tisdag 7 december 2010

Vreden, välkommen tillbaka!

Nu tar jag farväl av min eftervalsapati och hälsar vreden välkommen tillbaka. För trots allt har mänskligheten inte gått under ännu. Och så länge den inte gjort det kan jag inte se någon annan livshållning som håller än vredgad optimism.

Förr eller senare kommer sanningen ikapp de ynkryggar till politiska ledare som nu pekar på varandra runt handlingsborden på klimatmötet i Mexico istället för att kliva fram och ta ansvar. Och förr eller senare måste de Huddingepolitiker som fixar och trixar med lagtexter för att kunna bygga Södertörnsleden inse att det finns gränser för vad man kan göra i strid med lagar, vetenskap och medborgarnas intressen. Så jag tänker elda under min vrede. Så här formulerades den under fullmäktigedebatten om Södertörnsleden igår:

Jag måste erkänna att jag lite svårt att förstå. Jag har lite svårt att förstå hur hur en majoritet i en församling med kloka människor kan tycka att det är en bra idé att plöja en fyrfilig motorled, som inte löser Huddinges trafikproblem, rakt genom naturreservat med riksintresse. Jag förstår det inte, men jag får lov att respektera det. Vi har trots allt demokrati.

Däremot kan jag inte respektera hur man försöker driva igenom Södertörnsleden i strid med gällande lagar och regler. Jag kan inte respektera att detta projekt forceras fram, med hjälp av miljökonsekvensbeskrivningar från förra seklet, trots att trafikverket uppger att miljökvalitetsnormen för luft kommer överskridas och trots att riktvärden för buller också de riskerar att överskridas. Jag kan inte respektera att man kort sagt struntar i miljöbalken.

När medborgare bryter mot lagen i politiska syften kallas det för civil olydnad. Det brukar borgliga politiker ofta vara skeptiska emot. Därför blir jag förvånad när den borgliga majoriteten påhejad av socialdemokraterna, ägnar sig åt vad som då rimligen borde heta offentlig olydnad. Jag blir förvånad över den respektlöshet man visar gentemot lagar och regler som exempelvis ska skydda medborgarna från ohälsosamma nivåer av buller och utsläpp. När man ägnar sig åt civil olydnad, då kliver man fram och tar ansvar för det. Hur är det i det här fallet? Finns det någon ansvarig politiker som vill se medborgarna i ögonen och säga: ”Japp, vi tycker vägen är viktigare än lagen.” Vem tar det ansvaret?


Om jag fick svar? Jo, moderaten Anti Avsan klev upp i talarstolen och anklagade miljöpartiet för att ha lagt ut anonyma dokument utanför fullmäktigesalen. Så kan man ju också göra istället för att diskutera sakfrågan...

måndag 6 december 2010

I stället för demokratiforum

Som en bekräftelse på mina aningar om att många politiker ser delaktighet som att politikerna ska informera invånarna föreslås vid Huddinges kommunfullmäktige att de öppna nämndmötena kan utvecklas så det blir möjligt för åhörarna att ställa frågor till politikerna. Jag tror inte förslaget i sig är dåligt - men om det är ett bra alternativ till demokratiforum är mer tveksamt. Det är i alla fall inte delaktighet i den betydelse jag lägger i ordet.

söndag 5 december 2010

På gång i Huddinge

Inför måndagens kommunfullmäktige i Huddinge kan man uppmärksamma att den borgerliga majoriteten vill införa ett antal organisatoriska förändringar. De s.k. demokratiforum som finns i kommunens olika delar vill de borgerliga lägga ned. Dessa forum har varit remissinstans för kommundelsspecifika ärenden. De har arrangerat öppna möten om frågor som är aktuella i kommundelen. Och de har tjänat som en länk mellan medborgare och politiker. Det har inte varit odelat positivt, men det har funnits en ansats till att skapa dialog mellan Huddinges invånare och politikerna. Förvisso har nog dialogen ofta bestått av en monolog, som så ofta när Huddinge ska omsätta sin slogan om "delaktighet". Politikerna talar om för medborgarna hur det ska bli, och delaktighet likställs med informationsöverföring och möjlighet att ställa frågor. Delaktighet i betydelsen att faktiskt påverka från medborgarhåll har det varit mer tunnsått med. Men det betyder inte att demokratiforumen varit oviktiga. Nu vill de borgerliga lägga ned demokratiforumen - utan att ha något förslag på vad de ska ersättas med för att upprätthålla någon form av kommunikation mellan politiker och kommuninvånare. Detta ska utredas av den nya demokrati- och mångfaldsberedningen, en annan förändring i organisation. Här slås den tidigare demokratiberedningen ihop med det som har hetat rådet för jämställdhet, mångfald och likvärdiga villkor. Jag vill inte binda upp mig vid att själva förändringen nödvändigtvis är dålig - men oavsett vilken organisatorisk form man väljer för dessa frågor kräver det att arbetet leds av initiativtagande och kunniga politiker och tjänstemän med tillräckliga resurser till sitt förfogande för att kunna driva frågorna.

Vidare kommer ett ärende om nytt tilläggsavtal för Södertörnsleden upp. Här kan man häpna över att ett infrastrukturprojekt som drivits under flera tiotals år fortfarande är miljömässigt undermåligt, bland annat utan formella miljökonsekvensbeskrivningar, med hittills disparata prognossiffror och årtal för framtida trafik och med en ytterst tveksam dragning i ytläge genom naturreservatet Flemingsbergsskogen. Om denna väg slutligen byggs borde Huddinges politiker skämmas över att de inte ställt högre miljömässiga krav - det är ju inte så att det inte funnits tid för att göra förbättringar!

Handlingar till de flesta ärenden går att finna på kommunens hemsida.
Foto: Flemingsbergsviksområdet i vinterskrud (Karin Reuterswärd)

måndag 29 november 2010

Ny fullmäktigegrupp i MP Huddinge efter valet

I början av november hölls det första sammanträdet med den nya fullmäktigekonstellationen i Huddinge. Miljöpartiets fullmäktigegrupp består nu av fyra ordinarie ledamöter och två ersättare. De ordinarie ledamöterna är:

Marica Lindblad (gruppledare)
Olof Olsson
Karin Reuterswärd
Andreas Novotny

Ersättare är:
Birgitta Ljung och Mattias Bengtsson Byström

Det blir spännande att se vad vi kan göra av denna mandatperiod med ett så starkt gäng, både i och utanför kommunfullmäktige. Man kan dock konstatera att ett kommunfullmäktige är en tung koloss att handskas med. Om en vecka är det dags igen! Den 6:e december äger nästa sammanträde rum.

lördag 30 oktober 2010

Vi får den kvalitet i skolan vi förtjänar!

Under och efter valrörelsen infann sig en viss politikövermättnad, och efter valet har det varit mycket att ta hand om som gäller det mer interna arbetet. Men när jag läste dagens DN smög sig skrivlusten på igen.

Som så ofta när jag reagerar gäller det utbildningsväsendet, och i det här fallet fortsatt vikande resultat i skolan (artikeln finns i lördagens papperstidning, men jag har inte lyckats hitta den på nätet). Skolverket har återigen konstaterat att resultaten för svenska skolelever i matematik, läsförståelse och naturvetenskap går kräftgång. Samtidigt fortsätter politikerna mixtra med skola, lärarutbildning, kurs- och läroplaner osv - utan att någonsin låta systemen sätta sig. Björklund är inne och petar inte bara i religionsämnet och kristendomens ställning, utan även i geografi där han såvitt jag har förstått det vill förskjuta ämnet till att mer handla om den namngeografi som vi geografer förtvivlat försöker få bort som karaktäristisk egenskap för geografiämnet och från geografis kärnfrågor, dvs att se globala, regionala och lokala rumsliga samband utifrån platsers olika förutsättningar. Kristendomens roll i religionsämnet var av massmedialt intresse - förändringarna i geografi har gått mer spårlöst förbi i den mediala debatten. Kanske finns det fler ämnen som inte är lika brännande att skriva om där Björklund pekar med hela handen och kör över både Skolverk och ämnesföreträdare?

Vidare rivs lärarutbildningen återigen upp, trots att den senaste förändringen inte har hunnit sätta sig - dessutom har den nya versionen hastats fram med motiveringen att de borgerliga partierna ser den som så viktig att man inte vill vänta enligt vad statssekreterare Honeth på utbildningsdepartementet har uttryckt i en tidigare DN-artikel (som inte heller verkar finnas på nätet). Hellre en dålig ny utbildning än en existerande, som det egentligen var för tidigt att säga vare sig bu eller bä om. Det här är inte ensidigt förbehållet borgerliga partier, även om Björklunds vilja att gå in och detaljstyra är oerhört problematisk och även Krantz som högskoleminister körde över hela högskolesektorn både när det handlade om att införa nytt kvalitetsutvärderinssystem och nya antagningsregler. Men hade vi fått en "rödgrön" valseger hade det säkert funnits en vilja att förändra andra saker.

Det är det här som är problematiskt, att förändringarna sker som stora reformer långt innan man egentligen vet hur det aktuella systemet egentligen fungerar - eller helt enkelt mot bättre vetande. Vad som behövs är ju i stället att låta systemen sätta sig, verka inom befintliga system genom att möjliggöra för skolor, enskilda lärare och andra aktörer att förbättra, fortbilda och vidareutveckla fungerande rutiner - och inte minst sprida fungerande modeller. Min 8-åriga dotter går i en klass med 27 andra barn. Vissa lektioner delas klassen i halv grupp, men i övrigt är det en enda lärare som ska hinna med att inte bara se och uppmärksamma alla barnen i tillräcklig utsträckning, utan också ge feedback, se till den individuella utvecklingen för varje barn, ge uppgifter osv osv. Det blir inte många minuter per vecka som kan ägnas åt varje barn. Det här syns också i läxuppgifterna, som kräver en till 100% engagerad vuxen person för att kunna göras. Naturligtvis påverkas redan här förutsättningarna framåt. Alla barn har inte föräldrar som engagerar sig. Alla barn har inte föräldrar som kan se till så att stavningen i skrivläxan blir korrekt. Lärartäthet är inte nödvändigtvis den enda avgörande faktorn, men nog har det betydelse!

De vikande skolresultaten ska också ses i sammanahanget att man väljer väg allt längre ned i åldrarna - val som görs i årskurs fem påverkar barnens möjligheter till högskoleutbildning enligt vad DN skriver i dag! Detta gör att man propsar på bättre studievägledning så att barnen och deras föräldrar ska förstå konsekvenserna av de val som görs - men hur många barn vet i "mellanstadie"åldern något om hur ens framtida karriär kan tänkas se ut?! För min egen del gick jag igenom hela grundskole- och gymnasieutbildningen genom att konsekvent försöka undvika att "stänga dörrar", jag gjorde alltså val som möjliggjorde en så öppen fortsättning som möjligt. Så har jag också haft möjlighet att samla högskolepoäng från tre olika fakulteter, naturvetenskaplig, humanistisk och samhällsvetenskaplig fakultet. Men de val jag gjorde för detta började som allra tidigast när jag valde språk inför årskurs 7, och egentligen inte förrän jag sökte mig vidare till gymnasiet. I de åldrarna hade jag en klar uppfattning om att det fanns många olika områden som jag tyckte var intressanta. Några år tidigare, i 11-årsåldern, hade jag absolut ingen aning.

