lördag 29 augusti 2009

Nya moderaterna nya endast i retoriken

Häromdagen skrev jag om att moderaterna verkar hålla sig till sin gamla vanliga skattesänkarpolitik bortom allt förnuft. I dag uppmärksammar Henrik Brors i DN dessutom klyftan mellan partiledningens försök att styra moderaterna till ett parti som attraherar andra än höginkomsttagare och kongressdeltagarnas åsikter som just lett till beslut som sänkta skatter för höginkomsttagare och möjligheter att utöka med fler kärnkraftverk. Moderaterna får problem med trovärdigheten gentemot de nya väljare de vill locka till sig när det visar sig att skillnaderna mellan de nya och de gamla moderaterna mest består av retorik. Jag är inte förvånad. Att lägga "nya" till partinamnet moderaterna framstod redan från början som schampooförsäljarnas eviga säljtrick där man sätter "nya" framför schampots namn i förhoppningen att fler ska lockas att köpa varan. Uppenbart fungerar det ett tag, men håller varan inte måttet kan inga "nya" i världen uppväga bristerna.

torsdag 27 augusti 2009

Vi och de i klimatpolitiken

Sverige har under Reinfeldt intagit positionen att det är mer ekonomiskt att stötta utsläppsminskningar i andra länder (läs utvecklingsländer) än i vårt eget och att Sverige står för en så pytteliten del av de globala utsläppen av sk växthusgaser att det är försumbart ("med det menas att det inte finns, fast bara lite" som Tage Danielsson sa i sin Harrisburgmonolog). Då glömmer man dock bort att räkna per capita, dvs utsläpp per person. Det är klart att Sverige som är ett litet land, med en liten befolkning i absoluta tal har relativt låga utsläpp. Men per person är det inga små mängder vi släpper ut. Och det Reinfeldt säger är alltså egentligen att det ska vara helt OK för oss i Sverige att fortsätta på samma väg där "utveckling" drivs av utsläpp av "växthusgaser", medan han i dagens DN apropå miljöminister Carlgrens förhandlingar inför Köpenhamnsmötet redogör för hur Kina ställer sig vad gäller åtgärder mot klimatförändringar och "växthusgas"utsläpp:


Enligt statsministern både förstår Kina att det är nödvändigt att ta krafttag mot klimatförändringen och försöker också på olika sätt vidta åtgärder mot den. Men samtidigt bygger den utveckling av landet som sätts över allt annat på beroendet av kol och andra fossila bränslen.
– Det är parallella spår. Den ena riktningen är något vi bejakar, den andra fortsätter att bygga oss i fel riktning, säger Fredrik Reinfeldt.

Sammanfattningsvis: Rör inte min bil, rör inte min utveckling - men jag kan lämna ett litet bidrag för att ni ska kunna dra ner på era utsläpp så att vi kan fortsätta som vanligt. Det är statsministerns och därmed Sveriges uppfattning om hur klimatförändringar ska motverkas.

onsdag 26 augusti 2009

Skattesänkningar till varje pris?

Jag får inte ihop det. Arbetslösheten stiger och det är ekonomisk kris men Reinfeldt och Borg pratar skattesänkningar för dem som har arbete till en kostnad av ca 10 miljarder i uteblivna skatteintäkter (vilket Olof också bloggat om här), och kd skattesänkningar för pensionärerna. Samtidigt har Reinfeldt och Borg allvarsamt sagt att som regeringsbärande parti måste man ta ansvar för statsfinanserna så man kan inte bara slänga ut en massa pengar på kommuner och landsting även om denna ovillighet får till följd att skolor, barn- och äldreomsorg mm tvingas skära ner (en del pengar har dock sedan anslagits till kommunerna, se t ex DN). Reinfeldt och Borg har inte heller velat medge att arbetsmarknadsåtgärder kunde vara på sin plats. Timbro har bidragit med att förorda att kommunerna ska hålla sig till välfärdens kärna (vilket ska förstås som vård-skola-omsorg) medan sådant som brukar gå under beteckningen kultur-fritid och annat onödigt kan läggas ned eller i alla fall brytas ut från kommunens ansvar. Att sådana verksamheter mycket starkt kan bidra till att t ex undvika senare utgifter relaterade till ungdomar som inte har haft tillträde till meningsfulla fritidsaktiviteter glöms gärna bort i sammanhanget.

