Vårda språket, Östros!

Så meddelar till sist också moderaterna att kommunerna ska tillföras mer pengar i höstbudgeten. Det är naturligtvis välkommet. Men när man i samma andetag säger att man vill gå vidare med de skattesänkningar som vidgar klyftor och gräver hål i statens kassa är det precis som Thomas Östros (S) uttrycker det - ansvarslöst. Jag är övertygad om att en stor majoritet av svenskarna nu vill att varje öre som går att frambringa används för att försvara välfärden och för att bygga om Sverige till ett klimatsmart samhälle.

Vad som däremot bekymrar mig vad gäller Östros uttalande är att han använder sig av uttrycket "välfärderns kärna", som borgligheten så flitigt brukat under den senaste tiden.

Varje krona som går att skrapa ihop måste gå till välfärdens kärna, säger han [Östros].

Om det nu inte bara var Östros som slant med tungan, utan socialdemokraterna som bestämt sig för att anamma uttrycket anser jag att det är problematiskt. En socialdemokrati värd namnet måste väl ändå ha högre ambitioner för välfärden än att den ska leverera just precis den vård, omsorg och utbildning som samhället behöver för att överhuvud taget fungera?

Att nyliberala Timbro med gammelmoderata Thomas Idegaard i spetsen föreslår att kommuner som inte håller sig till "kärnan" utan som spenderar pengar på kultur och fritid ska undanhållas statsbidrag är inte förvånande. Timbro har nämligen aldrig velat att kultur och fritid ska betalas gemensamt. Lågkonjunkturen är bara ett gyllene tillfälle att försöka få den anorktiska offentliga sektor som man önskar sig.

Men om socialdemokratin ska ha relevans i vår tid utgår jag från att man tar välfärden som helhet i försvar, oavsett vilka svåra prioriteringar det akuta läget framtvingar. Man måste tala om att fritidsgårdar, idrottsanläggningar och kulturskolor behövs. Även ur ett strikt ekonomiskt perspektiv - då t.ex. en meningsfull fritid för unga människor förebygger brott och ohälsa.

Om socialdemokratin ska framstå som ett verkligt alternativ till den borgliga ansvarslösheten lyder således min uppmaning till Thomas Östros: Vårda språket!