Även om man i sammanhanget propsar på fler och mer professionella studievägledare kan jag inte tänka mig annat än att denna utveckling med val lägre ned i åldrarna kommer att leda till större skillnader mellan barn från t ex akademikerhem jämfört med barn från studieovana miljöer. En utveckling som enligt artikeln i dagens papperstidning (DN) redan syns! Detta måste också betraktas som en tillbakagång för den svenska skolan!

lördag 4 september 2010

Majoritet för rätt till mer tid i förskolan?

Trots att folkpartiet under hela mandatperioden varit med om att rösta emot miljöpartiets, socialdemokraternas och vänsterns förslag om att öka tiden för barn till arbetslösa och föräldralediga i förskolan säger man nu i sitt kommunalpolitiska valmaterial att man går till val på att öka tiden för dessa barn. I Malin Danielssons (kommunalråd FP) personvalskampanj specificeras siffran till att nuvarande "15-timmarsbarn" ska ha rätt till 30 timmar. Betyder det att oavsett vilka partier som bildar majoritet i Huddinge efter valet kommer tiden att utökas om majoritet i frågan kan nås över blockgränsen? Man kan bara hoppas, för det är inte rimligt att barns rätt till förskola ska begränsas i sådan utsträckning av föräldrarnas situation när forskningen visar vilka fördelar man t ex sedan har i skolan om man har haft tillgång till förskolan och dess pedagogik.

fredag 3 september 2010

Bonusar som morötter - är det hållbart?

Dagens industri och DN skrev för ett par veckor sedan om ekonomijournalisten Bengt Ericsons bok "Den nya överklassen". Det är intressant, inte bara för att det visar på en utveckling där ett toppskikt av chefer tjänar absurda summor pengar, utan för att bonussystemet som morot för att utföra ett bra jobb blir alltmer ifrågasatt, t ex av Unionen på DN debatt i juli i år och även i en tidigare artikel på DN debatt. Men frestelsen att berika sig verkar vara stor och när personerna ingår i samma kretsar och är beroende av varandra skapas ett system som underhåller sig självt - men som också skapar inneboende spänningar i samhället genom ökande klyftor. För hur motiverar man att man som chef får en 51 gånger högre årslön än en industriarbetare?! Arbetar man 51 gånger mer? Nej, så många timmar finns inte på dygnet. Tar man 51 gånger mer ansvar? Knappast, det blir om inte annat tydligt i de fall chefen gör bort sig - och lämnar företaget med en väl tilltagen fallskärm som belöning. Ericsons tes verkar vara att mediokra chefer genom att ingå i rätt nätverk helt enkelt får ohemult mycket betalt, samtidigt som det alltså är tveksamt om bonussystem överhuvudtaget leder till bättre resultat.

torsdag 26 augusti 2010

Som DN frågar får väljarna svar

Idag presenterade Demoskop en opinionsundersökning som visar att en majoritet av Stockholmarna föredrar stora satsningar på kollektivtrafik framför förbifart Stockholm.

Samtidigt basunerar Alliansens inofficella organ Dagens Nyheter ut nyheten att stockholmarna vill ha förbifarten. Hur är det möjligt? Jo, DN presenterar nämligen en helt annan undersökning med frågan: Är du för eller emot att förbifart Stockholm byggs? Majoriteten är för när frågan formuleras på detta vis. Att det finns en annan undersökning som pekar i en helt annan riktning låtsas naturligtvis inte DN om när man drar sina slutsatser.

Det är mycket man vill ha. Personligen tycker jag att det vore kalas med fri tillgång till vaniljhjärtan. Men tvingas jag välja mellan att satsa skattepengar på vaniljhjärtesubventioner eller schysstare skolor och förskolor föredrar jag det sistnämnda.

Politik är att välja. Därför är undersökningen som ställer alternativen mot varandra så mycket mer relevant. Den som låtsas att det finns pengar kvar för stora kollektivtrafiksatsningar efter att man plöjt ner 28 miljarder i förbifarten är inte trovärdig någonstans utanför Bil Swedens konferensrum. Vi måste välja. Jag väljer det all forskning visar är enda vägen att minska bilköerna: kollektivtrafik.

lördag 21 augusti 2010

Tack för lånet, ungar – vi betalar när vi får råd

Från och med idag lånar vi resurser från kommande generationer. Världsnaturfonden räknar varje år ut hur länge, från nyåret räknat, naturens resurser räcker för en långsiktigt hållbar konsumtion. Förra året räckte resurserna till slutet av september. I år knaprar vi alltså redan på naturens kapital, fastän vi inte hunnit längre än till den 21 augusti.

Med den vetskapen – vad tycker du valröreslen ska handla om: burkor, tunnelbanebutlers och skatteavdrag för hundpassning eller jordens och mänsklighetens framtid?

Jag röstar för det senare. Särskilt som ett intensivt arbete för en hållbar utveckling också innebär så stora möjligheter till nya gröna jobb och ett modernare samhälle. Det finns helt enkelt ingen anledning att stoppa huvudet i sanden. Vill vi så kan vi välja en hållbar väg. Välja järnvägar före motorvägar. Satsningar på förnybara bränslen före billig bensin. Lokal handel nära människor före monster-köpcentrum. Och så vidare, och så vidare. Vi måste bara inse att miljöproblem inte är ett oundvikligt öde som drabbar oss. Det är politiska val det handlar om. Om detta måste vi berätta. Dag och natt till den 19 september.

söndag 15 augusti 2010

Demokrati - en fråga om din plånbok?

I Aftonbladets värld är valet en fajt om våra plånböcker. Allt handlar om att om att lista ut vilket alternativ som passar den egna privatekonomin, vilket tidningen hjälper till med. Enkelt och smidigt.

I min värld är valet en fajt om framtiden. I min värld är det ett hån mot demokratin att förminska valet till en fråga om vem som ”vinner” och vem som ”förlorar” på de olika alternativen. Jag tror inte jag är ensam. Jag tror svenskarna söker svar på större frågor än de Aftonbladet ger svar på i dagens tidning. Och tyvärr tycks det som om vi får söka noga för att finna. Aftonbladet är inte ensamma i medielandskapet med sin besatthet av plånboken.

Jag är övertygad om att såväl det rödgröna alternativet som i längden hela demokratin har allt att vinna på att lyfta blicken och spana mot framtiden. Vad rustar förskola och skola våra barn med – prestationsångest och tinnitus eller kunskap, trygghet och självförtroende? Vad väntar de unga när skolan är över – ska de få vara med och bygga ett modernt samhälle eller slängs de ut i arbetslöshet? Ska vi stanna kvar i fossilsamhället tills det rasar samman av sig självt eller ska vi skapa ett hållbart samhälle med förnybar engergi, ny teknik och världens bästa kollektivtrafik? Det är frågor jag vill ta mig an i valrörelsen.

Att demokratin är större än den egna plånboken betyder inte att privatekonomi är oviktigt. Tvärtom är det för många människor ovärderligt med mer pengar i plånboken för att tillvaron ska gå ihop. Och om detta ska vi naturligtvis också tala. Att vi får en A-kassa och en sjukförsäkring som människor kan känna sig trygga med, att pensionärer inte ska betala mer skatt än de som jobbar och att ensamföräldrars situation förbättras är mycket viktiga åtgärder för att skapa ett samhälle som håller ihop.

Valet handlar om framtiden. Om livet. Mindre pompöst än så förmår jag inte uttrycka mig.

tisdag 10 augusti 2010

Ut och jobba!

En Sifo-undersökning visar att ytterst få väljare ser miljöpartiet som främsta parti när det gäller jobbpolitiken.

Märkligt, kan vi som är övertygade om att grön politik är rätt väg till nya jobb muttra. Men det lär ju inte hjälpa. Vi måste ut i valrörelsen och jobba häcken av oss för att kopplingen mellan klimatfrågan och jobbfrågan ska bli tydlig för det stora flertalet. Vi måste tjata, tjata, tjata om att en grön omställning ger oss nya, moderna, hållbara jobb. Och skryta, skryta, skryta över en grön politik för entrepenörskap, med bl.a. sänkt tjänstemoms och sänkta arbetsgivaravgifter. Mycket av vår politik för fler och växande företag har vi dessutom fått med oss S och V på i den överenskommelse som presenterades idag.

Kort sagt: Ut och jobba, miljöpartister!

söndag 8 augusti 2010

Rödgrönt slagläge

Dagens SIFO-mätning visar på en knapp ledning för Alliansen när valrörelsen startar på allvar. Oroväckande, kan man tycka. Men jag ser flera skäl till att se fram emot valrörelsen med rödgrön tillförsikt:

1. Valrörelser vinner man genom att tala om framtiden.

Under Almedalsveckan blev det närmast övertydligt att de rödgröna är framtidsalternativet i svensk politik. Det är vi som har en politik för att rusta skolan, vården och omsorgen. Det är vi som är beredda att ta krafttag mot arbetslösheten med investeringar i utbildning, välfärd och klimatomställning. Det är vi som pekar ut riktningen mot ett fossilfritt samhälle. Allt medan allianspartierna dels gör populistiska utspel i icke-frågor och dels försöker låtsas som om ”ansvarstagande” är det samma som passivitet. Det är min fasta övertygelse att om vi lyckas få valrörelsen att handla om de stora vägvalen vinner de rödgröna.

2. Sahlin har stått pall för stormen

Kampanjen mot Mona Sahlin har varit lång och smutsig. Ändå står hon upp. Ändå var hon den lysande stjärnan under Almedalsveckan, där hennes höjdpunkt var ett visionärt och framtidsinriktat tal. Rimligtvis kommer Mona Sahlin vinna respekt under valrörelsen om hon fortsätter att enträget tala om en ny färdrikting för Sverige medan motståndarna kastar dynga på henne.

3. Många, många är osäkra

Andelen väljare som bestämmer sig sent har ökat val efter val. Inget tyder på att trenden skulle brytas i årets val. Det finns alltså gott om väljare att vinna. Miljöpartiet har en tydlig kampanj med ett positivt budskap: Modernisera Sverige! Jag tror chanserna är goda för att den gröna framgångsvågen rullar vidare den 19 september och att detta säkrar en rödgrön seger. Du hänger väl med?

måndag 2 augusti 2010

Efter Pride

Jag trodde att jag skulle skriva flera blogginlägg under Prideveckan i synnerhet som media har fyllts av "pride-rapportering", men det har inte riktigt velat sig. Ambivalensen mellan att hbtq-personer en enda vecka på året lyfts fram och gullas med som något exotiskt samtidigt som många av dessa människor lever med en kontinuerlig otrygghet som Andreas Novotny beskriver i sin blogg har inte lämnat mig någon riktig ro. DN:s "komma ut"-serie handlar ju till stor del om rätten att oreflekterat kunna tala om för vänner och bekanta och visa offentligt att jag är kär, något som borde vara en självklarhet.

Politikerna sluter upp till Pride-paraden, och visst ska de det - motsatsen vore förskräcklig - man får bara hoppas att det även åtföljs av handling, t ex genom förändring av det regelverk som omgärdar personer som är aktuella för könsbyte och där alla partier verkar vara överens enligt DN.