Nu har dock regeringen vaknat till vad gäller arbetsmarknadsåtgärder och lanserar cirka 8 miljarder för diverse olika utbildningsplatser, stöd till arbetsförmedling, kompetensutveckling med mera enligt DN och SvD. Ingenting sägs dock om att avstå från skattesänkningar för att trygga statsfinanserna eller åtminstone minska budgetunderskottet. Är detta verkligen ett ansvarsfullt sätt att sköta statsfinanserna? Jag tycker mest det verkar som gammal hederlig skattesänkningar-bortom-allt-förnuft-moderatpolitik, ytterligare ett tecken på att de nya moderaterna trots allt är ganska lika de gamla.

Krantz igen...

De borgerliga manifesterar åter sin idé om att man ska gå genom grundskola, gymnasium och högre utbildning utan ändra inriktning, utan att misslyckas och utan att hitta på något annat på vägen (som att arbeta och skaffa sig andra erfarenheter). Den här gången är det genom att slå fast att betyg har ett "bäst föredatum", eftersom man i och med ett nytt betygssystem inför att de som har högsta betyg i tidigare system inte kan omräkna dessa och få högsta betyg i det nya. Alla som har betyg från tidigare system halkar nämligen efter med 2,5 poäng jämfört med det nya. Det beror på att man har introducerat något som kallas meritpoäng, vilket inte har funnits tidigare. I DN menar högskole- och forskningsminister Krantz att det inte är någon fara med att elever som tog studenten i tidigare betygssystem inte kan konkurrera med de nyare betygen:

- Det är snart tio år sen de tog studenten, så de har haft god chans att komma in på åtråvärda utbildningar. Det är en liten grupp som inte redan har börjat plugga så det är en smärre orättvisa.

Han vill inte heller lösa problemet genom att införa en egen kvotgrupp för dessa studenter, utan hänvisar dem till högskoleprovet. Har man en studentexamen som är mer än tio år gammal göre man sig alltså icke besvär, här finns liten förståelse för att man kan vilja ändra bana i livet eller för att den erfarenhet man hunnit skaffa sig innan man börjar plugga kan vara av godo både för studenten själv och för att föra in andra perspektiv i utbildningsgruppen. Och att orättvisan blir mindre för att färre drabbas är ett synsätt som jag hoppas inte kopieras till andra områden för då är det många minoritetsgrupper som har fått eller argumenterar för att få förbättrade förutsättningar som ligger risigt till.

Krantz vill visst lägga sig i forskningen?

När Tobias Krantz hade tillträtt som ny högskole- och forskningsminister annonserade han på DN debatt den sjunde juli att politiker inte ska lägga sig i forskningen, dvs att det är viktigt med grundforskning och att den ska få utrymme utan att politiker styr genom att ange specifika riktlinjer om inom vilka områden som forskning ska ske. Därför blir jag lite häpen när jag nu läser vad medlemmar i Vetenskapsrådets olika ämnesråd skriver på DN debatt, att det förslag om ny organisation av Vetenskapsrådet leder just till det som Krantz sa sig vilja undvika, nämligen en ökad politisk styrning av vart forskningsmedlen ska gå. Ämnesrådens medlemmar skriver:


Vi är övertygade om att förslaget leder till ökad politisk styrning, minskat forskarinflytande och urholkning av svensk grundforskning. En forskning som är av fundamental betydelse för både Sveriges vetenskapliga position i världen och
för framtida innovationer och industriell utveckling i Sverige.

