onsdag 29 januari 2014

Biffen - den heligaste av kor

Kritik mot kött provocerar. När Nyköpings kommun införde köttfria onsdagar tände Lantbrukarnas riksorganisation (LRF) grillen och bjöd gymnasieungdomarna på hamburgare - med argumentet att tjejer blir snygga av kött. Och när jag själv skrev en motion till kommunfullmäktige om satsa på vegetarisk mat av högsta kvalitet i Huddinges skolor och lyfta fram den som huvudalternativ då gick kommunalrådet med ansvar för folkhälsofrågor Katharina Wallenborg i taket. I lokaltidningen Mitt i Huddinge skrev hon en insändare där hon hävdade att ”vissa politiker” ville lägga sig i elevernas val av kost. Själv ansåg hon sig stå för såväl hälsosam och miljövänlig mat som valfrihet. Här är mitt svar till Wallenborg som publicerades igår:

Köttproduktion ger mer utsläpp av växthusgaser än biltrafiken. Ska vi klara klimatet måste vi äta mindre kött. Detta är forskarna så gott som överens om. Att som Katharina Wallenborg prata om ”miljövänlig” mat och samtidigt bortse från köttets problem är inte trovärdigt.

Wallenborg upprörs över att ”vissa politiker i Huddinge” pekar på de problem köttet leder till. Hon syftar på en motion jag skrivit om att satsa på vällagad vegetarisk mat och göra det till huvudalternativ i kommunens skolor. Men tvärtemot vad Wallenborg skriver handlar det inte om att tala om för eleverna vilken kost de ska välja. Inga pekpinnar ska riktas mot de som fortsätter att välja kött. Men genom lyfta fram bra vegetarisk mat i skolan kommer fler få kostvanor som är både hälsosamma och hållbara.

2009 föreslog Miljöpartiet en vegetarisk dag i skolan varje vecka. Då blev svaret att detta redan var kommunens linje. Jag hoppas inte Wallenborgs försvar för köttet ska tolkas som att hon tar avstånd även från detta.

Wallenborgs upprördhet visar att kött är norm. Att lyfta den vegetariska maten från hörnan med specialkost provocerar. Trots att det är köttet som är problematiskt om vi vill överleva som art.

Olof Olsson (MP)
ledamot i kommunfullmäktige

söndag 26 januari 2014

Bilar - bara så 1900-tal

Bilar håller på att bli hopplöst ute. Detta enligt fyra svenska forskare som på dagens DN Debatt menar att urbaniseringen gjort bilen alltmer onödig. Kanske har bilåkandet i västvärlden redan nått sin ”peak” och är på väg ner. Från en Huddingehorisont kan jag bara önska att den här insikten hinner sjunka in hos såväl Trafikverket som hos lokala sossar och moderater innan skogen börjar skövlas för att göra plats för ”Södertörnsleden”.

I decennier har det funnits planer på en motorled på tvären genom Huddinge kommun. Fyra filer rakt igenom såväl naturreservat som jordbruksmark. Av många minst sagt tveksamma argument som används i debatten tycks vägivrarna vara särskilt förtjusta i påståendet att Miljöpartiet genom att motsätta sig vägprojektet i praktiken säger nej till nya bostäder. Tanken är att vägen är en förutsättning för att byggherrarna ska uppleva det som lönsamt att bygga. Men argumentationen håller inte. De fyra forskarna slår fast att bostads- och kontorsmarknaden i Stockholmsregionen idag drivs av tillgänglighet till kollektivtrafik och av vad som går att nå till fots. Hur tillgänglig en bostad eller ett kontor är med bil ger inga mätbara prisskillnader.

I full politisk enighet har antagit dokument som slår fast att nya bostadsområden ska planeras runt kollektivtrafik för att minska bilåkandet. Trots det framhärdar Södertörnsledens anhängare än så länge med att påstå att i princip all ”utveckling” kräver en ny väg. Vi som vill se en hållbar samhällsplanering i Huddinge och annorstädes behöver jobba hårt med att sprida den kunskap som finns. Tiden talar för oss.

Fler som bloggar: Supermiljöbloggen

torsdag 23 januari 2014

Valet blir en strid om välfärden

Nedmonteringen av välfärden har gått långt. När barnmorskor bönar och ber om mer resurser och larmar om att man inte längre kan upprätthålla en säker förlossningsvård har vi nått anständighetens gräns. Likaså när du ringer efter en ambulans och den inte kommer. Eller när du ska dö och ingen finns där och håller din hand. När vi inte längre kan lita på att få det vi behöver i de lägen när vi är som allra mest utsatta – när livet ska börja, avslutas eller hänger på en skör tråd – då är vi illa ute. Då krävs politisk eftertanke. Ytterligare skattesänkningar kan inte vara svaret.