Och jag kan inte låta bli att leka med tanken; hur skulle det vara med festivalveckor för andra grupper som utsätts för hot, diskriminering och oförståelse i samhället? För funktionshindrade? För invandrade? Nej, hbtq-folket motsvarar våra förväntningar på det lagom exotiska, något som till och med får oss att acceptera en festival i huvudstaden, vilket DN:s Jens Liljestrand skriver träffande om.

Parallellt med Pride har DN rapporterat om att Frankrike agerar mot sin romska befolkning, något som redan är gamla nyheter från Italien - och nu beskriver DN hur Sverige utvisar romer på ibland godtyckliga grunder. Rosa Taikon kommenterar utvisningarna och migrationsminister Tobias Billströms ställningstagande och Henrik Berggren påpekar i DN att detta är varningstecken att ta på allvar, när etniska grupper utpekas och särbehandlas. Öppenhet och tolerans gentemot hbt-personer beskrivs av DN:s Peter Wolodarski som ett mått på hur fritt ett samhälle är - benägenheten att göra syndabockar av etniska folkgrupper är absolut ett annat.

tisdag 27 juli 2010

Hbtq-personer är inte (heller) en homogen grupp

Det är Pridesäsong i Stockholm, vilket kulminerar med lördagens parad. Som någorlunda normföljande i detta fall kan jag bara försöka föreställa mig hur det skulle vara om ens identitet kritiserades, ifrågasattes och diskuterades på det sätt som görs vad gäller hbtq-personer. För att inte tala om hur det skulle vara om ens val av kärlekspartner gav upphov till våld inom eller utanför familjen, vilket DN skriver om i gårdagens papperstidning.

Massmedia hade i går ett antal artiklar inklusive på ledarplats (t ex DN och Aftonbladet) apropå Pride, där de bla tog upp homosexualitet och kränkningar inom familjen (DN:s papperstidning). Det framgår att bland unga hbt-personer har nästan 20 procent utsatts för våld eller och andra kränkningar pga deras sexuella läggning. Som om det inte var svårt nog att forma sin identitet som ung, utan att utsättas för direkta hot eller omgivningens avståndstagande. Diskrimineringsombudspersonen Katri Linna skriver på DN Debatt om hur hbt-personer bemöts i vården.

Och det är så lätt att slinta när man gör skillnad på folk och folk, när den sexuella läggningen avgör hur andra personer bemöter en och/eller hur man bemöter andra. Det gäller även när hbtq-personer behandlas som en homogen grupp personer, hopklumpade under ett och samma visserligen regnbågsfärgade paraply. Som den avslöjande frågan i DN:s (pappersupplagan i går) intervju med Pridegeneralen Pär Wiktorsson: "Slutligen, i år uppträder Dr Bombay, är inte det mer svennebanan än gay?" Vi och de, vi och de. Hbtq-folket gör bäst i att vara glamourglittriga partypinglor med en lätt definierad musiksmak, så att de som följer heteronormen tryggt kan låta sig lockas med i festyran en gång om året* (vilket också återspeglas av att DN.se i går satsade på att under samlingsnamnet Stockholm Pride 2010 lyfta fram folkfesten, medan den artikel i gårdagens papperstidning som redogjorde för våld och kränkningar i familjen inte återfanns på nätet vad jag kunde se. Det gör dock dagens artikel om att det finns brister i ärendehanteringen när Migrationsverket möter hbt-personer). Att musiksmaken hos denna heterogena grupp människor, som egentligen bara hålls samman av att de avviker från den heterosexuella normen och därmed utsätts för ökad risk för våld och trakasserier, kan vara lika varierad som hos resten av folket är en tanke som verkar ganska avlägsen i medias priderapportering. Just därför behövs naturligtvis Pride fortfarande, i synnerhet i den tappning som programmet faktiskt kommer i, där festligheter och konserter växlar med seminarier och debatter.

*jag konstaterade något liknande i samband med ett inlägg om Pride förra året

måndag 26 juli 2010

När är man för gammal för att studera?

Regeringen ska visserligen utreda om de nya antagningsreglerna strider mot EG-rätten, men i svaren från utbildningsdepartementet till de sökande som missgynnas pga att värderingen av betyg och kurser har ändrats sägs enligt DN att de har haft tillräckligt med tid att påbörja en utbildning. Av DN:s artikel om att antagningsreglerna kan strida mot EG-rätten att döma är det de fall där sökande från andra nordiska och europeiska länder missgynnas pga kvotgruppssystem som man vill se över. Dock inte förrän nu, när reglerna redan har trätt i kraft, vilket jag också har tagit upp i ett tidigare inlägg. Enligt DN har Högskoleverket och Verket för högskoleservice kritiserat utbildningsdepartementet för att gå för fort fram med de nya antagningsreglerna. "Där har regeringen helt enkelt haft en annan åsikt" säger Peter Honeth enligt DN. Detta har uppenbarligen även gällt kvalitetsarbetet inom högskolan, vilket slutade med universitetskansler Anders Flodströms avgång när, får man förmoda, regeringen hade en annan åsikt. Regeringens (om det nu är högskoleministers Tobias Krantz eller statssekreterare Peter Honeths) åsikt ska tydligen drivas igenom till varje pris, oavsett vad de egna myndigheterna och högskolesektorn själv har för argument emot och även om det blir i form av hastverk.

Både vad gäller att betygen har blivit för gamla och i anslutning till förslaget om att införa treterminssystem inom högskolan som jag också har bloggat om har ett av de "problem" som anförts varit att åldern på svenska studenter är för hög. Det finns säkert nackdelar med äldre studenter - men det finns också nackdelar med att ha en stor andel studenter som kommer direkt från gymnasiet. Äldre studenter för in sina perspektiv utifrån olika erfarenheter, yngre tillför sina. Men jag har svårt att tänka mig att det är skadligt att ha vidgat sina egna perspektiv på världen innan man ger sig in i en högre utbildning, där man förväntas tänka kritiskt och vara självständig. Och jag har aldrig hört någon av mina äldre studenter på en vänlig fråga om personen ville ha sin dricka till matsäckslunchen svara "Nej, den smakar bajs!"

söndag 25 juli 2010

Våga välja

Kraftig algblomning, hotande massutrotning av fåglar och bottendöd i Östersjön. Ny forskning om insjöar som släpper ifrån sig mer koldioxid när temperaturen stiger. Globala värmerekord månad efter månad.

Miljölarmen står som spön i backen. Föga sensationellt egentligen. Rapporterna ligger väl i linje med vad forskare varnat för under lång tid. Det som oroar mig utöver det alarmerande innehållet är att nyheterna genomgående presenteras som rena vetenskapsnyheter, helt utan politiska kopplingar. Inga frågor ställs till jordbruksministrar som gett bönder lägre skatt på handelsgödsel. Inga statsministrar ställs till svars för en klimatpolitik som först gick ut på att få andra att ta ansvar – och som nu sedan det internationella misslyckandet blivit uppenbart – helt lyser med sin frånvaro.

Den gröna rörelsen har en viktig uppgift i att synliggöra att politik gör skillnad – även på miljöområdet. Miljöproblemen är inte något ofrånkomligt öde. I den stundande valrörelsen ska vi gröna sträcka på oss och stå upp för en politik som visar vägen mot ett hållbart samhälle. En politik som vågar välja. Järnvägar före motorvägar. Alternativa bränslen före billig bensin. Grön omställning före skattesänkningar.

Den kunskap vi har om tillståndet för vår planet måste börja få politiska konsekvenser. En ny regering den 19 september är en början.

lördag 24 juli 2010

Sticker "sommarlovet" i ögonen?

Treterminssystem är på förslag igen, vilket jag kommenterade på bloggen häromdagen, i SVT i går och det diskuterades även i TV4 och har tagits upp i flera artiklar i DN. Jag skrev redan i det tidigare inlägget att det vore bättre att börja i andra änden med att ta ett kvalitetsgrepp på högskoleutbildningar - och inte minst tillföra resurser eftersom dessa har urholkats sedan 1990-talet (se tex en rapport från SFS och Mats Pertofts (MP) kommentar till treterminsförslaget där han redogör för miljöpartiets linje). Kommer man ur ett kvalitetsperspektiv (och då med hänsyn tagen till att universitetens lärare har både undervisnings- och forskningsplikter) fram till att ett treterminssystem är den ultimata lösningen, så för all del. Men man ska vara medveten om att det skulle krävas ytterligare ökade resurser eftersom det är svårt, för att inte säga omöjligt, att öka arbetsbördan för nuvarande lärarkår. (Jag misstänker för övrigt att denna arbetsbörda skulle kunna vara en delorsak till riksrevisionsverkets kritik av ansamlade forskningsmedel på lärosätena som DN rapporterar om. Många gånger tvingas nämligen lärare som sökt forskningsanslag be om uppskov för användandet av dessa eftersom man inte hinner forska i önskad utsträckning pga att undervisningen tar för stor del av tiden. Kanske är det inte den största anledningen eftersom det även finns andra faktorer, som att tillsättningar av tjänster tar oförsvarligt lång tid - förmodligen delvis för att sakkunnigarbete inte direkt är något man - heller - får tillräcklig tidskompensation för att utföra.)

Stefan Nordlund (dekan för naturvetenskapliga fakulteten på Stockholms universitet) påpekade i TV4:s diskussion om terminsindelningen att en rimligare väg kunde vara att förbättra villkoren för att anordna sommarkurser, vilket skulle förbättra möjligheterna för studenter att läsa relevanta kurser under sommaren. Men det kanske helt enkelt är så att sommaruppehållet sticker i ögonen på folk, på samma sätt som grundskole- och gymnasielärarnas långa sommarledighet (som ska uppväga en längre veckoarbetstid under terminerna) då och då poppar upp till diskussion. Åtminstone tyder Ulrika Carlssons (riksdagsledamot för C) kommentar i TV4 på det när hon påstår att högskolor står tomma, i princip, tre månader. Visst, det är inte så många studenter där, men hon avslöjar en oförståelse för hur arbetsvillkoren för lärarna ser ut och att uppehållet inte alls består av helt ledig tid utan av efter- och förarbete till undervisningen, forskning och den lagstadgade semester om upp till 7 veckor som lärarna till största delen förväntas ta ut under sommaren. Man får lust att fråga sig: hur ser det ut i riksdagen på sommaren?

torsdag 22 juli 2010

Är tre terminer inom högskolan ett bra förslag?


Fick frukosten i vrångstrupen när jag i dagens DN läste om förslaget att införa treterminssystem inom högskolan, vilket tydligen centern, sossarna och nu kanske resten av de borgerliga partierna verkar vara på väg att enas om (SvD refererar till DNs artikel i en notis).

Min spontana reaktion som universitetslärare är "Åh, nej!" Det är illa nog som det är för undervisande personal att när höstterminen övergår i vårtermin har man både fullt upp med att avsluta höstens kurser och förbereda och köra igång vårens. Eftersom terminssystemet i dag dessutom är konstruerat så att brytningen mellan terminerna ligger i mitten på januari för att höst- och vårtermin ska bli lika långa brukar uppehållet mellan terminerna endast vara en helg. Eftersom tentamina och uppsatsinlämningar av förklarliga skäl brukar ligga sent på kursen har man därför fullt med tentor och uppsatser att läsa medan man drar igång vårterminens kurser. Det långa uppehållet under sommaren mellan vår- och hösttermin är på så sätt väldigt viktigt för lärarna - man fortsätter med efterarbetet (samt en del förberedelser för höstterminen) åtminstone till midsommar eller veckorna därefter. En liten bit in i augusti är det så dags att på allvar sätta igång med höstterminens förberedelser. Med tre terminer förmodar jag att samtliga pauser mellan terminerna blir korta - när ska man då hinna hämta andan? Kommer all ledighet att ätas upp?