Det verkar alltså som att Krantz trots allt inte har kunnat hålla fingrarna i styr utan arbetar för att öka det politiska inflytandet över forskningen. Något som är väldigt olyckligt eftersom det är extremt svårt att i förväg veta vilken forskning som visar sig nyttig, eller leder fram till "användbara" resultat. Det är liksom det som är hela poängen med forskning, att man inte vet innan... Jag misstänker att en sådan utveckling även riskerar att krympa medlen till sådan forskning som redan nu lätt hamnar i skymundan, forskning inom i synnerhet humaniora och i viss mån samhällsvetenskap (se t ex Sverker Lenas artiklar i DN från i våras och början på augusti). Dessa är områden som har svårare att visa resultat i form av patent, tekniska lösningar, medicinska framsteg osv som de tekniska och naturvetenskapliga områdena kan. Därmed kan de verka "onödiga". Men även sådan forskning fyller en funktion fast den inte kan räknas i antalet sökta patent eller startade företag. När man studerar mer komplexa system är det inte alltid det är natuvetenskapens "hårddata" som är det avgörande, utan hur de sociala systemen hanterar olika situationer, något som jag även nämnt i tidigare inlägg i samband med diskussionen om ekologiskt jordbruk, men håller lika bra i sammanhang som klimatfrågorna, ekonomiska frågor med flera. Det är därför väldigt olyckligt om en omorganisation av Vetenskapsrådet leder till att forskningsområden som redan i dag har svårt att få finansiering får ännu sämre möjligheter.

onsdag 19 augusti 2009

Man eller kvinna?

Glatt överraskad av att sportens värld sedan några år inte längre är så trångsynt att man bedömer kön enbart efter kromosomuppsättning. Martin Ritzén förklarar i DN hur man nuförtiden avgör könstillhörighet i internationella tävlingssammanhang apropå ett fall som kommit upp i nu pågående friidrotts-VM.

tisdag 18 augusti 2009

Sommarlovet är slut – nu börjar 90-talet

Imorgon strömmar Huddinges elever tillbaka till skolorna efter sommarlovet. Där kommer färre lärare och andra vuxna att ta emot dem än som önskade dem glad sommar i början av juni.

Både jag och Karin har tidigare varit inne på regeringens ansvar för att ge kommunerna de resurser som behövs för att värna den välfärd som inte minst barn, unga, gamla och sjuka behöver.

Men i kommunerna kan man förstås inte bara luta sig tillbaka och peka finger åt regeringen, hur vettlös dess politik än må vara. Man måste också fundera över de politiska prioriteringar som gjorts och görs på kommunal nivå. Om jag håller mig till skolan så konstaterar jag att skolorna i Huddinge hade knappa resurser redan innan krisen började få genomslag. Enligt tidningen Fokus genomgång låg Huddinge under 2008 först på 221:a plats bland landets 290 kommuner när det gäller lärartäthet och på 191:a plats när det gäller andelen gymnasiebehöriga elever.

Vi vet hur 90-talskrisen påverkade skolan. Lärarna fick allt fler elever att ta hand om och blev i takt med att skolsköterskor, kuratorer och specialpedagoger försvann, allt mer ensamma i arbetet med de elever som hade störst behov. De blev allt mer stressade och allt mer sjukskrivna. Och följaktligen: Allt fler elever halkade efter i skolan, allt färre tog sig in på - och igenom - gymnasiet.

Det som nu håller på att hända är att historien upprepar sig. 90-talet håller på att gå i repris mitt framför våra ögon. Ska vi låta det ske? Eller ska vi slåss för välfärden på alla politiska nivåer?

lördag 15 augusti 2009

Uppluckring av miljölagstiftning

Björn Gillberg och Staffan Michelson skriver på DN Debatt om två utredningar som kopplas till energifrågor genom förutsättningar för vind- och vattenkraftutbyggnad. Energifrågan är enorm och att reda ut energibehov, produktion osv i ett enda blogginlägg är svårt. Det behövs ett helhetsgrepp om frågorna - och inte minst en målsättning om vart man vill komma. Där är en kärnfråga naturligtvis att vi måste effektivisera och till och med prioritera (läs prioritera bort) för att kunna minska elförbrukningen och inte hela tiden öka produktionen av el.

