tisdag 29 december 2009
2010 - köpstopp och systemkritik
Det var en kollega som utmanade mig att plocka upp stafettpinnen. Sedan dess har ytterligare ett antal anslutit sig via Facebook. Det är roligare om man är flera. Vill du vara med? Utmana din granne eller personliga bankrådgivare. (Om du behöver inspiration kan lyssna till min syster och systerdotter när de berättar om sitt köpstopp i detta inslag från Radio Skaraborg.)
Om jag sedan får önska mig något inför det politiska året 2010 bortom maktskifte och fontänbad i valnatten så är det att Miljöpartiet använder sin medvind till att smälla upp garderobsdörren på vid gavel och komma ut igen som det systemkritiska parti man måste vara. Det är dags att tala klarspråk: Den västerländska livsstilen är inte OK. Men jag kan sätta min platt-tv på att livet inte kommer bli ett dugg mindre spännande utan köttfrosseri och överkonsumtion.
fredag 25 december 2009
Förskolenämnden vill inte minska negativ påverkan från verksamheten på miljön!
Vid det senaste mötet bestämde sig nämnden (dvs den borgerliga majoriteten - vi andra reserverade oss) för att ta bort målet om att minska verksamhetens negativa påverkan på miljön ur den verksamhetsplan som beslutades så sent som i november. Detta gjordes med motivationen att vi har för många mål (kan jag instämma i) och vi har ju ändå målet "Alla barn utvecklar förståelse för sin egen delaktighet i naturens kretslopp". Det sistnämnda argumentet tyder på kompakt oförståelse för var olika mål ligger hierarkiskt. Målet om att barnen ska förstå något om sin roll i naturens kretslopp kan vara en del av målet att minska negativ miljöpåverkan från verksamheten, men fungerar inte som paraply åt det sistnämnda. I en tid när klimatfrågor så gott som dagligen varit på agendan väljer alltså den borgerliga majoriteten att aktivt plocka bort mål som siktar mot ett systematiskt arbete med miljöfrågor inklusive klimatrelaterade frågor. Tyvärr är det inte särskilt överraskande eftersom den politiska ledningen inte heller har förstått behovet av miljöledningssystem och därför inte sett till att förvaltningen har uppfyllt de åtaganden man haft om utveckling av detta, något som jag alltför ofta har haft anledning att återkomma till i protokollsanteckningar, reservationer och muntliga kommentarer vid sammanträdena.
Däremot antog nämnden till vår glädje vårt förslag om att i samband med byggande av ny förskola/skola i Glömsta ska man t ex undersöka möjligheten att satsa på sk passivhusteknik* (enkelt uttryckt innebär det att man bygger så att man i princip inte ska behöva tillföra energi för uppvärmning) och möjligheten av att införa en bilfri zon runt förskolan/skolan. Passivhustekniken har fångat även den borgerliga majoritetens intresse, men vad gäller bilfria zoner är det nog lite klenare ställt med viljan att genomdriva detta. Än så länge är man i ett relativt tidigt planeringsstadium så det ska bli spännande att så småningom se resultatet av våra påpekanden.
Ny representant för mp i förskolenämnden blir min bloggkollega här, Olof, vilket känns tryggt och bra! Av samma skäl som min avsägelse kommer förmodligen bloggandet ske ganska sporadiskt under en tid framöver. Dygnet har inte mer än 24 timmar.
*Se även Sweden Green Tech Building i Stockholm där Passivhuscentrum är med.
lördag 19 december 2009
Bryt ihop och kom igen, världen!
Så gick mina tankar imorse när jag vaknade till de dystra rapporterna från klimatmötet i Köpenhamn. I tre timmar har jag nu gått omkring med missmod och katastroftankar. Jag har tidigare sagt att ett misslyckat möte i Köpenhamn inte är det värsta som kan hända, så länge det inte framställs som en framgång. Men även om jag visste att en överenskommelse om nödvändiga åtgärder var helt osannolik kommer jag inte undan känslorna av oro, frustration och uppgivenhet.
