Efter feministisk vår: skördetid

Under EU-valrörelsen stod den feministiska våren i full blom. Nu har hösten kommit och visst är både luften och debattklimatet kallare. Men höst betyder också skördetid. Med Miljöpartiet i majoritet i riksdagen, Stockholms landsting och Huddinge är det dags att göra verklighet av efterlängtade jämställdhetsreformer.

Med gröna i regeringen ska pappamånaderna bli fler. Lönerna ska bli jämställda med hjälp av medlingsinstitutet. Och genom en ny våldtäktslagstiftning ska ett nej betyda nej.

Med gröna i styret för landstinget ska sjuksköterskor och barnmorskor få högre lön, bättre arbetsvillkor och fler kollegor att dela ansvaret med.

Med gröna i majoritet i Huddinge ska kommunen gå i täten för arbetet med jämställda löner. Genuspedagogik och ett normkritiskt arbetssätt i förskolor och skolor ska ge barn och unga utrymme att växa till hela människor. Kommunens verksamheter ska HBT-certifieras för att vi ska känna oss trygga med att möta personal som reflekterat över samhällsnormer kring kön och sexualitet för att kunna möta alla med respekt.

Den feministiska våren satte jämställdhetsfrågorna på dagordningen. Nu ska vi skörda! 

Med 15 dagar kvar spår DN att valet i Huddinge blir en rysare. Ut och jobba!

MP:s dag: Hållbara visioner och handfasta förslag

Ikväll hörde jag Sveriges nästa miljöminister tala på Almedalens scen. Efteråt är jag förvissad om att Åsa Romson har vilja, idéer och kraft nog för att vända svensk miljöpolitik och göra Sverige till ett land som går före och ser möjligheterna med grön omställning, istället för att sätta sig på läktaren och muttra om att andra borde ta sitt ansvar.

Jag är glad att Miljöpartiet ägnat sin dag i Visby åt verkliga ödesfrågor. Det har handlat om haven som dör om vi inte agerar. En sjättedel av Östersjöns bottnar – motsvarande mer än Danmarks yta – är redan utan liv. Det kan politiker inställda på valseger strunta i. De döda bottnarna syns inte, märks inte. Men Miljöpartiets främsta uppgift är inte att vinna val, utan att förändra världen i hållbar riktning. Då är havsfrågorna ofrånkomliga. Tillsammans med en ansvarsfull fiskepolitik och kraftfulla åtgärder mot övergödning är dagens besked om fler skyddade områden i Östersjön viktiga steg på vägen.

Ett hållbart jordbruk har det också handlat om. Om att sätta fart på den omställning till ett ekologiskt jordbruk som går alldeles för långsamt. Viktigt inte minst för just de övergödda havens skull. Att minst 50 procent av maten i vården och skolan ska vara ekologisk senast 2020 är ett utmärkt mål, både för att elever och patienter förtjänar bra mat och för att kommuner och landsting på så sätt kan se till att det blir en rejäl efterfrågan på ekologiska livsmedel. Samtidigt ska bönder få ökat stöd för att ställa om så att efterfrågan kan mötas.

Men inte minst har det handlat om feminism. Åsa Romson talade med glöd och iver om förslag som förbud mot könsdiskriminerande reklam, arbetstidsförkortning i vården och samtyckeslag. Människor är trötta på ojämställdhet och sexism nu och Miljöpartiet visar att man har förstått det. Jag går och lägger mig nöjd, efter en grön dag i Almedalen med både hållbara visioner och handfasta förslag som otåligt väntar på att genomföras.

Grönrosa idéer kan lyfta valrörelsen

De stora dominanterna i svensk politik – Socialdemokraterna och Moderaterna – rasar i opinionen. Istället stormar Miljöpartiet fram och Feministiskt initiativ närmar sig riksdagsspärren. Det är uppenbart att det finns en stark törst efter visioner och verklig förändring. Nu bör vi göra allt för att få till en valrörelse som sträcker sig bortom plånboken, in i framtiden.

För 20 år sedan stödde mer än 2 av 3 svenskar antingen Socialdemokraterna eller Moderaterna. I Sifos junimätning är det hälften av väljarna som säger sig vilja rösta på något av dessa maktpartier. Folk tycks ha tröttnat på partier som ängsligt följer opinionen och aktar sig noga för att lägga förslag som kan göra någon upprörd, som reducerar politiken till en fråga om privatekonomi eller om förtroende för ledande företrädare och som vägrar lyfta blicken bortom nästa mandatperiod och förstå vad som behöver ske för att vi ska tackla framtidens stora utmaningar.