Det som jag tycker är mest illavarslande i den beskrivning Gillberg och Michelson ger är dock den trend som dessa utredningar påstås vara del av, nämligen en successiv uppluckring av miljölagstiftningen under täckmanteln att förenkla "onödig byråkrati". I det här fallet handlar det om att försvaga miljödomstolarna och att upphäva miljöbalkens grundläggande skyddsregel för vatten. När Reinfeldt före valet 2006 deklarerade att miljöfrågorna saknar betydelse hjälper det inte att han visserligen säger sig ha fått insikt om klimatfrågans omfattning, om övriga miljöfrågor lämnas åt sitt öde och den lagstiftning och de organ som ska värna gemensamma värden luckras upp för att underlätta exploatering.

onsdag 12 augusti 2009

Filippa Reinfeldts bild av Vårdval Stockholm

Får medge att jag studsade för Filippa Reinfeldts bild av vårdval Stockholm som har tagits in som insändare i snart sagt samtliga av länets "Mitt i"-tidningar (t ex i Mitt i Huddinge). Allt verkar vara positivt, med fler vårdcentraler där det varit brist och ökad tillgänglighet för patienterna (enligt Reinfeldt). Det är inte en bild jag riktigt känner igen från media, och såvitt jag kan se på Peter Anderssons blogg är det inte heller en beskrivning som han som landstingspolitiker tycker är riktigt rättvisande.

Bekantas berättelser om kontakter med vården ger även dem en mindre rosenskimrande bild. En bekant gjorde ett antal försök att få sig tilldelad en vårdcentralsläkare som kan skriva den remiss hon behöver för att få komma på mammografi för uppföljning av tidigare bröstcancerbehandling. Hon har fortfarande inte fått någon remiss genom vårdcentralen. I Mitt i Bromma finns på nyhetsplats i samma nummer en redogörelse för hur en patient hamnat mellan stolarna. Tillgängligheten till min egen läkare har kanske ökat eftersom hon nu har personlig telefontid några timmar i veckan - men å andra sidan har tillgängligheten för att boka tid (vilket görs inom dessa timmar) minskat drastiskt jämfört med när det sköttes av sjuksköterska och man kunde ringa under kontorstid varje dag.

Någon väsentlig förbättring verkar inte vårdvalet ha inneburit - och det kanske är det som föranleder Reinfeldt att slå på stora trumman för att berömma den reform hon själv är ansvarig för?

måndag 10 augusti 2009

Vårda språket, Östros!

meddelar till sist också moderaterna att kommunerna ska tillföras mer pengar i höstbudgeten. Det är naturligtvis välkommet. Men när man i samma andetag säger att man vill gå vidare med de skattesänkningar som vidgar klyftor och gräver hål i statens kassa är det precis som Thomas Östros (S) uttrycker det - ansvarslöst. Jag är övertygad om att en stor majoritet av svenskarna nu vill att varje öre som går att frambringa används för att försvara välfärden och för att bygga om Sverige till ett klimatsmart samhälle.

Vad som däremot bekymrar mig vad gäller Östros uttalande är att han använder sig av uttrycket "välfärderns kärna", som borgligheten så flitigt brukat under den senaste tiden.

Varje krona som går att skrapa ihop måste gå till välfärdens kärna, säger han [Östros].


Om det nu inte bara var Östros som slant med tungan, utan socialdemokraterna som bestämt sig för att anamma uttrycket anser jag att det är problematiskt. En socialdemokrati värd namnet måste väl ändå ha högre ambitioner för välfärden än att den ska leverera just precis den vård, omsorg och utbildning som samhället behöver för att överhuvud taget fungera?

