitiken. Inget block kan styra kommunen denna mandatperiod. Det enda sättet vore att antingen bjuda in Sverigedemokraterna, eller föra en politik som gör att Sverigedemokraterna ändå röstar för den. Det första är inget block berett att göra. Men Moderaterna deklarerar alltså att de tänker gå vidare enligt det andra alternativet. Det innebär i praktiken att Sverigedemokraterna får makten av Moderaterna att fälla avgörandet i alla frågor i alla nämnder och styrelser, till och med i kommunstyrelsen. De enda undatagen blir de frågor där Socialdemokraterna istället röstar med alliansen. Vilket blir svårt att tänka sig i till exempel budgetfrågorna.

Miljöpartiet har svarat att vi hellre ser en stabil majoritet och öppnar för samarbete med alla demokratiska partier, som värnar alla människors lika värde. Min personliga tolkning av det är att vi vill föra samtal med alla partier, utom SD, för att hitta en blocköverskridande majoritet som tillsammans kan enas kring en konstruktiv politik för Huddinges bästa. Folket har röstat, och nu är det upp till partierna att ta ansvar för resultatet och hitta en väg att omsätta folkviljan i praktisk politik. Då duger inte att bara hålla fast vid en lösning som hade folkets stöd i förra valet, utan att se framåt utifrån dagens förutsättningar.

Björklund kvar i 1900-talet

Folkpartiledaren Jan Björklund jublar idag över ett antal tekniska högskolors förfrågan om att bygga en ny kärnkraftsreaktor i Oskarshamn. Reaktorn är tänkt att används för forskning och utveckling av ny kärnkraft. Jag upphör inte att förvånas över fastklamrandet vid 1900-talets teknik. Den en och en halv miljard som testreaktorn skulle kosta skulle göra så mycket mer nytta i utvecklingen av nya solceller, vindkraftverk eller andra förnybara energislag.

I Tyskland har beskedet om att kärnkraften ska avvecklas dragit igång en mycket snabb utbyggnad av den förnybara energin. Investeringar i en kärnreaktor riskerar att ytterligare bromsa utvecklingen av det förnybara i Sverige.

Men utan kärnkraft kommer Sverige att stanna, har vi ju hört. Vår industri behöver den billiga elen från den, sägs det. Ett helt ogrundat påstående, vill jag hävda. Att kärnkraftselen är billig idag beror framför allt på att kärnkraftverken är gamla, att investeringarna är gjorda för flera decennier sedan. Ny kärnkraft är däremot svindyr. Och att köra de gamla reaktorerna i all evighet är naturligtvis inte ett alternativ. Då är frågan vad vi ska ersätta dem med och för mig är svaret självklart: förnybar energi.

Jag tror att Folkpartiet går en tuff valrörelse till mötes. Ett parti som går till val på 50-talets energi-försvars- och skolpolitik borde få svårt att hävda sig i en tid när allt fler inser att vi måste framåt med stora kliv om vi ska bygga ett samhälle som håller i längden. Jag väljer tvärtom ett parti som ser framåt.

I rätt sällskap kan vi bryta oljeberoendet

Inte nog med att socialdemokrater och allianspolitiker nu tycks dra igång en tävling om upprustning av försvaret, trots att Överbefälhavaren inte ser behov av en ny försvarspolitik. Därtill använder folkpartiledaren Jan Björklund krisen i Ukraina för att återigen föra fram tanken på ett svenskt Nato-medlemsskap. Jag hoppas nu att de gröna politiker som ser möjligheter med en S-MP-FP-regering tänker om.

Låt oss vara ärliga. Att bilda regering med Stefan Löfven kommer bli svårt nog. Gröna språkrör lär få fullt upp med att tampas med en kärnkraftkramande vapenlobbyist utan meriter inom klimat, miljö och jämställdhet som statsminister. Det behövs inte ett ännu mer kärnkraftskramande och vapenskramlande parti vid sidan om. Vi behöver inte föra svensk försvarsdebatt tillbaka till 50-talet, lika lite som vi behöver föra tillbaka svensk skola dit. Vi behöver med andra ord inte Folkpartiet.

Vi gröna behöver sällskap av ett parti som ser det hot som inte bara hotar vår nation utan hela vår arts existens: klimathotet. Det finns ett sånt parti. Vänsterpartiet har under Jonas Sjöstedts ledning tydligt prioriterat nödvändiga investeringar i förnybar energi och kollektivtrafik. Att av dunkla taktiska motiv låtsas som om Folkpartiet är en lika naturlig samarbetspartner blir för mig ytterst märkligt

Alliansens partier delar ansvaret för en politik som ökat klyftorna, rivit upp hål i välfärden och ignorerat klimatkrisen. Folkpartiet är sannerligen inget undantag. Det ser jag inget skäl att hymla med.

Reaktionerna på krisen i Ukraina illustrerar bristen på perspektiv och långsiktigt tänkande i svensk politik. Nära hälften av Sveriges olja importeras från Ryssland. Då borde massiva insatser för att bryta oljeberoendet vara klokare än upprustning och Nato-medlemskap. Det är en fullt möjlig politik. Men då gäller det att vara i rätt sällskap.

Läs också: Birger Schlaug

Mobilsering mot kunskapsfientlig politik

Runt om i landet ordnas manifestationer mot regeringens attack på Sveriges stundenter. Planerna på att sänka studiebidraget med 300 kronor i månaden har fått vreden att koka. Gustav Fridolin frågar i dagens Expressen Jan Björklund varför studenterna ska betala och inte de högsinkomsttagare som inkasserat åtskilliga tusenlappar på regeringens jobbskatteavdrag.