Vi miljöpartister kommer från en mycket ideologisk EU-valrörelse där vi visat på avgörande vägval för människan. Ska vi fortsätta bränna fossila bränslen tills samhället kollapsar eller använda en grön omställning för att få jobb och framtidstro? Ska vi möta kriser med splittring och hat eller öppenhet och medmänsklighet? Den gröna visionen om hållbarhet och solidaritet var tydlig.

Feministiskt initiativ möter väljarna med förslag som döms ut som extrema av politiska kommentatorer som vant sig vid trötta powerpointpresentationer från Borg och Löfven. Det handlar inte bara om radikala förslag för ökad jämställdhet. Det handlar om sex timmars arbetsdag, militär nedrustning och uppehållstillstånd för alla papperslösa.

Jag tror på fortsatta grönrosa framgångar. Men jag tror att en förutsättning för det är att visionerna hålls vid liv. Starka krafter kommer vilja förminska valet till en affärsuppgörelse mellan väljare och partier där väljarna kan avläsa i prydliga tabeller vilket parti som gynnar deras plånbok mest. Då hoppas jag att gröna och rosa idéer tillåts flyga högt och lyfta alla de människor i vårt land som längtar efter mer.

Våren är grön och feministisk

Miljöpartiet stormar fram i SIFO:s mätning inför EU-valet och får 16 procent. Att de gröna får extra starkt stöd i EU-valet är logiskt. MP fokuserar konsekvent på frågor där EU-parlamentet har stor makt: miljö och migration. Dessutom visar Isabella Lövins enastående framgångar med att förändra EU:s fiskepoltik i hållbar riktining att gröna politiker gör skillnad i Bryssel.

Starkare gröna krafter i EU-parlamentet är avgörande om vi vill att Europa tar på sig ledartröjan i klimatfrågan och ser den gröna omställningens möjligheter istället för att skjuta ansvaret på andra. En stark grön grupp i EU-parlamentet behövs också som en tydlig motvikt mot de rasistiska krafter som vill göra de redan höga murarna mot omvärlden ännu högre.

Den andra stora vinnaren i SIFO-mätningen är Feministiskt initiativ som får 3,2 procent och uppenbarligen har en god chans att komma in i parlamentet. Jag är inte förvånad. Det finns nu en rytande hunger efter en politik som på allvar tar tag i ojämlikhet och diskriminering av alla slag. I F! finns nu en sprittande entusiasm som visar sig i såväl första majtåg som facebookflöden. Gudrun Schymans förmåga att ge röst åt detta växande engagemang är enorm. Hennes tal på första maj var ett av de kraftfullaste politiska tal jag hört någonsin.

Miljöpartiet möter den feministiska våren med feministiska krav i EU-valrörelsen. Där finns förslag om kvotering så att fler kvinnor tar plats på EU:s topposter, jämställdhetsperspektiv i all EU-lagstiftning och att underlätta för män i EU att vara föräldralediga. Gröna parlamentariker kommer också fortsätta att envist försvara rätten till abort, preventivmedel och sexuell jämlikhet gentemot konservativa och rasistiska krafter.

EU-valet är viktigare än någonsin. Låt oss ägna de närmsta 20 dagarna till att få människor att rösta. Helst för klimatet, öppenheten och jämställdheten.

Rösta feminstiskt i EU-valet!

I EU-parlamentet är de politiska skillnaderna gigantiska. Inte bara när det gäller klimat och invandring som jag varit inne på tidigare, utan i högsta grad också i jämställdhetsfrågor. Det som är självklarheter i Sveriges riksdag, som kvinnors rätt till abort, är stridsfrågor i EU-parlamentet. Vill vi att mänskliga rättigheter ska omfatta kvinnor ska vi rösta på feministiska kandidater i EU-valet.

Det spelar roll vilka EU-parlamentariker vi skickar från Sverige. När EU-parlamentet röstar om rätt till abort, sexualundervisning och föräldraförsäkring då röstar Alf Svensson (KD) nej tillsammans med sina konservativa kompisar från övriga Europa. Hur fräscht känns det på en skala?

Det behövs fler feminister i EU-parlamentet. Personligen kommer jag att kryssa Linnea Engström (MP) i valet den 25 maj. Hennes glödande feministiska engagemang behövs i ett Europa där högerextremister marscherar och katolska kyrkan alltjämt håller emot när kvinnor kämpar för rätten till sin egen kropp och HBTQ-personer för rätten till sin egen kärlek. Jag vill skicka Linnea till parlamentet så att hon kan arbeta mot sexköp och trafficking och för aborträtt, föräldraförsäkring och HBTQ-personers rättigheter.

Grundläggande rättigheter står på spel i EU-valet. Därför röstar jag feministiskt den 25 maj.

Här skriver Linnea Engström tillsammans med Per Bolund (MP) under rubriken "Sluta buga för Putin".

Läs också Hans Wåhlbergs utmärkta inlägg om EU-valet. Här om valets betydelse för maten på våra tallrikar.

Nyttig väckarklocka - ut och jobba!

Valet är avgjort, en rödgrön regering kommer att tillträda i höst. Detta har sagts på flera håll de senaste veckorna. Dagens SIFO-mätning som visar att avståndet minskar betydligt mellan blocken är därför en viktig väckarklocka. Vi som vill ha en regering som sätter sätter fart på klimatomställningen, lyfter Sveriges skolor och krossar arbetslösheten måste ut och börja jobba.

De rödgröna leder nu med drygt 11 procentenheter över regeringen. Påstår Svenska Dagbladet. Men jag vill hävda att skillnaden egentligen bara är ynka 3,5 procentenheter. Det ingen låtsas om är nämligen Sverigedemokraternas siffror. I SvD/SIFO får de 8 procent. Rimligen bör de läggas till Alliansens. Inte för att de kommer att släppas in i Rosenbad, utan för att de i praktiken utgör en del av regeringsunderlaget redan idag.

Ingen kan på allvar tro att Sverigedemokraterna passivt skulle stödja en rödgrön minoritetsregering på samma sätt som man idag, med några få undantag, stödjer Alliansen. SD:s ekonomiska politik, om man nu kan prata om en sådan, är i grunden borgerlig. Dessutom har de pekat ut Miljöpartiet som ett extremistparti – och vem vill ha med extremister att göra?

Att Feministiskt initiativ går framåt i SIFO-mätningen ser jag som en bekräftelse på att den femistiska våren är här. Den som inte vill bli akterseglad bör vässa och lyfta fram de feministiska förslagen. 8 år med Alliansen är förlorade år för jämställdheten. Nu är tålamodet slut. Nu måste lönerna bli jämställda, mäns våld bekämpas i grunden och föräldraförsäkringen delas.

Vi som vill se förändring har slagläge. Vi kan vinna. I Europa, i Sverige, i Stockholms län och i Huddinge. Men kamp blir det, varje dag till den 14 september. En rolig kamp. Hoppas du vill vara med!


Här ser du den mycket kompetenta lista MP Huddinge går till val på och vad våra toppkandidater vill åstadkomma.

Feminstisk vår på väg?

Är jämställdhetsfrågorna äntligen på väg tillbaka till centrum av den offentliga debatten? Det finns onekligen tecken på det. Ett grönt parti med demokrati och mänskliga rättigheter i ryggmärgen måste självklart göra vad det kan för att bidra till att sätta ljuset på jämställdhetsfrågorna. MP-toppens förslag idag om att göra internationella kvinnodagen till en helgdag är intressant – särskilt som det backas upp av ett antal angelägna förslag som omedelbart kan öka både rättvisan mellan könen och alla människors frihet.

Symbolpolitik, fnyser kanske somliga om förslaget att göra 8 mars röd i almanackan. Men om det kan hjälpa oss att stanna upp och reflektera över de orimliga orättvisor vi har i vårt samhälle är det berättigat. Men det viktigaste är förstås konkreta förslag som slår direkt mot ojämställda löner, mäns våld och anspråk på kvinnors kroppar.

De förslagen finns. Det är bara att göra. I stat, kommun och landsting ska vi med självklarhet föregå med gott exempel när det gäller jämställda löner och arbetsvillkor. En tredelad föräldraförsäkring kan ge män rätt till tid med sina barn, kvinnor starkare ställning på arbetsmarknaden och inte minst barn rätt till alla sina föräldrar. Sex ska alltid kräva samtycke och domare ska utbildas. Aldrig mer ska vi behöva läsa om att domar om män som inte förstått att de våldtagit och därför inte kan dömas.

I skolan ska eleverna mötas av lärare som utbildats i normkritik och som förmår att utmana förlegade könsroller. Pojkar ska slippa bli ryckta på axlarna åt med ett ”pojkar är pojkar” när de slår på varandra, drar flickor i håret eller tafsar. Eller för den delen när de slarvar med sina studier. Flickor ska slippa mötas med hurtiga tillrop om att ”ta för sig” bland pojkar som lärt sig att klassrummets alla syremolekyler tilldelats dem. Den kille som begår en våldtäkt ska inte kunna komma tillbaka till skolan och behandlas som kung, lika lite som ett offer ska riskera att skuldbeläggas.

Det är vår i luften idag. Må det vara ett tecken om en feministisk vår. Låt oss möta den. Med såväl symboler som handfasta förslag.

Stor feminstisk baluns igår på Södra teatern. Kampviljan, humorn och bredden var slående. Här kan du läsa inlägg från två av deltagarna. Skådespelaren Lo Kaupii om att jämställdhet borde vara lätt fixat med tanke på vilka självklarheter det handlar om och journalisten Anna Dahlqvist om hur Sverige bättre borde följa fattade beslut och tydligt välkomna kvinnor som förvägras abort i sina hemländer.

