tisdag 27 juli 2010

Hbtq-personer är inte (heller) en homogen grupp

Det är Pridesäsong i Stockholm, vilket kulminerar med lördagens parad. Som någorlunda normföljande i detta fall kan jag bara försöka föreställa mig hur det skulle vara om ens identitet kritiserades, ifrågasattes och diskuterades på det sätt som görs vad gäller hbtq-personer. För att inte tala om hur det skulle vara om ens val av kärlekspartner gav upphov till våld inom eller utanför familjen, vilket DN skriver om i gårdagens papperstidning.

Massmedia hade i går ett antal artiklar inklusive på ledarplats (t ex DN och Aftonbladet) apropå Pride, där de bla tog upp homosexualitet och kränkningar inom familjen (DN:s papperstidning). Det framgår att bland unga hbt-personer har nästan 20 procent utsatts för våld eller och andra kränkningar pga deras sexuella läggning. Som om det inte var svårt nog att forma sin identitet som ung, utan att utsättas för direkta hot eller omgivningens avståndstagande. Diskrimineringsombudspersonen Katri Linna skriver på DN Debatt om hur hbt-personer bemöts i vården.

Och det är så lätt att slinta när man gör skillnad på folk och folk, när den sexuella läggningen avgör hur andra personer bemöter en och/eller hur man bemöter andra. Det gäller även när hbtq-personer behandlas som en homogen grupp personer, hopklumpade under ett och samma visserligen regnbågsfärgade paraply. Som den avslöjande frågan i DN:s (pappersupplagan i går) intervju med Pridegeneralen Pär Wiktorsson: "Slutligen, i år uppträder Dr Bombay, är inte det mer svennebanan än gay?" Vi och de, vi och de. Hbtq-folket gör bäst i att vara glamourglittriga partypinglor med en lätt definierad musiksmak, så att de som följer heteronormen tryggt kan låta sig lockas med i festyran en gång om året* (vilket också återspeglas av att DN.se i går satsade på att under samlingsnamnet Stockholm Pride 2010 lyfta fram folkfesten, medan den artikel i gårdagens papperstidning som redogjorde för våld och kränkningar i familjen inte återfanns på nätet vad jag kunde se. Det gör dock dagens artikel om att det finns brister i ärendehanteringen när Migrationsverket möter hbt-personer). Att musiksmaken hos denna heterogena grupp människor, som egentligen bara hålls samman av att de avviker från den heterosexuella normen och därmed utsätts för ökad risk för våld och trakasserier, kan vara lika varierad som hos resten av folket är en tanke som verkar ganska avlägsen i medias priderapportering. Just därför behövs naturligtvis Pride fortfarande, i synnerhet i den tappning som programmet faktiskt kommer i, där festligheter och konserter växlar med seminarier och debatter.

*jag konstaterade något liknande i samband med ett inlägg om Pride förra året

måndag 26 juli 2010

När är man för gammal för att studera?

Regeringen ska visserligen utreda om de nya antagningsreglerna strider mot EG-rätten, men i svaren från utbildningsdepartementet till de sökande som missgynnas pga att värderingen av betyg och kurser har ändrats sägs enligt DN att de har haft tillräckligt med tid att påbörja en utbildning. Av DN:s artikel om att antagningsreglerna kan strida mot EG-rätten att döma är det de fall där sökande från andra nordiska och europeiska länder missgynnas pga kvotgruppssystem som man vill se över. Dock inte förrän nu, när reglerna redan har trätt i kraft, vilket jag också har tagit upp i ett tidigare inlägg. Enligt DN har Högskoleverket och Verket för högskoleservice kritiserat utbildningsdepartementet för att gå för fort fram med de nya antagningsreglerna. "Där har regeringen helt enkelt haft en annan åsikt" säger Peter Honeth enligt DN. Detta har uppenbarligen även gällt kvalitetsarbetet inom högskolan, vilket slutade med universitetskansler Anders Flodströms avgång när, får man förmoda, regeringen hade en annan åsikt. Regeringens (om det nu är högskoleministers Tobias Krantz eller statssekreterare Peter Honeths) åsikt ska tydligen drivas igenom till varje pris, oavsett vad de egna myndigheterna och högskolesektorn själv har för argument emot och även om det blir i form av hastverk.

