Vi får den kvalitet i skolan vi förtjänar!

Under och efter valrörelsen infann sig en viss politikövermättnad, och efter valet har det varit mycket att ta hand om som gäller det mer interna arbetet. Men när jag läste dagens DN smög sig skrivlusten på igen.

Som så ofta när jag reagerar gäller det utbildningsväsendet, och i det här fallet fortsatt vikande resultat i skolan (artikeln finns i lördagens papperstidning, men jag har inte lyckats hitta den på nätet). Skolverket har återigen konstaterat att resultaten för svenska skolelever i matematik, läsförståelse och naturvetenskap går kräftgång. Samtidigt fortsätter politikerna mixtra med skola, lärarutbildning, kurs- och läroplaner osv - utan att någonsin låta systemen sätta sig. Björklund är inne och petar inte bara i religionsämnet och kristendomens ställning, utan även i geografi där han såvitt jag har förstått det vill förskjuta ämnet till att mer handla om den namngeografi som vi geografer förtvivlat försöker få bort som karaktäristisk egenskap för geografiämnet och från geografis kärnfrågor, dvs att se globala, regionala och lokala rumsliga samband utifrån platsers olika förutsättningar. Kristendomens roll i religionsämnet var av massmedialt intresse - förändringarna i geografi har gått mer spårlöst förbi i den mediala debatten. Kanske finns det fler ämnen som inte är lika brännande att skriva om där Björklund pekar med hela handen och kör över både Skolverk och ämnesföreträdare?

Vidare rivs lärarutbildningen återigen upp, trots att den senaste förändringen inte har hunnit sätta sig - dessutom har den nya versionen hastats fram med motiveringen att de borgerliga partierna ser den som så viktig att man inte vill vänta enligt vad statssekreterare Honeth på utbildningsdepartementet har uttryckt i en tidigare DN-artikel (som inte heller verkar finnas på nätet). Hellre en dålig ny utbildning än en existerande, som det egentligen var för tidigt att säga vare sig bu eller bä om. Det här är inte ensidigt förbehållet borgerliga partier, även om Björklunds vilja att gå in och detaljstyra är oerhört problematisk och även Krantz som högskoleminister körde över hela högskolesektorn både när det handlade om att införa nytt kvalitetsutvärderinssystem och nya antagningsregler. Men hade vi fått en "rödgrön" valseger hade det säkert funnits en vilja att förändra andra saker.

Det är det här som är problematiskt, att förändringarna sker som stora reformer långt innan man egentligen vet hur det aktuella systemet egentligen fungerar - eller helt enkelt mot bättre vetande. Vad som behövs är ju i stället att låta systemen sätta sig, verka inom befintliga system genom att möjliggöra för skolor, enskilda lärare och andra aktörer att förbättra, fortbilda och vidareutveckla fungerande rutiner - och inte minst sprida fungerande modeller. Min 8-åriga dotter går i en klass med 27 andra barn. Vissa lektioner delas klassen i halv grupp, men i övrigt är det en enda lärare som ska hinna med att inte bara se och uppmärksamma alla barnen i tillräcklig utsträckning, utan också ge feedback, se till den individuella utvecklingen för varje barn, ge uppgifter osv osv. Det blir inte många minuter per vecka som kan ägnas åt varje barn. Det här syns också i läxuppgifterna, som kräver en till 100% engagerad vuxen person för att kunna göras. Naturligtvis påverkas redan här förutsättningarna framåt. Alla barn har inte föräldrar som engagerar sig. Alla barn har inte föräldrar som kan se till så att stavningen i skrivläxan blir korrekt. Lärartäthet är inte nödvändigtvis den enda avgörande faktorn, men nog har det betydelse!

De vikande skolresultaten ska också ses i sammanahanget att man väljer väg allt längre ned i åldrarna - val som görs i årskurs fem påverkar barnens möjligheter till högskoleutbildning enligt vad DN skriver i dag! Detta gör att man propsar på bättre studievägledning så att barnen och deras föräldrar ska förstå konsekvenserna av de val som görs - men hur många barn vet i "mellanstadie"åldern något om hur ens framtida karriär kan tänkas se ut?! För min egen del gick jag igenom hela grundskole- och gymnasieutbildningen genom att konsekvent försöka undvika att "stänga dörrar", jag gjorde alltså val som möjliggjorde en så öppen fortsättning som möjligt. Så har jag också haft möjlighet att samla högskolepoäng från tre olika fakulteter, naturvetenskaplig, humanistisk och samhällsvetenskaplig fakultet. Men de val jag gjorde för detta började som allra tidigast när jag valde språk inför årskurs 7, och egentligen inte förrän jag sökte mig vidare till gymnasiet. I de åldrarna hade jag en klar uppfattning om att det fanns många olika områden som jag tyckte var intressanta. Några år tidigare, i 11-årsåldern, hade jag absolut ingen aning.