MP måste bli mer feministiskt

MP måste bli mer feministiskt. Det utspelet gjorde Grön ungdoms språkrör Magda Rasmusson i gårdagens Svenska dagbladet. Jag hoppas nu att hon får gehör när partistyrelsens förslag till riksdagsvalmanifest presenteras.

Magda Rasmusson lyfter särskilt fram unga tjejers situation och ger en rad förslag på hur den kan förbättras. Viktga delar handlar om skolan. Här föreslår Rasmusson förbättrad och normkritisk sexualundervisning, normkritik som en obligatorisk del av lärarutbildningen och maxtak för hur många elever som kan dela på en kurator. Förslag som borde bli centrala i en grön skolpolitik för kunskap och bildning.

En jämställd skola är en framgångsrik skola, det visar erfarenheter. I Gnesta vände exempelvis sjunkande skolresultatet uppåt med hjälp av bland annat en normkritisk undervisning, högre förväntningar på killar och nolltolerans mot skojbråk. Killarna befriades från en trång machoroll och antipluggkultur. Tjejerna fick större plats och bemöttes med större respekt. Alla fick en bättre arbetsmiljö och ett klimat som främjade kunskap
.
Vi har inte råd med mer ojämställdhet. En ojämställt samhälle är ett samhälle som står och stampar. Ett grönt parti som vill ha ett land och en värld som förmår att tänka i nya banor måste ta feminismen på största allvar. I längden vinner vi alla på jämställdhet.

Lär av Gnesta – normkritik lyfter skolresultaten

Killar kan. Jo, det låter fånigt. Men när nu skol-Sverige grubblar över hur vi ska höja skolresultaten finns kanske en viktigt pusselbit i att ha höga förväntningar på alla elever – oavsett kön. Goda exempel visar att ett normkritiskt förhållningssätt kan bidra till att bryta anti-pluggkultur som ofta uppstår bland killar och markant höja resultaten.

När Pisa-rapporten kom i veckan bloggade jag ett förtvivlat rop på mer resurser för att jag som lärare inte ska gå under i en känsla av otillräcklighet. Men vad skolan gör med resurserna är naturligtvis lika viktigt. Och det finns många goda exempel att lära av. Ett sådant är Frejaskolan i Gnesta där betygen steg brant när personalen utbildades i normkritik, vilket bland annat hjälpte dem att ha lika höga förväntningar på pojkar som på flickor. Man identifierade också vilka normer som fanns bland eleverna kring hur killar respektive tjejer förväntades vara – vilket bland annat innebar tuffa grabbar som tog lätt på skolarbetet. Detta diskuterades kontinuerligt med eleverna. Skojbråk, som upptog en stor del av högstadiekillarnas tid, bannlystes. Följden blev alltså inte bara en bättre arbetsmiljö utan också bättre resultat.

Men, hallå? Är det inte himla typiskt att man agerar just när det för en gångs skull är killar som missgynnas? Jo, det kan man kanske tycka. Men faktum är att tjejerna också är vinnare. Det är ju också deras arbetsmiljö det handlar om. Och deras studieresultat förbättrades ytterligare – kanske för att de lättare kom till tals när killarna inte längre gavs utrymme att dominera.

Jag kommer jobba för att Huddinge tar lärdom av Gnesta. Ett pedagogiskt exempel på att alla vinner på jämställdhet.

Folkpartiet åt rätt håll

Folkpartiets landsmöte vill ha en tredje pappamånad Blygsamt kan tyckas, men att det parti som ägnat det senaste årtiondet åt kärnkraft, betyg och militär upprustning återupptäcker jämställdhetsfrågor är på allvar glädjande. Nu gäller det att alla vi som vill betydligt mer tar chansen att flytta fram positionerna. Föräldraförsäkringen borde precis som alla andra socialförsäkringar vara individuell.

Föräldrarna ska få välja själva, skriker motståndarna. Men varför ska staten betala för ojämställdhet? Det handlar inte bara om familjers inre angelägenheter. Det handlar om vilket samhälle vi ska ha. Det handlar om kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden och mäns rätt till tid med sina barn. Men framför allt handlar det om barns rätt till sina föräldrar. En jämställd föräldraförsäkring ger förutsättningar för stärkta relationer mellan pappor och barn som i sin tur ger förutsättningar för ett tryggare samhälle.

Skicka grönt dream team till Bryssel!

