Valrörelserna står för dörren.
Mycket talar för att den mytiske Mittenväljaren Mållgan kommer att
sätta agendan. Utslätade paroller som så gott som alla kan skriva
under på kommer att massproduceras om pr-proffsen lämnas ifred av
partiernas gräsrötter. Men Miljöpartiet finns för de
människor som ser behovet av en helt annan färdriktning för
Sverige, Europa och världen. Alltså måste vi gröna våga lite mer
än andra. Världen är för trasig för att vi ska ha råd att vara ljumma
och väna.
Miljöpartiets Maria Ferm beskriver idag ex-språkröret Birger Schlaug som ett besviket Dylan-fan som
muttrar över att det inte låter som förr. Detta som ett svar på
den artikel där Schlaug kritiserade MP för att ha blivit alltför
försiktiga med systemkritiken. Schlaug överväger rentav att rösta
på Vänsterpartiet för att Jonas Sjöstedt till skillnad från MP:s
språkrör problematiserat tillväxten, kritiserat konsumtionshetsen
och tagit avstånd från vulgärkapitalismen. I konkret politik har
detta visat sig bland annat genom att vänstern varit tydligare i
förespråkandet av arbetstidsförkortning och i motståndet mot
vinst i välfärden.
Ferm avfärdar Schlaug genom att hävda
att vänstern är mer intresserade av att protestera än av att uppnå
resultat. När Ferm förhandlat fram en schysstare migrationspolitik
har hon mött kritik från vänsterhåll för att hon sålt sig till
Alliansen. Jag skulle dock vilja påstå att de viktiga framgångarna
på migrationsområdet blivit möjliga genom en kombination av
tydliga ideologiska utgångspunkter och en beredskap att göra
kompromisser. Jag är övertygad om att vi skulle ha förutsättningar
att få till lika framgångsrika kompromisser när det handlar om att
korta arbetstiden, om vi blir lika tydliga med vår önskan om ett
mänskligare arbetsliv som med vår vision om öppna gränser. Den
som redan på förhand kompromissar med sin politik kan däremot
knappast räkna med att göra radikal skillnad.
När forskare larmar om att vi har
högst några år på oss att gå från ett läge när utsläppen
ökar allt brantare för varje år som går
till ett läge med kraftigt minskade utsläpp håller det inte att
mumla. Oavsett vad som anses politiskt möjligt
måste vi tala om vad som är ekologiskt
nödvändigt: stopp för konsumtionsjakt, köttfrosseri och
slentrianmässigt flygande.
När
människor redan skriker ut sin vanmakt, förtvivlan och vrede på
gatorna i Aten och Madrid kan vi inte vänta tills situationen är
lika prekär i vårt eget land. Vi måste peka på orimligheten med
ett ekonomiskt system där banker berikar sig, men såväl dagens
medborgare som framtida generationer riskerar att berövas ett
anständigt liv. Och samtidigt formulera hur en ekonomi som är både
socialt och ekologiskt hållbar skulle kunna se ut.
När
män tillåts våldta för att de inte antas förstå ett nej och när
kvinnor i offentligheten tystas genom hot och hat räcker inte små
söta ord om jämställdhet. Då måste högljudd feministisk kamp
vara svaret. Och när bolag plundrar våra gemensamt betalade skolor
och äldreboenden får det inte råda ett uns av tvivel om att vi
kommer sätta stopp för detta efter en valseger.
Jag hoppas MP-ledningen tar
Schlaugs kritik som en väckarklocka. Än finns alla möjligheter att visa
att han har fel genom att gå ut med tydliga krav på
arbetstidsförkortning, stopp för vinstutdelning och en klimatpolitik som
möter forskarnas nödrop. Verkligheten
har gjort en radikal politik till det enda realistiska. Låt oss gå ut
och möta väljarna och visa att vi har förstått att den här
världen aldrig kan bli som förr. Vill vi ha en framtid får vi
bygga den.
Läs också: Supermiljöbloggen om en mycket alarmerande klimatrapport
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar