tisdag 29 december 2009

2010 - köpstopp och systemkritik

2010 står för dörren. Det är dags att avge sitt nyårslöfte. Jag lovar att inte köpa några nya kläder, skor eller prylar under året som kommer. Detta för att visa för mig själv och min omgivning att man kan ha roligt (ännu roligare) utan överkonsumtion. Min syster har just genomfört ett sådant köpstopp tillsammans med tre barn och en prylkåt make och de verkar ha kul mest hela tiden.

Det var en kollega som utmanade mig att plocka upp stafettpinnen. Sedan dess har ytterligare ett antal anslutit sig via Facebook. Det är roligare om man är flera. Vill du vara med? Utmana din granne eller personliga bankrådgivare. (Om du behöver inspiration kan lyssna till min syster och systerdotter när de berättar om sitt köpstopp i detta inslag från Radio Skaraborg.)

Om jag sedan får önska mig något inför det politiska året 2010 bortom maktskifte och fontänbad i valnatten så är det att Miljöpartiet använder sin medvind till att smälla upp garderobsdörren på vid gavel och komma ut igen som det systemkritiska parti man måste vara. Det är dags att tala klarspråk: Den västerländska livsstilen är inte OK. Men jag kan sätta min platt-tv på att livet inte kommer bli ett dugg mindre spännande utan köttfrosseri och överkonsumtion.

fredag 25 december 2009

Förskolenämnden vill inte minska negativ påverkan från verksamheten på miljön!

I början på december deltog jag i mitt sista möte i förskolenämnden för denna gång, eftersom jag avsäger mig uppdraget till nästa kommunfullmäktige. Avsägelsen är pga tidsbrist, men man kan också känna sig lite uppgiven över den slumpvisa påverkan man åstadkommer i opposition.

Vid det senaste mötet bestämde sig nämnden (dvs den borgerliga majoriteten - vi andra reserverade oss) för att ta bort målet om att minska verksamhetens negativa påverkan på miljön ur den verksamhetsplan som beslutades så sent som i november. Detta gjordes med motivationen att vi har för många mål (kan jag instämma i) och vi har ju ändå målet "Alla barn utvecklar förståelse för sin egen delaktighet i naturens kretslopp". Det sistnämnda argumentet tyder på kompakt oförståelse för var olika mål ligger hierarkiskt. Målet om att barnen ska förstå något om sin roll i naturens kretslopp kan vara en del av målet att minska negativ miljöpåverkan från verksamheten, men fungerar inte som paraply åt det sistnämnda. I en tid när klimatfrågor så gott som dagligen varit på agendan väljer alltså den borgerliga majoriteten att aktivt plocka bort mål som siktar mot ett systematiskt arbete med miljöfrågor inklusive klimatrelaterade frågor. Tyvärr är det inte särskilt överraskande eftersom den politiska ledningen inte heller har förstått behovet av miljöledningssystem och därför inte sett till att förvaltningen har uppfyllt de åtaganden man haft om utveckling av detta, något som jag alltför ofta har haft anledning att återkomma till i protokollsanteckningar, reservationer och muntliga kommentarer vid sammanträdena.

Däremot antog nämnden till vår glädje vårt förslag om att i samband med byggande av ny förskola/skola i Glömsta ska man t ex undersöka möjligheten att satsa på sk passivhusteknik* (enkelt uttryckt innebär det att man bygger så att man i princip inte ska behöva tillföra energi för uppvärmning) och möjligheten av att införa en bilfri zon runt förskolan/skolan. Passivhustekniken har fångat även den borgerliga majoritetens intresse, men vad gäller bilfria zoner är det nog lite klenare ställt med viljan att genomdriva detta. Än så länge är man i ett relativt tidigt planeringsstadium så det ska bli spännande att så småningom se resultatet av våra påpekanden.

Ny representant för mp i förskolenämnden blir min bloggkollega här, Olof, vilket känns tryggt och bra! Av samma skäl som min avsägelse kommer förmodligen bloggandet ske ganska sporadiskt under en tid framöver. Dygnet har inte mer än 24 timmar.


*Se även Sweden Green Tech Building i Stockholm där Passivhuscentrum är med.

lördag 19 december 2009

Bryt ihop och kom igen, världen!

Världens ledare har kommit överens: Vi låter mänskligheten utplånas.

Så gick mina tankar imorse när jag vaknade till de dystra rapporterna från klimatmötet i Köpenhamn. I tre timmar har jag nu gått omkring med missmod och katastroftankar. Jag har tidigare sagt att ett misslyckat möte i Köpenhamn inte är det värsta som kan hända, så länge det inte framställs som en framgång. Men även om jag visste att en överenskommelse om nödvändiga åtgärder var helt osannolik kommer jag inte undan känslorna av oro, frustration och uppgivenhet.

Nu sätter jag mig vid tangentbordet för att försöka formulera mig tillbaka till trotsig optimism och framtidstro. Krisärmöjlighetkrisärmöjlighetkrisärmöjlighet, säger jag till mig själv. Jag begrundar Maria Wetterstrands artikel på DN Debatt och tänker att kanske, kanske, kanske, ger misslyckandet plats för nya idéer om hur man ska hitta framkomliga vägar. Inte ens den allra mest hycklande regeringschef kan nu ge sig på att försöka framställa sig som hjälte.

Kanske, kanske, kanske att Wetterstrands förslag om en allians av länder som vill gå före i klimatarbetet istället för att vänta in bromsklossarna visar på en möjlighet. På något sätt måste det bli synligt att det inte bara är kostsamt och besvärligt att ta farväl av fossilsamhället utan att omställningen också innebär fantastiska möjligheter för människor och företag. Jag föreställer mig att det är minst lika kul att tjäna pengar på ny solcellsteknik som på kolkraftverk. Att sitta på pendeln (eller i spårbilen!) med en god bok (eller en ond gratistidning) är trevligare än att grymta i bilköer. Och så vidare.

För att Wetterstrands idé ska fungera krävs det att det också blir politiskt lönsamt att stå upp för tuffa åtgärder för klimatet. Vi medborgare som vet att en omställning både är möjlig och nödvändig måste skrika högt. Dessutom måste vi belöna modiga politiker.

Jo. Jo. JO! Jag är optimist. Nu bryter vi ihop och kommer igen.

söndag 13 december 2009

Logisk rödgrön ledning

Den senaste tiden har den politiska debatten handlat om viktiga politiska frågor som berör människor på djupet. Det har handlat om människors behov av ekonomisk trygghet när de blir sjuka och - framför allt - om hur vi ska rädda mänskligheten från en analkande klimatkatastrof.

Att de rödgröna nu rycker åt sig en rejäl ledning enligt den senaste Sifo-mätningen känns därför logiskt. Ännu en gång visar det sig att innehållet i politiken inte är de borgligas bästa gren. De kan vinna framgångar så länge diskussionen kretsar om vem som ska samarbeta med vem, om vem som är den skickligaste statsministerkandidaten, om vem som borde avgå och vem som fått en ny kavaj. Men nu handlar det istället om människors livsvillkor och då är alliansen genast chanslös.

När jag betraktar opinionsläget med mina gröna ögon tycker jag förstås att det är särskilt logiskt att mitt eget parti är det som vinner allra störst framgångar för tillfället (även om S ökar mest i just Sifo-mätningen). I en tid när människor väntar sig ansvarsfulla och modiga politiker som tar de steg som krävs för att rädda världen från en klimatkollaps har vi en statsminister som ägnat de senaste veckorna åt att dra ner förväntningarna inför Köpenhamnsmötet istället för att ställa tuffa politiska krav. Allt för att kunna framställa sig själv som en vinnare i slutändan. Det är glädjande att konstatera att Reinfeldts klimatdefensiv tycks vinna föga respekt hos svenska folket. I förra veckans undersökning av partiernas trovärdighet i klimatfrågan var MP överlägset. Även bland borgliga väljare har de gröna klart störst trovärighet. Säkert är det en viktig förklaring till att MP nu vinner väljare från alla borgliga partier utom Kristdemokraterna, enligt SCB:s stora undersökning i veckan. En annan förklaring kan nog vara att de borgliga har övergett småföretagen - för vilka MP har en ambitiös och offensiv politik. Sammantaget innebär detta att det borde finnas goda möjligheter att göra ytterligare inbrytningar i den borgliga terrängen.

Om debatten fram till valet handlar om politikens innehåll så vinner vi, det är jag fullkomligt övertygad om. MEN. Starka krafter kommer göra allt för att styra fokus till saker som regeringsduglighet och statsministerkandidaternas skicklighet. Det finns bara en sak att göra: Gå ut på gatorna, på nätet och överallt där väljare finns. Och prata, tjata och skoja om det som verkligen betyder något, om hur vi kan värna och främja själva livet. Vi ses!

söndag 29 november 2009

Vad har regeringen emot högskoleutbildning?

Regeringen vill gärna framhäva att man bedriver en politik för kunskap och utbildning. Folkpartiet har en särskilt hög svansföring i dessa frågor och främställer sig gärna som akademikernas försvarare. Värnskatten - d.v.s. den extra skatt som människor med mycket höga inkomster betalar - brukar exempelvis beskrivas som en "straffskatt på utbildning".

Märkligt blir då Folkpartiets tysta medgivnade när regeringen nu genomför ännu en förändring som drabbar dem som studerat på högskola. Den sjukpenning man får ska hädanefter inte längre beräknas utifrån den inkomst man förväntas få framöver utan efter den inkomst man haft den senaste tiden. Följden blir att en arbetstagare som blir sjuk just efter en period av t.ex. studier eller arbetslöshet får en mycket låg ersättning. (Att man slår mot den som har varit arbetslös är förstås lika upprörande, men annat är knappast att vänta av regeringen, så det kommenterar jag inte närmare just nu.) Sedan tidigare har man ändrat regelerna i a-kassan så att den som blir arbetslöshet efter studier inte kan räkna med någon ersättning. Är detta tacken för den som satsar på utbildning TROTS att villkoren för den som pluggar är så knapra? Var är Jan Björklund när man faktiskt borde kunna ha nytta av honom?

Nej, jag tar tillbaka det där sista. Det är inte mer Jan Björklund det här landet behöver. Det som behövs är en ny regering som inte ser kunskap och utbildning som användbara floskler utan som grunden för en god samhällsutveckling. Och som bygger upp ett trygghetssystem där alla får plats.

lördag 28 november 2009

Mp bildar regering själv?

Att sverigedemokraterna i ekonomiskt dåliga tider går framåt är om man ser det i historiskt perspektiv inte så konstigt. Tråkigt och frustrerande, men tyvärr inte alldeles överraskande. Det ger utmaningar till partier som tydligt tar avstånd mot främlingsfientlighet att föra fram sin politik utan att låta sd bestämma agendan i diskussionerna.

Sverigedemokraternas opinionssiffror ger dock lite skakighet i den förstärkning av två politiska block som uppkom genom de borgerliga partiernas sammangående inför valet 2006. En av miljöpartiets paroller är ju (fritt ur minnet) "Höger eller vänster - vår väg är framåt!" Nu infösta i den rödgröna fållan, där jag förvisso själv känner mig mest hemma i synnerhet sedan centern och folkpartiet rört sig i riktningar som jag tycker är olyckliga, men med en politik som även har inslag av det som traditionellt betraktas som mer borgerliga idéer blir kanske flexibiliteten när valresultatet är klart om ett knappt år mindre.

I ljuset av de framgångar i opinionsmätningarna som miljöpartiet har tillsammans med det valsystem Sverige har och risken för att sd tar sig in i riksdagen har statsvetaren Olof Ruin på DN Debatt fört fram möjliga alternativ för regeringsbildning, där miljöpartiet presenteras som en nyckelaktör. Ett av alternativen är enligt Ruin att miljöpartiet tillåts att som ensamt parti bilda regering. Det är inte något särskilt eftersträvansvärt läge, eftersom man då blir beroende av hoppande majoriteter. Men det är ändå ett tecken på mp:s framgångar, vilket är glädjande i sig! Det allra bästa vore naturligtvis att det rödgröna blocket inte bara blir det största, utan helt enkelt får egen majoritet!

fredag 27 november 2009

Välkommen till mitt köksbord, Hägglund!

