Jag vet inte om det beror på att jag mest ser sport som ett roligt sätt att uppnå välmående. Eller på att jag har haft förmånen att motionsträna med en tidigare medlem i den svenska höjdhoppseliten som både utgjort ett livs levande exempel på att det är kul med sport genom att glatt ge sig på varje gren som kommit i hans väg (från diskus till slalom) och visat prov på en envishet som jag inte kan annat än avundas (pers ute på 2,22 sattes i början på 80-talet, följt drygt 10 år senare och vid ca 35 års ålder av pers inne på 2,23 samt guld i veteran-VM vid 40 års ålder på 2,05 - och så länge jag känt honom med en glädje i utövandet som funnits där oberoende om det handlat om företagsmästerskap eller "riktiga" mästerskap). Hur som helst provocerar mig Lars Anell, den nya styrelseordföranden för Vetenskapsrådet, våldsamt när han citeras i tidningen Universitetsläraren:
"Det är som med höjdhopp, ingen nöjer sig med tanken på att bli bäst i distriktsmästerskapet. Det är självklart att vi ska försöka stärka svensk forskning av yppersta internationell klass, men det är också viktigt att se till att all forskning i Sverige är av hög kvalitet."
Jag instämmer till en del, forskning i Sverige ska hålla hög kvalitet (liksom undervisningen där jag tycker mig se att vi är på samma linje vad gäller vikten av bra lärare). Men det måste också finnas utrymme att göra fel och att pröva nya saker - som kanske visar sig inte vara så bra. Så som excellenta forskningsmiljöer betonas i olika sammanhang låter det som att det bara är detta som räknas, i strategidokument och verksamhetsplaner framhålls att man ska hålla internationell klass. Jag tror att det viktiga är att man möjliggör skapandet av stimulerande forskningsmiljöer där det fungerar att vara kreativ - och där man inte hela tiden kvantifierar framgångar och räknar antalet publikationer. Någonstans har jag läst att när man jämförde världsledande forskningsmiljöer så var det inte antalet högt rankade publikationer som skilde ut dem - utan hur man hanterade "misslyckade" experiment och negativa resultat. Dvs om man införlivade och drog lärdom av de resultat som inte blev som förväntat. Jag har däremot svårt att se att just viljan att vara världsledande leder någonstans. Och om man har roligt och gör någonting bra - så kanske det räcker med att vara bäst i DM. Inom sporten pratar man om det nödvändiga i breddidrott, för att få fram talanger men också av folkhälsoskäl. Betydligt fler idrottar och motionerar på lägre nivåer än de som gör det i internationella mästerskap. Inom forskningen finns det anledning att ha en bred och stabil bas i grundforskningen. Kanske är det det Lars Anell menar - men då är det inte bara OS och VM som räknas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar