lördag 28 december 2013

Annie Lööf – riskkapitalbolagens sista försvarare?

2013 var året då svenskarna slutgiltigt fick nog. Vreden över storbolag som plockar ut mångmiljonvinster från skattefinansierad utbildning, vård och skola kokade över. Mitt eget gröna parti satte äntligen ner foten mot vansinnet. Vänsterpartiet växte efter att envist ha trummat in budskapet att vinstutdelningarna ska bort efter valet om partiet får inflytande. Till och med Anders Borg och Jan Björklund tvingades till halv reträtt, låt vara mest i retoriken, när de slutligen tillstod att det inte är helt lyckat med riskkapitalbolag i välfärden. Men Annie Lööf och Centerpartiet håller fast vid sitt försvar för riskkapitalbolagen och kallar Borg och Björklund för populister.

Att Lööf rycker ut till försvar för vinstuttag och riskkapitalister är lika obegripligt oavsett om man betraktar politiken med ideologiska glasögon eller i Mats Knutssonsk anda krymper den till ett spel om makt. Hur kan någon som sagts vara den renläriga liberalismens förkämpe vara bekväm med att skattemiljarder pumpas in i vinstdrivande företag för att sedan dimpa ner i aktieägarnas fickor? Och vilka väljare är det de centerpartistiska partistrategerna tänker sig att de talar till? Efter kissblöjor och skolkonkurser är motståndet mot vinstdriven välfärd massivt långt in i borgerliga led.

Kanske har de allt mäktigare välfärdsbolagens lobbyister de borgerliga partierna i ett allt för starkt grepp för att en verklig omsvängning ska kunna ske på den borgerliga sidan. Men det politiska priset kan bli högt. Jag har svårt att se att väljarna skulle låta sig nöja med några retoriska ministerutfall mot riskkapitalbolag som långt ifrån är ensamma på välfärdsmarknaden om att sko sig på elever, brukare och patienter. Som skattebetalare har vi ledsnat. Vi vill se våra pengar bli till värdig vård och lärande.

fredag 20 december 2013

Kärrtorp visar vägen!

Sverigevänner, antirasister. Hela landet reser sig mot rasismen. Under veckoslutet hålls manifestationer för öppenhet och demokrati i minst 16 städer från Malmö i söder till Umeå i norr. Till manifestationen i Kärrtorp, där samlade antirasister attackerades av nazister förra söndagen, har nu över 14 000 människor anmält sig på Facebook. Många av dem sådana som i vanliga fall aldrig demonstrerar. Aldrig har jag känt mig mer stolt över vårt land. På söndag visar vi, hur mycket det än må regna och hur många julklappsinköp vi än har kvar att göra, att Sverige tillhör alla. Punkt.

Vi befinner oss i en tid när ett rasistiskt parti tycks ha parkerat sig nära 10-procentstrecket. De har effektivt utnyttjat en alltför lam politisk debatt och växande klyftor. Sverigedemokraterna har flyttat gränsen för vilka åsikter som anses rumsrena. Med kostymklädda rasister i riksdagshuset ökar också utrymmet för brölande, påkföresedda nazister. Men tillsammans kan vi visa att vi som vill ha ett öppet och välkomnande samhälle är så ofantligt många fler. Därför har det aldrig känts mer angeläget att delta i en politisk manifestation. Vi ses i Kärrtorp på söndag!

söndag 15 december 2013

Trafikverket på kollisionskurs med sig självt

I februari stoppade Trafikverket planeringen av Södertörnsleden, då planerna bedömdes som oförenliga med gällande miljökrav. Nu föreslår Trafikverket i sin så kallade åtgärdsvalsstudie att planeringen återupptas. Vägen är ingenting mindre än en miljökatastrof som hotar ödelägga såväl viktig jordbruksmark som ett skogsområde fullt av rödlistade arter. Till detta ska läggas oacceptabla nivåer av buller, luftföroreningar och växthusgasutsläpp. Det är hög tid att återigen mobilisera motståndet mot vägen. I valet 2014 måste vi förklara varför alla tjänar på att vi prioriterar ny kollektivtrafik före nya vägar.

Att Trafikverket nu – förmodligen efter månader av intensiv uppvaktning från borgliga och socialdemokratiska lokalpolitker – släpper lös det monster som hållits inlåst i myndighetens källare är djupt olyckligt. Dessutom är det helt i strid med det myndigheten slog fast i ett slutbetänkande om framtidens transportsystem så sent som våren2012: nya stora vägbyggen i storstadsregionerna gör det omöjligt att nå klimatmålen. Massiv kollektivtrafikutbyggnad är enda sättet att klara såväl framkomlighet som miljö. All kunskap, jag menar verkligen all kunskap, som finns på området visar att nya vägar föder ny trafik och därmed mer trängsel. 

Jag ser fram emot ett valår med rika möjligheter att diskutera hur vi bygger ett framtidens transportsystem på Södertörn. Det gröna valet är självklart: där går Spårväg syd och andra kollektivtrafiksatsningar före nya vägar.

söndag 8 december 2013

Lär av Gnesta – normkritik lyfter skolresultaten

Killar kan. Jo, det låter fånigt. Men när nu skol-Sverige grubblar över hur vi ska höja skolresultaten finns kanske en viktigt pusselbit i att ha höga förväntningar på alla elever – oavsett kön. Goda exempel visar att ett normkritiskt förhållningssätt kan bidra till att bryta anti-pluggkultur som ofta uppstår bland killar och markant höja resultaten.