Det är några dagar sedan Hägglund gjorde sitt senaste utspel, den här gången på Aftonbladets debattsida. Jag har bloggat om några av de tidigare. Nu upprepar han begreppet verklighetens folk och att dess representanter återfinns vid köksborden och inte i några andra forum. På det sättet kan han genast diskvalificera alla andra synpunkter som ogiltiga; eftersom de inte förs fram från ett köksbord är de inte verkliga. Sådan tur då att mitt eget bloggande i allmänhet försiggår just från mitt köksbord! För eftersom Hägglund redan har definierat verklighetens folk som bland annat dem som är emot genusperspektiv i förskolan, som ställer sig oförstående till icke-föreställande konst och tycker att de teaterpjäser som ges är påhopp på folks sätt att leva (alltihop exempel ur Hägglunds famösa Almedalstal eller senare utspel) så är det troligt att han också kommer att få höra sådana synpunkter vid sina köksbordsmöten. Som man ropar får man svar, och har man redan definierat vad verklighetens folk ska tycka så säger det sig ju självt att tycker de något annat så hör de inte till verklighetens folk. (Se även Peter Anderssons (s) kommentar om Hägglunds köksbordsmöten och urvalsprinciper.)

Kanske är det bra att kd med Göran Hägglund i spetsen kommer ut som de mörkermän de är. Att vara emot att barn i förskolan ska slippa bli pålagda beteenden som är kopplade till kön kan likställas med dem som var emot rösträtt för kvinnor då det begav sig. Och jag utgår från att det är få personer som i dag menar att kvinnor inte bör ha rösträtt, även om det länge var en majoritet som ställde sig emot det. Att säga att folk ska få välja själva kan man ju alltid göra – men är det OK att göra det när den sammantagna helheten av dessa val trycker ned vissa grupper och cementerar strukturer som är ojämlika och ojämställda? Är det OK att göra det som politiker, som faktiskt inte bara ska representera sin egen väljarkrets utan i synnerhet om man sitter i regeringsställning se till hela folkets behov. Det låter som att Hägglund och hans anhängare tror, eller vill framställa det som, att den löst definierade kultureliten, där jag antar att jag själv räknas in pga mina åsikter i jämställdhets- och genusfrågor även om elit känns som ett avlägset begrepp för att definiera min egen person, vill att alla ska vara likadana. Det är tvärt om – vi vill att alla ska kunna få utvecklas efter sina individuella förutsättningar, något som jag inbillade mig var en ganska vedertagen liberal ståndpunkt, utan att hämmas av nattståndna strukturer som talar om att människor ska bete sig på vissa sätt pga sin biologiska könstillhörighet. För att kunna göra det krävs det dock att samhället bidrar till att undanröja dessa strukturer, i stället för att t ex genom vårdnadsbidrag och ett misstänkliggörande av förskolornas arbetssätt försöka befästa dem. Är Göran Hägglund beredd att göra det, eller fortsätter han att föra mörkermännens talan?!

lördag 21 november 2009

Migration är en självklarhet!

Ibland blir jag väldigt trött! Trött på att kommentera och förhålla mig till de högljudda röster som av diverse olika skäl talar emot invandring. För att bemöta några av alla dessa påståenden som far runt på bloggar, i kommentarer till artiklar osv reduceras ens eget tänkande lätt till att börja betrakta människor som siffror, grupper, inkomster, utgifter - och i värsta fall glöms individerna bakom statistiken bort. För det viktiga är ju att det hela tiden är människor vi talar om, människor som vi förhåller oss till. Jag tycker inte om hur man klumpar ihop och separerar människor i vi och de, hur man generaliserar alla människor från länder där islam är dominerande religion till muslimer (läs även Torbjörn Elensky i DN för någon vecka sedan) - jag skulle själv inte alls gilla att bli inkategoriserad i gruppen "kristna" bara för att jag råkar vara från Sverige.

Diskussionen om själva invandringens vara eller inte vara är för mig tämligen ointressant. Min utgångspunkt är att folk migrerar, man gör det av olika skäl, det är viktigt att Sverige är med och tar emot människor som söker asyl, men det finns också massor av andra skäl för att flytta till Sverige. Däremot är jag ganska kritisk till hur den sk integrationspolitiken fungerar, och hur man hanterar asylärenden. Oavsett hur många människor som kommer från andra länder till Sverige är det viktigaste för mig att de får ett vettigt mottagande, att man får stöd att komma in i samhället. Men det stödet måste utgå från individernas behov. Personer som migrerar till Sverige är naturligtvis en ytterligt heterogen samling. Det som funkar för vissa funkar förmodligen inte för andra. Maciej Zaremba tog i mars upp en mängd absurditeter i hur svenska myndigheter hanterar ankommande personer i en artikelserie i DN (första delen här). Att man placerar personer som inte kan läsa och skriva tillsammans med akademiker på samma svenskakurser, att handläggare inte känner till eller kanske ignorerar (eftersom det finns ekonomiska incitament till att ignorera) att det på vissa platser finns yrkesinriktade språkkurser med flera faktorer som gör att det tar längre tid för personer att komma ut i arbetslivet även inom yrken där det råder brist i Sverige.

Zaremba tar också upp hur rädslan för att framstå som rasistisk gör att man inte vågar diskutera problem och svårigheter med integrationspolitiken, vilket i sin tur innebär att sverigedemokraterna får monopol på dessa frågor. Det här är något som även Elensky vidrör: att sverigedemokraterna tillåts definiera problemet (ungefär att det är för många invandrare i Sverige och att vi tar emot för många invandrare) och media och politiker sedan förhåller sig till denna problemdefinition. I stället är det som behövs att partier som inte har en främlingsfientligt inriktad problemdefinition i bagaget aktivt sätter agendan. Jag tror i det sammanhanget inte särskilt mycket på Björklunds och hans folkpartis utspel om svenskakrav och liknande, utan mer på att det gäller att förbättra möjligheterna att lära sig svenska, att komma in i samhället osv. Vilket om så bara hälften av det Zaremba beskriver i sin artikelserie stämmer verkar vara högst tveksamt att det görs för närvarande.

Därför känns det oerhört positivt att i dagens DN läsa om hur Övertorneå tar emot ensamkommande flyktingbarn (en artikel som jag dock inte lyckas hitta på DN.se utan bara i papperstidningen). I Övertorneå är inställningen att barnen berikar kommunen. Dessutom ser man att de skapar arbetstillfällen. Här tar också föreningslivet kontakt med barnen/ ungdomarna för att locka in dem i sina verksamheter, vilket bör vara en nyckel till att få kontaktytor med den nya omgivningen. Den sortens positiva exempel är viktiga att lyfta fram och det återspeglar Elenskys beskrivning av ett land som sedan århundraden har varit nyfiket och berett att lära av andra, och som präglas av tolerans. Övertorneås kommunalråd Linda Ylivainio lägger även till historiens påverkan för invånarnas förståelse för människor som söker skydd eftersom de under kriget fick ta emot flyende från den finska sidan på andra sidan älven. Är det inte här det ligger - i att se möjligheterna och att verka för de mänskliga mötena?

måndag 16 november 2009

Vårdnadsbidrag hotar barns språkutveckling

Vårdnadsbidraget är inte bara problematiskt ur jämställdhetssynpunkt. Det är dessutom ett hot mot flerspråkiga barns språkutveckling.

Rapport berättade i ett inslag igår kväll (som jag tyvärr inte hittar någon länk till, men som SvD skrivit om tidigare) om att familjer med invandrarbakgrund i betydligt högre utsträckning än helsvenska familjer väljer att hålla barnen hemma med hjälp av vårdnadsbidrag. Det är lätt att tänka att skillnaden bottnar i olika syn på vad som är bäst för barnen, men som en förskolechef påpekar i tv-inlsaget kan ekonomi vara en minst lika viktig faktor. Att familjerna i svenneglesa Tensta ofta väljer vårdnadsbidrag före förskola kan vara en konsekvens av att många som saknar egen försörjning på så sätt kan dryga ut en mycket mager hushållskassa.

Det är upp till var och en att välja själv, menar Kristdemokraterna med Göran Hägglund i spetsen. Men jag undrar om Hägglund - som i andra sammanhang påstår att han utgår från barnens perspektiv - då också är beredd att stå för de konsekvenser vårdnadsbidraget kan få för barn som får vänta på att lära sig svenska? Och vad säger hans kollega Björklund som påstår att han bedriver en politik med fokus på kunskap?

Språkforskningen visar på betydelsen av att möta ett språk före tre års ålder (se t.ex. boken Flerspråkighet i förskolan). Den som har ett annat (eller flera andra) modersmål än svenska och tidigt börjar på förskola kan utveckla s.k. "simultan flerspråkighet", d.v.s modersmålet och svenskan utvecklas parallellt. Särskilt viktig för språkutvecklingen är perioden mellan 18 och 36 månader. Barn som under denna tid får gå i en förskola av hög kvalitet, där de får utveckla såväl svenskan som sitt modersmål, får en bra grund för att uppnå flerspråkighet på en hög nivå. Då får de samtidigt goda förutsättningar att utveckla sin förmåga till kunskapsinhämtning, problemlösning, empati och allt annat som underlättas av flerspråkighet på en hög nivå.

Vill Hägglund förvägra barn detta? frågar sig en pedagog i den av Hägglund så omhuldade verkligheten.

söndag 15 november 2009

Mer än en miljard hungrar

DN skriver om den förestående "hungerkonferensen" i Rom, där man ska försöka hitta sätt att stoppa det ökande antalet (över en miljard) som hungrar. Olivier de Schutter, matrapportör för FN, underkänner både resonemang om att det räcker med att producera mer mat eller att frihandelsavtal skulle räcka till för att avhjälpa problemen. Han säger i DN-artikeln

- Problemet är inte att det produceras för lite mat, det handlar i stället om social orättvisa.

Med den njugghet som finns från bland annat Sverige om att aktivt minska vår egen påverkan på klimatutsläppen och i stället kräva att utvecklingsländerna ska ta sitt ansvar och hålla nere sina utsläpp trots att utsläppen per person i Sverige vida överstiger dem per person i de flesta utvecklingsländer undrar jag hur det ser ut vad gäller solidariteten på matområdet. Är vi beredda att fatta beslut som gynnar oss själva mindre, eller som till och med missgynnar oss, om det ökar möjligheterna att få bukt med den ökande hungern i världen?

lördag 7 november 2009

Utnyttja din ställning, Wetterstrand!

Allt fler faller pladask för Maria Wetterstrands skarpsinne och glasklara kommunikation. I DN/Synovates förtroendemätning får hon endast spö av den statsminsiter som just nu badar i massmedial beundran för sina resor i den stora världen utan att störas med kritiska frågor.

Wetterstrand når ut allt bredare och inger, till skillnad från Mona Sahlin, respekt djupt in i borgliga led. Jag vill till och med minnas att jag läst långa hyllningar till henne på borgliga ledarsidor (även om jag just nu inte hittar någon länk och därför undrar om jag drömt). (Fast vid närmare eftertanke tror jag inte att jag drömt utan att borgligheten insett hur hopplöst det är att försöka besegra Wetterstrand genom strid och att de istället försöker krama ihjäl henne och låtsas som om de är överens med henne.)

Min stora önskan är nu att Maria Wetterstrand uttnyttjar sin ställning som svensk politiks enda självlysande stjärna för att vässa miljöpartiet, inte minst på klimatområdet. Vi behöver inte längre vara så rädda för att väljarna ska fly, så fort vi antyder att omställningen till ett hållbart samhälle kräver förändringar i våra liv. Aldrig förr har så många varit beredda att lyssna på vad ett språkrör har att säga, aldrig förr har vårt parti haft ett så starkt stöd i opinionen och aldrig förr har medvetenheten om miljöfrågor varit så stor i samhället.