Även om man i sammanhanget propsar på fler och mer professionella studievägledare kan jag inte tänka mig annat än att denna utveckling med val lägre ned i åldrarna kommer att leda till större skillnader mellan barn från t ex akademikerhem jämfört med barn från studieovana miljöer. En utveckling som enligt artikeln i dagens papperstidning (DN) redan syns! Detta måste också betraktas som en tillbakagång för den svenska skolan!

När är man för gammal för att studera?

Regeringen ska visserligen utreda om de nya antagningsreglerna strider mot EG-rätten, men i svaren från utbildningsdepartementet till de sökande som missgynnas pga att värderingen av betyg och kurser har ändrats sägs enligt DN att de har haft tillräckligt med tid att påbörja en utbildning. Av DN:s artikel om att antagningsreglerna kan strida mot EG-rätten att döma är det de fall där sökande från andra nordiska och europeiska länder missgynnas pga kvotgruppssystem som man vill se över. Dock inte förrän nu, när reglerna redan har trätt i kraft, vilket jag också har tagit upp i ett tidigare inlägg. Enligt DN har Högskoleverket och Verket för högskoleservice kritiserat utbildningsdepartementet för att gå för fort fram med de nya antagningsreglerna. "Där har regeringen helt enkelt haft en annan åsikt" säger Peter Honeth enligt DN. Detta har uppenbarligen även gällt kvalitetsarbetet inom högskolan, vilket slutade med universitetskansler Anders Flodströms avgång när, får man förmoda, regeringen hade en annan åsikt. Regeringens (om det nu är högskoleministers Tobias Krantz eller statssekreterare Peter Honeths) åsikt ska tydligen drivas igenom till varje pris, oavsett vad de egna myndigheterna och högskolesektorn själv har för argument emot och även om det blir i form av hastverk.

Både vad gäller att betygen har blivit för gamla och i anslutning till förslaget om att införa treterminssystem inom högskolan som jag också har bloggat om har ett av de "problem" som anförts varit att åldern på svenska studenter är för hög. Det finns säkert nackdelar med äldre studenter - men det finns också nackdelar med att ha en stor andel studenter som kommer direkt från gymnasiet. Äldre studenter för in sina perspektiv utifrån olika erfarenheter, yngre tillför sina. Men jag har svårt att tänka mig att det är skadligt att ha vidgat sina egna perspektiv på världen innan man ger sig in i en högre utbildning, där man förväntas tänka kritiskt och vara självständig. Och jag har aldrig hört någon av mina äldre studenter på en vänlig fråga om personen ville ha sin dricka till matsäckslunchen svara "Nej, den smakar bajs!"

Sticker "sommarlovet" i ögonen?

Treterminssystem är på förslag igen, vilket jag kommenterade på bloggen häromdagen, i SVT i går och det diskuterades även i TV4 och har tagits upp i flera artiklar i DN. Jag skrev redan i det tidigare inlägget att det vore bättre att börja i andra änden med att ta ett kvalitetsgrepp på högskoleutbildningar - och inte minst tillföra resurser eftersom dessa har urholkats sedan 1990-talet (se tex en rapport från SFS och Mats Pertofts (MP) kommentar till treterminsförslaget där han redogör för miljöpartiets linje). Kommer man ur ett kvalitetsperspektiv (och då med hänsyn tagen till att universitetens lärare har både undervisnings- och forskningsplikter) fram till att ett treterminssystem är den ultimata lösningen, så för all del. Men man ska vara medveten om att det skulle krävas ytterligare ökade resurser eftersom det är svårt, för att inte säga omöjligt, att öka arbetsbördan för nuvarande lärarkår. (Jag misstänker för övrigt att denna arbetsbörda skulle kunna vara en delorsak till riksrevisionsverkets kritik av ansamlade forskningsmedel på lärosätena som DN rapporterar om. Många gånger tvingas nämligen lärare som sökt forskningsanslag be om uppskov för användandet av dessa eftersom man inte hinner forska i önskad utsträckning pga att undervisningen tar för stor del av tiden. Kanske är det inte den största anledningen eftersom det även finns andra faktorer, som att tillsättningar av tjänster tar oförsvarligt lång tid - förmodligen delvis för att sakkunnigarbete inte direkt är något man - heller - får tillräcklig tidskompensation för att utföra.)

Stefan Nordlund (dekan för naturvetenskapliga fakulteten på Stockholms universitet) påpekade i TV4:s diskussion om terminsindelningen att en rimligare väg kunde vara att förbättra villkoren för att anordna sommarkurser, vilket skulle förbättra möjligheterna för studenter att läsa relevanta kurser under sommaren. Men det kanske helt enkelt är så att sommaruppehållet sticker i ögonen på folk, på samma sätt som grundskole- och gymnasielärarnas långa sommarledighet (som ska uppväga en längre veckoarbetstid under terminerna) då och då poppar upp till diskussion. Åtminstone tyder Ulrika Carlssons (riksdagsledamot för C) kommentar i TV4 på det när hon påstår att högskolor står tomma, i princip, tre månader. Visst, det är inte så många studenter där, men hon avslöjar en oförståelse för hur arbetsvillkoren för lärarna ser ut och att uppehållet inte alls består av helt ledig tid utan av efter- och förarbete till undervisningen, forskning och den lagstadgade semester om upp till 7 veckor som lärarna till största delen förväntas ta ut under sommaren. Man får lust att fråga sig: hur ser det ut i riksdagen på sommaren?

Är tre terminer inom högskolan ett bra förslag?

Fick frukosten i vrångstrupen när jag i dagens DN läste om förslaget att införa treterminssystem inom högskolan, vilket tydligen centern, sossarna och nu kanske resten av de borgerliga partierna verkar vara på väg att enas om (SvD refererar till DNs artikel i en notis).

Min spontana reaktion som universitetslärare är "Åh, nej!" Det är illa nog som det är för undervisande personal att när höstterminen övergår i vårtermin har man både fullt upp med att avsluta höstens kurser och förbereda och köra igång vårens. Eftersom terminssystemet i dag dessutom är konstruerat så att brytningen mellan terminerna ligger i mitten på januari för att höst- och vårtermin ska bli lika långa brukar uppehållet mellan terminerna endast vara en helg. Eftersom tentamina och uppsatsinlämningar av förklarliga skäl brukar ligga sent på kursen har man därför fullt med tentor och uppsatser att läsa medan man drar igång vårterminens kurser. Det långa uppehållet under sommaren mellan vår- och hösttermin är på så sätt väldigt viktigt för lärarna - man fortsätter med efterarbetet (samt en del förberedelser för höstterminen) åtminstone till midsommar eller veckorna därefter. En liten bit in i augusti är det så dags att på allvar sätta igång med höstterminens förberedelser. Med tre terminer förmodar jag att samtliga pauser mellan terminerna blir korta - när ska man då hinna hämta andan? Kommer all ledighet att ätas upp?

Tar man ett steg tillbaka inser man dock att grundproblemet inte ligger i två eller tre terminer utan att man som universitetslärare ständigt har otillräckligt med tid för den arbetsinsats som ska göras, vilket innebär att undervisningen spiller över på den tid som är tänkt att användas till forskning - eller till fritiden. Med en massiv förbättring av arbetsförhållandena inom högskolevärlden skulle det kanske inte vara något problem. Några tecken på sådana förbättringar finns mig veterligen inte.

Nå, är en omläggning till tre terminer då en förbättring för studenterna? I DN argumenterar Krantz och och centerns utbildningspolitiska talesperson Ulrika Carlsson för att ett treterminssystem är bättre ur ett samhällsekonomiskt perspektiv eftersom genomströmningen av studenter förväntas öka. Carlsson menar också att studenterna vinner ekonomiskt på att utbildningarna då tar kortare tid att läsa (i betydelsen att man ägnar färre men mer intensiva år åt en utbildning). Det sägs däremot inget om hur kvaliteten kan komma att påverkas. Kanske är ett treterminssystem bättre ur kvalitetsperspektiv, kanske inte - men jag skulle önska att en sådan här förändring tog sin utgångspunkt i en önskan just i att förbättra kvaliteten, snarare än från en rent ekonomisk bevekelsegrund. Om man nu vill öka genomströmningen kanske det vore en idé att se till att förutsättningarna för lärarna att göra bra utbildningar finns och att de studenter som antas till utbildningarna har tillräckligt med sig från gymnasieskolan för att kunna läsa på högskolenivå. Ett exempel: Sverige är ett litet land och långt ifrån all litteratur finns tillgänglig på svenska. Då blir det problem om studenterna inte klarar av att ta sig igenom kurslitteratur på engelska. För dessa studenter, som i dagsläget ägnar sommaren åt att läsa ikapp och sedan tenta om kurser, vore knappast en tredje termin till hjälp, utan riskerar snarare att leda till att genomströmningen minskar - eller kanske att allt färre klarar av högskolestudier?

Man kan ju alltid drömma om en bred politisk överenskommelse om att verkligen satsa på kvaliteten i högskolan, t ex genom bättre anställningsförhållanden, där inte forskning och undervisning hela tiden hamnar i motsatsställning (se även tidigare inlägg), massiva satsningar på högskolepedagogik och möjligheter till pedagogisk utveckling och inte minst en kvalitetshöjning även inom grund- och gymnasieskola. Men detta riskerar att ses som en ren utgift (oavsett potential för att även öka genomströmning) - medan förslag som det om ett treterminssystem kan presenteras som en vinstmöjlighet (oavsett att det lär kosta pengar att genomföra denna omstrukturering).

På bilden: studenter på exkursion i grustag i rullstensås (Foto: Karin Reuterswärd)

Nya antagningsregler till högskolan - ska ses över...

De nya antagningsreglerna till högskolan kommer att utredas just när de börjat gälla. Enligt artiklar i DN och SvD säger högskoleminister Tobias Krantz till SR:s ekoredaktion att konsekvenserna av de ändrade reglerna inte kunnat överblickas - trots att den kritik som nu föranleder översynen (bl a att man kan få högre betyg med hjälp av meritkurser nuförtiden, än tidigare maxbetyg möjliggör) har luftats sedan planerna blev kända. Med debaclet kring kvalitetsarbetet inom högskolan där ministern gått emot i princip hela sektorn bland annat med resultatet att universitetskanslern Anders Flodström såg sig tvungen att avgå träder alltmer en bild fram av en minister som till varje pris driver igenom sin egen linje. I det här fallet backar regeringen dock och utreder - efter införandet. Kunde man möjligen ha tänkt sig någon form av konsekvensananlys innan? Men Krantz uttalade sig på ett tidigt stadium om att det inte spelar någon roll att personer med äldre betyg stängs ute - de hade redan haft sin chans - så det var ett mycket medvetet ställningstagande att bortse från att denna grupp skulle drabbas.

Miljöpartiets utbildningspolitiskt ansvarige, Mats Pertoft, uttalar sig i ett pressmeddelande.

Framtidens lärare?

Stockholms universitet anordnar seminarium i Almedalen under rubriken "Lärarna, framtiden och forskningen – om vilka krav som ska ställas på framtidens lärare". Då handlar det om gymnasium och grundskola, och för att förbättra skolan ställs frågan: "Hur skulle det vara om lärarna kunde forska kring skolan på samma sätt som läkarna forskar parallellt med sitt kliniska arbete?" Kring rollen som universitetslärare anordnar Stockholms universitet vad jag vet inga seminarier i Almedalen. För att vara en god universitetslärare räcker det med att ha några poäng från högskolepedagogisk utbildning, bara man är en framgångsrik forskare inom sitt ämnesområde. De signaler som ges från kvalitetsarbetet i högskolevärlden är inte heller särskilt förtroendeingivande vad gäller pedagogisk utveckling (se t ex avgående universitetskansler Anders Flodströms kommentarer här och här).


Jag skulle tycka att det var intressant om frågan ställdes: "Hur skulle det vara om universitetslärarna kunde forska kring undervisning på samma sätt som läkarna forskar parallellt med sitt kliniska arbete?" Men visst nej, till det ges i stort sett inga forskningspengar. Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga gren ger nästan bara bidrag till forskning om utbildning inom andra områden än högskola och universitet. Och jag skriver "nästan bara" för att gardera mig, men de som är mer insatta än jag i detta har inte kunnat ge ett enda exempel på högskoleinriktad utbildningsvetenskaplig forskning som fått anslag från Vetenskapsrådet de senaste åren.


