Död åt Familjen, leve familjerna!

Prideveckan går mot sitt slut. Att hetronormen – som var temat för veckan – också är på upphällningen är kanske att hoppas för mycket. I en tid när en partiledare för ett riksdagsparti utropar att alla som håller sig strikt till svensson-normerna tillhör ”verklighetens folk” (se Karins kommentar här), till skillnad från alla oss märkliga kufar som nog egentligen inte finns, är det förstås lätt tala om backlash och värdekonservatism på frammarsch. Personligen tolkar jag dock det höga tonläget snarare som desperation från en alltmer marginaliserad politisk gruppering.

Självklart har vi oändligt långt kvar till ett samhälle där varje människa bemöts med respekt för just den man är. Kampen måste oförtrutet gå vidare. Men jag har svårt att se att det skulle finnas en återvändo för mångfalden. För rädda kristdemokrater tror jag valet står mellan att vänja sig eller gå under.

Således anser jag att annars så skarpsinniga Gustav Fridolin gör en tankevurpa i sin läsvärda bok Blåsta – Nedskärningsåren som formade en generation när han menar att värdekonservatismen vinner terräng bland åttiotalisterna. Fridolin belägger detta med att åttiotalister ingår fler och tidigare äktenskap än 70-talisterna och dessutom är mindre benägna att separera. Fridolin tolkar detta som att en familj blir allt viktigare i en otrygg tid när många unga har svårt att etablera sig på såväl arbets- som bostadsmarknaden.

Jag tror Fridolin har helt rätt i att en familj och andra nära relationer kan upplevas som viktigare i en osäker tid som denna. Men att mina egna drömmar om att vara med och bilda en s.k. "traditionell kärnfamilj" med en sisådär 1,8 barn och fru skulle vara ett uttryck för värdekonservatism vill jag inte gå med på. Jag tror väl i alla mina dar inte som Hägglund (och det har väl inte Fridolin heller fått för sig sedan han ingick hetro-äktenskap?) att en sådan familj skulle göra mig mer verklig än de som lever i andra familjekonstellationer eller för den delen än jag redan är när jag lever ensam. (Nej förlåt, lever ensam gör jag ju inte, det kryllar av andra människor på planeten, jag bara bor ensam.)

Att en trygg familj kan se ut på oändligt många vis blir trots allt mer och mer självklart för fler och fler av oss, i takt med att olika sorters familjer blir synliga i samhället. Motsättningen finns ju inte mellan dem som lever i traditionell kärnfamilj på ena sidan och alla andra på andra sidan. Motsättningen finns ju mellan dem som tror på frihet och dem som gör anspråk på att Familjen med stort F ser ut på ett visst sätt.

Död åt Familjen, leve familjerna!