Då kan vi med gott självförtroende tala klarspråk. Då kan vi med tydlig stämma tala om att vår konsumtion måste minska. Då behöver vi inte hymla om att vi behöver dra ner på vårt köttätande.

Detta innebär inte att vi ska leverera vare sig moralistiska pekpinnar eller nattsvarta domedagsprofetior. Tvärtom. Budskapet är mycket positivt: I ett hållbart samhälle kommer vi att må bättre och ha det trevligare! Vi kommer inte att ha lika många nyinköpta plagg i garderoben och lika mycket splirrans hemelektronik i vardagsrummet, men vi kommer ha mer tid för både oss själva och varandra. Vi kommer inte ha frysen lika välfylld med kött, men vår hälsa kan bli bättre och det kött vi äter kommer smaka bättre.

Att ta tillfälle i akt att vässa den egna politiken är att ta konsekvensen av partiets linje som säger att politiken ska utformas utifrån kunskap. Klimatforskarna har under den senaste tiden presenterat allt mer alarmerande rapporter om tillståndet för planeten. Om inte den gröna rörelsen lyssnar lär inte någon annan göra det heller.

måndag 2 november 2009

Ta Huddinges skolor ur bottenträsket!

I förra veckan presenterade Föräldraalliansen sin jämförelse av kvaliteten på skolorna i landets kommuner. För Huddinges del är det ingen munter läsning. Efter att ha vägt samman bl.a. SALSA-värde (betygsresultat med hänsyn tagen till socioekonomiska förhållanden), andel behöriga pedagoger och storlek på fritidshemmens barngrupper rankar man Huddinge på 197:e plats av Sveriges 290 kommuner.

Den här typen av jämförelser är förstås alltid svåra att värdera. Vilka faktorer som är de mest relevanta är inte självklart. Men jag tycker absolut det finns skäl för Huddinges medborgare att ta Föräldraalliansens rapport på allvar. Särskilt som den bekräftar bilden från andra jämförelser, exempelvis tidningen Fokus kartläggning i somras, som jag refererat till i ett tidigare inlägg. Där framgår inte bara att resultaten är svaga utan också att anslagen som skolorna har att röra sig med liksom lärartätheten ligger långt under genomsnittet.

Efter att ha låtit siffernörden i mig gå lös på Skolverkets betygsstatistik någon timme, slås jag inte minst över de stora klyftorna mellan Huddinges olika skolor. Medan 96 procent av Edboskolans elever 2008 gick ut år 9 med behörighet för gymnasiet, lyckades endast 58 procent av Vårbyskolan med samma sak. Det är förstås lätt att säga att förutsättningarna för Edboskolan som ligger i ett Kalles kaviar-svenskt medelklassområde är helt annorlunda än för Vårbyskolan där flertalet elever har utländsk bakgrund och där föräldrarnas utbildningsnivå generellt är lägre. Men det håller inte att enbart luta sig mot detta faktum. Varför klarade i så fall nästan 75 procent av de elever på Skogåsskolan som har utländsk bakgrund gymnasiebehörigheten?

Med all respekt för att det kan finnas hundratals yttre faktorer (däribland vistelsetid i Sverige och föräldrars utbildningsnivå) som kan erbjuda delförklaringar till skillanderna mellan skolorna så måste Huddinges politiker ge de skolor som lyckas dåligt uppdraget att ta reda på vad de behöver för att ge eleverna tillräckliga kunskaper och resurserna som krävs för att genomföra det. Vad är det t.ex. som gör att matte är det kärnämne där det är störst skillnad i måluppfyllelse mellan helsvenska elever och elever med invandrarbakgrund? Behöver lärarna kompetensutveckling för att kunna handleda elever som skolats i vitt skilda sätt att tänka matematiskt? Skulle eleverna vinna på att få matematikundervisning på sina modersmål? Vad krävs i så fall för att ordna detta? Vilka frågor man ställer och vilka svar man ger kommer naturligtvis skilja sig åt från skola till skola. Min poäng är att skolorna inte ska kunna gömma sig bakom "svåra förutsättningar" och att man ska få de resurser som krävs för att utvecklas.

Här finns inte bara en valvinnande politisk fråga att ta sig an. Bakom procentsatser och rankingpoäng finns unga människor med en framtid att värna.

lördag 31 oktober 2009

Rätt håll, sossarna!

Heder åt de socialdemokratiska kongressombuden som inte nöjde sig med partiledningens förslag om endast en ytterligare pappamånad, utan beslutade att ta ett steg till i riktning mot en rättvis föräldraförsäkring. Det är förvisso lite oklart hur stort steg man verkligen tog, då man i sann socialdemokratisk vägra-sätta-ner-foten-anda inte preciserar antalet månader. Hur som helst borde i alla fall miljöpartiet nu ha större möjligheter att förhandla med S om en föräldraförsäkring som tar bättre hänsyn till mäns, kvinnors och inte minst barns rättigheter.

Jag är kanske allt för fjärmad från verklighetens folk, men jag kan inte för mitt liv begripa hur en reform där alla är vinnare (såvida man hittar konstruktioner som tar hänsyn till att det finns fler familjekonstallationer än kärnfamiljen) kan vara så kontroversiell. Barns rätt till alla sina föräldrar, kvinnors rätt till rättvis löneutveckling och rättvis pension och inte minst mäns rätt att vara pappor på riktigt - ska det vara så svårt att slåss för?

fredag 30 oktober 2009

Mp vågar!

Om man nu vill minska på utsläpp av sk växthusgaser, om man vill att fler ska åka kollektivt eller cykla för att minska trängseln på vägarna, om man vill att mer fraktgods ska åka tåg i stället för lastbil - varför råprioriterar man då inte kollektivtrafik och cykelvänliga åtgärder utan fortsätter att bygga vägar till enorma kostnader och accepterar att vi har en av världens törstigaste bilparker?! Förmodligen för att man inte vågar göra prioriteringen - av människor gentemot bilar, av kvinnor (högre andel kollektivresenärer) gentemot män (i högre grad bilburna) och av barn gentemot vuxna. För övriga partier som till exempel vill ha Förbifart Stockholm är miljömässigheten än så länge till största delen retorik. Miljöpartiet har förslagen, vilket SvD skriver om - och miljöpartiet vågar prioritera!

onsdag 28 oktober 2009

Dags att städa, Reinfeldt

Fredrik Reinfeldt behöver sopa rent framför egen dörr. Där har nämligen Greenpeace dumpat 18 ton kol för att påminna statsministern om att statliga Vattenfall varje år släpper ut 100 miljoner ton koldioxid - mer än hela Sverige.

Imorgon åker Reinfeldt återigen till Bryssel med amitionen att framstå som en statsman som tar täten i arbetet med att få fram ett klimatavtal i Köpenhamn. Som svensk börjar det kännas ganska pinsamt när statsministern flänger runt världen och håller uppfordrande tal samtidigt som han konsekvent vägrar att ta tag i klimatfrågan på hemmaplan. Där är det tvärtom fritt fram för nya monster-motorvägar och miljardinvesteringar i tyska kolkraftverk.

tisdag 27 oktober 2009

Lika rätt till familjerådgivning?

Ulf Kristersson (m) uttalar sig i dagens DN om familjerådgivning i Stockholms kommun. Stockholm nästan fördubblar taxan (från 250 kronor till 450 kronor per samtal) för familjerådgivning som kommunen är skyldig att tillhandahålla. Kristersson säger i DN att det är för att "minska efterfrågan" - utan att problematisera vilka grupper denna efterfrågeminskning slår mot, eller konsekvenser av detta. Familjrådgivare uttrycker dock en oro över att låginkomsttagare drabbas av detta. Välbeställda har som vanligt råd att köpa sig tjänsten.

Kristersson gör också klart att familjerådgivningen inte är någon priortierad uppgift. I DN säger han
Om jag ställer familjerådgivning mot hemlöshet och barn som blir slagna, så tycker jag inte att den är den mest angelägna uppgiften vi har.

Han verkar inte reflektera över eventuella samband mellan hemlöshet, barnaga och tillgång till familjerådgivning i ett tidigt skede. Hur många fall har man förebyggt genom familjerådgivning? Detta är sannolikt svårt att svara på, eftersom det blir hypotetiska siffror. Men klart är att nutida familjers ansträngningar att få vardagen att gå ihop med familjeliv, yrkesverksamhet och en alltmer inrutad fritid med schemalagda aktiviteter för snart sagt alla familjemedlemmar oavsett ålder leder till stora påfrestningar på familjerna. Finns möjlighet till familjrådgivning kan man söka stöd innan problemen eskalerar - om inte finns det rimligen en risk att barn far illa i familjer som inte tycker de har råd med familjerådgivning.

Åsa Eriksson (s) kom under en Stockholmsvistelse i samspråk med en Situation Stockholm-försäljare. Många hemlösa vittnar om ett vardagligt liv som av några ganska triviala orsaker går över styr. Och, som i fallet med mannen som Åsa pratade med - om svårigheterna med att ta sig tillbaka in i samhället. Det är inte säkert att familjerådgivning hade hjälpt just honom - men nog finns det skäl att anta att det finns en samhällsekonomisk vinst i att erbjuda stöd till familjer till rimliga priser i preventivt syfte, för att minska sociala och ekonomiska kostnader, för att minska riskerna för att barn och vuxna rasar nedför branter som sedan blir betydligt svårare (och dyrare!) att ta sig uppför, för både samhället och individerna. Men har man som främsta mål att sänka skatterna - oavsett vad resultatet blir för välfärdssystem och medborgare - ter sig förmodligen familjerådgivning som en fullständigt onödig utgiftspost.

När de borgerliga pratar skattesänkningar talar man sällan om konsekvenserna av minskade skatteintäkter. Precis som Peter Andersson (s) skriver, med koppling till de rödgrönas debattartikel i SvD, är det viktigt att visa varför man vill höja skatter i de områden där det är aktuellt (t ex i Stockholm som debattartikeln handlar om). Stockholms rödgröna skriver att de vill återställa skatten till nivån 2006 för att få utrymme att satsa bl a på utveckling av förskola och skola, på miljöarbete och på äldreomsorg. Kanske ges även utrymme för överkomliga priser för familjerådgivning inom satsningarna på välfärd. För ett hållbart samhälle är även den sociala hållbarheten en viktig del.

söndag 25 oktober 2009

Politik för en humanare värld!

Hemkommen från mp:s kommun- och landstingsdagar med en del goda exempel på att världen, faktiskt, bit för bit kanske är på väg att byta riktning mot en lite mer miljövänlig och human inställning. När man får exempel från t ex Lund och Växjö kommuner på hur planering med cyklister och fotgängare i centrum i stället för bilar föder framgångar både vad gäller koldioxidutsläpp, hälsoeffekter och säkrare trafikmiljöer växer förhoppningarna inför framtiden. Visserligen utan att glömma de alldeles för många exempel som finns på att det riktningsbytet kräver större svängradie än att gira med ett riktigt stort lastfartyg, och därmed är ganska trögrörligt och långsamt (t ex Förbifart Stockholm som man vill plöja ner åtminstone 27 MILJARDER kronor i, en näst intill obegriplig summa pengar - och i mindre skala i Huddinge Södertörnsleden i stället för Spårväg Syd). Exempel som visar på svårigheten i att tänka nytt, tänka fritt och att faktiskt hålla fast vid de målsättningar man säger sig ha och inte bara köra på i motsatt riktning än målet för att tankens hjulspår är så djupa att man inte klarar att ta sig ur dem. Men trots allt - mp:s politik vinner gehör i Sverige: moderaterna snor vårt förslag om "skolkökslyft", vilket mp:s riksdagsledamot Gunvor G Ericson skriver om på sin blogg (varsågoda, vi delar så gärna med oss - hoppas bara det blir mer än retorik), både borgerliga partier och de på vänsterkanten vill med Peter Erikssons ord tidigare i dag dansa med just mp (se t ex Aftonbladet) och i en tid när många partier minskar i medlemsantal ökar vi! Det är fortfarande långt kvar till valet, men man kan inte annat än se framåt med viss tillförsikt och, inte minst, glädje.