Att nyliberala Timbro med gammelmoderata Thomas Idegaard i spetsen föreslår att kommuner som inte håller sig till "kärnan" utan som spenderar pengar på kultur och fritid ska undanhållas statsbidrag är inte förvånande. Timbro har nämligen aldrig velat att kultur och fritid ska betalas gemensamt. Lågkonjunkturen är bara ett gyllene tillfälle att försöka få den anorktiska offentliga sektor som man önskar sig.

Men om socialdemokratin ska ha relevans i vår tid utgår jag från att man tar välfärden som helhet i försvar, oavsett vilka svåra prioriteringar det akuta läget framtvingar. Man måste tala om att fritidsgårdar, idrottsanläggningar och kulturskolor behövs. Även ur ett strikt ekonomiskt perspektiv - då t.ex. en meningsfull fritid för unga människor förebygger brott och ohälsa.

Om socialdemokratin ska framstå som ett verkligt alternativ till den borgliga ansvarslösheten lyder således min uppmaning till Thomas Östros: Vårda språket!

fredag 7 augusti 2009

Jubla inte – tala klarspråk

Fler och fler rapporter kommer nu om att konjunkturen tycks vara på väg att vända. Tidigare i veckan har bl.a. DN jublat över att en strykande åtgång på sprit, cigaretter och sjukvård bromsat BNP-raset. Idag basunerar man ut att "Det har vänt" med syftning på nya arbetsmarknadssiffror från USA.

Kan någon tycka annat än att detta är goda nyheter? Kan någon, i en tid när nästan var tionde svensk är arbetslös, ha mage att säga något annat än jippie? Varför gräver jag inte fram steppskorna ur garderoben istället för att häva mig över tangentbordet för att skriva blogginlägg?

Jag skriver därför att jag är djupt bekymrad över de suckar av lättnad som jag nu hör dras omkring mig. Självklart önskar jag mig inte ekonomisk kris och arbetslöshet. Vreden jag känner över att vårt lands regering låter lärare, vårdbiträden och sjuksköterskor kastas ut i arbetslöshet samtidigt som välbeställda kan gotta sig åt sänkta skatter har jag svårt att tygla. Men om vi nu tror att allt är frid och fröjd och att allt snart kan fortgå som förrut blir jag rädd. För då lär vi snart stå inför en kris av helt andra mått.

Den kris vi befinner oss i är naturligtvis en tragedi för miljontals drabbade människor världen över. Men den är också mänsklighetens möjlighet att stanna upp och tänka efter. Brutalt uttryckt: Att välja mellan sin egen utplåning och en hållbar utveckling.

Det valet vill de flesta ännu väja för. Dagens Nyheter lär stoppa huvudet i sanden ett tag till. Men den gröna rörelsen får inte väja. När 5 miljarder ton av Grönland är på väg ut i havet och västra Kanada håller på att brinna upp kan den inte nöja sig med att bygga vindkraftverk. Den måste tala klarspråk om att krisen inte är över så länge vi i den rika delen av världen fortsätter med en livsstil som tär på jordens resurser, våra medmänniskor och inte minst oss själva.

torsdag 6 augusti 2009

Fortifikationsverket säljer ut

I DN i dag berättas om hur staten genom Fortifikationsverket hanterar markförsäljning på Ljusterö. Man annonserar ut en strandtomt som inte får bebyggas, utan att upplysa om detta faktum. Från Fortifikationsverket räknar man med att köparen ska söka och få dispens för byggnation, något som kommunens bygglovsadministratör hävdar att man meddelat inte kommer gå igenom.

På den ö där jag själv sommarbor, Muskö, har Fortfikationsverket också varit inblandat i utförsäljning av mark och hus med tveksamt resultat. En av de större fastigheterna, Arbottna, står sedan ett antal år tom (utöver nötboskap som betar på en del av markerna, vilket åtminstone bidrar till att upprätthålla den artrikedom som finns där), liksom ett antal torp som varit uthyrda som sommarstugor. När beslutet om försäljning togs sa man upp kontrakten. De som brukat fastigheterna fick erbjudande om att köpa dem till marknadspriser, vilket de flesta inte kunde göra. Vad gäller Arbottna låg det ute till försäljning och ett antal anbud kom in - varpå hela affären sköts på framtiden med resultatet att gården nu står tom och förfaller med fönstren igensatta för att förhindra skadegörelse. Vilket resursslöseri!

onsdag 5 augusti 2009

Löften och krav - gillar de borgerliga inte effekterna av sin egen politik?