Både vad gäller att betygen har blivit för gamla och i anslutning till förslaget om att införa treterminssystem inom högskolan som jag också har bloggat om har ett av de "problem" som anförts varit att åldern på svenska studenter är för hög. Det finns säkert nackdelar med äldre studenter - men det finns också nackdelar med att ha en stor andel studenter som kommer direkt från gymnasiet. Äldre studenter för in sina perspektiv utifrån olika erfarenheter, yngre tillför sina. Men jag har svårt att tänka mig att det är skadligt att ha vidgat sina egna perspektiv på världen innan man ger sig in i en högre utbildning, där man förväntas tänka kritiskt och vara självständig. Och jag har aldrig hört någon av mina äldre studenter på en vänlig fråga om personen ville ha sin dricka till matsäckslunchen svara "Nej, den smakar bajs!"

söndag 25 juli 2010

Våga välja

Kraftig algblomning, hotande massutrotning av fåglar och bottendöd i Östersjön. Ny forskning om insjöar som släpper ifrån sig mer koldioxid när temperaturen stiger. Globala värmerekord månad efter månad.

Miljölarmen står som spön i backen. Föga sensationellt egentligen. Rapporterna ligger väl i linje med vad forskare varnat för under lång tid. Det som oroar mig utöver det alarmerande innehållet är att nyheterna genomgående presenteras som rena vetenskapsnyheter, helt utan politiska kopplingar. Inga frågor ställs till jordbruksministrar som gett bönder lägre skatt på handelsgödsel. Inga statsministrar ställs till svars för en klimatpolitik som först gick ut på att få andra att ta ansvar – och som nu sedan det internationella misslyckandet blivit uppenbart – helt lyser med sin frånvaro.

Den gröna rörelsen har en viktig uppgift i att synliggöra att politik gör skillnad – även på miljöområdet. Miljöproblemen är inte något ofrånkomligt öde. I den stundande valrörelsen ska vi gröna sträcka på oss och stå upp för en politik som visar vägen mot ett hållbart samhälle. En politik som vågar välja. Järnvägar före motorvägar. Alternativa bränslen före billig bensin. Grön omställning före skattesänkningar.

Den kunskap vi har om tillståndet för vår planet måste börja få politiska konsekvenser. En ny regering den 19 september är en början.

lördag 24 juli 2010

Sticker "sommarlovet" i ögonen?

Treterminssystem är på förslag igen, vilket jag kommenterade på bloggen häromdagen, i SVT i går och det diskuterades även i TV4 och har tagits upp i flera artiklar i DN. Jag skrev redan i det tidigare inlägget att det vore bättre att börja i andra änden med att ta ett kvalitetsgrepp på högskoleutbildningar - och inte minst tillföra resurser eftersom dessa har urholkats sedan 1990-talet (se tex en rapport från SFS och Mats Pertofts (MP) kommentar till treterminsförslaget där han redogör för miljöpartiets linje). Kommer man ur ett kvalitetsperspektiv (och då med hänsyn tagen till att universitetens lärare har både undervisnings- och forskningsplikter) fram till att ett treterminssystem är den ultimata lösningen, så för all del. Men man ska vara medveten om att det skulle krävas ytterligare ökade resurser eftersom det är svårt, för att inte säga omöjligt, att öka arbetsbördan för nuvarande lärarkår. (Jag misstänker för övrigt att denna arbetsbörda skulle kunna vara en delorsak till riksrevisionsverkets kritik av ansamlade forskningsmedel på lärosätena som DN rapporterar om. Många gånger tvingas nämligen lärare som sökt forskningsanslag be om uppskov för användandet av dessa eftersom man inte hinner forska i önskad utsträckning pga att undervisningen tar för stor del av tiden. Kanske är det inte den största anledningen eftersom det även finns andra faktorer, som att tillsättningar av tjänster tar oförsvarligt lång tid - förmodligen delvis för att sakkunnigarbete inte direkt är något man - heller - får tillräcklig tidskompensation för att utföra.)