Miljöpartiet växer!

Miljöpartiets kommun- och landstingsdagar i Örebro. Bejublat tal av Maria Wetterstrand, vilket både SvD och DN skriver om. Och tydligt besked om att mp inte kommer att stötta någon regering som gör sig beroende av sverigedemokraternas stöd. Men med egen majoritet för det rödgröna blocket behövs inte heller det! Massor av intressanta parallella seminarier om viktiga frågor - man önskar att man kunde dela sig i åtminstone en tre-fyra personer. Under lördagseftermiddagen diskuterades t ex förutsättningar och problem för en hållbar stadsutveckling. Ett av de största problemen är naturligtvis bilåkandet genom att det bygger barriärer i både urbana och rurala landskap, bidrar till en utglesning och smutsar ner - och inte minst att i stort sett all planering under så lång tid har skett med utgångspunkt i detta trafikslag. Den presenterande arkitekten och professorn i tillämpad samhällsplanering, Erland Ullstad, poängterade att planering så att fotgängare ska få tillräckligt utrymme är nyckeln till ett bra resultat och illustrerade med många intressanta exempel från bland annat Växjö där han varit verksam som stadsarkitekt. Det innebär att man måste börja i den andra änden mot vad man ofta gör: vad behöver fotgängarna för utrymme? Inte vad behöver bilarna, för att sedan se om det finns någon plats kvar för fotgängarna. Det visste vi ju kanske redan - men nu har vi stöd även från samhällsplanerarna!

fredag 16 oktober 2009

Dole drog tillbaka stämningen

Det är ytterst glädjande att Dole har dragit tillbaka stämningen mot filmen "Bananas!*" (se t ex DN). Uppmuntrande också att se den stora uppslutningen av företrädare för samtliga riksdagspartier, konsumenter, livsmedelsföretag etc. Det som skaver en aning är att uppslutningen beror på hotet mot svensk yttrandefrihet - jag undrar när man ska se motsvarande uppslutning för förbättrade villkor för producenter av mat och varor i fattiga delar av världen, det som faktiskt är filmens tema såvitt jag har förstått. För att rikare delar av världen ska ta ansvaret och minska sina växthusgasutsläpp i stället för att så långt möjligt vältra över detta på fattigare länder. För att resurser överhuvudtaget ska fördelas mer rättvist på ett globalt plan. DN skriver om att antalet hungrande i världen ökar. Som akut orsak anges den ekonomiska krisen, men den underliggande orsaken anses vara bristande satsningar på jordbruksutveckling. Jag skulle vilja veta hur stor del som kan kopplas till konflikter/krig och dåligt politiskt ledarskap på såväl internationell som nationell nivå. När ser vi samma kraftsamling mot hunger och omänskliga levnadsvillkor som för en svensk filmares yttrandefrihet? En liten början är att skriva på uppropet för en fristad för apatiska flyktingbarn och deras familjer - gör det!

torsdag 15 oktober 2009

Invandring ger varken stora positiva eller stora negativa effekter i offentlig ekonomi

DN debatt presenteras i dag en rapport om huruvida det finns offentligt finansiella argument för invandring. Därför (förmodar jag) är rubriken "Arbetskraftsinvandring hjälper inte offentlig sektor". Det grundar man på att den ekonomiska vinsten vid positiv effekt av invandring ändå inte beräknas bli större än 1 procent av BNP. Tyvärr gör rubriksättningen att rapportens andra slutsats, presenterad i slutet av debattartikeln, helt kommer i skymundan, nämligen att invandringen inte heller innebär någon stor ekonomisk belastning.
Om vi i den framtidsinriktade kalkylen för Sverige i stället antar att sysselsättnings-graden i befolkningstillskottet blir densamma som för utrikes födda boende i Sverige i dag, blir de negativa årliga effekterna mindre än 1 procent av BNP.

Eventuella negativa ekonomiska effekter för offentlig sektor är alltså lika försumbara som eventuella positiva. Artikeln lägger också in en brasklapp att även om det inte finns finansiella argument för invandring kan det finnas skyddsargument samt argument för invandring av specialister. Med den mycket instrumentella synen glöms argument för invandring som anknytning eller familjebildning, en fri arbetsmarknad, utbildning och så vidare bort. Bloggen Vi i Sverige har också kommenterat rapporten och konstaterar just att eftersom ekonomin inte är någon avgörande faktor är
Det viktiga /.../ istället att människor fritt kan välja att bilda familj med vem de vill, välja att arbeta var de vill och söka skydd från krig och förföljelse.

Något som borde vara självklart. Det som oroar är alla de hatiska kommentarer som frodas bl a på nämnda blogg. Jag kan inte låta bli att reflektera över en kommentar som ofta återkommer i olika varianter i sådana här sammanhang - den om att eftersom Sverige är så uselt/har en så usel befolkning/för en så usel politik tänker kommentatorn - utvandra! Hur kommer det sig att man tar rätten att invandra till något annat land för given när man absolut inte vill ha in människor från andra länder i det egna?

I SvD uppmärksammar man i stället FN:s rapport om migration, där det konstateras att migration är positivt för mänsklig utveckling:

Rapporten visar att migration kan öka den mänskliga utvecklingen både för dem som flyttar och i destinationsländerna samt för dem som stannar kvar på hemmaplan, säger Helen Clark, UNDP:s högsta chef.


Bland annat poängteras ökad inskrivning i skola och minskad barnadödlighet för dem som migrerar från utvecklingsland till industriland (vilket dock utgör endast 30% av migranterna). För destinationsländerna nämns ökat antal arbetstillfällen utan att lokalbefolkningen trängs ut från arbetsmarknaden och en viktig faktor för dem som stannat kvar är de pengaöverföringar som utflyttade släktingar gör till de kvarvarande.

Tyvärr märks det i kommentarerna till DN-artikeln att Hägglunds utspel om en vänster/ kulturelit inte bara har gått hem hos sverigedemokraternas ledare Åkesson (se Expressen, även kommenterat av Peter Andersson), utan också hos andra personer som är kritiska till invandring. Det riskerar dock att slå tillbaka mot Hägglund eftersom han inte själv ser problemet med att hävda att en kulturelit inte kan företräda folket samtidigt som han försöker lansera sig själv som företrädare för detta folk. Jag har tidigare varit inne på att det inte är så säkert att "folket" i stället accepterar att företrädas av en person som är del av Sveriges absolut högsta politiska elit. Det finns risk att Hägglunds och kristdemokraternas upprepade utspel spelar sverigedemokraterna i händerna mer än det gagnar dem själva. För jag antar att det bland kd:s väljare finns många som inte instämmer i den bild som Hägglund tecknar. I Expressen kommenterar t ex Wijkman, tidigare kd:s representant i EU-parlamentet och framstående miljöpolitiker, att han inte känner igen sig i Hägglunds beskrivning. Och de som instämmer kanske ser sd som ett bättre alternativ? Det är ett högt spel han spelar i sin balansgång på spärrlinjen, Hägglund. Man bör också behålla i minnet att det är små grupper som stödjer den intoleranta ideologi som sd står för, även om de är högljudda.

Slutligen, för att förekomma: vill du bara ge en hatisk kommentar så kan du bespara dig besväret - dessa rensas bort. Kommentarer i sak och hållna i resonabel ton välkomnas.

onsdag 14 oktober 2009

Något om kvotering

Kvotering är på tapeten igen i bl a en debattartikel i DN. Den här gången handlar det om kvotering till utbildningar. Och den här gången är det mest män som kvoterats in för att minska obalansen mellan könen. Det har resulterat i att Centrum för Rättvisa anmäler Diskrimineringsombudsmannen samt stämmer Lunds universitet för 30 kvinnors räkning.

Ofta när kvotering annars förekommer i media handlar det om kvotering av kvinnor till poster som nästan enbart besätts av och med män. Jag tycker inte att kvotering är alldeles oproblematiskt - men tills jag har sett något realistiskt och övertygande sätt att komma till rätta med skillnader där representanter för ett kön uppenbart särbehandlas positivt tycker jag att kvotering kan fylla en funktion. Vad gäller det aktuella fallet med kvotering av män till bl a psykologutbildningar är jag kanske inte lika övertygad att kvinnor har särbehandlats positivt och att män behöver kvoteras in av den orsaken - men jag tycker ändå att det finns anledning att på utbildningar, arbetsplatser och i andra sammanhang arbeta för en mångfald av bakgrunder inklusive hyfsad representation av personer av olika kön. Och så länge meriter och kompetens håller samma standard kan jag leva med kvotering, även om det innebär att jag själv någon gång blir bort- eller inkvoterad. För det gäller ju att inse att det som är positivt i ett större sammanhang faktiskt kan drabba en själv negativt - vill man ha den positiva utvecklingen får man alltså vara beredd att ta konsekvenserna. Fast då ska förstås kvotering införas till bolagsstyrelser m fl ställen där kvinnor är negativt särbehandlade/underrepresenterade - inte bara i sammanhang där män är underrepresenterade.

Behövs tillväxt?

DN essä innehåller i dag en text av Christer Sanne. Den bygger på en brittisk rapport som dels ifrågsätter idén om att tillväxten hela tiden måste öka, dels visar på alternativa sätt att organisera samhälle och ekonomi (utan att fördenskull lämna det marknadsekonomiska systemet). Utgångspunkten är att vi nu
lever i tron att konsumtionen behövs för jobben och jobben behövs för att vi inte ska hamna i ett ekonomiskt och socialt kaos. Det är dilemmat: ekonomisk tillväxt är nödvändig men den är ekologiskt omöjlig. De fattiga länderna behöver materiell tillväxt men vi i väst som lever på ”öar av överflöd i ett hav av fattigdom” måste finna andra utvägar.
Rapporten visar på dessa utvägar - och Sanne poängterar det jag själv har varit inne på tidigare (även i kommentar till Peter Anderssons inlägg): det finns massor av ekonomer, men på det sätt ekonomutbildningarna är uppbyggda så fostras bara nya ekonomer som ser systemet på samma sätt. Alternativa ekonomiska teorier har i alla fall hittills haft ytterst begränsat utrymme inom dessa utbildningar. Och ser man det ekonomiska systemet som givet blir motståndet mot att ifrågasätta det betydligt större - i stället undersöker man villkor inom dessa givna förhållanden.

I slutet av essän kommer frågan upp hur vi ska nå fram. Även här pekar Sanne på en av mina käpphästar (som jag dock inte har bloggat om hittills) - inrättandet av Marknaden som något av en gudom. Det är inte sällan politiker gömmer sig bakom argument i stil med "nej, så kan vi inte göra för det skulle Marknaden inte gilla". Som om Marknaden skulle vara ett väsen, inte ett (av flera) redskap för att skapa det samhälle vi vill ha. Sanne skriver att
Den kritiska frågan är hur övergången till en hållbar ekonomi ska bli möjlig. Jackson kan kallas en statskramare som nästan tycks blunda för vad många skulle se som det största hindret: inte att vi lever i en kapitalistisk värld – marknadsekonomin skulle bestå i allt väsentligt – men att denna värld är fylld av mäktiga företag som ofta bundit upp politikerna.
Ett större politiskt ansvarstagande, alltså, för vilka förutsättningar och spelregler vårt samhälle ska rätta sig efter för att vi ska nå den ekologiska, ekonomiska och sociala hållbarhet vi nu i drygt 15 år har sagt oss sträva efter, men som vi ständigt motverkar genom de beslut vi fattar, på politisk såväl som på personlig nivå.

måndag 12 oktober 2009

Är Hägglund anarkist?