Först folkpartiet i form av Björklunds sommartal, vilket jag skrivit om här, nu en samling kristdemokratiska kommunpolitiker på DN debatt. Jag finner det en smula tragikomiskt att de borgerliga först går till val på skattesänkningar och sedan, när pengarna inte räcker, kräver mer pengar eller alternativt som i kd:s debattartikel en lagstödd uppluckring av välfärden. Är det valupptakten som Peter anar, när partierna lovar mer rundhänt och vill profilera sig själva? Ska man misstänka att det inte är mer pengar kd vill åt, utan faktiskt en möjlighet att rucka på vad staten kräver av kommunerna? Efter Hägglunds famösa tal i Almedalen (utdrag här) där han sopar till förskolorna "där barnen får veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala" (som ledamot i förskolenämnd skulle jag önska att man såg mer av denna utveckling i förskolorna, stödd av politisk majoritet och förvaltning) kan jag tänka mig var uppluckringen önskas först. Eller är det så att man verkligen inte ser sambandet mindre skatteintäkter pga skattesänkningar (det är ju inte bara den ekonomiska krisen som leder till mindre skatteintäkter) - mindre pengar att röra sig med?! Något som alltså blir extra kännbart i sämre ekonomiska tider. Att man dessutom för en nationell politik som vältrar kostnader för arbetslösa till kommunerna genom att fler tvingas till socialbidrag verkar heller inte ha slagit kd:s kommunpolitiker. Eller att minskade statliga intäkter pga skattesänkningar gör Borg mer ovillig att ge kommunerna mer pengar. För min del skulle jag gärna vilja veta vad skattesänkningar i Huddinge har kostat i minskade ekonomiska resurser.

tisdag 4 augusti 2009

Skärpning, Huddinge!

Migrationsverket vädjar idag tillsammans med Rädda barnen och barnombudsmannen på DN Debatt till Sveriges kommuner att ta emot ensamkommande flyktingbarn.

I dagsläget väntar 250 barn på tillfälliga boenden, där de inte kan få den trygga tillvaro och den skolgång som de så väl behöver, eftersom endast 98 av landets 290 kommuner tar emot ensamkommande flyktingbarn.

Pinsamt nog återfinns Huddinge inte på listan över kommuner som tar sitt ansvar. Jag hoppas nu att kommunen omedelbart visar anständighet och hörsammar Migrationsverkets vädjan.

Att prata om ekonomi när det handlar om barns mest basala rättigheter gör mig egentligen illamående. Men eftersom pengar - av förklarliga skäl - är vad som upptar många kommunpolitikers medvetande just nu vill jag påpeka att det är mycket blygsamma kostnader det rör sig om. Ifall alla kommuner som ännu inte tagit sitt ansvar tog emot ett eller två barn så skulle det räcka för att ta hand om alla väntande barn. Dessutom hör Huddinge knappast till de kommuner som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen.

Som jag ser är det bara en sak som gäller för Huddinge kommun: Skärpning!

måndag 3 augusti 2009

Björklund lovar?

Brukar inte ha så mycket till övers för fp och den politik av språktester, ordningsregler i skolor - i alla fall så länge de kommer utan att paketeras med tillförda resurser till mindre klass-/gruppstorlekar, kuratorer etc etc, den fullkomligt okritiska kärnkraftsinställningen mm.

Men när fp-ledaren sommartalar begär han om jag förstått det hela rätt mer pengar till kommunerna under lågkonjunkturer och någon sorts buffertbyggande (?) under högkonjunkturer som sedan ska användas för att ge kommunerna ökade statsbidrag under kommande lågkonjunktur och fångar därmed en av mina käpphästar. För det KAN inte vara rimligt att kvaliteten på skola, förskola, äldreomsorg mm ska bero på om man råkar växa upp eller bli gammal under en hög- eller lågkonjunktur.