Nu sätter jag mig vid tangentbordet för att försöka formulera mig tillbaka till trotsig optimism och framtidstro. Krisärmöjlighetkrisärmöjlighetkrisärmöjlighet, säger jag till mig själv. Jag begrundar Maria Wetterstrands artikel på DN Debatt och tänker att kanske, kanske, kanske, ger misslyckandet plats för nya idéer om hur man ska hitta framkomliga vägar. Inte ens den allra mest hycklande regeringschef kan nu ge sig på att försöka framställa sig som hjälte.
Kanske, kanske, kanske att Wetterstrands förslag om en allians av länder som vill gå före i klimatarbetet istället för att vänta in bromsklossarna visar på en möjlighet. På något sätt måste det bli synligt att det inte bara är kostsamt och besvärligt att ta farväl av fossilsamhället utan att omställningen också innebär fantastiska möjligheter för människor och företag. Jag föreställer mig att det är minst lika kul att tjäna pengar på ny solcellsteknik som på kolkraftverk. Att sitta på pendeln (eller i spårbilen!) med en god bok (eller en ond gratistidning) är trevligare än att grymta i bilköer. Och så vidare.
För att Wetterstrands idé ska fungera krävs det att det också blir politiskt lönsamt att stå upp för tuffa åtgärder för klimatet. Vi medborgare som vet att en omställning både är möjlig och nödvändig måste skrika högt. Dessutom måste vi belöna modiga politiker.
Jo. Jo. JO! Jag är optimist. Nu bryter vi ihop och kommer igen.
söndag 13 december 2009
Logisk rödgrön ledning
Att de rödgröna nu rycker åt sig en rejäl ledning enligt den senaste Sifo-mätningen känns därför logiskt. Ännu en gång visar det sig att innehållet i politiken inte är de borgligas bästa gren. De kan vinna framgångar så länge diskussionen kretsar om vem som ska samarbeta med vem, om vem som är den skickligaste statsministerkandidaten, om vem som borde avgå och vem som fått en ny kavaj. Men nu handlar det istället om människors livsvillkor och då är alliansen genast chanslös.
När jag betraktar opinionsläget med mina gröna ögon tycker jag förstås att det är särskilt logiskt att mitt eget parti är det som vinner allra störst framgångar för tillfället (även om S ökar mest i just Sifo-mätningen). I en tid när människor väntar sig ansvarsfulla och modiga politiker som tar de steg som krävs för att rädda världen från en klimatkollaps har vi en statsminister som ägnat de senaste veckorna åt att dra ner förväntningarna inför Köpenhamnsmötet istället för att ställa tuffa politiska krav. Allt för att kunna framställa sig själv som en vinnare i slutändan. Det är glädjande att konstatera att Reinfeldts klimatdefensiv tycks vinna föga respekt hos svenska folket. I förra veckans undersökning av partiernas trovärdighet i klimatfrågan var MP överlägset. Även bland borgliga väljare har de gröna klart störst trovärighet. Säkert är det en viktig förklaring till att MP nu vinner väljare från alla borgliga partier utom Kristdemokraterna, enligt SCB:s stora undersökning i veckan. En annan förklaring kan nog vara att de borgliga har övergett småföretagen - för vilka MP har en ambitiös och offensiv politik. Sammantaget innebär detta att det borde finnas goda möjligheter att göra ytterligare inbrytningar i den borgliga terrängen.
Om debatten fram till valet handlar om politikens innehåll så vinner vi, det är jag fullkomligt övertygad om. MEN. Starka krafter kommer göra allt för att styra fokus till saker som regeringsduglighet och statsministerkandidaternas skicklighet. Det finns bara en sak att göra: Gå ut på gatorna, på nätet och överallt där väljare finns. Och prata, tjata och skoja om det som verkligen betyder något, om hur vi kan värna och främja själva livet. Vi ses!
söndag 29 november 2009
Vad har regeringen emot högskoleutbildning?