Stefan Nordlund (dekan för naturvetenskapliga fakulteten på Stockholms universitet) påpekade i TV4:s diskussion om terminsindelningen att en rimligare väg kunde vara att förbättra villkoren för att anordna sommarkurser, vilket skulle förbättra möjligheterna för studenter att läsa relevanta kurser under sommaren. Men det kanske helt enkelt är så att sommaruppehållet sticker i ögonen på folk, på samma sätt som grundskole- och gymnasielärarnas långa sommarledighet (som ska uppväga en längre veckoarbetstid under terminerna) då och då poppar upp till diskussion. Åtminstone tyder Ulrika Carlssons (riksdagsledamot för C) kommentar i TV4 på det när hon påstår att högskolor står tomma, i princip, tre månader. Visst, det är inte så många studenter där, men hon avslöjar en oförståelse för hur arbetsvillkoren för lärarna ser ut och att uppehållet inte alls består av helt ledig tid utan av efter- och förarbete till undervisningen, forskning och den lagstadgade semester om upp till 7 veckor som lärarna till största delen förväntas ta ut under sommaren. Man får lust att fråga sig: hur ser det ut i riksdagen på sommaren?

torsdag 22 juli 2010

Är tre terminer inom högskolan ett bra förslag?


Fick frukosten i vrångstrupen när jag i dagens DN läste om förslaget att införa treterminssystem inom högskolan, vilket tydligen centern, sossarna och nu kanske resten av de borgerliga partierna verkar vara på väg att enas om (SvD refererar till DNs artikel i en notis).

Min spontana reaktion som universitetslärare är "Åh, nej!" Det är illa nog som det är för undervisande personal att när höstterminen övergår i vårtermin har man både fullt upp med att avsluta höstens kurser och förbereda och köra igång vårens. Eftersom terminssystemet i dag dessutom är konstruerat så att brytningen mellan terminerna ligger i mitten på januari för att höst- och vårtermin ska bli lika långa brukar uppehållet mellan terminerna endast vara en helg. Eftersom tentamina och uppsatsinlämningar av förklarliga skäl brukar ligga sent på kursen har man därför fullt med tentor och uppsatser att läsa medan man drar igång vårterminens kurser. Det långa uppehållet under sommaren mellan vår- och hösttermin är på så sätt väldigt viktigt för lärarna - man fortsätter med efterarbetet (samt en del förberedelser för höstterminen) åtminstone till midsommar eller veckorna därefter. En liten bit in i augusti är det så dags att på allvar sätta igång med höstterminens förberedelser. Med tre terminer förmodar jag att samtliga pauser mellan terminerna blir korta - när ska man då hinna hämta andan? Kommer all ledighet att ätas upp?

Tar man ett steg tillbaka inser man dock att grundproblemet inte ligger i två eller tre terminer utan att man som universitetslärare ständigt har otillräckligt med tid för den arbetsinsats som ska göras, vilket innebär att undervisningen spiller över på den tid som är tänkt att användas till forskning - eller till fritiden. Med en massiv förbättring av arbetsförhållandena inom högskolevärlden skulle det kanske inte vara något problem. Några tecken på sådana förbättringar finns mig veterligen inte.

Nå, är en omläggning till tre terminer då en förbättring för studenterna? I DN argumenterar Krantz och och centerns utbildningspolitiska talesperson Ulrika Carlsson för att ett treterminssystem är bättre ur ett samhällsekonomiskt perspektiv eftersom genomströmningen av studenter förväntas öka. Carlsson menar också att studenterna vinner ekonomiskt på att utbildningarna då tar kortare tid att läsa (i betydelsen att man ägnar färre men mer intensiva år åt en utbildning). Det sägs däremot inget om hur kvaliteten kan komma att påverkas. Kanske är ett treterminssystem bättre ur kvalitetsperspektiv, kanske inte - men jag skulle önska att en sådan här förändring tog sin utgångspunkt i en önskan just i att förbättra kvaliteten, snarare än från en rent ekonomisk bevekelsegrund. Om man nu vill öka genomströmningen kanske det vore en idé att se till att förutsättningarna för lärarna att göra bra utbildningar finns och att de studenter som antas till utbildningarna har tillräckligt med sig från gymnasieskolan för att kunna läsa på högskolenivå. Ett exempel: Sverige är ett litet land och långt ifrån all litteratur finns tillgänglig på svenska. Då blir det problem om studenterna inte klarar av att ta sig igenom kurslitteratur på engelska. För dessa studenter, som i dagsläget ägnar sommaren åt att läsa ikapp och sedan tenta om kurser, vore knappast en tredje termin till hjälp, utan riskerar snarare att leda till att genomströmningen minskar - eller kanske att allt färre klarar av högskolestudier?