Tar man ett steg tillbaka inser man dock att grundproblemet inte ligger i två eller tre terminer utan att man som universitetslärare ständigt har otillräckligt med tid för den arbetsinsats som ska göras, vilket innebär att undervisningen spiller över på den tid som är tänkt att användas till forskning - eller till fritiden. Med en massiv förbättring av arbetsförhållandena inom högskolevärlden skulle det kanske inte vara något problem. Några tecken på sådana förbättringar finns mig veterligen inte.

Nå, är en omläggning till tre terminer då en förbättring för studenterna? I DN argumenterar Krantz och och centerns utbildningspolitiska talesperson Ulrika Carlsson för att ett treterminssystem är bättre ur ett samhällsekonomiskt perspektiv eftersom genomströmningen av studenter förväntas öka. Carlsson menar också att studenterna vinner ekonomiskt på att utbildningarna då tar kortare tid att läsa (i betydelsen att man ägnar färre men mer intensiva år åt en utbildning). Det sägs däremot inget om hur kvaliteten kan komma att påverkas. Kanske är ett treterminssystem bättre ur kvalitetsperspektiv, kanske inte - men jag skulle önska att en sådan här förändring tog sin utgångspunkt i en önskan just i att förbättra kvaliteten, snarare än från en rent ekonomisk bevekelsegrund. Om man nu vill öka genomströmningen kanske det vore en idé att se till att förutsättningarna för lärarna att göra bra utbildningar finns och att de studenter som antas till utbildningarna har tillräckligt med sig från gymnasieskolan för att kunna läsa på högskolenivå. Ett exempel: Sverige är ett litet land och långt ifrån all litteratur finns tillgänglig på svenska. Då blir det problem om studenterna inte klarar av att ta sig igenom kurslitteratur på engelska. För dessa studenter, som i dagsläget ägnar sommaren åt att läsa ikapp och sedan tenta om kurser, vore knappast en tredje termin till hjälp, utan riskerar snarare att leda till att genomströmningen minskar - eller kanske att allt färre klarar av högskolestudier?

Man kan ju alltid drömma om en bred politisk överenskommelse om att verkligen satsa på kvaliteten i högskolan, t ex genom bättre anställningsförhållanden, där inte forskning och undervisning hela tiden hamnar i motsatsställning (se även tidigare inlägg), massiva satsningar på högskolepedagogik och möjligheter till pedagogisk utveckling och inte minst en kvalitetshöjning även inom grund- och gymnasieskola. Men detta riskerar att ses som en ren utgift (oavsett potential för att även öka genomströmning) - medan förslag som det om ett treterminssystem kan presenteras som en vinstmöjlighet (oavsett att det lär kosta pengar att genomföra denna omstrukturering).


På bilden: studenter på exkursion i grustag i rullstensås (Foto: Karin Reuterswärd)

onsdag 21 juli 2010

Nya antagningsregler till högskolan - ska ses över...

De nya antagningsreglerna till högskolan kommer att utredas just när de börjat gälla. Enligt artiklar i DN och SvD säger högskoleminister Tobias Krantz till SR:s ekoredaktion att konsekvenserna av de ändrade reglerna inte kunnat överblickas - trots att den kritik som nu föranleder översynen (bl a att man kan få högre betyg med hjälp av meritkurser nuförtiden, än tidigare maxbetyg möjliggör) har luftats sedan planerna blev kända. Med debaclet kring kvalitetsarbetet inom högskolan där ministern gått emot i princip hela sektorn bland annat med resultatet att universitetskanslern Anders Flodström såg sig tvungen att avgå träder alltmer en bild fram av en minister som till varje pris driver igenom sin egen linje. I det här fallet backar regeringen dock och utreder - efter införandet. Kunde man möjligen ha tänkt sig någon form av konsekvensananlys innan? Men Krantz uttalade sig på ett tidigt stadium om att det inte spelar någon roll att personer med äldre betyg stängs ute - de hade redan haft sin chans - så det var ett mycket medvetet ställningstagande att bortse från att denna grupp skulle drabbas.

Miljöpartiets utbildningspolitiskt ansvarige, Mats Pertoft, uttalar sig i ett pressmeddelande.

BNP som mått på framgång

I dag ifrågasätter SvD:s Jacob Bursell i en krönika den allmänna tron på ökande BNP och tillväxt som mått på framgång. Jag har tidigare varit inne på ekologisk ekonomi och ekonomers och andras tro på att människor tar (ekonomiskt) rationella beslut i alla situationer. Än viktigare är naturligtvis vårt samhälles uppenbara oförmåga att kritiskt granska de ekonomiska teorier som vi bygger hela vår tillvaro på. Rationella ekonomiska beslut? Nja, snarare en strutsmentalitet där man hela tiden stoppar huvudet i sanden och hoppas på att marknaden och/eller ny teknik ska lösa alla problem. Nog kan vi väl bättre än så?!

Foto: Karin Reuterswärd

tisdag 20 juli 2010

Klimat eller väder?

DN skriver om svårigheterna med att förklara årets värmerekord med klimatförändringar och global uppvärmning orsakad av människor. De har helt rätt i att man inte kan förklara sommarens enskilda värmebölja med klimatförändringar, lika lite som att man kan förklara en mild vinter med klimatförändring - eller för den delen säga att det var visst ingen fara med klimatet eftersom vi i Sverige hade en riktig vargavinter med snökaos i år. Dessa händelser handlar nämligen mer om skillnader i väder än om förändringar i klimat. Klimat är de mer långsiktiga förhållanden som till exempel gör att vi i vår del av världen kan förvänta oss somrar och vintrar. Vädret är mer kortsiktigt och en period av ovanligt varmt väder i juli kan göra att vi får värmerekord - det innebär dock inte nödvändigtvis att klimatet har förändrat sig. Det som gör de upprepade värmerekorden mer oroande, och som kunde lyfts fram tydligare i DN:s artikel är att det börjar handla om klimatmässigt relevanta tidsserier. DN skriver:

"Juni var exempelvis den 304:e månaden i rad som var varmare än snittet för 1900-talet. Senast en månad låg under snittet var i februari 1985, för över ett kvartssekel sedan."

Det finns alltså all anledning att dra öronen åt sig, inte över rekordvärmen just nu, utan över de trender som visar på att vi varje månad under de senaste 25 åren har legat över motsvarande månads medeltemperatur för hela 1900-talet. Då är det klimat vi diskuterar.

Även Eko-bloggen kommenterar DN-artikeln.

lördag 10 juli 2010

Miljöpartiet på bilisternas sida

Ska man tro politiska förstå-sig-påare var det bl.a. beskedet om att de rödgröna höjer bensinskatten vid en valseger i höst som fick alliansen att ta ledningen i opinionen. Men Maria Wetterstrand räds inte en debatt om bensinskatten. Det var tydligt när hon talade i Almedalen idag.

Även efter att miljöpartiet gjort verklighet av den massiva utbyggnad av kollektivtrafiken man planerar för kommer det finnas människor i Sverige, inte minst på landsbygden, som behöver bil. För dessa människor är det helt avgörande med en ansvarsfull politik som genomför den omställning från fossila till förnybara bränslen som behövs. Att höja skatten är ett av flera sätt att få fart på framställningen av moderna bränslen.

Ett annat sätt är stimulera produktionen av biogas. Bland annat vill miljöpartiet återinföra det klimatinvesteringsprogram (KLIMP) som regeringen skrotat, vilket kan hjälpa kommuner att göra investeringar i biogasanläggningar och andra viktiga insatser för klimatomställningen. Som jag bloggat om tidigare har vi i Miljöpartiet i Huddinge en offensiv politik för att få fart på produktionen av biogas i kommunen och för att få fram fler tankställen.

Låt de som behöver bil slippa bli stående med tom tank och tom plånbok den dag som oljepriset skenar – för den dagen kommer. Skjut inte upp den omställning som kan ge oss både fler jobb och ett modernare Sverige. Ställ dig på bilisternas sida och rösta grönt i höst!

torsdag 8 juli 2010

Blicken framåt

Ikväll talade nästa statsminister i Almedalen. Sveriges första kvinnliga statsminister. Det är känslan efter att ha lyssnat.

Det är tydligt att Mona Sahlin ställt in blicken framåt. Talet var befriande glest på attacker på motståndarna, det var visionerna om ett mänskligare Sverige som stod i centrum. (DN:s Henrik Brors har dock uppenbarligen hört ett helt annat tal.)

Att förtroendet för Mona Sahlin nu visar sig öka kraftigt tror jag är en följd av just denna framtidsinriktning. Kontrasten mot Reinfeldt, som ägnar all tid åt att marknadsföra sitt ”ansvarstagande” för ekonomin, är total. Sahlin är, som ledare för de rödgröna, tydlig med att ansvarstagande inte är passivitet. När var fjärde ungdom saknar arbete är det handling som behövs. Likaså när allt färre elever tar sig in på gymnasiet. För att inte tala om när klimathotet sätter vår överlevnad på spel.

Jag tror att Mona Sahlin blir en utmärkt statsminister. Men även om jag gav stående ovationer framför svt play ikväll är ett starkt grönt inflytande en nödvändighet för en politik som håller ihop. Ingen politik som tar framtidens utmaningar på allvar kan undgå massiva insatser för att ställa om Sverige till ett hållbart samhälle. Därför ser jag fram emot lördagens tal av de gröna språkrören. Då vill jag att de visar vägen bort från ett samhälle beroende av olja, kol och bilar. Mot ett modernt samhälle med plats för människor att växa.

Drömmar och visioner

Medan vänner och bekanta både jobbar och firar semester i "den snackande klassens" Almedalen som Gustav Fridolin träffande uttrycker det är jag fullständigt nöjd med att slippa åka dit. Jag delar mycket av den skepsis DN:s Jacques Wallner uttrycker i sina krönikeartade kommentarer från Visby (av allt att döma endast i papperstidningen) där han bland annat liknar Almedalen vid en politikens Kiviks marknad och ifrågasätter vilken kvalitet journalistiken därifrån är av. DN:s Johan Croneman är inne på samma spår i sin TV-krönika, där han kommenterar hur journalistena lydigt hugger på varje utspel. Andra är mer positiva, som Daniel Helldén (MP) som poängterar att det inte är särskilt vanligt i andra sammanhang att folk lyssnar på 45 minuters politiska tal. Även Peter Andersson (S) bloggar, både om bloggar och om utspel, och säkert många, många fler.