Hur folkpartiledaren kan försvara sänkningen av studiemedlet är verkligen ett mysterium. Jan Björklund har envist kallat den värnskatt personer med riktigt höga inkomster betalar för ”straffskatt på utbildning”. Värnskatten ska avskaffas så att unga ska känna att utbildning lönar sig, har det hetat.

Jag må leva i en annan värld än Jan Björklund. Men personligen har jag aldrig hört att värnskatten gjort någon tveksam att utbilda sig. Däremot har jag hört åtskilliga känna oro inför att dra på sig studieskulder. Särkilt unga människor från hem utan traditon av högre utbildning.

Tack och lov är det val snart. Alliansen lär få svårt att försvara en politik som vill ta från dem som redan lever på nudlar för att ge höginkomsttagare ännu mer i plånboken.

Folkpartiet åt rätt håll

Folkpartiets landsmöte vill ha en tredje pappamånad Blygsamt kan tyckas, men att det parti som ägnat det senaste årtiondet åt kärnkraft, betyg och militär upprustning återupptäcker jämställdhetsfrågor är på allvar glädjande. Nu gäller det att alla vi som vill betydligt mer tar chansen att flytta fram positionerna. Föräldraförsäkringen borde precis som alla andra socialförsäkringar vara individuell.

Föräldrarna ska få välja själva, skriker motståndarna. Men varför ska staten betala för ojämställdhet? Det handlar inte bara om familjers inre angelägenheter. Det handlar om vilket samhälle vi ska ha. Det handlar om kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden och mäns rätt till tid med sina barn. Men framför allt handlar det om barns rätt till sina föräldrar. En jämställd föräldraförsäkring ger förutsättningar för stärkta relationer mellan pappor och barn som i sin tur ger förutsättningar för ett tryggare samhälle.

Vad har MP och FP gemensamt?

Har tvingat mig igenom major Björklunds sommartal. Försöker förtvivlat förstå de som talar om Folkpartiet som en möjlig samarbetspartner för Miljöpartiet på riksplanet efter valet. Letar förgäves efter ett enda politikområde där förutsättningarna för genomslag för grön politik skulle vara bättre med Folkpartiet än genom ett samarbete vänsterut. Jag avskyr när jag inte fattar. Så snälla: ring mig, du som ser beröringspunkterna mellan MP och FP.

Det här har jag förstått av Folkpartiets politik: De gapar om att bygga ny kärnkraft samtidigt som hundratals ton radioaktivt vatten dagligen pumpas ut i Stilla havet från det havererade kraftverket i Fukushima, med oöverblickbara konsekvenser för ekosystem och fiske. De svarar lik förbaskat ”KÄRNKRAFT” när de avkrävs svar på hur man löser klimatfrågan. De vill driva Sverige in i Nato och därmed tvinga fram en rejäl upprustning av försvaret, riskera att kasta in Sverige i folkrättsvidrig krigsföring och göra det än mer avlägset med en självständig svensk utrikespolitik. De ropar fritt fram till alla riskkapitalister som vill tjäna pengar på svensk välfärd. De tror att kunskapsnivån i Sverige ökar om den som är trött på skolan bara slipper undervisning på gymnasiet. De har ivrigt hejat på det moderata arbetslinjeprojekt som inte skapat jobb, men varit lyckosamt med att göra människor otrygga, fogliga och tysta.

På alla dessa för Miljöpartet mycket centrala områden har Folkpartiet en politik som går helt på tvärs med gröna idéer. Det handlar inte om att MP och FP vill gå olika långt, i olika takt. Man vill helt enkelt helt olika. Så om grunden för ett samarbete inte handlar om klimat, energi, arbetsmarknad, Sveriges roll i världen, välfärd eller skola – vad handlar det om? Snälla, berätta du som begriper!

Till saken hör att på samtliga dessa områden finns däremot klara beröringspunkter med Vänsterpartiet. V är som bekant det enda partiet som i likhet MP-kongressen i våras vill sätta stopp för vinster i välfärden och som vill sänka arbetstiden. Kärnkraftmotståndet sitter i ryggmärgen och de är ensamma om att kunna mäta sig med de gröna när det handlar om klimatinvesteringar. Och inte minst viktigt: de har alltid konsekvent stått upp för en human flyktingpolitik.

Att som den gröna partiledningen inte kunna välja mellan V och FP känns mot den här bakgrunden inte seriöst. Miljöpartiet måste vara ett parti för människor som vill förändra Sverige. Att då ge legimitet åt ett batongparti som tror att 60-talets kärnkraftsdrömmande energipolitik, 50-talets klassegregerade skola och 20-talets arbetstagarfientliga arbetsmarknadspolitik är svaret på Sveriges framtidsutmaningar stärker knappast trovärdigheten för ett grönt parti med anspråk på mandat för att bygga ett modernare Sverige.

Jag kan inte se att den öppna dörren högerut är något annat än taktiserande av ett slag som jag tycker att vi i vårt parti ska hålla oss för goda för. Att partiledningen på allvar ser Folkpartiet som en tänkbar samarbetspartner har jag mycket svårt att tänka mig. Jag utgår från att Fridolin och Romson inser att man med ett sådant samarbete skulle riskera en massflykt av både väljare och medlemmar. Om jag nu inte råkat missa något väldigt centralt i Folkpartiets politik, då ser jag alltså fram emot upplysning. För att undvika missförstånd vill jag också noga påpeka att det här inlägget uteslutande handlar om rikspolitik. Lokalt kan förutsättningarna vara mycket olika.

Fler som bloggar: Birger Schlaug