I maj är det EU-parlamentsval. Igår presenterade Miljöpartiets valberedning sitt förslag på kandidater. På topp-5 återfinns mycket dugliga kandidater som påminner om vilka viktiga frågor som EU-valet handlar om – oavsett om det kommer att märkas i medierapporteringen eller inte. Miljöpartister kan som bekant tänka själva. Därför väntar nu en spännande ”intern valrörelse” inför den beslutande medlemsomröstning som säkerligen kommer förändra valberedningens förslag, mer eller mindre.

Överst på valberedningens lista finns en av de politiker som jag hyser allra störst respekt inför av alla nu levande politiker: Isabella Lövin. Hon har med sin enträgna kamp för ett hållbart fiske fört EU:s fiskepolitik viktiga steg i rätt riktning, trots massivt motstånd från mäktiga lobbyorganisationer.

På tredje plats finns Bodil Ceballios. Hennes gedigna kunskaper om flyktingpolitik skulle vara ovärderliga i EU-parlamentet i en tid när å ena sidan bruna krafter är på frammarsch och å andra sidan allt fler reagerar mot EU:s murar mot resten av världen. Hon kan bli en stark kraft i kampen för att öppna lagliga vägar till EU så att människor slipper vara beroende av flyktingssmugglare för att söka en fristad i Europa. Flyktingpolitiken är en fråga om liv eller död för så ofantligt många människor. Därför ser jag gärna att Bodil flyttas upp ytterligare ett pinnhål på listan.

På plats fem sätter valberedningen Linnea Engström – den gröna rörelsens kanske klarast lysande feministiska stjärna. Jag hoppas att hon placeras ännu högre. Den djupa kunskap och det glödande engagemang hon besitter lär behövas för att tackla könsmaktordningen i Bryssel och ta sig an gigantiska uppgifter som att försvara aborträtten och bekämpa trafficking.

I EU-parlamentet kan en enskild ledamot spela stor roll. Det har inte minst de nuvarande gröna parlamentarikerna Carl Schlyter och Isabella Lövin visat. Därför vill jag uppmana alla miljöpartister att göra ett aktivt val i medlemsomröstningen. Jag önskar att vi skickar ett grönt dream team till Bryssel för att göra Europa mer hållbart, öppet och jämställt. Heja Isabella, Bodil och Linnea!

Socialdemokratin väntar på jämställdheten

Efter beslutet som ger vinstjakten i välfärden fortsatt grönt ljus klubbas ytterligare en tafatt kompromiss på S-kongressen: ”avgörande steg” ska tas för en mer jämställd föräldraförsäkring skriver man, men utan att lova fler pappamånader. S-toppen säger att man på sikt vill ha en helt individualiserad föräldraförsäkring, men hänvisar till att man inte kan gå emot opinionen som vill ha ”valfrihet”. En i mina ögon sorglig inställning till politik som riskerar att leda till ett samhälle som stangerar och fastnar i gamla mönster.

Politiker av idag tycks se som sin uppgift att följa opinionen, inte väcka den. Aldrig utmana, aldrig gå före, aldrig sticka ut. På så sätt läggs ett tungt lock på det offentliga samtalet. Något som i längden hämmar samhällsutvecklingen. I det här fallet blir konsekvensen att vi lär få vänta på ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen och allt vad det för med sig, om inte kommande samarbetspartier lyckas knuffa Socialdemokraterna i rätt riktning. Vi får fortsätta dras med urtidsödlor till arbetsgivare som låter bli att befordra kvinnor i fertil ålder och knorrar över män som vill ta sitt föräldraansvar. Fler kvinnor får se sin löneutveckling och pension försämrad av barnafödande. Och värst av allt: fler barn får se sin pappa försvinna ut i familjens pereferi.

Jag börjar tröttna på politiker som väntar in framtiden istället för att forma den. Nu vill jag se en modig politik för vuxna och barn: en individuliserad föräldraförsäkring snarast.

8 mars

8 mars, internationella kvinnodagen.

Bläddrar bland mina blogginlägg och inser att jag inte skrivit ett inlägg om jämställdhet sedan juli 2010. Jag som tänkt skriva ett sedvanligt gnälla-på-regeringen-inlägg för att de glömt bort jämställdhetsfrågorna. Men jag besparar glashuset mina stenar för denna gång och ber att få återkomma någon dag när jag har mer energi, med en mer konstruktiv ansats. Påminn mig gärna om jag glömmer igen.

Kanske skriver jag då om behovet av en modern föräldraförsäkring som ger barnen rätt till alla sina föräldrar: Eller om genuspedagogik som ett verktyg för att befria unga människor från begränsande könsroller.

Modern föräldraförsäkring rödgrön vinnarfråga

SCB presenterar idag statistik som visar på behovet av en offensiv jämställdhetspolitik. På en del områden kan små framsteg noteras, men helhetsintrycket är att män och kvinnor står och stampar i åtskilda spiltor.