Vad gäller skolan tror jag att frågan om forskning är viktig att ställa - men jag tror också att en mer brännande fråga är: "Hur skulle det vara om skolorna fick rimliga resurser för att utföra det uppdrag de har, samt om lärarna fick förutsättningar för att klara alla uppgifter de redan i dag är ålagda." Jag vet inte vilka resurser t ex Rosengårdsskolan fått, men jag blir arg när statssekreterare Bertil Österberg citeras i DN (papperstidningen lördagen 12 juni) angående att skolan inte kan skylla dåliga betyg på bostadssegregation: "Även i Rosengård måste man upprätthålla ambitionsnivån i skolan". Det är naturligtvis sant - men man måste också ha möjlighet att göra det och en sådan kommentar tyder på att man sitter långt, väldigt långt, från verkligheten. Jag är rädd att även den som tror att forskningsanknytning för lärarna är Lösningen med stort L på skolans problem sitter långt från verkligheten. Det är dock intressant att följa svängningarna i debatten om lärarnas funktion och lärarutbildningens innehåll. Jag har uppfattat det som att man vill stärka lärarnas ämneskunskaper - men formuleringen i frågan att "forska kring skolan" tyder på att man vill lyfta fram och stärka den pedagogiska kompetensen. Min egen ståndpunkt är att båda är lika viktiga och att ett utökat samarbete mellan de olika institutioner som står för utbildningen i ämneskunskap respektive ämnesdidaktik inom lärarutbildningarna skulle vara av godo. Och kanske är man lite, lite hemmablind när man från universitetshåll tror att forskningsanknytning ska göra läraryrket mer attraktivt - jag tror att en minst lika bra grund för att bli en bra lärare är en önskan att visa på vägar till kunskap, om man bara får möjlighet att göra det under vettiga arbetsförhållanden och utan att bränna ut sig!


Vad gäller Huddinge har Olof tidigare bloggat om resultat och resurser i kommunens skolor.

Är det bara VM som räknas?!

Jag vet inte om det beror på att jag mest ser sport som ett roligt sätt att uppnå välmående. Eller på att jag har haft förmånen att motionsträna med en tidigare medlem i den svenska höjdhoppseliten som både utgjort ett livs levande exempel på att det är kul med sport genom att glatt ge sig på varje gren som kommit i hans väg (från diskus till slalom) och visat prov på en envishet som jag inte kan annat än avundas (pers ute på 2,22 sattes i början på 80-talet, följt drygt 10 år senare och vid ca 35 års ålder av pers inne på 2,23 samt guld i veteran-VM vid 40 års ålder på 2,05 - och så länge jag känt honom med en glädje i utövandet som funnits där oberoende om det handlat om företagsmästerskap eller "riktiga" mästerskap). Hur som helst provocerar mig Lars Anell, den nya styrelseordföranden för Vetenskapsrådet, våldsamt när han citeras i tidningen Universitetsläraren:

"Det är som med höjdhopp, ingen nöjer sig med tanken på att bli bäst i distriktsmästerskapet. Det är självklart att vi ska försöka stärka svensk forskning av yppersta internationell klass, men det är också viktigt att se till att all forskning i Sverige är av hög kvalitet."

Jag instämmer till en del, forskning i Sverige ska hålla hög kvalitet (liksom undervisningen där jag tycker mig se att vi är på samma linje vad gäller vikten av bra lärare). Men det måste också finnas utrymme att göra fel och att pröva nya saker - som kanske visar sig inte vara så bra. Så som excellenta forskningsmiljöer betonas i olika sammanhang låter det som att det bara är detta som räknas, i strategidokument och verksamhetsplaner framhålls att man ska hålla internationell klass. Jag tror att det viktiga är att man möjliggör skapandet av stimulerande forskningsmiljöer där det fungerar att vara kreativ - och där man inte hela tiden kvantifierar framgångar och räknar antalet publikationer. Någonstans har jag läst att när man jämförde världsledande forskningsmiljöer så var det inte antalet högt rankade publikationer som skilde ut dem - utan hur man hanterade "misslyckade" experiment och negativa resultat. Dvs om man införlivade och drog lärdom av de resultat som inte blev som förväntat. Jag har däremot svårt att se att just viljan att vara världsledande leder någonstans. Och om man har roligt och gör någonting bra - så kanske det räcker med att vara bäst i DM. Inom sporten pratar man om det nödvändiga i breddidrott, för att få fram talanger men också av folkhälsoskäl. Betydligt fler idrottar och motionerar på lägre nivåer än de som gör det i internationella mästerskap. Inom forskningen finns det anledning att ha en bred och stabil bas i grundforskningen. Kanske är det det Lars Anell menar - men då är det inte bara OS och VM som räknas!