På väg med bil in mot vårt bostadsområde en av högsommareftermiddagarna får vi en liten pojke på 4-5 år framför oss. Han cyklar på vägen efter vad jag antar är en förälder med ytterligare ett barn i barnsadel bakom sig. Föräldern är fullt upptagen med att prata i mobilen och märker nog överhuvudtaget inte vår närvaro, men lillkillen vrider nästan nacken ur led och vinglar ut lite i vägen. Vi avvaktar med att köra om. Man kan bli irriterad på den ouppmärksamma föräldern - jag skulle inte våga ta ut min 4-åring (och knappt min 8-åring heller) på cykel på trafikerad väg. Inte för att de inte kan cykla eller visa någorlunda "trafikvett", utan för att jag har sett så många exempel på att de i plötsligt uppkomna situationer (på gång- och cykelvägar) inte vet hur de ska reagera. Men man kan också börja fundera på varför de cyklade där. Kanske var de på väg från en härlig eftermiddag vid badstranden? För långt för att gå och äldsta barnet för stort för vagnen? Inte vill vi att de ska ta bilen dit. Nej, cykeln är ett utmärkt transportmedel utan att curla barnet med att skjutsa i bil eller vagn. Men då behövs vettiga trafiklösningar. Om det var från badstranden de kom hade de cyklat några hundra meter antingen på en mer kraftigt trafikerad väg, eller på dess ämligt smala trottoar innan de svängde in på den väg vi såg dem på, där de också var hänvisade antingen till körbanan eller till en trottoar som man inte får cykla på. Och det är det här som är viktigt! Hur planerar man ett samhälle där det inte hela tiden är bilen som går först?! Hur får man till nät av cykel- och gångvägar som är funktionella (för dem som ska använda dem, inte i första hand för bilisterna)? Vi gör det ju oreflekterat för bilar, ser till att det finns farbara vägar varthelst man ska. Varför gör vi det inte för cyklar och gående? Jag tror att en del av svaret ligger i att det saknas visioner. Som Fridolin i helt annat sammanhang skriver:

Vad Sverige behöver är givetvis en ny politik, men det räcker inte. Vi måste också bygga oss en ny dröm, en bättre idé om vilket samhälle vi vill ha.

I det samhället är det inte nödvändigtvis bilisterna som ensamma ska komma i första rummet. Och det gäller att tänka brett så att man får med både genusperspektiv, barnperspektiv, folkhälsoperspektiv och klimatperspektiv (bland andra) i både samhällsplaneringen och visionerna.

onsdag 7 juli 2010

Nu blir skolan också en vinnarfråga!

De rödgröna är överens om skolpolitiken. Med satsningar på fler behöriga lärare och mindre klasser och fokus på vad varje elev behöver har de rödgröna nu chans att göra skolan till en vinnarfråga.

Jag har aldrig förespråkat tidigare betyg, men om man får sina första betyg i sexan, sjuan eller åttan är inte den stora frågan. Kompromissen med betyg från 7:an tycker jag är fullt rimlig. Man ger också ett mycket viktigt besked när man säger nej till betygsliknande omdömen i tidigare åldrar. Sexåringar ska inte få en stämpel i pannan!

Jag har flera gånger bloggat om de stora behoven i skolan, inte minst i Huddinge. Med rödgröna löften om satsningar på välfärden i allmänhet och skolan i synnerhet hoppas jag nu att uppmärksamheten kan riktas mot dessa behov, snarare än mot betygsfrågan där blocken nu ligger nära varandra.

Jag längtar efter att prata skolpolitik i valrörelsen! S-bloggaren Peter Andersson kan foga skolan till listan över rödgröna vinnarfrågor.

Till sist välkomnar jag avhoppade C-ledamoten Solveig Ternström till det rödgröna lägret. Svensk politik behöver fler rakryggade människor som dig!

tisdag 6 juli 2010

Modern föräldraförsäkring rödgrön vinnarfråga

SCB presenterar idag statistik som visar på behovet av en offensiv jämställdhetspolitik. På en del områden kan små framsteg noteras, men helhetsintrycket är att män och kvinnor står och stampar i åtskilda spiltor.

Exempelvis tar män fortfarande ut bara lite drygt 20 procent av föräldraledigheten. Att få ett mer jämställt uttag av föräldraledighet tänker jag på många sätt är en nyckelfråga för att få ett mer jämställt samhälle. Ett skäl är att förväntningarna på att kvinnor ska ta merparten av föräldrarledigheten är förödande för jämställdheten på arbetsmarknaden. Kvinnor får sämre karriärmöjlgheter, sämre löneutveckling och lägre pension. Män som vill ta ut förädraledighet ifrågasätts av sina arbetsgivare.

Men jag ser också en mer jämställd föräldraförsäkring som en central fråga därför att det handlar om vilka relationer föräldrar skapar till sina barn. Föräldraledigheten kan vara en hjälp för pappor som själva växt upp med mer eller mindre frånvarande pappor att knyta nära band till sina barn. Och dessa barn kommer i sin tur vara befriade från föreställningar om att omsorg och omhändertagande är förbehållet kvinnor.

Svenska folket består inte av dinosaurier. Jag är säker på att såväl män som kvinnor är angelägna om att vi får en annan ordning än vi har idag. Så en mer individualiserad föräldraförsäkring är ett svar på S-bloggaren Peter Anderssons utmaning ”Vilka ser du som de rödgröna fördelarna på valdagen?”. Jag hoppas därför att det kommer en rödgrön uppgörelse i den här frågan och jag hoppas att man vågar ta rejäla steg mot en individualisering.

Men vadå? Har inte var och en rätt att bestämma själv? Jo, var och en får leva precis hur ojämställt som helst. Men skattepengar ska inte subventionera ojämställdhet. Basta.

måndag 5 juli 2010

Nytt fokus i skolpolitiken

Det är dags för ett nytt fokus i skolpolitiken. Diskussionen om för eller emot kepsar och mobiltelefoner har inte gett oss en skola för alla. Tvärtom visar nu Lärarnas riksförbund – som i vanliga fall agerar megafon åt Jan Björklund – hur betygsskillnaderna mellan fattiga och rika ökar.

Jag har tidigare skrivit om de fullständigt oacceptabla skillnaderna mellan resultaten i Huddinges skolor. Vi har elever i Huddinge som går på en skola där inte ens hälften av klasskamraterna kommer in på gymnasiet. Vad det betyder för dessa elevers studiemotivation och tro på att kunna lyckas vågar jag knappt tänka på.

Detta måste vi sätta ljuset på i valrörelsen! Allt annat är att svika unga människor vars skoltid inte går i repris. Vi ska stå upp för en skola på vetenskaplig grund. En skola som till skillnad från folkpartiets flumskola ägnar sig åt sådant man genom forskning och erfarenhet vet fungerar. Det handlar INTE om tidigare betyg, utan exempelvis om att satsa på modersmålsundervisning och ämnesundervisning på modersmålet – vilket man vet kan vara avgörande för flerspråkiga elevers skolframgång.

Men hur rätt man än använder pengarna kommer man inte ifrån frågan om resurser. Huddinges skolor ligger långt under genomsnittet när det gäller lärartäthet och satsade pengar på skolan. Här är klasser med över 30 elever ingen ovanlighet. Detta handlar förstås om att ge lärare och elever förutsättningar att göra ett bra jobb. Men som 23 göteborgska psykologer larmade om i lördags är mindre klasser också en fråga om elevernas välbefinnande. Den stress det innebär för barn och unga att vistas i för stora grupper kan vara en hälsofara. Tydligare än så kan knappast behovet av de rödgrönas satsningar på välfärden illustreras.

Folkpartiets paroller har mött verkligheten. Med en grön skolpolitik kan vi förbättra svensk skola på riktigt.

lördag 3 juli 2010

Klimat, jobb och välfärd - rätt rödgrön väg!

De rödgröna partierna är överens. Det är satsningar på välfärd, jobb och klimatinvesteringar som gäller. Till detta kommer de rödgröna använda varje krona som regeringen föreslår i ytterligare skattesänkningar.

Jag kan inte göra annat än att applådera. (Jo, jag skulle förstås kunna skriva en kritisk betraktelse över utspelspolitiken och över att båda blocken tycks förhålla sig mer till varandra än till framtiden. Men det får bli en annan gång, nu gäller det att tydliggöra alternativen.)

Menar vi allvar med att ställa om till ett hållbart samhälle då är det offensiva satsningar NU som gäller. Och ska vi med trovärdighet tala om vikten av god utbildning för att möta framtiden krävs handling när förskolegrupper med över 20 barn och lågstadieklasser med runt 30 elever är legio.

Samtidigt slår 23 psykologer i Göteborg larm om att de stora grupperna i många förskolor och skolor leder till en stress hos barnen som kan ge bestående skador. Jag jobbar själv på en förskola med över 20 barn i grupperna och tvivlar inte på att psykologerna har fog för sin oro. (Läs vad Karin tidigare har skrivit i ämnet här och här.

tisdag 22 juni 2010

Var det allt, Alliansen?

Igår presenterade Alliansen sin miljö- och klimatpolitik. Efter att ha läst frågar jag mig: var det allt? Några vaga meingar om ekonomiska styrmedel, men inga konkreta förslag som riskerar att skrämma någon väljare. Vackra ord om kollektivtrafikens betydelse, men inte en antydan om att ompröva sin prioritering av vägar före järnvägar. Slentrianmässiga formuleringar om att ”stärka Sveriges roll i de internationella klimatförhandlingarna”, men ingen insikt om att detta kräver att man gör sitt på hemmaplan.

Att det krävs åtgärder för att minska utsläppen tänker Alliansen uppenbarligen inte låtsas om, nu när vi går in i en jämn valkamp. Istället förlitar man sig på att andra länder ska ta sitt ansvar och på att koldioxid så småningom ska kunna tryckas ner i marken.

Jag är övertygad om att Alliansens klimatdefensiv inte bara är fullständigt ansvarslös, utan också en strategisk missbedömning. Jag är säker på att de flesta väljare förväntar sig politiker som tar ansvar i klimatfrågan. Dessutom tror jag att fler och fler ser de stora möjligheter som ligger i en grön omställning. Med en tydlig klimatpolitik skapas jobb. Med en satsning på klimatsmart teknik skapas nya svenska exportsuccéer.

Jag längtar efter att ge mig ut i valrörelsen och stolt prata om rödgrön klimatpoltik: rekordsatsningar på järnvägar och annan kollektivtrafik, kilometerskatt på lastbilstransporter, en riskkapitalfond för miljöteknik, upprustning och energieffektivisering av miljonprogramsområden, storsastningar på förnybar energi. Och så vidare.

söndag 20 juni 2010

Ögonblick 2

Politiken nuförtiden är bra på vackra ord
om miljömål, uthållighet och ideal,
men sämre på att genomföra.
Man kunde tro att den bestod av poeter.

lördag 19 juni 2010

Förskolan som arbetsmiljö - för barn och vuxna!

DN skriver i dag om buller i förskolan, apropå en Umeåbaserad studie om detta. En stor andel av personalen har problem med t ex tinnitus och behöver en helt ljudfri miljö utanför arbetet. Visst jobbas det med olika ljuddämpande metoder - men det som verkar vara en genomgående lösning är att minska barngruppernas storlek. Jag har tagit upp frågan nyligen, apropå Stockholmsmoderaternas utspel och snabba återtagande om att slopa maxantalet för barngrupperna. Här finns ytterligare skäl att tänka sig för vad gäller storleken på barngrupper. Det är inte bara personaltäthet det handlar om. Och det vet ju egentligen varje människa att det är stimmigare, rörigare och mindre personligt att röra sig i en stor grupp än i en liten. Det är märkligt att det så lätt förträngs att det är både barns och vuxnas arbetsmiljö det handlar om!