Egentligen borde man inte bry sig. Hägglund har vevat samma visa två varv och är nu inne på det tredje (minst!), vilket rapporteras i DN. Som en raspig grammofonskiva som hakat upp sig går han på om att politiken inte ska lägga sig i hur vanligt folk lever. Det får mig fortfarande att undra över hur han definierar ord som vanlig och - inte minst - politik. För vad är politik om inte att bestämma hur resurser ska fördelas, var satsningar respektive nedskärningar ska göras, vilka beteenden som ska uppmuntras och vilka som ska motverkas genom olika former av morötter och piskor. Och vilka påverkas av resultatet? Jo, vanligt folk.

Abdikerar Hägglund härmed från hela uppdraget som politiker? Bevittnar vi i själva verket en ministers något långdragna avskedstagande? Det kanske i själva verket är så att Hägglund är anarkist? Löper Hägglund linan ut i sitt resonemang måste det i alla fall betyda att motstånd mot samkönade äktenskap och införande av religiös indoktrination av skolelever genom skrivningar om att man ska arbeta efter kristna värderingar i svensk skola (Alf Svenssons bidrag under sin tid i maktposition) är ett minne blott. Liksom många andra av de värderingsfrågor som kristdemokraterna brukar förknippas med. Det är ingen dålig nyhet!

Det obehagliga i sammanhanget är naturligtvis flirten med populismen och vittnesbörden om den intolerans som finns i kristdemokraterna. Samt polariseringen av hela det svenska folket i en vanlig del mot en misstänkliggjord elit av - ja vadå? Människor med från Hägglund avvikande läggning vad gäller sexualitet, genustänkande, kultursmak och åsikter om vad man bör tala om vid ett köksbord. Det är också intressant att det som Hägglund kritiserar, raljerandet om andra människors liv och åsikter och pekpinnarna om hur man ska leva, görs i ännu högre grad av honom själv. Men då är det rättfärdigat genom att han definierar målet för kritiken som en elit, och av talet om att så här lever vanliga människor, och de ska leva som Hägglund själv, minsann!

Några andra som kommenterat: Johan Westerholm och Linus Hellman

söndag 11 oktober 2009

Mer kaninföda!

Inför morgonkvällens kommunfullmäktige där miljöpartiets motion om en köttfri dag i veckan i skolor och förskolor kommer upp är det intressant att reflektera över de borgerligas panikslagna rädsla för något sådant. De borgerliga är rädda för att barnen/eleverna ska gå hungriga och för att tvinga barnen till att äta vegetariskt. Att tvinga barn som inte är renodlade vegetarianer att i stort sett varje dag äta kött verkar inte vara något problem...

Vad gäller rädslan för att barnen ska gå hungriga är det långt ifrån alla människor i världen som äter kött ens vid en måltid varje dag. I det landsbygdsområde i Usambarabergen i Tanzania där jag har haft förmånen att arbeta är kött ofta något man äter till fest. Proteinkälla till vardags är t ex bönor. Samtidigt arbetar man i ett lågteknologiskt jordbruk, där marken bereds med hacka och skörden bärs hem i säckar och korgar från fälten (och vidare till marknaden när det gäller avsalugrödor). Även ved och vatten till matlagning bärs långa sträckor i brant terräng. Avstånd på 5 km mellan hem och åker är ingenting ovanligt. Kvinnorna på bilden bär korgar med tomater som ska säljas på marknaden (kvinnorna har accepterat att bilden används för publicering). Nu är det inte så att människorna i detta område alltid äter sig mätta, men det har ofta mindre att göra med tillgången till kött än tillgången till mat överhuvudtaget. Att äta mindre mat än vad man behöver är inget att eftersträva, men vi är verkligen bortskämda om vi i Sverige inte är beredda att vid ett mål i veckan byta ut köttet mot vegetariska proteiner. Därför är det lite olyckligt att förvaltningen vidhåller att detta redan är genomfört när de vegetariska målen oftast består av antingen pannkakor eller soppa, mat som inte mättar sådär väldigt bra - och som inte visar på möjligheterna med att laga vegetarisk mat som är både aptitlig och mättande.


Ambitionen finns där, men det gäller att få genomslag också, och där hade en uttalad målsättning kunnat vara ett gott stöd för ett målinriktat arbete mot mer varierad vegetarisk mat i skolor och förskolor. Om inte de borgerliga i morgon tar sitt förnuft till fånga och visar att de på allvar vill minska klimatutsläppen och bidra till en bättre fördelning av världens resurser!

måndag 28 september 2009

Nya centern - inget miljöparti

I ett kort men kärnfullt inlägg lyckas centerpartisten Ankersjö effektivt stoppa huvudet i sanden i bästa strutsstil. Centern är inte emot bilar, bara avgaser. Miljöbilar är bra, problematisering om energitillgång även i ett globalt perspektiv lyser i inlägget med sin frånvaro och trängsel på vägarna vill man lösa med fler motorvägar trots att erfarenheten säger att mer och större vägar ger fler bilar och därmed inte löser trängselproblemet.

Ankersjö påstår att mp inte fått fram en meter spårväg eftersom man inte vill förhandla - men om man inte satsade befintliga resurser och mer därtill på fler motorvägar skulle det finnas mer pengar för spårvägar och annan kollektivtrafik, oavsett om mp förhandlar eller inte. Och såvitt jag minns är det inte miljöpartiet utan centern som sitter i majoritet både i Stockholms landsting och i riksdagen samt besätter posterna som infrastrukturminister, miljöminister och miljölandstingsråd - och som alltså inte drivit frågan om spårväg tillräckligt starkt i den borgerliga koalitionen. Det hjälper knappast om mp sjunger Förbifartens lov av hela sitt hjärta: Spårväg Syd är ändå nedprioriterad till efter 2020. Centerpartiet har på senare tid tagit flera beslut som går emot deras tidigare miljöinriktning - i stället för att hålla fast vid sin kritiska hållning gentemot kärnkraft och biltrafik försöker de nu ifrågasätta miljöpartiet för att rättfärdiga sin egen omsvängning mot en mer miljöfientlig politik.

Debattartiklar på temat finns i SvD: centern, mp och centern

lördag 26 september 2009

Kvalitet i skolan - varning för klåfingriga politiker!

En kommentar till ett blogginlägg av Peter Andersson (s) (apropå en rapport från Skolverket som även DN kommenterat) växte ut till ett eget blogginlägg om kvalitet i skolan. Det finns mycket intressant både i det ursprungliga inlägget och efterföljande kommentarer till det. Två kärnpunkter som jag ser det är dels resurser, dels lärarnas skicklighet eller kompetens som jag återkommer till längre ner.

Resurser är viktiga både vad gäller olika typer av särskilt stöd till elever i behov av det men även i form av storlekar på klasser eller antal elever/lärare, undervisningsmaterial (där det ibland verkar finnas en idé om att det är "fult"/omodernt med läroböcker, att eleverna ska söka all kunskap själva etc - den sortens övning och lärande behövs också, men bra läroböcker - och lärare! - fyller en viktig funktion de med, till exempel genom att ge mer övergripande helhetsbilder) osv. Inte minst viktigt i resursfrågan är lärarnas arbetsbelastning där det finns otaliga exempel på hur nyutexaminerade ambitiösa lärare i rask takt bränner ut sig och lämnar läraryrket för något annat där arbetsförhållandena är rimligare.

I resursfördelningen spelar naturligtvis även möjligheten att välja skola in, där de kommunala skolorna kände sig/blev tvungna att börja locka elever genom att ha olika inriktningar i form av diverse sportsatsningar, media eller annat som uppfattades som populära teman. Det är i sammanhanget intressant hur sällan åtminstone jag har hört talas om (grund)skolor som försöker locka elever genom att ha skickliga lärare och höga ambitioner vad gäller lärande. Oavsett vad man lockar med väljer familjer med lägre studievana sällan skola aktivt medan familjer med mer studievana i högre utsträckning är aktiva i valet av skola, vilket leder till den uppdelning av elever som Skolverket beskriver. Jag kan inte låta bli att undra över hur mycket resurser som gått åt till att ta fram konkurrenskraftiga inriktningar och sedan marknadsföra dem i stället för att läggas på undervisning och elever.

Hur man ska "titta in bakom klassrumsdörren" beskrivs inte riktigt i Peter A:s inlägg men jag instämmer i Peter S:s varning om att direkt koppla lärarens lön till elevernas betyg/provresultat (eller till elevutvärderingar av läraren som väl har föreslagits i andra sammanhang). Däremot är fortbildningsdagar värda namnet samt resurser och tid till kontinuerlig pedagogisk utveckling centrala - och inbegripet i det en arbetsmiljö där man stöttar varandra, diskuterar pedagogik med varandra och har samarbetspartners som då och då deltar som observatörer vid varandras undervisning för att ge feedback på vad man kan utveckla och förbättra etc.

Peter S. tar i sin kommentar upp polariseringen mellan pedagogik och ämnesteori och förespråkar mer pedagogik i förhållande till ämnesteori. Jag skulle kunna tala mig varm för vikten av att lärare bottnar i sina ämneskunskaper och känner sig trygga med dem och därmed behovet av mer ämnesteori, men har landat i slutsatsen att båda behövs och att det verkar vara en oändlig knäckfråga hur man ska kunna jämka ihop dessa - och inte minst integrera de pedagogiska kunskaperna med de ämnesteoretiska. Här bör man även ställa sig frågan vilka som söker och antas till lärarutbildningarna och vilka förkunskaper de har, vilket till viss del hänger samman med hur arbetsvillkoren i skolvärlden ser ut. Hur många med självbevarelsedriften i behåll ger sig frivilligt in i det yrket..?

Min uppfattning är att det vete tusan om fler politiska initiativ för att styra skola respektive lärarutbildning i vissa riktningar verkligen behövs utan att det trots allt kokar ner till en resursfråga. Den om att genom att tillhandahålla tillräckliga resurser och relevanta morötter (och inte minst drägliga arbetsförhållanden) möjliggöra en kvalitetsförbättring inom både skolan och lärarutbildningen, utan klåfingriga politikers ingripanden med en massa kosmetiska åtgärder (som Björklunds regelsystem i skolan och ständiga omorganisationer av lärarutbildningarnas struktur).

tisdag 22 september 2009

Misslyckat Köpenhamnsmöte inte värsta scenariot

Rapporter kommer om att det ser ut att bli svårt att få till ett klimatavtal under toppmötet i Köpenhamn i december. Det är förstås illavarslande att världens ledare inte rör sig framåt i denna ödesfråga. Men som jag ser det är inte ett misslyckande i Köpenhamn det värsta som kan hända. Det värsta som kan hända är att mötet blir ett misslyckande, men beskrivs som en framgång.

Det enda resultat som verkligen skulle kunna betecknas som en framgång är rimligtvis att världens länder åtar sig att göra det som forskarna säger krävs för att inte klimatet ska skena. Att detta skulle ske är dock ungefär lika sannolikt som att Anna Anka får posten som jämställdhetsminister i en rödgrön regering. När Fredrik Reinfeldt, som driver en linje som totalt negligerar vad forskarna säger (se gärna denna utmärkta artikel från i somras), är den som för Europas talan och när Obama tycks allt mer snärjd av amerikanska industriintressen är det svårt att vara annat pessimistisk.

Mitt hopp står till att ett misslyckat Köpenhamnsmöte leder till ett illvrål från världens människor. Ett illvrål som blir omöjligt att bortse från för världsledare som vill behålla makt och anseende.

lördag 19 september 2009

Köttfrosseriet skenar - vakna miljöpartiet!

När man pratar med folk om att det finns problem med vårt stora köttätande får man ibland höra "ja, men människan har ju alltid ätit kött, vi är ju skapta för det". När det visar sig att svenskarnas köttkonsumtion ökat ökat med 50 procent sedan 1990 kan man fråga sig om vi under 19 års evolution blivit 50 procent mer skapta för att äta kött?