Krisen i förlossningsvården är resultatet av åtta år med Alliansen i majoritet – såväl i riksdagen som Stockholms läns landsting. År efter år har passerat utan att de barnmorskor som behövts har utbildats. Utan att ansvariga politiker lyssnat till de barnmorskor som förtvivlat vittnat om att de inte orkar längre. För en kort period är det kanske möjligt att slentrianmässigt jobba övertid, att springa mellan rummen, att hoppa över raster och toalettbesök. Men förr eller senare tar det stopp. Det kan inte vara den normala vardagen.

Valet blir en strid om välfärden. Ska vi bygga ett samhälle vi kan lita på i de stunder i livet vi är som allra mest värnlösa eller lägger vi pengarna på jobbskatteavdrag nummer sex, sju, åtta och nio?

söndag 19 januari 2014

Vill vi ha en framtid får vi bygga den

Valrörelserna står för dörren. Mycket talar för att den mytiske Mittenväljaren Mållgan kommer att sätta agendan. Utslätade paroller som så gott som alla kan skriva under på kommer att massproduceras om pr-proffsen lämnas ifred av partiernas gräsrötter. Men Miljöpartiet finns för de människor som ser behovet av en helt annan färdriktning för Sverige, Europa och världen. Alltså måste vi gröna våga lite mer än andra. Världen är för trasig för att vi ska ha råd att vara ljumma och väna.

Miljöpartiets Maria Ferm beskriver idag ex-språkröret Birger Schlaug som ett besviket Dylan-fan som muttrar över att det inte låter som förr. Detta som ett svar på den artikel där Schlaug kritiserade MP för att ha blivit alltför försiktiga med systemkritiken. Schlaug överväger rentav att rösta på Vänsterpartiet för att Jonas Sjöstedt till skillnad från MP:s språkrör problematiserat tillväxten, kritiserat konsumtionshetsen och tagit avstånd från vulgärkapitalismen. I konkret politik har detta visat sig bland annat genom att vänstern varit tydligare i förespråkandet av arbetstidsförkortning och i motståndet mot vinst i välfärden.

Ferm avfärdar Schlaug genom att hävda att vänstern är mer intresserade av att protestera än av att uppnå resultat. När Ferm förhandlat fram en schysstare migrationspolitik har hon mött kritik från vänsterhåll för att hon sålt sig till Alliansen. Jag skulle dock vilja påstå att de viktiga framgångarna på migrationsområdet blivit möjliga genom en kombination av tydliga ideologiska utgångspunkter och en beredskap att göra kompromisser. Jag är övertygad om att vi skulle ha förutsättningar att få till lika framgångsrika kompromisser när det handlar om att korta arbetstiden, om vi blir lika tydliga med vår önskan om ett mänskligare arbetsliv som med vår vision om öppna gränser. Den som redan på förhand kompromissar med sin politik kan däremot knappast räkna med att göra radikal skillnad.

När forskare larmar om att vi har högst några år på oss att gå från ett läge när utsläppen ökar allt brantare för varje år som går till ett läge med kraftigt minskade utsläpp håller det inte att mumla. Oavsett vad som anses politiskt möjligt måste vi tala om vad som är ekologiskt nödvändigt: stopp för konsumtionsjakt, köttfrosseri och slentrianmässigt flygande.

När människor redan skriker ut sin vanmakt, förtvivlan och vrede på gatorna i Aten och Madrid kan vi inte vänta tills situationen är lika prekär i vårt eget land. Vi måste peka på orimligheten med ett ekonomiskt system där banker berikar sig, men såväl dagens medborgare som framtida generationer riskerar att berövas ett anständigt liv. Och samtidigt formulera hur en ekonomi som är både socialt och ekologiskt hållbar skulle kunna se ut.

När män tillåts våldta för att de inte antas förstå ett nej och när kvinnor i offentligheten tystas genom hot och hat räcker inte små söta ord om jämställdhet. Då måste högljudd feministisk kamp vara svaret. Och när bolag plundrar våra gemensamt betalade skolor och äldreboenden får det inte råda ett uns av tvivel om att vi kommer sätta stopp för detta efter en valseger.