Märkligt blir då Folkpartiets tysta medgivnade när regeringen nu genomför ännu en förändring som drabbar dem som studerat på högskola. Den sjukpenning man får ska hädanefter inte längre beräknas utifrån den inkomst man förväntas få framöver utan efter den inkomst man haft den senaste tiden. Följden blir att en arbetstagare som blir sjuk just efter en period av t.ex. studier eller arbetslöshet får en mycket låg ersättning. (Att man slår mot den som har varit arbetslös är förstås lika upprörande, men annat är knappast att vänta av regeringen, så det kommenterar jag inte närmare just nu.) Sedan tidigare har man ändrat regelerna i a-kassan så att den som blir arbetslöshet efter studier inte kan räkna med någon ersättning. Är detta tacken för den som satsar på utbildning TROTS att villkoren för den som pluggar är så knapra? Var är Jan Björklund när man faktiskt borde kunna ha nytta av honom?
Nej, jag tar tillbaka det där sista. Det är inte mer Jan Björklund det här landet behöver. Det som behövs är en ny regering som inte ser kunskap och utbildning som användbara floskler utan som grunden för en god samhällsutveckling. Och som bygger upp ett trygghetssystem där alla får plats.
lördag 28 november 2009
Mp bildar regering själv?
Sverigedemokraternas opinionssiffror ger dock lite skakighet i den förstärkning av två politiska block som uppkom genom de borgerliga partiernas sammangående inför valet 2006. En av miljöpartiets paroller är ju (fritt ur minnet) "Höger eller vänster - vår väg är framåt!" Nu infösta i den rödgröna fållan, där jag förvisso själv känner mig mest hemma i synnerhet sedan centern och folkpartiet rört sig i riktningar som jag tycker är olyckliga, men med en politik som även har inslag av det som traditionellt betraktas som mer borgerliga idéer blir kanske flexibiliteten när valresultatet är klart om ett knappt år mindre.
I ljuset av de framgångar i opinionsmätningarna som miljöpartiet har tillsammans med det valsystem Sverige har och risken för att sd tar sig in i riksdagen har statsvetaren Olof Ruin på DN Debatt fört fram möjliga alternativ för regeringsbildning, där miljöpartiet presenteras som en nyckelaktör. Ett av alternativen är enligt Ruin att miljöpartiet tillåts att som ensamt parti bilda regering. Det är inte något särskilt eftersträvansvärt läge, eftersom man då blir beroende av hoppande majoriteter. Men det är ändå ett tecken på mp:s framgångar, vilket är glädjande i sig! Det allra bästa vore naturligtvis att det rödgröna blocket inte bara blir det största, utan helt enkelt får egen majoritet!
fredag 27 november 2009
Välkommen till mitt köksbord, Hägglund!
Kanske är det bra att kd med Göran Hägglund i spetsen kommer ut som de mörkermän de är. Att vara emot att barn i förskolan ska slippa bli pålagda beteenden som är kopplade till kön kan likställas med dem som var emot rösträtt för kvinnor då det begav sig. Och jag utgår från att det är få personer som i dag menar att kvinnor inte bör ha rösträtt, även om det länge var en majoritet som ställde sig emot det. Att säga att folk ska få välja själva kan man ju alltid göra – men är det OK att göra det när den sammantagna helheten av dessa val trycker ned vissa grupper och cementerar strukturer som är ojämlika och ojämställda? Är det OK att göra det som politiker, som faktiskt inte bara ska representera sin egen väljarkrets utan i synnerhet om man sitter i regeringsställning se till hela folkets behov. Det låter som att Hägglund och hans anhängare tror, eller vill framställa det som, att den löst definierade kultureliten, där jag antar att jag själv räknas in pga mina åsikter i jämställdhets- och genusfrågor även om elit känns som ett avlägset begrepp för att definiera min egen person, vill att alla ska vara likadana. Det är tvärt om – vi vill att alla ska kunna få utvecklas efter sina individuella förutsättningar, något som jag inbillade mig var en ganska vedertagen liberal ståndpunkt, utan att hämmas av nattståndna strukturer som talar om att människor ska bete sig på vissa sätt pga sin biologiska könstillhörighet. För att kunna göra det krävs det dock att samhället bidrar till att undanröja dessa strukturer, i stället för att t ex genom vårdnadsbidrag och ett misstänkliggörande av förskolornas arbetssätt försöka befästa dem. Är Göran Hägglund beredd att göra det, eller fortsätter han att föra mörkermännens talan?!
