Bonusar som morötter - är det hållbart?

Dagens industri och DN skrev för ett par veckor sedan om ekonomijournalisten Bengt Ericsons bok "Den nya överklassen". Det är intressant, inte bara för att det visar på en utveckling där ett toppskikt av chefer tjänar absurda summor pengar, utan för att bonussystemet som morot för att utföra ett bra jobb blir alltmer ifrågasatt, t ex av Unionen på DN debatt i juli i år och även i en tidigare artikel på DN debatt. Men frestelsen att berika sig verkar vara stor och när personerna ingår i samma kretsar och är beroende av varandra skapas ett system som underhåller sig självt - men som också skapar inneboende spänningar i samhället genom ökande klyftor. För hur motiverar man att man som chef får en 51 gånger högre årslön än en industriarbetare?! Arbetar man 51 gånger mer? Nej, så många timmar finns inte på dygnet. Tar man 51 gånger mer ansvar? Knappast, det blir om inte annat tydligt i de fall chefen gör bort sig - och lämnar företaget med en väl tilltagen fallskärm som belöning. Ericsons tes verkar vara att mediokra chefer genom att ingå i rätt nätverk helt enkelt får ohemult mycket betalt, samtidigt som det alltså är tveksamt om bonussystem överhuvudtaget leder till bättre resultat.