Jag hoppas MP-ledningen tar Schlaugs kritik som en väckarklocka. Än finns alla möjligheter att visa att han har fel genom att gå ut med tydliga krav på arbetstidsförkortning, stopp för vinstutdelning och en klimatpolitik som möter forskarnas nödrop. Verkligheten har gjort en radikal politik till det enda realistiska. Låt oss gå ut och möta väljarna och visa att vi har förstått att den här världen aldrig kan bli som förr. Vill vi ha en framtid får vi bygga den.

Läs också: Supermiljöbloggen om en mycket alarmerande klimatrapport 

torsdag 16 januari 2014

Monstersatsa på tåget!

Konsekvenserna av Alliansens urspårade tågpolitik blir allt mer uppenbara. Avregleringen av tågtrafiken i kombination med helt otillräckliga investeringar i nya spår leder till en trängsel på spåren som hindrar både pendlings- och godstrafik.

Avregeleringen av trafiken har gjort en rad trafikföretag intresserade av de mest lönsamma sträckorna. Linjen Stockholm-Göteborg är kronjuvelen. Här ska SJ under året få sällskap av såväl MTR som Citytåg. För att möta konkurrensen satsar SJ på en stor upprustning av snabbtågen SJ2000. Det låter ju utmärkt. Problemet är bara att det är de regionala pendlarna som kommer i kläm när fjärrtågen blir fler. Sträckan Stockholm-Katrineholm-Hallsberg kommer ta över 20 minuter längre tid då snabbtågen prioriteras av Trafikverket på de trånga spåren. Även för godstrafken, som redan fått kraftigt förlängda transporttider till följd av spårträngseln, kan den utökade fjärrtågstrafiken bli problematisk.

Det är naturligtvis helt orimligt att tvingas välja mellan fjärr- pendel- och godståg. I ett hållbart transportsystem måste det finnas plats för all sorts tågtrafik. Då behöver vi en ny regering som inser att det är ny järnväg och underhåll vi ska monstersatsa på, inte JAS-plan och motorleder.

söndag 12 januari 2014

Anta utmaningen, MP!

Vänsterpartiet utmanar Miljöpartiet om att vara partiet för väljare som sätter klimatfrågan främst. Efter att ombudenpartikongressen idag bestämt att göra arbetstidsförkortning till en valfråga är det en utmaning att ta på allvar. Om Miljöpartiet ska fortsätta vara det självklara valet för den som oroar sig över vår arts överlevnad räcker det inte att kräva förnybar energi och ny räls. Då måste vi också tala klarspråk om att vi jobbar mer än klimatet tål. Att vi måste välja bort fler nya prylar, köksöar och kläder men istället kan få mer tid för att ta hand om oss själva och dem vi har nära.

I fredags gick förre språkröret Birger Schlaug ut med att han överväger att rösta på Vänsterpartiet i valet. Må vi gröna ta det som en påminnelse om att det aldrig får råda någon tvekan om att vi vill se genomgripande förändringar i samhället. Om väljarna uppfattar att vi tonar ner vår förändringsiver i hopp om att bli ”regeringsdugligt”, som politiska kommentatorer brukar kalla partier utan kontroversiella förslag, då kommer vi få svårt att förklara varför vi behövs. Då är det inte osannolikt att fler följer Schlaugs exempel.

Jag hoppas naturligtvis att MP-ledningen känner sig inspirerad av V-kongressens utmaning. För ingen kan rimligen tvivla på i vilket parti de djupa insikterna om ekologisk hållbarhet finns. Låt oss visa det också genom att på allvar utmana den arbetslinje som knäckt människor, men inte arbetslösheteten. Det är dags att dela på jobben. Varken planeten eller vi som finns på arbetsmarknaden pallar arbetslinjen länge till.

Fler som bloggar: Birger Schlaug

måndag 6 januari 2014

Storbolagen vs. Demokratin

Jag ids inte skriva det här inlägget. Ämnet känns för stort, för abstrakt, för långt borta. Men när etablerade medier inte ens orkar låtsas som att de bryr sig måste en blogg med ambitionen att agitera för hållbarhet klämma fram några rader. Det handlar om förhandlingarna mellan EU och USA om ett nytt handelsavtal (TTIP) som riskerar att få katastrofala konsekvenser för människor och miljö.