Skämt åsido, jag har sagt det förr och nu säger jag det igen: Vakna miljöpartiet! När vi vet att köttet är en större klimatbov än bilen måste MP se till att få upp frågan på den politiska dagordningen. Vill man vara trovärdiga i klimatdebatten går det inte att fortsätta låtsas som att frågan inte är politisk. Idag används ekonomiska styrmedel i fel riktning. Kött subventioneras på vegetariska livsmedels bekostnad. Det är hög tid att ändra på det, även om det skulle leda till att en och annan väljare slänger ruttet sidfläsk på oss.

torsdag 17 september 2009

Nej till mångfald, fram för enfald?!

Det som jag trodde var ett klavertramp i Almedalstalet (som jag bloggat om här) visar sig vara Hägglunds fulla allvar, eftersom han återkommer med att i dag på DN debatt veva samma visa en gång till. På samma sätt som Reinfeldt med sina nygamla moderater kidnappade begreppet arbetarparti är nu Hägglund ute efter att trumma in sin definition av "vanligt folk" som den gällande normen. Vanligt folk sticker inte ut, vanligt folk "har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest" (Hägglund i Almedalstalet), vanligt folk uppfattar sig enligt Hägglund som styrda av en kulturell elit som talar om för dem hur de ska bete sig. Till eliten räknar sig tydligen inte Hägglund själv, nej han är en av de vanliga, oavsett sin politiska och - förmodar jag - ekonomiska maktställning.

Hägglund skriver bland annat i debattartikeln:

Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft. Men sitter man högt på hästryggen och blickar ut över menigheten är det förstås passande att bortse från det och låtsas som något annat. Så fort det ges tillfälle skall de i stället bli certifierade och normkontrollerade.

Säger partiledaren för det parti där Alf Svensson tidigare i regeringsställning absolut skulle ha in "kristna värderingar" i styrdokument för skolan - tar man Hägglund på allvar innebär det att det är skillnad på elit och elit, och skillnad på ideologi och ideologi. Skillnaden består i att Hägglund vill verka för ett homogeniserat Sverige, han känner sig hotad av dem som vill att människor ska slippa styras så hårt av normer och värderingar, som vill öka toleransen för avvikelser från vanlighetsnormen oavsett om det handlar om könsroller, familjekonstellationer, sexuella preferenser eller något annat.

Det är klart att för ett parti som är på vippen att halka ur riksdagen finns allt att vinna i att definiera sig som företrädare för det vanliga folket - förutsatt att den förmodade majoriteten av vanligt folk definierar sig på det sätt som Hägglund vill samt inte minst accepterar utestängandet av alla dem som inte passar in. För ve den som avviker från Hägglunds definition av "vanlighet" - den blir genast inklassad i en kulturell vänsterelit och anklagad för att se ner på de sk vanliga människorna. Jag undrar vad liberalerna säger om det? Jag för min del tycker det ligger otäckt nära Sverigedemokraternas sätt att resonera, med utestängande av allt som särskiljer i stället för tolerans och uppskattning av allas våra olika styrkor och erfarenheter.


Andra som bloggat: Tomas Eriksson (mp), Peter Andersson (s), Kent Persson (m) m fl

onsdag 16 september 2009

En annan bild av kyrkan

Karin beskrev i ett inlägg om söndagens kyrkoval Svenska kyrkan som en dinosaurie. Jag tror att det är en bild som delas av många som har kontakt med kyrkan främst via media. Jag som besöker kyrkan så gott som varje vecka känner däremot inte igen mig i den bilden.

Naturligtvis finns det ännu mörkerkrafter inom Svenska kyrkan. Visst finns det manschauvinister, homofober, islamofober - you name it. Just därför är det som Karin påpekar viktigt att rösta på söndag för en öppen kyrka. Och visst har kyrkan mycket att göra när det gäller den psykosociala arbetsmiljön för sina anställda. Så långt är vi helt överens.

Men samtidigt känns det viktigt för mig att lyfta fram en annan, enligt min mening lika sann, bild av kyrkan. Jag vill berätta om den kyrka som är den enda plats utanför kretsen av familj och nära vänner där jag känner att jag kan vara helt och fullt mig själv, utan att dölja skavanker och tillkortakommanden. Jag vill berätta om kyrkor som bjuder in människor till samtal om viktiga saker - oavsett om de kallar sig kristna, muslimer eller ateister. Jag vill berätta om församlingar som kämpar för människor som samhället svikit.

Att det tar tid att förändra en organisation med 5,6 miljoner medlemmar är inte konstigt. Inte heller att det uppstår slitningar när denna organisation ändå förändras i rasande fart. Det är inte svårt att förstå att gubbar som vuxit upp i en patriarkal och moralvaktande statskyrka har svårt att hänga med när Jesus plötsligt kan framställas som gay eller när jungfru Maria misstänks för att ha knullat.

Men ibland undrar jag om inte unga ateister med radikala politiska åsikter är de som har allra svårast att hänga med i Svenska kyrkans utveckling. Gör det något kan man fråga sig? Kanske inte, men det är förfärligt synd om man samtidigt går miste om en alierad i kampen för en bättre värld.

Kyrkans förändrade roll i samhället gör det nämligen möjligt att fokusera på att dels erbjuda ett öppet rum för sökande och andlighet och dels vara en progressiv röst i samhällsdebatten. För kyrkan är inte längre maktens språkrör. Kyrkan har förlorat den stora makt den en gång hade och maktlösheten är dess välsignelse. Bonniers och Stenbeck får sköta opiumdistrubitionen till folket, medan vi reser oss trotsigt upp i kyrkbänkarna och kräver en asylrätt värd namnet, rättvis handel och åtgärder mot den globala uppvärmningen.

tisdag 15 september 2009

Civil olydnad oacceptabelt - offentlig olydnad OK?

I en mycket läsvärd artikel i Mitt i Huddinge förklarar MP Huddinges gruppledare Marica Lindblad varför Södertörnsleden är olaglig.

Att låta en motorled skära sönder Flemmingsbergsskogen - som är ett naturreservat med riksintresse - utan att beakta alternativa lösningar, som t.ex. dragningar genom tunnlar, strider helt enkelt mot gällande miljölagstiftning. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Tomas Hansson (KD) bestrider inte detta, men menar att det är helt OK att bortse från nuvarande lagar eftersom beslut redan fattats.

Idag skulle det krävas en annan miljöanpassning, men vi kan inte riva upp projekt varje gång lagen ändras.


Borgliga politiker brukar ju annars vurma för lag och ordning. Civil olydnad brukar betraktas som anti-demokratiskt. Men offentlig olydnad är tydligen helt OK för Huddinges borgliga majoritet. Eller hur ska Hanssons uttalanden tolkas?

Etik och moral i kyrkoorganisationen

DN gör i dag ett nedslag inför kyrkovalet (dock bara i papperstidningen vad jag kan se*) och tar upp de frågor som jag själv uttryckte tveksamhet till i gårdagens inlägg - kyrkans problem med rollen som arbetsgivare och ansvaret för arbetsmiljöfrågor. Man kunde tycka att en organisation som har som professionellt uppdrag att arbeta med etiska och moraliska frågor rimligen kunde förväntas tillämpa detta inom den egna organisationen. Detta tycks dock inte riktigt vara fallet. Man kan konstatera att kyrkan har besvärande många fall som tagits upp i Arbetsdomstolen, och att det inte verkar ovanligt med vuxenmobbning eller att "köpa ut" personer som uppfattas som besvärliga från deras anställningar. Detta är tecken på att det finns strukturer som accepterar sådant beteende i organisationen. Så länge många personer fortsätter att gifta sig i kyrkan, låter döpa sina barn där, väljer "kyrkliga begravningar" (i motsats till borgerliga dito) och inte heller använder sin möjlighet till inflytande genom att gå och rösta sanktionerar man ett sådant beteende.

*Intressant i sig att man inte ens verkar lägga ut de få artiklar som skrivs om kyrkovalet på DN.se. Rubriken i dag är "Homovigslar präglar avslagen valrörelse" - men media bidrar genom att inte skriva om den.

söndag 13 september 2009

Kyrkoval

Nästa helg, den 20 september, är det kyrkoval, och förtidsröstningen bör vara i full gång. För min egen del är det tämligen ointressant, eftersom jag inte är röstberättigad. Men jag kan inte låta bli att reflektera över det generellt låga intresset. När jag söker på kyrkoval på DN:s hemsida får jag upp fyra artiklar från i år (vilket inte bara är ett tecken på det låga intresset, utan säkerligen även bidrar till det). I en av dessa artiklar, publicerad på nätet i dag, kan man läsa att i förra kyrkovalet deltog 12% av de röstberättigade. 12%, det är vad gäller valdeltagande nästan ingenting (EP-valet som anses ha oroväckande lågt röstdeltagande kom upp i 45% senast). Många envisas med att gifta sig kyrkligt och döpa sina barn, men man är nöjd med att kyrkan lever kvar som en dinosaurie från forntiden, utan att förändras eller utvecklas nämnvärt. En dinosaurie som inte på något sätt lyckas leva upp till att vara en föregångare vad gäller etiska frågor inom t ex sin egen organisation, vilket man möjligen kunde förvänta sig, och där det fortfarande finns ett starkt motstånd mot kvinnliga präster och samkönade äktenskap.

Så du som har möjlighet, gå och rösta - och lägg gärna din röst på kyrkopolitiker som vill utveckla och modernisera kyrkan som institution. En röst för en mer tolerant kyrka.


Fotnot: I Huddinge finns två representanter för miljöpartister i svenska kyrkan att rösta på (i två olika församlingar), Marianne Broman och Bengt-Gunnar Carlsson.

lördag 12 september 2009

Distansstudier och kvalitet på inlärning

DN har i går på nyhetsplats och i dag i huvudledaren tagit upp distansstudier i lite olika perspektiv. Gårdagens artikel fokuserar på distansstudenter som tillfälligt bosatt sig i Thailand där omkostnaderna är lägre än i Sverige och som därigenom kan minska på studielånen och/eller kombinera studierna med erfarenheter från andra delar av världen. Jag får en känsla av att man vill framställa det som lite orättvist att det finns studenter som pluggar med studiestöd i ett varmare klimat än det svenska. Kanske kan man se det som en sorts utnyttjande att man väljer att tillfälligt bosätta sig i en del av världen där utgifterna blir lägre men med studiestöd avpassat (nåja) för svenska förhållanden. Men man kan också se det som att det kanaliserar pengar till fattigare delar av världen och förhoppningsvis stödjer den lokala ekonomin på plats. Studiestödet ger i Sverige ingen större köpkraft. För dem som har barn med sig ger vistelsen i ett annat land också erfarenheter som de kommer att bära med sig länge, förhoppningsvis med en större insikt om de olika levnadsvillkor som råder i olika delar av världen.

Ledartexten tar i stället sin utgångspunkt i inlärningen, och distansutbildning sätts i relation till hur inlärning går till. Här är jag böjd att i viss mån hålla med i varningen för distansstudier där inga fysiska träffar och diskussioner äger rum. Inlärning som sker genom att studenter förklarar för och diskuterar med varandra tenderar att bli mer varaktig än inlärning som uppnås genom att läsa in kurslitteratur rätt upp och ner. Dock inbillar jag mig att distansutbildningarna har kommit längre än att motsvara en rent föreläsningsbaserad kurs där man visserligen förväntas vara på plats i det fysiska rummet men ändå inte är särskilt aktiv i sitt eget lärande. Genom att konstruera inlämningsuppgifter av problematiserande slag i stället för i form av återgivande av specifika fakta och låta studenterna genom lärplattformar diskutera och kommentera varandras texter finns möjlighet att i viss mån kompensera för seminarier på en gemensam fysisk plats. Pedagogisk utveckling sker både inom traditionella kurser förlagda till lärosätenas campus och inom distanskurser.