Man kan ju alltid drömma om en bred politisk överenskommelse om att verkligen satsa på kvaliteten i högskolan, t ex genom bättre anställningsförhållanden, där inte forskning och undervisning hela tiden hamnar i motsatsställning (se även tidigare inlägg), massiva satsningar på högskolepedagogik och möjligheter till pedagogisk utveckling och inte minst en kvalitetshöjning även inom grund- och gymnasieskola. Men detta riskerar att ses som en ren utgift (oavsett potential för att även öka genomströmning) - medan förslag som det om ett treterminssystem kan presenteras som en vinstmöjlighet (oavsett att det lär kosta pengar att genomföra denna omstrukturering).


På bilden: studenter på exkursion i grustag i rullstensås (Foto: Karin Reuterswärd)

onsdag 21 juli 2010

Nya antagningsregler till högskolan - ska ses över...

De nya antagningsreglerna till högskolan kommer att utredas just när de börjat gälla. Enligt artiklar i DN och SvD säger högskoleminister Tobias Krantz till SR:s ekoredaktion att konsekvenserna av de ändrade reglerna inte kunnat överblickas - trots att den kritik som nu föranleder översynen (bl a att man kan få högre betyg med hjälp av meritkurser nuförtiden, än tidigare maxbetyg möjliggör) har luftats sedan planerna blev kända. Med debaclet kring kvalitetsarbetet inom högskolan där ministern gått emot i princip hela sektorn bland annat med resultatet att universitetskanslern Anders Flodström såg sig tvungen att avgå träder alltmer en bild fram av en minister som till varje pris driver igenom sin egen linje. I det här fallet backar regeringen dock och utreder - efter införandet. Kunde man möjligen ha tänkt sig någon form av konsekvensananlys innan? Men Krantz uttalade sig på ett tidigt stadium om att det inte spelar någon roll att personer med äldre betyg stängs ute - de hade redan haft sin chans - så det var ett mycket medvetet ställningstagande att bortse från att denna grupp skulle drabbas.

Miljöpartiets utbildningspolitiskt ansvarige, Mats Pertoft, uttalar sig i ett pressmeddelande.

BNP som mått på framgång

I dag ifrågasätter SvD:s Jacob Bursell i en krönika den allmänna tron på ökande BNP och tillväxt som mått på framgång. Jag har tidigare varit inne på ekologisk ekonomi och ekonomers och andras tro på att människor tar (ekonomiskt) rationella beslut i alla situationer. Än viktigare är naturligtvis vårt samhälles uppenbara oförmåga att kritiskt granska de ekonomiska teorier som vi bygger hela vår tillvaro på. Rationella ekonomiska beslut? Nja, snarare en strutsmentalitet där man hela tiden stoppar huvudet i sanden och hoppas på att marknaden och/eller ny teknik ska lösa alla problem. Nog kan vi väl bättre än så?!

Foto: Karin Reuterswärd

tisdag 20 juli 2010

Klimat eller väder?

DN skriver om svårigheterna med att förklara årets värmerekord med klimatförändringar och global uppvärmning orsakad av människor. De har helt rätt i att man inte kan förklara sommarens enskilda värmebölja med klimatförändringar, lika lite som att man kan förklara en mild vinter med klimatförändring - eller för den delen säga att det var visst ingen fara med klimatet eftersom vi i Sverige hade en riktig vargavinter med snökaos i år. Dessa händelser handlar nämligen mer om skillnader i väder än om förändringar i klimat. Klimat är de mer långsiktiga förhållanden som till exempel gör att vi i vår del av världen kan förvänta oss somrar och vintrar. Vädret är mer kortsiktigt och en period av ovanligt varmt väder i juli kan göra att vi får värmerekord - det innebär dock inte nödvändigtvis att klimatet har förändrat sig. Det som gör de upprepade värmerekorden mer oroande, och som kunde lyfts fram tydligare i DN:s artikel är att det börjar handla om klimatmässigt relevanta tidsserier. DN skriver:

"Juni var exempelvis den 304:e månaden i rad som var varmare än snittet för 1900-talet. Senast en månad låg under snittet var i februari 1985, för över ett kvartssekel sedan."

Det finns alltså all anledning att dra öronen åt sig, inte över rekordvärmen just nu, utan över de trender som visar på att vi varje månad under de senaste 25 åren har legat över motsvarande månads medeltemperatur för hela 1900-talet. Då är det klimat vi diskuterar.