Exempelvis tar män fortfarande ut bara lite drygt 20 procent av föräldraledigheten. Att få ett mer jämställt uttag av föräldraledighet tänker jag på många sätt är en nyckelfråga för att få ett mer jämställt samhälle. Ett skäl är att förväntningarna på att kvinnor ska ta merparten av föräldrarledigheten är förödande för jämställdheten på arbetsmarknaden. Kvinnor får sämre karriärmöjlgheter, sämre löneutveckling och lägre pension. Män som vill ta ut förädraledighet ifrågasätts av sina arbetsgivare.

Men jag ser också en mer jämställd föräldraförsäkring som en central fråga därför att det handlar om vilka relationer föräldrar skapar till sina barn. Föräldraledigheten kan vara en hjälp för pappor som själva växt upp med mer eller mindre frånvarande pappor att knyta nära band till sina barn. Och dessa barn kommer i sin tur vara befriade från föreställningar om att omsorg och omhändertagande är förbehållet kvinnor.

Svenska folket består inte av dinosaurier. Jag är säker på att såväl män som kvinnor är angelägna om att vi får en annan ordning än vi har idag. Så en mer individualiserad föräldraförsäkring är ett svar på S-bloggaren Peter Anderssons utmaning ”Vilka ser du som de rödgröna fördelarna på valdagen?”. Jag hoppas därför att det kommer en rödgrön uppgörelse i den här frågan och jag hoppas att man vågar ta rejäla steg mot en individualisering.

Men vadå? Har inte var och en rätt att bestämma själv? Jo, var och en får leva precis hur ojämställt som helst. Men skattepengar ska inte subventionera ojämställdhet. Basta.

Män och kvinnor i offentligheten

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när en bekant på facebook kritiserar Andreas Carlgrens sätt att under riksdagsdebatten konsekvent benämna Maria Wetterstrand med enbart förnamn - och den kommentaren omedelbart föranleder hätska påhopp från en man om att kvinnor bara är fåfänga. Det kan man kanske tycka med ett enda exempel ryckt ur sitt sammanhang - men omvänt använder Wetterstrand hela namnet på Carlgren. Och det handlar inte om ett enda exempel, utan detta gäller genomgående i media etc för kvinnor - det är Mona, Maud och Maria men sällan Fredrik, Anders eller Jan. Utom när Reinfeldt skulle vara "kvinnornas Fredrik", förstås...

Någon frågade en gång* "vad var det nu sossarnas kvinnliga försvarsminister hette" och jag svarade Björklund, varpå det blev tyst en stund medan alla tänkte på Jan Björklund och undrade vad jag menade - tills poletten trillade ner: ja just det LENI. Kvinnor associeras sällan till sina efternamn - och använder man efternamnet är det i kombination med förnamnet. Det går bra att säga Björklund eller Borg eller Reinfeldt - men vem tänker på Filippa om man säger enbart Reinfeldt?

Men när sådana här strukturer och mönster tas upp går en del män igång och börjar slå vilt omkring sig med påhopp om att det tjafsas (man kan observera ordvalet - män beskylls sällan för att tjafsa, de argumenterar), det är inte att agera (ett manligt, pålitligt verb), och plötsligt är man inne i en fullständigt fruktlös diskussion där kvinnorna får höra att de "springer som höns när tuppen gal". För mig är det obegripligt att man kan sänka sig till den nivån - och att man kan känna ett sådant raseri mot kvinnor som grupp, för det är ju det som lyser fram.

Vi uppmanades att skriva utåt (dvs agera), inte bara "tjafsa" på facebook, vilket härmed har verkställts - om nu bloggen får betraktas som mer åtåtriktad. Jag vill även minnas att jag har tagit upp frågan om hur kön kan tänkas spela in i politiska/mediesammanhang tidigare, t ex här och här.


*roligt nog var det vid den genusutbildningsdag som kommunen anordnade som frågan om försvarsministern ställdes, vilket möjligen gjorde frågeställarna mer benägna att uppmärksamma sin egen tolkning

Statsministerkandidat och kvinna - tål inte "världens mest jämställda land" det?

DN fläskar på med rubriken "De är chanslösa mot Reinfeldt", där Reinfeldt får bättre siffror än både Sahlin och Wetterstrand. Jag har inte satt mig in i denna undersökning, men konstaterar att den presenteras dagen efter att Björn Elmbrant på Dagens Arena tar upp hanteringen av sk opinionsundersökningar i svenska medier. Elmbrants text handlar om att media alltmer använder opinionsundersökningar okritiskt och för att väcka opinion snarare än att rapportera opinionsläget. DN/Synovates undersökning är kanske gjord på ett mer förtroendeingivande sätt eftersom mer specifika frågor har ställts om olika områden. Något som dock inte går att utläsa ur undersökningen är: hur påverkas svaren av att Reinfeldts motkandidater är kvinnor? Det skulle förmodligen inte vara alldeles lätt att vaska fram, oavsett hur man ställer frågorna, men det skulle vara intressant om man på något sätt problematiserade förtroendesiffrorna utifrån ett genusperspektiv och utifrån det faktum att Sverige ännu inte haft någon kvinna som statsminister - och inte förrän nu någon kvinna som statsministerkandidat. Det är därför glädjande att vi denna gång faktiskt har två kvinnor som nämns som möjliga kandidater! Mindre glädjande om de straffas för att de är just kvinnor.