I det senaste numret av Barnens bokklubbs tidning Barnposten tas också vikten av interaktion för barns utveckling upp med hänvisning till brittisk forskning. Min fasta övertygelse är att det blir lättare att se till att den interaktionen fungerar i mindre grupper än i stora. Man visar också att treåringar som dagligen får höra berättelser ligger före vid skolstart inte bara vad gäller språk och kommunikation utan också med andra förmågor som matte, och att detta är ett försprång som de behåller. Däremot ger det ingen vinst att kunna alfabetet eller att kunna räkna tidigt, det försprånget tar de andra snart ikapp.

Vad gäller barngruppernas storlek är detta också något som är synnerligen relevant för fritidshemmen där de ofta är mångdubbelt större jämfört med förskolan. Visst klarar större barn större grupper - men i många fall är de på fritidshemmen så stora att det inte finns något utrymme att bedriva en vettig pedagogisk verksamhet. Det vore intressant att få en bullerstudie från den miljön också!

Apropå övergången förskola-förskoleklass (men i min värld också fritidshem) skriver bloggen På förskolan om det märkliga i hur fort nyfikna förskolebarn tappar lusten för att lära när de hamnar i skolmiljön. Som man ser av kommentarerna är det olika inställningar till hur generaliserbart detta är, men det är en utmaning att få denna övergång att bli lustfylld och utmanande. Jag har en ännu inte färdigbearbetad tanke om att de stora grupper som även är i förskoleklassen och sedan de lägre årskurserna gör att det blir svårt för läraren/lärarna att hinna med alla barn, vilket innebär att stödet hemifrån kanske i synnerhet från årskurs ett blir centralt och att de barn som inte stöttas lika mycket hemma redan från början riskerar att halka efter - något som inte stimulerar nyfikenhet och inlärning.

fredag 18 juni 2010

Centern + kärnkraft = sant

Gårdagens kärnkraftsbeslut måste ju kommenteras på något sätt, samtidigt känns ämnet efter maratondebatten i riksdagen och dess föregående diskussioner på gränsen till uttömt. Vad kan man säga som gör någon skillnad? Möjligen tycker DN.se samma sak eftersom "nyheten" om att stödet för monarkin sjunker* ligger högre upp på sidan än riksdagens med knapp marginal röstade ja till nya kärnkraftsreaktorer i Sverige. Även rapporteringen andas en viss trötthet, med temat "Energibolagen jublar, miljöorganisationerna är besvikna" - vad annat var att vänta? Också SvD skriver. Friederike Gerlach har bloggat om säkerhetsaspekterna och har man missat det kan man lyssna på Maria Wetterstrands anförande i efterhand. I sammanhanget går det ju heller inte att komma undan Tage Danielssons monolog Om sannolikhet.

Jag tror ändå att jag nöjer mig med att konstatera att jag helt enkelt inte begriper mig på centern. Det parti som en gång för länge, länge sedan gjorde mig lite, lite intresserad av politik - inte minst för att jag uppfattat att Thorbjörn Fälldin hade får, och en person som är fårägare var i mitt barnasinne en trovärdig och sympatisk person. Det parti som nu fullständigt har sålt ut de hjärtefrågor som jag har sympatiserat med och lämnar kvar ett tomt skal av svikna ideal. (Thorbjörn Fälldin och Lennart Daléus har för övrigt ifrågasatt centerns ställningstagande för kärnkraft i en artikel i Aftonbladet) Tage Danielsson riktade sig visserligen mot sossarna, men frågorna i hans sång skulle i dag likaväl kunna ställas till centern:
Var blev ni av, ljuva drömmar,
om en rimligare jord?
Ett nytt sätt att leva,
var det bara tomma ord?

Jag har bloggat på temat om centerns förvandling tidigare, t ex här och här. Andra som har bloggat om centerns ändrade ståndpunkt är Daniel Helldén (MP) och Peter Andersson (S) och i gårdagens Aftonbladet hade MP:s språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand en debattartikel på temat.

För den som vill höra Monica Zetterlund sjunga Tage Danielssons rader, så finns den på youtube. Det gör även Hasse och Tages "Inte mod" som skulle kunna tillägnas centerpartisterna Solveig Ternström och Eva Selin Lindgren som gick emot partiets nya ståndpunkt och i DN förklarar varför.


*Jag ser snabbt i DN:s ingress om det svaga stödet för monarkin att detta anses vara "Trots ett år av massiv medierapportering inför bröllopet" Det är lite roligt. Jag har hört ett antal personer som tidigare har tyckt att det är bra med monarki som just på grund av den fullständigt oproportionerliga mediebevakningen, festivaler och annat ändrat inställning under den senaste tiden. Det kan nog kallas övermättnad. Man får hoppas att motsvarande inte drabbar valet i september, för med den uppsjö av opinionsmätningar som regnar över oss kan nog riskerna vara likartade.

torsdag 17 juni 2010

Män och kvinnor i offentligheten

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när en bekant på facebook kritiserar Andreas Carlgrens sätt att under riksdagsdebatten konsekvent benämna Maria Wetterstrand med enbart förnamn - och den kommentaren omedelbart föranleder hätska påhopp från en man om att kvinnor bara är fåfänga. Det kan man kanske tycka med ett enda exempel ryckt ur sitt sammanhang - men omvänt använder Wetterstrand hela namnet på Carlgren. Och det handlar inte om ett enda exempel, utan detta gäller genomgående i media etc för kvinnor - det är Mona, Maud och Maria men sällan Fredrik, Anders eller Jan. Utom när Reinfeldt skulle vara "kvinnornas Fredrik", förstås...

Någon frågade en gång* "vad var det nu sossarnas kvinnliga försvarsminister hette" och jag svarade Björklund, varpå det blev tyst en stund medan alla tänkte på Jan Björklund och undrade vad jag menade - tills poletten trillade ner: ja just det LENI. Kvinnor associeras sällan till sina efternamn - och använder man efternamnet är det i kombination med förnamnet. Det går bra att säga Björklund eller Borg eller Reinfeldt - men vem tänker på Filippa om man säger enbart Reinfeldt?

Men när sådana här strukturer och mönster tas upp går en del män igång och börjar slå vilt omkring sig med påhopp om att det tjafsas (man kan observera ordvalet - män beskylls sällan för att tjafsa, de argumenterar), det är inte att agera (ett manligt, pålitligt verb), och plötsligt är man inne i en fullständigt fruktlös diskussion där kvinnorna får höra att de "springer som höns när tuppen gal". För mig är det obegripligt att man kan sänka sig till den nivån - och att man kan känna ett sådant raseri mot kvinnor som grupp, för det är ju det som lyser fram.

Vi uppmanades att skriva utåt (dvs agera), inte bara "tjafsa" på facebook, vilket härmed har verkställts - om nu bloggen får betraktas som mer åtåtriktad. Jag vill även minnas att jag har tagit upp frågan om hur kön kan tänkas spela in i politiska/mediesammanhang tidigare, t ex här och här.


*roligt nog var det vid den genusutbildningsdag som kommunen anordnade som frågan om försvarsministern ställdes, vilket möjligen gjorde frågeställarna mer benägna att uppmärksamma sin egen tolkning

onsdag 16 juni 2010

Framtidens lärare?

Stockholms universitet anordnar seminarium i Almedalen under rubriken "Lärarna, framtiden och forskningen – om vilka krav som ska ställas på framtidens lärare". Då handlar det om gymnasium och grundskola, och för att förbättra skolan ställs frågan: "Hur skulle det vara om lärarna kunde forska kring skolan på samma sätt som läkarna forskar parallellt med sitt kliniska arbete?" Kring rollen som universitetslärare anordnar Stockholms universitet vad jag vet inga seminarier i Almedalen. För att vara en god universitetslärare räcker det med att ha några poäng från högskolepedagogisk utbildning, bara man är en framgångsrik forskare inom sitt ämnesområde. De signaler som ges från kvalitetsarbetet i högskolevärlden är inte heller särskilt förtroendeingivande vad gäller pedagogisk utveckling (se t ex avgående universitetskansler Anders Flodströms kommentarer här och här).


Jag skulle tycka att det var intressant om frågan ställdes: "Hur skulle det vara om universitetslärarna kunde forska kring undervisning på samma sätt som läkarna forskar parallellt med sitt kliniska arbete?" Men visst nej, till det ges i stort sett inga forskningspengar. Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga gren ger nästan bara bidrag till forskning om utbildning inom andra områden än högskola och universitet. Och jag skriver "nästan bara" för att gardera mig, men de som är mer insatta än jag i detta har inte kunnat ge ett enda exempel på högskoleinriktad utbildningsvetenskaplig forskning som fått anslag från Vetenskapsrådet de senaste åren.


Vad gäller skolan tror jag att frågan om forskning är viktig att ställa - men jag tror också att en mer brännande fråga är: "Hur skulle det vara om skolorna fick rimliga resurser för att utföra det uppdrag de har, samt om lärarna fick förutsättningar för att klara alla uppgifter de redan i dag är ålagda." Jag vet inte vilka resurser t ex Rosengårdsskolan fått, men jag blir arg när statssekreterare Bertil Österberg citeras i DN (papperstidningen lördagen 12 juni) angående att skolan inte kan skylla dåliga betyg på bostadssegregation: "Även i Rosengård måste man upprätthålla ambitionsnivån i skolan". Det är naturligtvis sant - men man måste också ha möjlighet att göra det och en sådan kommentar tyder på att man sitter långt, väldigt långt, från verkligheten. Jag är rädd att även den som tror att forskningsanknytning för lärarna är Lösningen med stort L på skolans problem sitter långt från verkligheten. Det är dock intressant att följa svängningarna i debatten om lärarnas funktion och lärarutbildningens innehåll. Jag har uppfattat det som att man vill stärka lärarnas ämneskunskaper - men formuleringen i frågan att "forska kring skolan" tyder på att man vill lyfta fram och stärka den pedagogiska kompetensen. Min egen ståndpunkt är att båda är lika viktiga och att ett utökat samarbete mellan de olika institutioner som står för utbildningen i ämneskunskap respektive ämnesdidaktik inom lärarutbildningarna skulle vara av godo. Och kanske är man lite, lite hemmablind när man från universitetshåll tror att forskningsanknytning ska göra läraryrket mer attraktivt - jag tror att en minst lika bra grund för att bli en bra lärare är en önskan att visa på vägar till kunskap, om man bara får möjlighet att göra det under vettiga arbetsförhållanden och utan att bränna ut sig!


Vad gäller Huddinge har Olof tidigare bloggat om resultat och resurser i kommunens skolor.