Även Eko-bloggen kommenterar DN-artikeln.

lördag 10 juli 2010

Miljöpartiet på bilisternas sida

Ska man tro politiska förstå-sig-påare var det bl.a. beskedet om att de rödgröna höjer bensinskatten vid en valseger i höst som fick alliansen att ta ledningen i opinionen. Men Maria Wetterstrand räds inte en debatt om bensinskatten. Det var tydligt när hon talade i Almedalen idag.

Även efter att miljöpartiet gjort verklighet av den massiva utbyggnad av kollektivtrafiken man planerar för kommer det finnas människor i Sverige, inte minst på landsbygden, som behöver bil. För dessa människor är det helt avgörande med en ansvarsfull politik som genomför den omställning från fossila till förnybara bränslen som behövs. Att höja skatten är ett av flera sätt att få fart på framställningen av moderna bränslen.

Ett annat sätt är stimulera produktionen av biogas. Bland annat vill miljöpartiet återinföra det klimatinvesteringsprogram (KLIMP) som regeringen skrotat, vilket kan hjälpa kommuner att göra investeringar i biogasanläggningar och andra viktiga insatser för klimatomställningen. Som jag bloggat om tidigare har vi i Miljöpartiet i Huddinge en offensiv politik för att få fart på produktionen av biogas i kommunen och för att få fram fler tankställen.

Låt de som behöver bil slippa bli stående med tom tank och tom plånbok den dag som oljepriset skenar – för den dagen kommer. Skjut inte upp den omställning som kan ge oss både fler jobb och ett modernare Sverige. Ställ dig på bilisternas sida och rösta grönt i höst!

torsdag 8 juli 2010

Blicken framåt

Ikväll talade nästa statsminister i Almedalen. Sveriges första kvinnliga statsminister. Det är känslan efter att ha lyssnat.

Det är tydligt att Mona Sahlin ställt in blicken framåt. Talet var befriande glest på attacker på motståndarna, det var visionerna om ett mänskligare Sverige som stod i centrum. (DN:s Henrik Brors har dock uppenbarligen hört ett helt annat tal.)

Att förtroendet för Mona Sahlin nu visar sig öka kraftigt tror jag är en följd av just denna framtidsinriktning. Kontrasten mot Reinfeldt, som ägnar all tid åt att marknadsföra sitt ”ansvarstagande” för ekonomin, är total. Sahlin är, som ledare för de rödgröna, tydlig med att ansvarstagande inte är passivitet. När var fjärde ungdom saknar arbete är det handling som behövs. Likaså när allt färre elever tar sig in på gymnasiet. För att inte tala om när klimathotet sätter vår överlevnad på spel.

Jag tror att Mona Sahlin blir en utmärkt statsminister. Men även om jag gav stående ovationer framför svt play ikväll är ett starkt grönt inflytande en nödvändighet för en politik som håller ihop. Ingen politik som tar framtidens utmaningar på allvar kan undgå massiva insatser för att ställa om Sverige till ett hållbart samhälle. Därför ser jag fram emot lördagens tal av de gröna språkrören. Då vill jag att de visar vägen bort från ett samhälle beroende av olja, kol och bilar. Mot ett modernt samhälle med plats för människor att växa.

Drömmar och visioner

Medan vänner och bekanta både jobbar och firar semester i "den snackande klassens" Almedalen som Gustav Fridolin träffande uttrycker det är jag fullständigt nöjd med att slippa åka dit. Jag delar mycket av den skepsis DN:s Jacques Wallner uttrycker i sina krönikeartade kommentarer från Visby (av allt att döma endast i papperstidningen) där han bland annat liknar Almedalen vid en politikens Kiviks marknad och ifrågasätter vilken kvalitet journalistiken därifrån är av. DN:s Johan Croneman är inne på samma spår i sin TV-krönika, där han kommenterar hur journalistena lydigt hugger på varje utspel. Andra är mer positiva, som Daniel Helldén (MP) som poängterar att det inte är särskilt vanligt i andra sammanhang att folk lyssnar på 45 minuters politiska tal. Även Peter Andersson (S) bloggar, både om bloggar och om utspel, och säkert många, många fler.