Foto Maria Wetterstrand: Fredrik Hjerling; Foto Mona Sahlin: Niklas Palmklint

Bjästa är inte ett isolerat fall!

Våldtäktsfallen i Bjästa och deras efterspel har med all rätt väckt uppmärksamhet och upprörda känslor (se t ex DN, Dagens Arena, Peter Andersson och många fler). Något som också oroar mig är alla de mindre extrema fall, där vi vuxna sticker huvudet i sanden av lathet, oförmåga eller för att rädda vårt eget skinn. Katarina Wennstam har som reporter och författare tagit upp våldtäkter, hur de hanteras i rättssystemet och det slentrianmässiga skuldbeläggandet och ifrågasättandet av den som blivit utsatt. Det har förhoppningsvis förbättrats eftersom Wennstams reportage i bokform (bland annat Flickan och skulden) har några år på nacken, men Bjästafallet väcker förstås frågor om i vilken utsträckning. Det är alltså viktigt att inse att det här inte är något isolerat fall, även om det fått extrema proportioner. Jag tänker t ex på den gymnasieflicka i ett av Sveriges storstadsområden som efter att ha kontaktat stödpersonal på sin skola om att hon blivit hotad av en annan elev våldtogs i skolan av densamme - och sedan uppmanades av skolledningen att inte polisanmäla*. Det senare under täckmantel att det var för hennes eget bästa och orkade hon verkligen med en rättegång? Jag tänker också på de normer som fortfarande gör sexuellt aktiva tjejer till ett problem och som legitimerar att de baktalas och smutskastas, vilket i sin tur fått en ännu mer omfattande och snabbare spridning med hjälp av internet, medan killar med motsvarande beteende antingen beundras eller åtminstone urskuldas med att det ligger i deras "natur". Det är därför olyckligt att många kommentatorer alienerar sig från fallet Bjästa genom att beskriva det som "den där hålan" och därmed underförstått gör det till ett landsbygdsproblem, eller överhuvudtaget ger sken av att det handlar om ett enstaka fall där något gått snett. Vidden av uppslutningen för gärningsmannen och mobbandet av flickorna är kanske extrem just här, men mekanismerna och värderingarna bakom bara alltför vanliga.

Även Trollhare lyfter samma frågor.


*Här ryckte flickans sociala nätverk snabbt in och markerade mot det felaktiga beteendet - det skall dock inte vara nödvändigt.

Kvinnor som tar ut vårdnadsbidraget i Stockholm stad

Gratistidningen City kommenterar i dag efter en rundringning till Stockholm stads stadsdelsförvaltningar att vårdnadsbidraget till övervägande del (93%) tas ut av kvinnor. Detta tycker inte Ewa Samuelsson (KD) är något som helst problem eftersom hon menar att det handlar om så kort tid. Samtidigt påpekar Christine Gilljam (utvecklingschef hos Diskrimineringsombudsmannen) att forskning visar att ju längre man är borta från arbetsmarknaden desto svårare blir det att komma in på den. Vårdnadsbidraget är alltså något som kan få framtida konsekvenser för kvinnornas försörjning.

I Stockholm går det uppenbarligen att få ut sådan statistik, medan den borgerliga majoriteten i Huddinge kommun har nekat till att införa könsbaserad statistik om uttag av vårdnadsbidrag (efter yrkande av MP och S vid nämndsammanträde den 5 maj 2009 under ärendet Delårsrapport, vilket majoriteten avslog). Vi skrev i vårt yrkande

"Att redovisa vårdnadsbidraget genom könsbaserad statistik skulle synliggöra förhållandena mellan könen och innebära en möjlighet att genomföra en genus- och
konsekvensanalys av vårdnadsbidraget."

Kanske vill man inte ha upp en sådan diskussion med konkreta siffror som visar hur det faktiskt ser ut?