lördag 21 november 2009
Migration är en självklarhet!
Diskussionen om själva invandringens vara eller inte vara är för mig tämligen ointressant. Min utgångspunkt är att folk migrerar, man gör det av olika skäl, det är viktigt att Sverige är med och tar emot människor som söker asyl, men det finns också massor av andra skäl för att flytta till Sverige. Däremot är jag ganska kritisk till hur den sk integrationspolitiken fungerar, och hur man hanterar asylärenden. Oavsett hur många människor som kommer från andra länder till Sverige är det viktigaste för mig att de får ett vettigt mottagande, att man får stöd att komma in i samhället. Men det stödet måste utgå från individernas behov. Personer som migrerar till Sverige är naturligtvis en ytterligt heterogen samling. Det som funkar för vissa funkar förmodligen inte för andra. Maciej Zaremba tog i mars upp en mängd absurditeter i hur svenska myndigheter hanterar ankommande personer i en artikelserie i DN (första delen här). Att man placerar personer som inte kan läsa och skriva tillsammans med akademiker på samma svenskakurser, att handläggare inte känner till eller kanske ignorerar (eftersom det finns ekonomiska incitament till att ignorera) att det på vissa platser finns yrkesinriktade språkkurser med flera faktorer som gör att det tar längre tid för personer att komma ut i arbetslivet även inom yrken där det råder brist i Sverige.
Zaremba tar också upp hur rädslan för att framstå som rasistisk gör att man inte vågar diskutera problem och svårigheter med integrationspolitiken, vilket i sin tur innebär att sverigedemokraterna får monopol på dessa frågor. Det här är något som även Elensky vidrör: att sverigedemokraterna tillåts definiera problemet (ungefär att det är för många invandrare i Sverige och att vi tar emot för många invandrare) och media och politiker sedan förhåller sig till denna problemdefinition. I stället är det som behövs att partier som inte har en främlingsfientligt inriktad problemdefinition i bagaget aktivt sätter agendan. Jag tror i det sammanhanget inte särskilt mycket på Björklunds och hans folkpartis utspel om svenskakrav och liknande, utan mer på att det gäller att förbättra möjligheterna att lära sig svenska, att komma in i samhället osv. Vilket om så bara hälften av det Zaremba beskriver i sin artikelserie stämmer verkar vara högst tveksamt att det görs för närvarande.
Därför känns det oerhört positivt att i dagens DN läsa om hur Övertorneå tar emot ensamkommande flyktingbarn (en artikel som jag dock inte lyckas hitta på DN.se utan bara i papperstidningen). I Övertorneå är inställningen att barnen berikar kommunen. Dessutom ser man att de skapar arbetstillfällen. Här tar också föreningslivet kontakt med barnen/ ungdomarna för att locka in dem i sina verksamheter, vilket bör vara en nyckel till att få kontaktytor med den nya omgivningen. Den sortens positiva exempel är viktiga att lyfta fram och det återspeglar Elenskys beskrivning av ett land som sedan århundraden har varit nyfiket och berett att lära av andra, och som präglas av tolerans. Övertorneås kommunalråd Linda Ylivainio lägger även till historiens påverkan för invånarnas förståelse för människor som söker skydd eftersom de under kriget fick ta emot flyende från den finska sidan på andra sidan älven. Är det inte här det ligger - i att se möjligheterna och att verka för de mänskliga mötena?