Bakom stängda dörrar med mångdubbla lås förhandlar delegater från EU och USA om de villkor som gälla i handeln mellan de två ekonomiska stormakterna. Insynen är minimal, men det man vet om vad som pågår väcker oro. Exempelvis riskerar förhandlingarna leda till att amerikanska storbolag kan stämma europeiska stater som stiftar lagar för att skydda människor och miljö.

Konspirationsteorier, fnyser Christoffer Fjellner (M) i en replik på nödropet från miljöpartisterna Carl Schlyter och Kew Nordqvist. Och det är förstås lätt att vräka ur sig när förhandlingarna omges av sådant hemlighetsmakeri. Men faktum är att stater runt om i världen redan idag stäms av storföretag för att de stiftat lagar som företagen anser vara för kostsamma. Philip Morris, den monstruösa cigarettillverkaren, har nyligen stämt Australien och Uruguay för att de kräver varningar på cigarettpaketen. I Qeubec ville de styrande förhindra utivinnig av skiffergas med hjälp av den miljömässigt förödande frackingmetoden. Det fick ett företag att stämma den kanadensiska regeringen. Hur utgången blir i dessa fall vet vi inte. Men att regeringars försök att se till ett allmänintresse blir till rättsprocesser är illavarslande så det räcker.

Sverige har ryckte om sig att vara frihandelns försvarare. USA sägs därför se regeringen Reinfeldt som en viktig spelare i förhandlingarna med EU. Vilken sida står regeringen egentligen på när maktförhållandet mellan demokratin och storbolagen ska bestämmas? Det är en fråga man önskar att journalister skulle rikta till statsminister Reinfeldt och handelsminister Björling. Eller för att uttrycka det lite mer rakt på sak: Ska rövarkapitalism bli lag? I väntan på att gammelmedierna ska vakna får vi hålla till godo med Carl Schlyters utmärkta rapportering på bloggen ttippen.se.

onsdag 1 januari 2014

2014 - året vi vågar drömma?

Nyår är tid för att hoppas och tro. När rasismen gror, klyftorna växer och klimatpolitiken står och stampar behöver vi det mer än någonsin. För 2014 hoppas jag förstås på segervrål i valnatten och en ny regering, ny majoritet i kommunen där jag bor och i landstinget där jag hoppas få vara med och kämpa för tryggare vård och massiv kollektivtrafikutbyggnad. Men jag hoppas på mer än så. Jag hoppas att 2014 blir året när vi vågar utmana vår statsreligion: tron på den eviga tillväxten.

Vågar vi ta till oss av den kunskap som är tillgänglig inser vi snabbt att vi måste bort från en ekonomi som är beroende av att hela tiden växa. Jag har tidigare bloggat om knivskarpa Tim Jackson som i sin bok Välfärd utan tillväxt effektiv gör mos av fluffiga drömmar om att förena evig ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling. Teknisk utveckling är otillräcklig för att klara klimatet. Utsläppen från biltrafiken beskriver på ett pedagogiskt sätt varför. I takt med att bilarna blivit energisnålare och alternativa bränslen utvecklats har kilometerkostnaden för bilisterna sjunkit. Därmed har trafiken kunnat öka och utsläppsminskningar per kilometer har ätits upp av fler körda kilometrar.

Ett samhälle utan ekonomisk tillväxt är ett annorlunda samhälle. Men inte samhälle att vara rädd för, utan att längta till. Ett samhälle där vi arbetar mindre och får mer tid för att ta hand om oss själva och varandra. Ett samhälle där den som idag tjänar mycket pengar inte kommer att unna sig ett nytt kök eller en ny hemma-bio lika ofta, men i gengäld slipper ett ständigt gnagande samvete över att inte hinna med det man borde, vare sig på jobbet eller hemma.

Det finns tecken på en förskjutning av debatten. I länder som Frankrike och Storbritannien har tillväxtkritik sedan länge en plats i det offentliga samtalet. Här i Sverige har tillväxtfundamentalismen hållit debatten i ett järngrepp. Men i Svenska Dagbladet skriver Andreas Cervenka tillväxtkritiska krönikor så gott som varje vecka. Att en så kallat folkkär programledare som Fredrik Lindström ägnar ett helt ”Vinter i P1” åt tillväxtkritik som både är välgrundad och finurligt och lättillgängligt formulerad måste väl också vara ett tecken på att något håller på att ske. Inget vore i så fall mer välkommet. Drömmen om ett samhälle byggt på solidaritet och gemenskap istället för växande pengar är en dröm värd att drömma.

Läs också Göran Hådéns och Hans Wåhlbergs hoppfulla nyårstankar.