På väg med bil in mot vårt bostadsområde en av högsommareftermiddagarna får vi en liten pojke på 4-5 år framför oss. Han cyklar på vägen efter vad jag antar är en förälder med ytterligare ett barn i barnsadel bakom sig. Föräldern är fullt upptagen med att prata i mobilen och märker nog överhuvudtaget inte vår närvaro, men lillkillen vrider nästan nacken ur led och vinglar ut lite i vägen. Vi avvaktar med att köra om. Man kan bli irriterad på den ouppmärksamma föräldern - jag skulle inte våga ta ut min 4-åring (och knappt min 8-åring heller) på cykel på trafikerad väg. Inte för att de inte kan cykla eller visa någorlunda "trafikvett", utan för att jag har sett så många exempel på att de i plötsligt uppkomna situationer (på gång- och cykelvägar) inte vet hur de ska reagera. Men man kan också börja fundera på varför de cyklade där. Kanske var de på väg från en härlig eftermiddag vid badstranden? För långt för att gå och äldsta barnet för stort för vagnen? Inte vill vi att de ska ta bilen dit. Nej, cykeln är ett utmärkt transportmedel utan att curla barnet med att skjutsa i bil eller vagn. Men då behövs vettiga trafiklösningar. Om det var från badstranden de kom hade de cyklat några hundra meter antingen på en mer kraftigt trafikerad väg, eller på dess ämligt smala trottoar innan de svängde in på den väg vi såg dem på, där de också var hänvisade antingen till körbanan eller till en trottoar som man inte får cykla på. Och det är det här som är viktigt! Hur planerar man ett samhälle där det inte hela tiden är bilen som går först?! Hur får man till nät av cykel- och gångvägar som är funktionella (för dem som ska använda dem, inte i första hand för bilisterna)? Vi gör det ju oreflekterat för bilar, ser till att det finns farbara vägar varthelst man ska. Varför gör vi det inte för cyklar och gående? Jag tror att en del av svaret ligger i att det saknas visioner. Som Fridolin i helt annat sammanhang skriver:

Vad Sverige behöver är givetvis en ny politik, men det räcker inte. Vi måste också bygga oss en ny dröm, en bättre idé om vilket samhälle vi vill ha.

I det samhället är det inte nödvändigtvis bilisterna som ensamma ska komma i första rummet. Och det gäller att tänka brett så att man får med både genusperspektiv, barnperspektiv, folkhälsoperspektiv och klimatperspektiv (bland andra) i både samhällsplaneringen och visionerna.

onsdag 7 juli 2010

Nu blir skolan också en vinnarfråga!

De rödgröna är överens om skolpolitiken. Med satsningar på fler behöriga lärare och mindre klasser och fokus på vad varje elev behöver har de rödgröna nu chans att göra skolan till en vinnarfråga.

Jag har aldrig förespråkat tidigare betyg, men om man får sina första betyg i sexan, sjuan eller åttan är inte den stora frågan. Kompromissen med betyg från 7:an tycker jag är fullt rimlig. Man ger också ett mycket viktigt besked när man säger nej till betygsliknande omdömen i tidigare åldrar. Sexåringar ska inte få en stämpel i pannan!

Jag har flera gånger bloggat om de stora behoven i skolan, inte minst i Huddinge. Med rödgröna löften om satsningar på välfärden i allmänhet och skolan i synnerhet hoppas jag nu att uppmärksamheten kan riktas mot dessa behov, snarare än mot betygsfrågan där blocken nu ligger nära varandra.

Jag längtar efter att prata skolpolitik i valrörelsen! S-bloggaren Peter Andersson kan foga skolan till listan över rödgröna vinnarfrågor.

Till sist välkomnar jag avhoppade C-ledamoten Solveig Ternström till det rödgröna lägret. Svensk politik behöver fler rakryggade människor som dig!

tisdag 6 juli 2010

Modern föräldraförsäkring rödgrön vinnarfråga

SCB presenterar idag statistik som visar på behovet av en offensiv jämställdhetspolitik. På en del områden kan små framsteg noteras, men helhetsintrycket är att män och kvinnor står och stampar i åtskilda spiltor.

Exempelvis tar män fortfarande ut bara lite drygt 20 procent av föräldraledigheten. Att få ett mer jämställt uttag av föräldraledighet tänker jag på många sätt är en nyckelfråga för att få ett mer jämställt samhälle. Ett skäl är att förväntningarna på att kvinnor ska ta merparten av föräldrarledigheten är förödande för jämställdheten på arbetsmarknaden. Kvinnor får sämre karriärmöjlgheter, sämre löneutveckling och lägre pension. Män som vill ta ut förädraledighet ifrågasätts av sina arbetsgivare.