måndag 16 november 2009
Vårdnadsbidrag hotar barns språkutveckling
Rapport berättade i ett inslag igår kväll (som jag tyvärr inte hittar någon länk till, men som SvD skrivit om tidigare) om att familjer med invandrarbakgrund i betydligt högre utsträckning än helsvenska familjer väljer att hålla barnen hemma med hjälp av vårdnadsbidrag. Det är lätt att tänka att skillnaden bottnar i olika syn på vad som är bäst för barnen, men som en förskolechef påpekar i tv-inlsaget kan ekonomi vara en minst lika viktig faktor. Att familjerna i svenneglesa Tensta ofta väljer vårdnadsbidrag före förskola kan vara en konsekvens av att många som saknar egen försörjning på så sätt kan dryga ut en mycket mager hushållskassa.
Det är upp till var och en att välja själv, menar Kristdemokraterna med Göran Hägglund i spetsen. Men jag undrar om Hägglund - som i andra sammanhang påstår att han utgår från barnens perspektiv - då också är beredd att stå för de konsekvenser vårdnadsbidraget kan få för barn som får vänta på att lära sig svenska? Och vad säger hans kollega Björklund som påstår att han bedriver en politik med fokus på kunskap?
Språkforskningen visar på betydelsen av att möta ett språk före tre års ålder (se t.ex. boken Flerspråkighet i förskolan). Den som har ett annat (eller flera andra) modersmål än svenska och tidigt börjar på förskola kan utveckla s.k. "simultan flerspråkighet", d.v.s modersmålet och svenskan utvecklas parallellt. Särskilt viktig för språkutvecklingen är perioden mellan 18 och 36 månader. Barn som under denna tid får gå i en förskola av hög kvalitet, där de får utveckla såväl svenskan som sitt modersmål, får en bra grund för att uppnå flerspråkighet på en hög nivå. Då får de samtidigt goda förutsättningar att utveckla sin förmåga till kunskapsinhämtning, problemlösning, empati och allt annat som underlättas av flerspråkighet på en hög nivå.
Vill Hägglund förvägra barn detta? frågar sig en pedagog i den av Hägglund så omhuldade verkligheten.
söndag 15 november 2009
Mer än en miljard hungrar
- Problemet är inte att det produceras för lite mat, det handlar i stället om social orättvisa.
Med den njugghet som finns från bland annat Sverige om att aktivt minska vår egen påverkan på klimatutsläppen och i stället kräva att utvecklingsländerna ska ta sitt ansvar och hålla nere sina utsläpp trots att utsläppen per person i Sverige vida överstiger dem per person i de flesta utvecklingsländer undrar jag hur det ser ut vad gäller solidariteten på matområdet. Är vi beredda att fatta beslut som gynnar oss själva mindre, eller som till och med missgynnar oss, om det ökar möjligheterna att få bukt med den ökande hungern i världen?
lördag 7 november 2009
Utnyttja din ställning, Wetterstrand!
Wetterstrand når ut allt bredare och inger, till skillnad från Mona Sahlin, respekt djupt in i borgliga led. Jag vill till och med minnas att jag läst långa hyllningar till henne på borgliga ledarsidor (även om jag just nu inte hittar någon länk och därför undrar om jag drömt). (Fast vid närmare eftertanke tror jag inte att jag drömt utan att borgligheten insett hur hopplöst det är att försöka besegra Wetterstrand genom strid och att de istället försöker krama ihjäl henne och låtsas som om de är överens med henne.)