Vanligt folk

Lyssnar på någon sorts morgonTV i ett väntrum och hör hovets Tarras-Wahlberg (?) deklarera att till kvällens fest i samband med prinsessebröllop så har landshövdingarna fått bjuda med representanter för Svenska Folket, och det ska inte vara  några höjdare utan vanliga människor som rap-artister och ishockeyspelare. Undrar om det är samma människor som Hägglund (KD) refererar till med sitt verklighetens folk?

lördag 12 juni 2010

Ögonblick 1

Ibland räcker inte tiden till strukturerade blogginlägg, men till ögonblicksiakttagelser. Denna är några år gammal, men inte mindre aktuell för det, särskilt inte vid den här tiden på året. Alltså, inte på allmän begäran men på uppmaning av någon som jag har stort förtroende för (trots att h*n envist hänger med ett helt annat parti...).

turistbussarna
vaggar som stora valar
uråldriga dinosaurier
runt sta’n

obligatoriska stopp vid
Slottet, Stadshuset
Vasamuséet

grupper av japaner
tyskar fransoser
breda amerikaner

var finns kenyanerna
moçambiqanerna?
de fick inga visum
kvalificerar sig inte
som turister

måndag 7 juni 2010

Ansvarsfullt, Borg?

Finansminister Borg är trovärdig. Borg har varit ansvarsfull genom den ekonomiska krisen och Borg är den trygga skeppare vi kan lita på ifall stormen skulle tillta. Den bilden har moderata spinndoktorer varit framgångsrika med att etablera i medierna.

I det sammanhanget blir det lite intressant när han bedyrar att Eurons kris inte fått honom att omvärdera ett svenskt medlemsskap. Detta samtidigt som ledande brittiska ekonomer i en annan tidning spår att Eurosamarbetet som det ser ut idag är på väg att spricka.

Jag undrar hur ansvarsfullt svenska väljare tycker det är att vår finansminister vill driva oss in i en krisande valutaunion?

söndag 6 juni 2010

En köksbordsreflektion

Ibland blir det så tokigt. Jag satt och slöläste på paketet med ekologisk leverpastej till frukosten - är man läsberoende läser man tvångsmässigt det som finns framför ögonen om man inte har något bättre att tillgå för stunden ;-) Hur som helst sjönk texten så småningom in. Pastejköket påstår att deras ekologiska leverpastej utgår från naturens "behov". Grisarnas behov av att födas upp (på ekologiskt odlat foder som inte besprutats) för att bli leverpastej då? Nej, självklart utgår den ekologiska leverpastejen, precis som alla andra pastejer och livsmedel, från människans behov (eller begär). Med den ekologiska har man förhoppningsvis sett till att minska negativa effekter på miljön och ha drägliga uppfödningsförhållanden för djuren. Det är det Pastejköket borde skriva på förpackningen. Men det låter väl inte lika trevligt.

måndag 31 maj 2010

Min djupaste respekt

Just nu har jag inga meningar. Jag har bara känslor. Och den djupaste respekt och vördnad för följande ofattbart modiga människor:

Dror Feiler, Henning Mankell, Mattias Gardell, Edda Manga, Viktoria Strand, Mehmet Kaplan, Saman Ali, Ulf Carmesund, Henry Ascher, Kimberly Soto Aguayo och Amil Sarsour.

söndag 30 maj 2010

Maxantal eller inte i förskolans barngrupper

Jag hann aldrig skriva något inlägg om förskolan i går, då både SvD och DN (inte hittat på nätet) tog upp barngruppernas storlek. DN med en artikel om att det inte är personaltäthet (dvs proportionen pedagoger-barn) som är det viktigaste, utan att det även spelar stor roll hur stora barngrupperna är i absoluta tal. SvD redogjorde för att moderaterna i Stockholm ville slopa taket för hur många barn man ska ha per grupp.

När jag nu satte mig för att skriva har moderaterna enligt SvD redan vänt och vill inte längre ta bort max-taket, åtminstone inte under kommande mandatperiod. Jag känner dock igen tongångarna från Förskolenämnden i Huddinge där man inte heller gärna diskuterar maxantal i absoluta tal, utan driver tesen att det viktiga är personaltätheten och hur man delar in avdelningen i mindre grupper, något som i DN motsägs både av Skolverket och psykologen Birgitta Lidholt. Lidholt lyfter fram barnens behov och att dessa inte tillgodoses i alltför stora grupper, men påpekar också att förskollärare är en av de yrkesgrupper som löper störst risk att drabbas av utmattningsdepression. Även om detta har flera skäl så underlättar knappast stora barngrupper arbetet.

Naturligtvis är inte allt frid och fröjd med "rätt" antal barn i barngruppen, annan kvalitetsgranskning måste också till, men det är en riktningsangivelse. Utan tak blir "allt" OK. Jag kan t ex konstatera att Huddinge åtminstone i de förskolor jag känner till ligger långt från Skolverkets rekommendationer om att 15 barn på 3 heltidstjänster är lagom för 3-5-åringarna, medan de yngre barnen behöver mindre grupper. Mina egna erfarenheter som förskoleföräldrar säger att det är vanligare med 15 barn per yngrebarnsgrupp med 3 personal och 20-21 för äldre barn. Och utöver barnens behov och personalens utsatthet för stress undrar jag hur smittospridning påverkas av ju fler barn man har per grupp. (Detta gäller kanske i ännu högre grad på fritidshemmen där det inte är ovanligt i Huddinge att man har 50-talet barn (eller fler) per fritidshemsavdelning - det är väl inte märkligt att t ex löss vandrar runt runt mellan barnen, för hur får man under en längre period 50 familjer att luskamma sina barn återkommande och samtidigt?! Och detta är våra barns och personalens arbetsmiljö!)

Också Pedagogiska magasinet har skrivit om svensk förskolas kvalitet (se Lärarnas nyheter) och när förhoppningen om att den bok som Lidholt bidragit till (tillsammans med Magnus Kihlbom och Gunilla Niss) ska skapa en konstruktiv diskussion om kvaliteten i förskolan. Vi får hoppas på det!

måndag 24 maj 2010

Biogas rena klimatmedicinen

Biogas från gödsel ger 140 procent lägre utsläpp än bensin - det är alltså mer än klimatneutralt. Det visar en undersökning från Lunds tekniska högskola. Anledningen till att biogasen kan ge upphov till utsläpp som är mindre än noll är att när man gör biogas av gödseln ligger den inte i en gödselstack och pyr metan.

Den omdebatterade etanolen är enligt undersökningen klart bättre än bensin med 65 procent utsläpp, men alltså långt från biogasen.

Miljöpartiet i Huddinge går till val på en rejäl satsning på biogas i kommunen. Det handlar både om att vi ska få fart på produktionen av biogas och om att det ska finnas ett flertal tankställen för biogas i kommunen.

Nu gasar vi för ett grönare Huddinge!

söndag 23 maj 2010

Grön politik ger Sverige krisberedskap

Världsekonomin är åter i gungning. Dagligen läser vi om problemen i Sydeuropa och Storbritannien. USA:s budgetunderskott överstiger vår fattningsförmåga och från Kina, ”världens tillväxtmotor”, rapporteras om stigande arbetslöshet.

Mycket talar för att den ekonomiska osäkerheten kommer att prägla den kommande valrörelsen. Politiska förstå-sig-påare och opinionsinstitut tycks vara överens om att detta i så fall kommer att gynna regeringen, som får chansen att framställa sig själva som det trygga och ansvarstagande alternativet.

Att ta ansvar skulle vara rusta Sverige. Göra oss redo att möta en framtid som kommer ställa krav på modernisering och omställning, för att klara såväl ekonomi och välfärd som klimat. Att satsa på forskning och utbildning så att människor kan ta sig an de utmaningar vi står inför. Att bryta vårt oljeberoende så att vi är redo den dag när oljepriset börjar skena på allvar. Att ersätta gammal enerigslukande teknik med ny, modern och snål.

Gör inte regeringen det här? Nej. De har ”tagit ansvar” genom att skrota klimatinvesteringsprogram och sänka skatter med lånade pengar.

Kommer de rödgröna göra det här? Ja, faktiskt, även om inriktningen kan bli ännu tydligare. Ju starkare grönt inflytande desto mer framtidsinriktad politik. Och desto bättre blir vår krisberedskap.

lördag 22 maj 2010

Svanberg om sannolikheten

BP:s svenska VD Carl-Henrik Svanberg vågade sig igår äntligen på att kommentera den gigantiska oljekatastrofen i Mexikanska golfen. Var då? I aktuelltstudion? Nej, på Youtube förstås.

Svanberg spår att olyckan kommer förändra oljebranschen och jämför med kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979. Däremot vill han inte tillstå att det finns höga risker med att borra på stort djup. Han säger:
”Det finns 1.000 borrhål som är 1.000 meter djupa i Mexikanska golfen ... och det har inte skett nån explosion på åratal”.

Aha. Det kanske nästan är bra att det som hände i Mexikanska golfen har hänt, om det nu har gjort det. För då är ju sannolikheten att det skulle hända igen löjligt jätteliten.

Älskade Tage Danielsson, du behövs i vår tid.

söndag 9 maj 2010

Skit i skalbaggarna - men jag vill andas ren luft

Idag skriver tre miljöpartister på Svenska dagbladets debattsida om vikten av att bevara de s.k. gröna kilarna, de tio sammanhängande grönområden där man kan vandra i nästan obruten natur från Stockholmsregionens centrala delar ut mot Östersjön och landsbygden.

De gröna kilarna är hotade. I den regionplan som landstinget förväntas anta i veckan offras exempelvis Hanvedenkilen som löper genom Huddinge. Detta för att ge plats åt Södertörnsleden.

Är detta verkligen ett problem? Är det inte mossigt och utvecklingsfientligt att snacka om skogar? Om en och annan utrotningshotad skalbagge skulle stryka med, är inte det ett rimligt pris för att vi ska slippa bilköer?`

För hundraelfte gången: Vi slipper inte bilköer genom vägbyggen. Tvärtom genererar nya vägar ny trafik och på sikt ännu längre köer. Och ärligt talat skiter jag i skalbaggarna. Däremot bryr jag mig om människor. Och även vi civiliserade och utvecklingsorienterade storstadsmänniskor behöver frisk luft, rent vatten och en rad andra tjänster som naturen ger oss.

Att värna de gröna kilarna handlar om att värna människan. Därför behövs många gröna röster i landstingsvalet i höst för att det vansinnesbeslut som sannolikt kommer fattas i veckan inte förverkligas. Slå in gröna kilar i sossars och borgares betongallians!

söndag 2 maj 2010

De rödgröna pekar ut riktningen

De rödgröna drar ifrån i opinionsmätningarna. Samtidigt rapporteras att förtroendet för regeringen ökar. Motsägelsefullt kan tyckas. Men jag tycker inte att det är så konstigt. Regeringen har lyckats ganska bra med att måla upp bilden - sann eller falsk - av att man hanterat den ekonomiska krisen väl.

Nu handlar ett val inte främst om det som har gjorts, utan om hur man vill forma framtiden. Och medan de borgliga ägnar sig åt att vara i oppoisition mot oppositionen pekar de rödgröna ut riktningen för framtiden. För varje rödgrön överenskommelse som kommer blir det allt tydligare: de rödgröna utgör det moderna, framtidsinriktade regeringsalternativet. Ny kollektivtrafik, inte fler bilberoende. Smart energibesparing och förnybar energi, inte dyr och ineffektiv kärnkraft. Kunskap och utbildning, inte vatten och bröd för arbetslösa. Och så vidare.