Men jag ser också en mer jämställd föräldraförsäkring som en central fråga därför att det handlar om vilka relationer föräldrar skapar till sina barn. Föräldraledigheten kan vara en hjälp för pappor som själva växt upp med mer eller mindre frånvarande pappor att knyta nära band till sina barn. Och dessa barn kommer i sin tur vara befriade från föreställningar om att omsorg och omhändertagande är förbehållet kvinnor.

Svenska folket består inte av dinosaurier. Jag är säker på att såväl män som kvinnor är angelägna om att vi får en annan ordning än vi har idag. Så en mer individualiserad föräldraförsäkring är ett svar på S-bloggaren Peter Anderssons utmaning ”Vilka ser du som de rödgröna fördelarna på valdagen?”. Jag hoppas därför att det kommer en rödgrön uppgörelse i den här frågan och jag hoppas att man vågar ta rejäla steg mot en individualisering.

Men vadå? Har inte var och en rätt att bestämma själv? Jo, var och en får leva precis hur ojämställt som helst. Men skattepengar ska inte subventionera ojämställdhet. Basta.

måndag 5 juli 2010

Nytt fokus i skolpolitiken

Det är dags för ett nytt fokus i skolpolitiken. Diskussionen om för eller emot kepsar och mobiltelefoner har inte gett oss en skola för alla. Tvärtom visar nu Lärarnas riksförbund – som i vanliga fall agerar megafon åt Jan Björklund – hur betygsskillnaderna mellan fattiga och rika ökar.

Jag har tidigare skrivit om de fullständigt oacceptabla skillnaderna mellan resultaten i Huddinges skolor. Vi har elever i Huddinge som går på en skola där inte ens hälften av klasskamraterna kommer in på gymnasiet. Vad det betyder för dessa elevers studiemotivation och tro på att kunna lyckas vågar jag knappt tänka på.

Detta måste vi sätta ljuset på i valrörelsen! Allt annat är att svika unga människor vars skoltid inte går i repris. Vi ska stå upp för en skola på vetenskaplig grund. En skola som till skillnad från folkpartiets flumskola ägnar sig åt sådant man genom forskning och erfarenhet vet fungerar. Det handlar INTE om tidigare betyg, utan exempelvis om att satsa på modersmålsundervisning och ämnesundervisning på modersmålet – vilket man vet kan vara avgörande för flerspråkiga elevers skolframgång.

Men hur rätt man än använder pengarna kommer man inte ifrån frågan om resurser. Huddinges skolor ligger långt under genomsnittet när det gäller lärartäthet och satsade pengar på skolan. Här är klasser med över 30 elever ingen ovanlighet. Detta handlar förstås om att ge lärare och elever förutsättningar att göra ett bra jobb. Men som 23 göteborgska psykologer larmade om i lördags är mindre klasser också en fråga om elevernas välbefinnande. Den stress det innebär för barn och unga att vistas i för stora grupper kan vara en hälsofara. Tydligare än så kan knappast behovet av de rödgrönas satsningar på välfärden illustreras.

Folkpartiets paroller har mött verkligheten. Med en grön skolpolitik kan vi förbättra svensk skola på riktigt.

lördag 3 juli 2010

Klimat, jobb och välfärd - rätt rödgrön väg!

De rödgröna partierna är överens. Det är satsningar på välfärd, jobb och klimatinvesteringar som gäller. Till detta kommer de rödgröna använda varje krona som regeringen föreslår i ytterligare skattesänkningar.

Jag kan inte göra annat än att applådera. (Jo, jag skulle förstås kunna skriva en kritisk betraktelse över utspelspolitiken och över att båda blocken tycks förhålla sig mer till varandra än till framtiden. Men det får bli en annan gång, nu gäller det att tydliggöra alternativen.)

Menar vi allvar med att ställa om till ett hållbart samhälle då är det offensiva satsningar NU som gäller. Och ska vi med trovärdighet tala om vikten av god utbildning för att möta framtiden krävs handling när förskolegrupper med över 20 barn och lågstadieklasser med runt 30 elever är legio.

Samtidigt slår 23 psykologer i Göteborg larm om att de stora grupperna i många förskolor och skolor leder till en stress hos barnen som kan ge bestående skador. Jag jobbar själv på en förskola med över 20 barn i grupperna och tvivlar inte på att psykologerna har fog för sin oro. (Läs vad Karin tidigare har skrivit i ämnet här och här.