När Pisa-rapporten kom i veckan bloggade jag ett förtvivlat rop på mer resurser för att jag som lärare inte ska gå under i en känsla av otillräcklighet. Men vad skolan gör med resurserna är naturligtvis lika viktigt. Och det finns många goda exempel att lära av. Ett sådant är Frejaskolan i Gnesta där betygen steg brant när personalen utbildades i normkritik, vilket bland annat hjälpte dem att ha lika höga förväntningar på pojkar som på flickor. Man identifierade också vilka normer som fanns bland eleverna kring hur killar respektive tjejer förväntades vara – vilket bland annat innebar tuffa grabbar som tog lätt på skolarbetet. Detta diskuterades kontinuerligt med eleverna. Skojbråk, som upptog en stor del av högstadiekillarnas tid, bannlystes. Följden blev alltså inte bara en bättre arbetsmiljö utan också bättre resultat.

Men, hallå? Är det inte himla typiskt att man agerar just när det för en gångs skull är killar som missgynnas? Jo, det kan man kanske tycka. Men faktum är att tjejerna också är vinnare. Det är ju också deras arbetsmiljö det handlar om. Och deras studieresultat förbättrades ytterligare – kanske för att de lättare kom till tals när killarna inte längre gavs utrymme att dominera.

Jag kommer jobba för att Huddinge tar lärdom av Gnesta. Ett pedagogiskt exempel på att alla vinner på jämställdhet.

onsdag 4 december 2013

En otillräcklig lärares vädjan

Igår slog Pisarapporten ner som en bomb. Svenska elevers kunskaper rasar när det gäller läsförståelse, matte och naturvetenskap. Vi som dagligen står mitt i klassrummet kan bara hoppas att de politiska slutsatserna blir förnuftiga. Nu krävs kraftfulla resursförstärkningar, men måttfulla reformer.

Jag har världens roligaste jobb. Varje dag får jag vara med när unga människor når insikter, prövar nya tankar och sätter ord på saker de inte formulerat tidigare. Läraryrket ger mitt liv mening. Ändå överväger jag att lämna det. För jag vet inte hur länge jag kommer stå ut med den ständigt återkommande känslan av otillräcklighet. En känsla som jag tror att jag delar med tusentals kollegor. Känslan av att en borde gjort mer. Trots att åtskilliga kvällar, helger och lediga (förlåt, obetalda) dagar redan går åt till rättningshögar, föräldramejl och lektionsplanering. Trots att varje ledighet inleds med ett par dygn i koma innan en kan börja njuta av att känna sig lite fri. Trots att en finner sig i allt det där en egentligen tycker är orimligt istället för att gå ut i vild strjek. Allt för att eleverna inte ska komma i kläm.

Jag vill inte leva mitt liv med otillräckligheten som ständig följeslagare. Därför blev jag på sätt och vis glad över det tydliga resultatet i Pisarapporten. För nu måste det bli förändring. Annars drar jag, hur mycket jag än älskar att undervisa. Och säkert många kollegor med mig.

Ge mig fler kollegor. Så att jag inte har fler elever än jag mäktar med att se, leda rätt när de går vilse och high five:a när de lyckas. Så att jag inte har fler lektioner än att jag hinner fråga mig vad som fungerar i min undervisning och vad som behöver förändras. Så att jag orkar tänka nytt och vara kreativ.

Ge mig fortbildning så att jag får verktyg att vässa min undervisning. Ge mig skolhälsovård, studie- och yrkesvägledning och kuratorer som räcker till. Som finns när magen värker, livet kokar över och motivationen försvinner för eleverna.

Kort sagt: Nu är det rejäla satsningar på skolan som måste till. Satsningar den enskilda kommunen inte har en chans att mäkta med. Staten måste in med pengar. Det handlar inte om nya betygssystem eller riktlinjer för mössor och mobiler. Därför är jag stolt och glad över att vara med i ett parti som stenhårt prioriteterar skolan när pengar ska fördelas, men ligger lågt när det handlar om systemförändringar. För även om jag i en teoretisk diskussion exempelvis har svårt att försvara att skolan är kommunal och inte statlig ber jag dem som nu skriker om nya stora systemskiften att besinna sig. Det lärare och elever behöver nu är arbetsro.

En kraftfull lagändring behövs dock på skolområdet: Vinstutdelning måste stoppas. Vi har inte råd att göra skolors ägare rika med skattepengar när behovet av nya lärare, skolsköterskor, kuratorer med mera är gigantiskt. Det får vara slut nu.

Låt Pisarapporten sätta punkt för den tid då skolan åsidosatts, lärarna lämnats i sticket och elever blivit till slagträn i en fördummande skoldebatt. Låt den bli starten för en långsiktig, uthållig satsning på kunskap och bildning.

Idag kom SCB:s stora partisympatimätning. Rödgröna har egen majoritet med minsta möjliga marginal. Det blir en stenhård kamp till den 14 september. Kanske blir det skolan som avgör valet.

Läs också: Karin Reuterswärd på tvillingbloggen Södertäljeperspektiv