Min stora önskan är nu att Maria Wetterstrand uttnyttjar sin ställning som svensk politiks enda självlysande stjärna för att vässa miljöpartiet, inte minst på klimatområdet. Vi behöver inte längre vara så rädda för att väljarna ska fly, så fort vi antyder att omställningen till ett hållbart samhälle kräver förändringar i våra liv. Aldrig förr har så många varit beredda att lyssna på vad ett språkrör har att säga, aldrig förr har vårt parti haft ett så starkt stöd i opinionen och aldrig förr har medvetenheten om miljöfrågor varit så stor i samhället.
Då kan vi med gott självförtroende tala klarspråk. Då kan vi med tydlig stämma tala om att vår konsumtion måste minska. Då behöver vi inte hymla om att vi behöver dra ner på vårt köttätande.
Detta innebär inte att vi ska leverera vare sig moralistiska pekpinnar eller nattsvarta domedagsprofetior. Tvärtom. Budskapet är mycket positivt: I ett hållbart samhälle kommer vi att må bättre och ha det trevligare! Vi kommer inte att ha lika många nyinköpta plagg i garderoben och lika mycket splirrans hemelektronik i vardagsrummet, men vi kommer ha mer tid för både oss själva och varandra. Vi kommer inte ha frysen lika välfylld med kött, men vår hälsa kan bli bättre och det kött vi äter kommer smaka bättre.
Att ta tillfälle i akt att vässa den egna politiken är att ta konsekvensen av partiets linje som säger att politiken ska utformas utifrån kunskap. Klimatforskarna har under den senaste tiden presenterat allt mer alarmerande rapporter om tillståndet för planeten. Om inte den gröna rörelsen lyssnar lär inte någon annan göra det heller.
måndag 2 november 2009
Ta Huddinges skolor ur bottenträsket!
Den här typen av jämförelser är förstås alltid svåra att värdera. Vilka faktorer som är de mest relevanta är inte självklart. Men jag tycker absolut det finns skäl för Huddinges medborgare att ta Föräldraalliansens rapport på allvar. Särskilt som den bekräftar bilden från andra jämförelser, exempelvis tidningen Fokus kartläggning i somras, som jag refererat till i ett tidigare inlägg. Där framgår inte bara att resultaten är svaga utan också att anslagen som skolorna har att röra sig med liksom lärartätheten ligger långt under genomsnittet.
Efter att ha låtit siffernörden i mig gå lös på Skolverkets betygsstatistik någon timme, slås jag inte minst över de stora klyftorna mellan Huddinges olika skolor. Medan 96 procent av Edboskolans elever 2008 gick ut år 9 med behörighet för gymnasiet, lyckades endast 58 procent av Vårbyskolan med samma sak. Det är förstås lätt att säga att förutsättningarna för Edboskolan som ligger i ett Kalles kaviar-svenskt medelklassområde är helt annorlunda än för Vårbyskolan där flertalet elever har utländsk bakgrund och där föräldrarnas utbildningsnivå generellt är lägre. Men det håller inte att enbart luta sig mot detta faktum. Varför klarade i så fall nästan 75 procent av de elever på Skogåsskolan som har utländsk bakgrund gymnasiebehörigheten?
Med all respekt för att det kan finnas hundratals yttre faktorer (däribland vistelsetid i Sverige och föräldrars utbildningsnivå) som kan erbjuda delförklaringar till skillanderna mellan skolorna så måste Huddinges politiker ge de skolor som lyckas dåligt uppdraget att ta reda på vad de behöver för att ge eleverna tillräckliga kunskaper och resurserna som krävs för att genomföra det. Vad är det t.ex. som gör att matte är det kärnämne där det är störst skillnad i måluppfyllelse mellan helsvenska elever och elever med invandrarbakgrund? Behöver lärarna kompetensutveckling för att kunna handleda elever som skolats i vitt skilda sätt att tänka matematiskt? Skulle eleverna vinna på att få matematikundervisning på sina modersmål? Vad krävs i så fall för att ordna detta? Vilka frågor man ställer och vilka svar man ger kommer naturligtvis skilja sig åt från skola till skola. Min poäng är att skolorna inte ska kunna gömma sig bakom "svåra förutsättningar" och att man ska få de resurser som krävs för att utvecklas.