Ohly visar vägen i burkadebatten

Jag hade inte tänkt ge mig in i den på många sätt osmakliga burkadebatten. Inte för att jag saknar åsikter i frågan. För mig är det självklart såväl att burka är ett uttryck för förtryck som att man inte bekämpar förtryck genom att lagstifta om hur människor ska klä sig. Jag har avhållit mig från att ge mig in i diskussionen för att jag har svårt att se hur den ska leda någon annanstans än till förenkling, fördumning och stigmatisering av redan stigmatiserade grupper. Det har inte ett dugg att göra med en rädsla för känsliga frågor. De som säger att det finns en massa tabun i integrationsdebatten snackar strunt. Däremot finns det en tendens att skymma viktiga frågor med irrelevanta symbolfrågor - som burkafrågan.

Men efter partiledardebatten vill jag lyfta fram hur Lars Ohly hanterade frågan. Han visade vägen genom att bredda diskussionen till att handla om jämställdhet och jämlikhet ur ett bredare perspektiv. Ohly pekade bl.a. på hur vårdnadsbidraget förutom att i största allmänhet bidra till ojämställdhet riskerar förhindra att kvinnor i grupper där starkt traditonella könroller råder tar sig ut i samhället.

Något tillspetsat vill jag påstå följande: De rödgröna har en politik för jämställdhet. Regeringen har en politik för ojämställdhet. Det bidrar till att Reinfeldts engagemang för kvinnor som förväntas bära burka mest framstår som en flört med främlingsfientliga krafter.

Om man däremot på alla plan tar strid för människors lika villkor - utjämnar löneskillnader, kämpar för att skolbarn ska slippas begränsas till "pojkar" och "flickor" och slåss för fler pappamånader - då kan man också med trovärdighet ta sig an svåra frågor om flickor och kvinnor som får sin frihet begränsad av religiösa dogmer eller tryck från familj och släkt.

Tack Ohly (även du ska väl ha lite cred ibland), för att du visade vägen. Låt oss göra valet 2010 till ett jämställdhetsval.

Välkommen till mitt köksbord, Hägglund!

Det är några dagar sedan Hägglund gjorde sitt senaste utspel, den här gången på Aftonbladets debattsida. Jag har bloggat om några av de tidigare. Nu upprepar han begreppet verklighetens folk och att dess representanter återfinns vid köksborden och inte i några andra forum. På det sättet kan han genast diskvalificera alla andra synpunkter som ogiltiga; eftersom de inte förs fram från ett köksbord är de inte verkliga. Sådan tur då att mitt eget bloggande i allmänhet försiggår just från mitt köksbord! För eftersom Hägglund redan har definierat verklighetens folk som bland annat dem som är emot genusperspektiv i förskolan, som ställer sig oförstående till icke-föreställande konst och tycker att de teaterpjäser som ges är påhopp på folks sätt att leva (alltihop exempel ur Hägglunds famösa Almedalstal eller senare utspel) så är det troligt att han också kommer att få höra sådana synpunkter vid sina köksbordsmöten. Som man ropar får man svar, och har man redan definierat vad verklighetens folk ska tycka så säger det sig ju självt att tycker de något annat så hör de inte till verklighetens folk. (Se även Peter Anderssons (s) kommentar om Hägglunds köksbordsmöten och urvalsprinciper.)

Kanske är det bra att kd med Göran Hägglund i spetsen kommer ut som de mörkermän de är. Att vara emot att barn i förskolan ska slippa bli pålagda beteenden som är kopplade till kön kan likställas med dem som var emot rösträtt för kvinnor då det begav sig. Och jag utgår från att det är få personer som i dag menar att kvinnor inte bör ha rösträtt, även om det länge var en majoritet som ställde sig emot det. Att säga att folk ska få välja själva kan man ju alltid göra – men är det OK att göra det när den sammantagna helheten av dessa val trycker ned vissa grupper och cementerar strukturer som är ojämlika och ojämställda? Är det OK att göra det som politiker, som faktiskt inte bara ska representera sin egen väljarkrets utan i synnerhet om man sitter i regeringsställning se till hela folkets behov. Det låter som att Hägglund och hans anhängare tror, eller vill framställa det som, att den löst definierade kultureliten, där jag antar att jag själv räknas in pga mina åsikter i jämställdhets- och genusfrågor även om elit känns som ett avlägset begrepp för att definiera min egen person, vill att alla ska vara likadana. Det är tvärt om – vi vill att alla ska kunna få utvecklas efter sina individuella förutsättningar, något som jag inbillade mig var en ganska vedertagen liberal ståndpunkt, utan att hämmas av nattståndna strukturer som talar om att människor ska bete sig på vissa sätt pga sin biologiska könstillhörighet. För att kunna göra det krävs det dock att samhället bidrar till att undanröja dessa strukturer, i stället för att t ex genom vårdnadsbidrag och ett misstänkliggörande av förskolornas arbetssätt försöka befästa dem. Är Göran Hägglund beredd att göra det, eller fortsätter han att föra mörkermännens talan?!