Slutsatsen i ledaren vittnar också om viss okunskap om hur lärosätenas medelstilldelning går till. DN skriver:

"Kvaliteten på grundutbildningarna vid de fysiska lärosätena lämnar en hel del att önska. Om man drog ner på nätplatserna blev det pengar över för att göra något åt det problemet."

Den summa pengar som tilldelas bygger på en uppskattning av varje institution om hur många sk HÅP:ar (HelÅrsPrestationer) man förväntar sig. Når man inte upp till prognosen måste man betala tillbaka pengar, men blir resultatet bättre är det intressant nog inte säkert att man får någon extra tilldelning. Systemet med HÅP:ar har lett till att institutionerna gör en rad strategiska val för att maximera utdelningen - eller minimera förlusten - vad gäller insatser på kurser och de kostnader de medför i relation till antalet studenter man lyckas få igenom kurserna och de medel man därmed har tillgång till. Om man genom att lägga pengarna på distanskurser kan få igenom fler studenter, både genom att dra till sig fler studenter och möjligen med en lägre kostnad per student, hjälper det inte att minska distanskurserna om man då får färre studenter som kanske genererar dyrare HÅP:ar. Det blir nämligen inga pengar att omfördela, utan medelstilldelningen blir med färre studenter lägre. Jag misstänker att det i en del fall till och med kan vara så att distanskurser ger ekonomiskt utrymme för pedagogisk utveckling (dvs kvalitetsutveckling) även för lärosätesbaserade kurser genom att generera fler och billigare HÅP:ar än vad annars hade varit möjligt.

Ekonomerna börjar anpassa sig efter verkligheten?

Har fått stöd från en smula oväntat håll, nämligen DNs ledarredaktion, för mina kommentarer till Peter Anderssons inlägg om sambandet sänkta skatter - fler jobb, där jag bl a påpekade att ekonomisk teori i allmänhet utgått från att människor tar "rationella" ekonomiska beslut (vem som nu bestämmer vad rationella är), vilket inte alltid är fallet. Åtminstone inte rationella på det sätt som ekonomerna tänker sig. Rikard Westerberg skriver i dag om ett internationellt forskareseminarium på Handelshögskolan där man diskuterade "den mänskliga naturen och ekonomiska incitament", där ekonomerna nu har börjat se det hela i ett lite vidare perspektiv och även tar hänsyn till andra faktorer, som normer och ideal, och deras inverkan på människors beslut.

Ekologisk ekonomi är ett sådant område där man bland annat försöker visa på alternativa sätt att värdera t ex "natur"/ekosystem än vad ekonomisk teori normalt skulle göra, bland annat genom att använda sig av begreppet ekosystemtjänster där man utöver mer produktinriktade tjänster (timmer, fisk etc) även värderar tjänster som skogars förmåga att binda koldioxid, ekosystem som stödjer förekomsten av pollinatörer (humlor, bin m fl) som är viktiga för jordbruksproduktionen men också rekreationsvärden liksom biologiska värden. Jag är inte alldeles förtjust i hur tillämpningen sker i värderingarna, eftersom de olika tjänsterna som definieras ofta betraktas som "neutrala" och det är liten problematisering vad gäller vem som definierar vad som är en tjänst och hur den betraktas av andra grupper. Trots detta tycker jag att ekologisk ekonomi är ett bra steg på vägen mot att hitta alternativa bedömningsgrunder för hur vi politiskt och ekonomiskt ser på t ex utsatta ekosystem, resursanvändning och landskaps- och samhällsplanering.

onsdag 9 september 2009

Södertörnsleden hotar Spårväg Syd

För Stockholmsregionen har regeringen nyss tagit beslut om Förbifart Stockholm som kommer att bidra till ökade utsläpp utan att minska trängseln och med en budget på i nuläget ca 30 miljarder kronor. En budget som man av erfarenhet kan misstänka inte kommer att hållas.

För Huddinges del har vi även planerna på Södertörnsleden som är tänkt att göra det möjligt att utöka trafiken mellan Nynäsvägen i Haninge och E4:n där den passerar Huddinge. Förbifarten läggs till stora delar i tunnel (utom där den passerar genom Huddinge) medan Södertörnsleden byggs i ytläge (utom där den planeras ansluta till Förbifarten genom tunnel), trots att den dras genom ett befintligt naturreservat (Flemingsbergsskogen) och över jordbruksmark i Glömstadalen, mark som man enligt Huddinges lokala Agenda 21 inte ska bebygga. Dessutom måste anslutningstunneln till Förbifarten planeras om, vilket verkar förskjuta hela vägsystemet i östlig riktning. Det innebär i sin tur att utrymme som är reserverat för Spårväg Syd får stryka på foten. I förlängningen riskerar det att omintetgöra hela projektet Spårväg Syd - medan vägen ska baxas igenom med alla till buds stående medel.

Det är uppenbart att man i detta fall såväl som i projektet med Förbifart Stockholm bygger fast sig i omoderna transportlösningar - som kommer vara ännu mer omoderna om byggena småningom står färdiga. Trafiken utmed det som planeras bli Södertörnsleden kommer att öka markant, medan Spårväg Syd skjutits på obestämd framtid. När ska myndigheter och beslutsfattare förstå att det krävs nya lösningar i transportfrågorna och prioritering av kollektiva färdmedel framför vägbyggen, i stället för mer av samma gamla feltänkta strukturer?!

tisdag 8 september 2009

Mediabilder: omöjligt för de rödgröna att göra rätt (2)

Det är inte bara det rödgröna samarbetsinitiativet och Sahlins ledarskap media kritiserar, utan även den politik som förs av framförallt sossarna (mp hamnar i vanlig ordning allt som oftast i medieskugga). Inte heller här verkar det vara möjligt att göra rätt för sossarna/de rödgröna – men det är väl å andra sidan inte så att man i partipolitik ska rätta sig efter vad media föreskriver. I kölvattnet av (Fredrik) Reinfeldts marknadsföring av de sk nya moderaterna som ett arbetarparti förväntas det "verkliga" arbetarpartiet (socialdemokratiska arbetarpartiet) göra en likartad glidning på värdeskalan mot mer borgerliga ideal. Nu har ju Reinfeldts nya moderater visat sig vara ganska lika de gamla, så en motsvarande marknadsföring av (s) kanske inte heller skulle behöva ske i någon annan form än schampooreklamens, som jag bloggat om tidigare. Vad blir resultatet då – de nya socialdemokraterna, ett riktigt överklassparti?! Det är knappast lösningen.

Sossarnas politik bedöms, åtminstone enligt media, som föråldrad och förlegad, och är det möjligen i en del avseenden – t ex kan trafikpolitiken där man driver Förbifart Stockholm lika okritiskt som de borgerliga partierna i stället för att hitta verkliga och varaktiga lösningar för både trafik- och miljöfrågor betraktas som ett resultat av föråldrade tankesätt.

Men det som jag som utomstående betraktar som kärnan i (s)-politiken är solidariteten (något som för övrigt är en grundpelare även i mp:s program). Och detta solidariska tankesätt verkar inte vara alldeles på modet för närvarande. Inte så överraskande med tanke på det individcentrerade samhälle som vuxit fram, där möjligheten att förverkliga sig själv står i fokus på bekostnad av det gemensamma. Men att göra om politiken med målsättningen att attrahera väljarna kan inte vara rätt väg. Ett parti har en ideologisk grund – svänger opinionsströmmarna i samhället så att de inte längre sammanfaller med partiets ideologiska grund sjunker väljarstödet. Vänder man då kappan efter vinden blir resultatet en annan politik – och ett annat parti. Man får helt enkelt vänta in och inte minst arbeta för en ny svängning, medan man fortsätter att förklara varför man har den ideologiska syn man har inom de områden där det inte finns anledning att ändra den. Men det är lite sorgligt att ju bättre vi får det desto mer egoistiska blir vi – på nationellt såväl som på internationellt plan. Så kammar Reinfeldt hem poäng på sänkningar av individuella skatter med risk för försämringar av kollektiva system, och på motsvarande sätt för han en politik som säger att svenskar inte ska behöva minska på t ex bilåkande för att reducera utsläpp av växthusgaser utan i stället ska man bidra till att människor i andra delar av världen släpper ut mindre. I det här sammanhanget saknar jag en redogörelse för vilka effekter de kontinuerliga skattesänkningarna har på de välfärdssystem som väljarna faktiskt i stor utsträckning säger sig vilja ha. På så sätt kom den ekonomiska krisen extra olyckligt eftersom den gör det svårare att särskilja vilka neddragningar och/eller ekonomiska akutåtgärder som beror på krisen och vilka som faktiskt skulle krävts även utan kris.

Mediabilder: omöjligt för de rödgröna att göra rätt (1)

Artiklar och ledare i bla DN avlöser varandra med att deklarera socialdemokraternas kris och raljera över de rödgrönas initiativ till att visa hur ett samlat rödgrönt alternativ ser ut. Det är långt från återgivandet av samma process för de borgerliga partierna, där badtunnor och folklighet fick brett och förhållandevis okritiskt genomslag i media, något som t ex Peter Andersson (s) bloggat om (även här). Mitt intryck är att enligt media kan de rödgröna inte göra rätt, oavsett vad man gör och det verkar i mångt och mycket relateras till socialdemokraternas Sahlin. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket det bidrar att Sahlin är kvinna. Uppenbart är att när (Fredrik) Reinfeldt åker land och rike runt och lyssnar på "vanligt folk" röner det uppskattning, medan Sahlin framställs som obeslutsam när hon tar in åsikter via socialdemokratiska rådslag samtidigt som hon kritiseras för toppstyrning när hon tar beslut utan breda samråd. Könet är naturligtvis inte enda förklaringen för naturligtvis granskar man manliga ledare lika noggrannt. Väl?

torsdag 3 september 2009

Rör inte min bil!

Mitt i diskussioner om klimatförändringar och global uppvärmning beslutar regeringen enligt DN att Förbifart Stockholm ska byggas, trots att t ex Naturvårdsverket anser att den strider mot miljöbalken, att den kommer bidra till kraftigt ökade utsläpp och ökad trafik och att det i Stockholmsområdet finns goda möjligheter att styra om resor från privatbilism till kollektivtrafik. Ett utmärkt exempel på att många politiker visserligen har anammat miljöretoriken men inte på något sätt är beredd att stå för den i praktiken. Man har börjat lära sig att sätta upp vackra miljömål, men de är ack så fluffiga. För den borgerliga regeringen vill inte ändra riktning, utan köra på som vanligt. OK för mål om att sänka utsläppen – men rör inte min bil!

onsdag 2 september 2009

Bra och dåliga förskolor

Metro skriver i dag om vad som är en bra förskola, efter en studie som gjorts vid Göteborgs universitet. Viktiga punkter är att de som arbetar med barnen tar tillvara barnens nyfikenhet och vilja att utforska, att de ställer frågor som barnen måste fundera över för att kunna svara på (till skillnad från ja- och nej-frågor) och att barnen stimuleras att prata med varandra och med de vuxna. Det är ju det här som det är så viktigt att hålla näsan tillräckligt högt över vattnenytan för att förvaltningen ska orka satsa på och utveckla, trots behovet av att samtidigt åtgärda förskoleköer genom att bygga förskolor och planera framåt. Det behövs utvecklings- och inspirationstid, och tid till eftertanke för personalen – och det gäller att det inte står och faller med enstaka entusiaster på vissa förskolor utan att det blir en del av det vardagliga arbetet i förskolorna. För det Metro också skriver är att skillnaden mellan bra och dåliga förskolor blir allt större. Och om det är så är det illavarslande.

Tillagningskök kontra mottagningskök

Det byggs och planeras för nya förskolor i Huddinge. Med tanke på den kösituation som har varit behövs det. Men eftersom flera av de nya förskolorna som byggs i etablerade områden blir ganska små (3 avdelningar) anses det allt som oftast för dyrt med tillagningskök. Något som är olyckligt med tanke på att Naturvårdsverket har visat att det blir större svinn vid skolor med mottagnings- i stället för tillagningskök, vilket SvD skriver om. Vid kvällens förskolenämnd förde oppositionen därför fram att man om möjligt åtminstone ska ta till ytan tillräckligt för ett tillagningskök så att man inte "bygger fast sig" i strukturer som gör det svårt att ändra ståndpunkt i framtiden.

tisdag 1 september 2009

Priset till årets pedagog blir chefernas pris

Idén verkade god från början, att för att synliggöra uppskattade och kompetenta lärare på olika nivåer i skolorna instifta pris till Årets pedagog i Huddinge kommun.

Resultatet har dock blivit ett annat, enligt beslut i förskolenämnden på tisdagkvällen. Man instiftar ett pris där kriterierna inte bara handlar om att visa pedagogisk skicklighet, utan man måste även uppvisa implementering av den politiska ledningens och förvaltningens skötebarn, projektet "handlingskraft" (från den borgerliga majoritetens idéer om entreprenörskap). Som om den toppstyrningen inte vore nog ställs även krav på att tävlingsbidraget ska vara sanktionerat genom signatur av förskolechef/rektor och endast ett bidrag per förskola/skola får lämnas. Däremot gick man oppositionen till mötes i att föräldrar till barn i förskolan ska kunna föreslå pristagare. Trots det skiner bakomliggande avsikter, de må vara medvetna eller omedvetna, igenom. Priset handlar om att premiera lojalitet, inte pedagogiskt nytänkande eller utveckling driven av engagerade pedagoger. En pedagog som arbetar med annat än påbjudna projekt, eller bara väljer att lyfta fram sitt arbete med pedagogisk utveckling med fokus på något annat än just "handlingskraft", får inga priser - oavsett pedagogisk skicklighet.

Dagens klimatlarm

Ännu en forskningsrapport kommer nu som visar på det stora allvaret i klimatfrågan. Om inte utsläppen snabbt minskar drastiskt kommer mänskligheten, enligt den brittiska vetenskapsakademin, tvingas använda metoder som tar bort koldioxid som redan släppts ut i atmosfären. Något som ingen vet vilka konsekvenser det skulle få.

Jag tycker absolut man ska forska kring metoder som, utöver utsläppsminskningar, kan minska halterna av växthusgaser. I värsta fall befinner vi oss redan i ett läge där klimatet skenar och sådana metoder därmed kommer bli nödvändiga. Men lite rädd är jag att de som vägrar att ta farväl av fossilsamhället tar emot den här sortens nyheter som: "Aha, vad skönt! Vi fortsätter bränna olja, så tar vi bara fram koldioxiddammsugaren sen."

Därför, alla jordbruksministrar som sänker skatten på handelsgödsel, statsministrar som "kompromissar" långt bortom vad forskarsamhället anser att planeten tål och kommunpampar som räknar på södertörnsleder, ska jag berätta en hemlis: Det finns inga koldioxiddammsugare. Bara i fantasin.

lördag 29 augusti 2009

Nya moderaterna nya endast i retoriken

Häromdagen skrev jag om att moderaterna verkar hålla sig till sin gamla vanliga skattesänkarpolitik bortom allt förnuft. I dag uppmärksammar Henrik Brors i DN dessutom klyftan mellan partiledningens försök att styra moderaterna till ett parti som attraherar andra än höginkomsttagare och kongressdeltagarnas åsikter som just lett till beslut som sänkta skatter för höginkomsttagare och möjligheter att utöka med fler kärnkraftverk. Moderaterna får problem med trovärdigheten gentemot de nya väljare de vill locka till sig när det visar sig att skillnaderna mellan de nya och de gamla moderaterna mest består av retorik. Jag är inte förvånad. Att lägga "nya" till partinamnet moderaterna framstod redan från början som schampooförsäljarnas eviga säljtrick där man sätter "nya" framför schampots namn i förhoppningen att fler ska lockas att köpa varan. Uppenbart fungerar det ett tag, men håller varan inte måttet kan inga "nya" i världen uppväga bristerna.

torsdag 27 augusti 2009

Vi och de i klimatpolitiken

Sverige har under Reinfeldt intagit positionen att det är mer ekonomiskt att stötta utsläppsminskningar i andra länder (läs utvecklingsländer) än i vårt eget och att Sverige står för en så pytteliten del av de globala utsläppen av sk växthusgaser att det är försumbart ("med det menas att det inte finns, fast bara lite" som Tage Danielsson sa i sin Harrisburgmonolog). Då glömmer man dock bort att räkna per capita, dvs utsläpp per person. Det är klart att Sverige som är ett litet land, med en liten befolkning i absoluta tal har relativt låga utsläpp. Men per person är det inga små mängder vi släpper ut. Och det Reinfeldt säger är alltså egentligen att det ska vara helt OK för oss i Sverige att fortsätta på samma väg där "utveckling" drivs av utsläpp av "växthusgaser", medan han i dagens DN apropå miljöminister Carlgrens förhandlingar inför Köpenhamnsmötet redogör för hur Kina ställer sig vad gäller åtgärder mot klimatförändringar och "växthusgas"utsläpp:


Enligt statsministern både förstår Kina att det är nödvändigt att ta krafttag mot klimatförändringen och försöker också på olika sätt vidta åtgärder mot den. Men samtidigt bygger den utveckling av landet som sätts över allt annat på beroendet av kol och andra fossila bränslen.
– Det är parallella spår. Den ena riktningen är något vi bejakar, den andra fortsätter att bygga oss i fel riktning, säger Fredrik Reinfeldt.

Sammanfattningsvis: Rör inte min bil, rör inte min utveckling - men jag kan lämna ett litet bidrag för att ni ska kunna dra ner på era utsläpp så att vi kan fortsätta som vanligt. Det är statsministerns och därmed Sveriges uppfattning om hur klimatförändringar ska motverkas.

onsdag 26 augusti 2009

Skattesänkningar till varje pris?

Jag får inte ihop det. Arbetslösheten stiger och det är ekonomisk kris men Reinfeldt och Borg pratar skattesänkningar för dem som har arbete till en kostnad av ca 10 miljarder i uteblivna skatteintäkter (vilket Olof också bloggat om här), och kd skattesänkningar för pensionärerna. Samtidigt har Reinfeldt och Borg allvarsamt sagt att som regeringsbärande parti måste man ta ansvar för statsfinanserna så man kan inte bara slänga ut en massa pengar på kommuner och landsting även om denna ovillighet får till följd att skolor, barn- och äldreomsorg mm tvingas skära ner (en del pengar har dock sedan anslagits till kommunerna, se t ex DN). Reinfeldt och Borg har inte heller velat medge att arbetsmarknadsåtgärder kunde vara på sin plats. Timbro har bidragit med att förorda att kommunerna ska hålla sig till välfärdens kärna (vilket ska förstås som vård-skola-omsorg) medan sådant som brukar gå under beteckningen kultur-fritid och annat onödigt kan läggas ned eller i alla fall brytas ut från kommunens ansvar. Att sådana verksamheter mycket starkt kan bidra till att t ex undvika senare utgifter relaterade till ungdomar som inte har haft tillträde till meningsfulla fritidsaktiviteter glöms gärna bort i sammanhanget.

Nu har dock regeringen vaknat till vad gäller arbetsmarknadsåtgärder och lanserar cirka 8 miljarder för diverse olika utbildningsplatser, stöd till arbetsförmedling, kompetensutveckling med mera enligt DN och SvD. Ingenting sägs dock om att avstå från skattesänkningar för att trygga statsfinanserna eller åtminstone minska budgetunderskottet. Är detta verkligen ett ansvarsfullt sätt att sköta statsfinanserna? Jag tycker mest det verkar som gammal hederlig skattesänkningar-bortom-allt-förnuft-moderatpolitik, ytterligare ett tecken på att de nya moderaterna trots allt är ganska lika de gamla.

Krantz igen...

De borgerliga manifesterar åter sin idé om att man ska gå genom grundskola, gymnasium och högre utbildning utan ändra inriktning, utan att misslyckas och utan att hitta på något annat på vägen (som att arbeta och skaffa sig andra erfarenheter). Den här gången är det genom att slå fast att betyg har ett "bäst föredatum", eftersom man i och med ett nytt betygssystem inför att de som har högsta betyg i tidigare system inte kan omräkna dessa och få högsta betyg i det nya. Alla som har betyg från tidigare system halkar nämligen efter med 2,5 poäng jämfört med det nya. Det beror på att man har introducerat något som kallas meritpoäng, vilket inte har funnits tidigare. I DN menar högskole- och forskningsminister Krantz att det inte är någon fara med att elever som tog studenten i tidigare betygssystem inte kan konkurrera med de nyare betygen:

- Det är snart tio år sen de tog studenten, så de har haft god chans att komma in på åtråvärda utbildningar. Det är en liten grupp som inte redan har börjat plugga så det är en smärre orättvisa.

Han vill inte heller lösa problemet genom att införa en egen kvotgrupp för dessa studenter, utan hänvisar dem till högskoleprovet. Har man en studentexamen som är mer än tio år gammal göre man sig alltså icke besvär, här finns liten förståelse för att man kan vilja ändra bana i livet eller för att den erfarenhet man hunnit skaffa sig innan man börjar plugga kan vara av godo både för studenten själv och för att föra in andra perspektiv i utbildningsgruppen. Och att orättvisan blir mindre för att färre drabbas är ett synsätt som jag hoppas inte kopieras till andra områden för då är det många minoritetsgrupper som har fått eller argumenterar för att få förbättrade förutsättningar som ligger risigt till.

Krantz vill visst lägga sig i forskningen?

När Tobias Krantz hade tillträtt som ny högskole- och forskningsminister annonserade han på DN debatt den sjunde juli att politiker inte ska lägga sig i forskningen, dvs att det är viktigt med grundforskning och att den ska få utrymme utan att politiker styr genom att ange specifika riktlinjer om inom vilka områden som forskning ska ske. Därför blir jag lite häpen när jag nu läser vad medlemmar i Vetenskapsrådets olika ämnesråd skriver på DN debatt, att det förslag om ny organisation av Vetenskapsrådet leder just till det som Krantz sa sig vilja undvika, nämligen en ökad politisk styrning av vart forskningsmedlen ska gå. Ämnesrådens medlemmar skriver:


Vi är övertygade om att förslaget leder till ökad politisk styrning, minskat forskarinflytande och urholkning av svensk grundforskning. En forskning som är av fundamental betydelse för både Sveriges vetenskapliga position i världen och
för framtida innovationer och industriell utveckling i Sverige.

Det verkar alltså som att Krantz trots allt inte har kunnat hålla fingrarna i styr utan arbetar för att öka det politiska inflytandet över forskningen. Något som är väldigt olyckligt eftersom det är extremt svårt att i förväg veta vilken forskning som visar sig nyttig, eller leder fram till "användbara" resultat. Det är liksom det som är hela poängen med forskning, att man inte vet innan... Jag misstänker att en sådan utveckling även riskerar att krympa medlen till sådan forskning som redan nu lätt hamnar i skymundan, forskning inom i synnerhet humaniora och i viss mån samhällsvetenskap (se t ex Sverker Lenas artiklar i DN från i våras och början på augusti). Dessa är områden som har svårare att visa resultat i form av patent, tekniska lösningar, medicinska framsteg osv som de tekniska och naturvetenskapliga områdena kan. Därmed kan de verka "onödiga". Men även sådan forskning fyller en funktion fast den inte kan räknas i antalet sökta patent eller startade företag. När man studerar mer komplexa system är det inte alltid det är natuvetenskapens "hårddata" som är det avgörande, utan hur de sociala systemen hanterar olika situationer, något som jag även nämnt i tidigare inlägg i samband med diskussionen om ekologiskt jordbruk, men håller lika bra i sammanhang som klimatfrågorna, ekonomiska frågor med flera. Det är därför väldigt olyckligt om en omorganisation av Vetenskapsrådet leder till att forskningsområden som redan i dag har svårt att få finansiering får ännu sämre möjligheter.