Hur man sedan får ihop det på det nationella respektive lokala planet med att förespråka skattesänkningar så fort det "finns utrymme" (vilket jag förmodar gör det svårt att bygga några buffertar), och i hur hög grad skattesänkningarna t ex i min hemkommun Huddinge påverkat nuvarande ekonomiska läge skulle jag gärna vilja se en genomlysning av från ansvarigt håll. Det upprepas ofta att man inte kan skylla varken jobbkris eller den skakiga ekonomin på nuvarande borgerliga styre - eftersom ingen hade en aaaning om att det var en global ekonomisk kris på gång. Men ekonomin går upp och ner, det vet alla - hur kan ekonomer och politiker gång på gång komma undan med att häpet utbrista: det här hade vi aldrig kunnat vänta oss, i alla fall inte nu, och i alla fall inte på det här sättet. Även om det inte går att förutsäga en ekonomisk kris är det tjänstefel att inte ha någon som helst beredskap för den när den inträffar - för inträffar, det gör den!

lördag 1 augusti 2009

Död åt Familjen, leve familjerna!

Prideveckan går mot sitt slut. Att hetronormen – som var temat för veckan – också är på upphällningen är kanske att hoppas för mycket. I en tid när en partiledare för ett riksdagsparti utropar att alla som håller sig strikt till svensson-normerna tillhör ”verklighetens folk” (se Karins kommentar här), till skillnad från alla oss märkliga kufar som nog egentligen inte finns, är det förstås lätt tala om backlash och värdekonservatism på frammarsch. Personligen tolkar jag dock det höga tonläget snarare som desperation från en alltmer marginaliserad politisk gruppering.

Självklart har vi oändligt långt kvar till ett samhälle där varje människa bemöts med respekt för just den man är. Kampen måste oförtrutet gå vidare. Men jag har svårt att se att det skulle finnas en återvändo för mångfalden. För rädda kristdemokrater tror jag valet står mellan att vänja sig eller gå under.

Således anser jag att annars så skarpsinniga Gustav Fridolin gör en tankevurpa i sin läsvärda bok Blåsta – Nedskärningsåren som formade en generation när han menar att värdekonservatismen vinner terräng bland åttiotalisterna. Fridolin belägger detta med att åttiotalister ingår fler och tidigare äktenskap än 70-talisterna och dessutom är mindre benägna att separera. Fridolin tolkar detta som att en familj blir allt viktigare i en otrygg tid när många unga har svårt att etablera sig på såväl arbets- som bostadsmarknaden.

Jag tror Fridolin har helt rätt i att en familj och andra nära relationer kan upplevas som viktigare i en osäker tid som denna. Men att mina egna drömmar om att vara med och bilda en s.k. "traditionell kärnfamilj" med en sisådär 1,8 barn och fru skulle vara ett uttryck för värdekonservatism vill jag inte gå med på. Jag tror väl i alla mina dar inte som Hägglund (och det har väl inte Fridolin heller fått för sig sedan han ingick hetro-äktenskap?) att en sådan familj skulle göra mig mer verklig än de som lever i andra familjekonstellationer eller för den delen än jag redan är när jag lever ensam. (Nej förlåt, lever ensam gör jag ju inte, det kryllar av andra människor på planeten, jag bara bor ensam.)

Att en trygg familj kan se ut på oändligt många vis blir trots allt mer och mer självklart för fler och fler av oss, i takt med att olika sorters familjer blir synliga i samhället. Motsättningen finns ju inte mellan dem som lever i traditionell kärnfamilj på ena sidan och alla andra på andra sidan. Motsättningen finns ju mellan dem som tror på frihet och dem som gör anspråk på att Familjen med stort F ser ut på ett visst sätt.

Död åt Familjen, leve familjerna!