Jag har tidigare reflekterat över hur de rödgröna vinner i opionionen så länge debatten handlar om politiskt innehåll. Nu ser vi det återigen. Och vi ser också hur de borgliga desperat tar till alla medel för att få diskussionen att handla om annat. Om vi som vill något med framtiden inte går i fällan, utan ihärdigt och energiskt, använder varje dag fram till den 19 september till att prata om vår politik - då kommer vi att vinna. Haka på, det är roligare om man är många.

lördag 24 april 2010

Politik för smaklökarna

Mat engagerar. Och mat är inte längre bara en fråga om receptutbyte. Mat är också politik. Igår skrev bl.a. miljöpartiets oppostionslandstingsråd Raymond Wigg i DN om hur maten på skolor och sjukhus kan bli både nyttig, god och ekologiskt hållbar. Idag ger språkröret Peter Eriksson ut en kokbok.

Jag har ägnat dagen åt att servera människor i Huddinge centrum en bulgursallad som inte bara var klimatsmart och hälsosam utan också fick huddingebornas smaklökar att jubla. En sak tycks alla vara överens om: Bra mat är viktigt!

Det är inte okej att kommuner och landsting serverar fabriksproducerad mat med tveksamt näringsinnehåll till dem som allra bäst behöver bra mat: unga, sjuka och gamla. De har alla rätt till hälsosam och ekologiskt hållbar mat som lagas från grunden. Därför ska miljöpartiets valrörelse dofta mat.

tisdag 20 april 2010

Nu vinner vi valet - och folkomröstningen!

Lättnad och segervisshet är känslorna för dagen. Frågan om förbifart Stockholm ska avgöras i en folkomröstning om de rödgröna vinner riksdagsvalet. En konstruktiv lösning som både främjar demokratin och ger hopp om betydligt bättre trafiklösningar för stockholmarna.

En rejäl debatt är just vad jag tror behövs för att få människor att inse att ALLA tjänar på att vi bygger ett samhälle där vi inte är beroende av bilen - inklusive de som även i fortsättningen kommmer köra bil, då på vägar som inte blir lika igenkorkade.

Att förbifarten nu ställs mot ett alternativ med lika stora investeringar i kollektivtrafik ger förutsättningar för en saklig debatt jag har saknat länge. Det går nu inte längre, att som förespråkarna till förbifarten brukar göra, säga att vi ska ha BÅDE förbifart och stora kollektivtrafiksatsningar. Det är helt enkelt inte seriöst att låtsas som om det skulle finnas en massa pengar över till kollektivtrafiken efter att man har plöjt ner minst 28 miljarder i det största infrastrukturprojketet i Stockholm sedan tunnelbanan byggdes.

En segerviss dag som denna är det lätt att vara ödmjuk. Jag hade fel när jag för några veckor sedan i vredesmod uppmanade miljöpartiet att avbryta samtalen med socialdemokraterna efter Carin Jämtins utspel om att "köra över" V och MP om förbifarten. Det gick att komma fram till en lösning med hjälp av konstruktiv dialog. Det lovar gott för framtiden.

Den svåraste nöten för det rödgröna samarbetet är knäckt. Nu vinner vi valet - sen segrar kollektivtrafiken!

måndag 19 april 2010

Välkommen till Flemingsberg - vårt nästa språkrör?

Miljöpartiets omåttligt populära språkrör avgår redan nästa vår, eftersom partiets regler om att uppdraget inte får innehas mer än nio år i följd. Detta beskrivs ofta som ett problem av politiska förstå-sig-på:are.

Hur mycket jag än dyrkar Maria Wetterstrand (jodå, jag gillar dig också Peter) och även om jag inser att hon knappast låter sig efterträdas av vilken Nisse från Manpower som helst, ser jag språkrörens avgång mer som en möjlighet än som ett hot.

Jag ser nya språkrör som garanten för att inte regerandet äter upp partiet. Nya språkrör kan ge det syre partiet behöver efter ett första halvår av tuffa beslut i regeringskansliet.

Men som sagt. Att efterträda Maria Wetterstrand blir sannerligen ingen enkel uppgift för dem som får den äran. Den enda jag i dagsläget kan se har potential att på sikt nå fram till människor på Wetterstrand-vis är Gustav Fridolin. I likhet med Wetterstrand är han en person med stor trovärdighet. Inte minst tror jag att han växte i många människors ögon när han lämnade politiken efter en riksdagsperiod för att arbeta med andra saker. Demokratin mår inte bra av att människor växer samman med sina uppdrag och dessutom gör sig beroende av politiken för sin försörjning. Det behövs mer rotation och mer syre i politiken. Därför hopppas jag att Fridolin kommer att lämna politiken fler gånger i sitt liv och att fler följer hans exempel.

Innan dess hoppas jag att många kommer för att lyssna till och samtala med Gustav Fridolin i Flemingsberg på onsdag. Välkommen tillbaka Gustav - och välkommen till Flemingsberg!

Varför tror så många på MP?

Jag snappade upp en sorts programförklaring för miljöpartiet i bruset på internet, när en av mina kompisar förklarade för någon facebookvän vad han såg för fördelar med MP. Eftersom det är väldigt likt hur jag ser på miljöpartiet har jag bett att få använda denna text - för jag tror inte vi är ensamma om att uppfatta miljöpartiet som ett parti som vill lite mer och är lite modernare än de andra partierna. Så här skrev han:

"Jag började fatta tycke för mp för några år sedan eftersom de var tidigt ute med att analysera allvaret i klimatfrågan och komma fram med lösningar för att motverka problemet som riskserar ställa till det för oss människor framöver (och i utvecklingsländer redan nu). Med Wetterstrand har miljöpartiet fått något fräscht över sig och partiet har profilerat sig åt för mig rätt håll, tex bra jämställdhetspolitik, Ja till EU, mänsklig flyktingpolitik och som sagt en progressiv energi-, närings- och miljöpolitik som tar hänsyn till oss som kommer att behöva ett bra liv även om 50 år, dvs du och jag och alla våra barn och ungdomar.

Jag uppfattar MP som lite mer ungt och fräscht med visioner om hur vi med ny teknologi, kunskap och modern industri- och företagspolitik ska göra Sverige så modernt och framtidsbejakande som möjligt. Jag tror att MP kan inge hopp och framtidstro hos dagens ungdomar som kanske vill se politiker som har lite mer ideologisk grund om hur man kan ändra och utveckla dagens samhälle (med de problem som finns). Hittills har politiken ofta handlat om äldre män i kostym och slips som kanske varit lite fast i gamla lösningar på nya problem och det är ju inte så bra."

Jag tror att min kompis är något viktigt på spåren, det räcker inte längre med att fernissa gamla partiprogram med (t ex) miljöretorik eller påståenden om att man är för jämställdhet. Man måste visa att man är beredd att handla också.

söndag 11 april 2010

Hur hanterar akademin de mänskliga resurserna?

Vid Stockholms universitet, liksom inom stora delar av akademin, har man bestämt sig för att man bara ska anställa disputerade lärare. Det finns skäl att hålla med om att det bör vara så - men det finns också skäl att ifrågasätta effekterna av detta förhållningssätt. Redan under forskarutbildningen premieras de individer som sätter forskningen främst. Det heter ju forskarutbildning - men det fåtal fasta anställningar som sedan finns att söka är nästan alltid som universitetslektor, dvs universitetslärare. Inte sällan skriver man dock i utlysningen att man som anställd förväntas dra in egna externa forskningsmedel. Det här ger tydliga signaler om att det trots allt är forskningen som räknas. När de sakkunniga sedan granskar de sökande finns nu visserligen en formulering om att man ska ägna den vetenskapliga prövningen och den dito pedagogiska lika stor omsorg - men detta tolkas inte sällan som att man ska granska dem med lika stor omsorg, inte som att de ska viktas lika, trots att det angivits i den förberedande utredningen att "vid tillsättning av tjänst som högskolelektor ska i regel vetenskaplig och pedagogisk skicklighet väga lika" ("Grundbulten"; SOU 1992:1).

Man hävdar också att det är svårt att bedöma pedagogiska meriter. Detta beror åtminstone till en del på att eftersom det inte premieras så finns inte heller någon vana att dokumentera sina pedagogiska meriter. Man kan bilägga kursutvärderingsresultat, men kursutvärderingarna görs av studenter för att utvärdera kursen utifrån deras perspektiv och kan därför vara viktiga för kursutvecklingsarbetet, däremot ger de inte någon professionell utvärdering av den pedagogiska kompetensen hos läraren. Det har också blivit praxis att man ska skriva något om sitt pedagogiska förhållningssätt, vilket av många forskare ses som att man ska rabbla floskler. Och det är inte så konstigt att man har denna syn på den pedagogiska meriteringen eftersom man såvitt jag känner till sällan eller aldrig tillsätter någon sakkunnig med högskolepedagogisk kompetens för att granska de pedagogiska meriterna. Genom att vikta vetenskapliga meriter tyngre än pedagogiska bidrar man till att etablera synsättet att utbildningsverksamheten är mindre viktig än forskningen. Detta vidmakthålls av det faktum att man i stort sett aldrig får tillräcklig ersättning för att förbereda sin undervisning, eller utföra examination. Det innebär att undervisningen "äter" tid från forskningen som blir lidande - eller får utföras på fritiden. På så sätt byggs en konkurrenssituation mellan forskning och undervisning in. Samtidigt får de som brinner för utbildningen och de pedagogiska frågorna söka sig utanför akademin eftersom det inte finns några tjänster att söka för dem om man inte har tunga vetenskapliga meriter att hävda sig med. Det riskerar att försämra utbildningen och det är ett slöseri med resurser att bara tillvarata en sorts kompetens.

Det är också intressant att se hur åtminstone Stockholms universitet gör allt för att inte LAS:a in någon. Man kan gå år efter år på olika typer av tillfälliga anställningar medan institutionerna mixtrar med anställningsformerna, men så fort man riskerar att LAS:as in så byts man ut mot en ny person, oavsett om man tjänstgjort som lektor eller som amanuens eller adjunkt. Då är det jobb man har utfört plötsligen inte värt något, och det blir tydligt hur utbytbar man är. Jag hävdar inte att någon är oersättlig, men på samma sätt som det är nedbrytande för doktorander att nästan uteslutande mötas av kritik vilket jag har bloggat om tidigare, är det nedbrytande för undervisande personal att aldrig få någon uppskattning för det råslit som undervisningen ofta innebär - och sedan är det helt sonika "tack och adjö". Det skickar en tydlig signal om att det jobb man har lagt ned aldrig har varit värt något.

Jag inser att det med största sannolikhet inte är något jag själv kommer att få uppleva - akademin är alltför fast i hierarkier och upphöjning av forskningen på piedestal - men jag önskar mig en akademisk värld där man tar tillvara olika sorters kompetenser. Där det t ex får förekomma både lektorer och adjunkter och där de sistnämnda kanske sköter den mer omfattande undervisningen - men även har utrymme att delta i forskningsprojekt som söks av lektorerna som i sin tur lägger lite mindre tid på undervisning men fungerar som projektledare så att all undervisande personal också kan vara forskande personal, men kanske mer i assisterande roller. Kanske skulle det även möjliggöra för de adjunkter som så önskar att disputera. Det här kräver dock åtminstone en stor förändring, och det är att utbildningsverksamheten tillmäts så stor betydelse att man faktiskt får lön för den tid man lägger ned på den, något som vi är väldigt långt ifrån i dag.