Här finns inte bara en valvinnande politisk fråga att ta sig an. Bakom procentsatser och rankingpoäng finns unga människor med en framtid att värna.
lördag 31 oktober 2009
Rätt håll, sossarna!
Jag är kanske allt för fjärmad från verklighetens folk, men jag kan inte för mitt liv begripa hur en reform där alla är vinnare (såvida man hittar konstruktioner som tar hänsyn till att det finns fler familjekonstallationer än kärnfamiljen) kan vara så kontroversiell. Barns rätt till alla sina föräldrar, kvinnors rätt till rättvis löneutveckling och rättvis pension och inte minst mäns rätt att vara pappor på riktigt - ska det vara så svårt att slåss för?
fredag 30 oktober 2009
Mp vågar!
onsdag 28 oktober 2009
Dags att städa, Reinfeldt
Imorgon åker Reinfeldt återigen till Bryssel med amitionen att framstå som en statsman som tar täten i arbetet med att få fram ett klimatavtal i Köpenhamn. Som svensk börjar det kännas ganska pinsamt när statsministern flänger runt världen och håller uppfordrande tal samtidigt som han konsekvent vägrar att ta tag i klimatfrågan på hemmaplan. Där är det tvärtom fritt fram för nya monster-motorvägar och miljardinvesteringar i tyska kolkraftverk.
tisdag 27 oktober 2009
Lika rätt till familjerådgivning?
Kristersson gör också klart att familjerådgivningen inte är någon priortierad uppgift. I DN säger han
Om jag ställer familjerådgivning mot hemlöshet och barn som blir slagna, så tycker jag inte att den är den mest angelägna uppgiften vi har.
Han verkar inte reflektera över eventuella samband mellan hemlöshet, barnaga och tillgång till familjerådgivning i ett tidigt skede. Hur många fall har man förebyggt genom familjerådgivning? Detta är sannolikt svårt att svara på, eftersom det blir hypotetiska siffror. Men klart är att nutida familjers ansträngningar att få vardagen att gå ihop med familjeliv, yrkesverksamhet och en alltmer inrutad fritid med schemalagda aktiviteter för snart sagt alla familjemedlemmar oavsett ålder leder till stora påfrestningar på familjerna. Finns möjlighet till familjrådgivning kan man söka stöd innan problemen eskalerar - om inte finns det rimligen en risk att barn far illa i familjer som inte tycker de har råd med familjerådgivning.
Åsa Eriksson (s) kom under en Stockholmsvistelse i samspråk med en Situation Stockholm-försäljare. Många hemlösa vittnar om ett vardagligt liv som av några ganska triviala orsaker går över styr. Och, som i fallet med mannen som Åsa pratade med - om svårigheterna med att ta sig tillbaka in i samhället. Det är inte säkert att familjerådgivning hade hjälpt just honom - men nog finns det skäl att anta att det finns en samhällsekonomisk vinst i att erbjuda stöd till familjer till rimliga priser i preventivt syfte, för att minska sociala och ekonomiska kostnader, för att minska riskerna för att barn och vuxna rasar nedför branter som sedan blir betydligt svårare (och dyrare!) att ta sig uppför, för både samhället och individerna. Men har man som främsta mål att sänka skatterna - oavsett vad resultatet blir för välfärdssystem och medborgare - ter sig förmodligen familjerådgivning som en fullständigt onödig utgiftspost.
När de borgerliga pratar skattesänkningar talar man sällan om konsekvenserna av minskade skatteintäkter. Precis som Peter Andersson (s) skriver, med koppling till de rödgrönas debattartikel i SvD, är det viktigt att visa varför man vill höja skatter i de områden där det är aktuellt (t ex i Stockholm som debattartikeln handlar om). Stockholms rödgröna skriver att de vill återställa skatten till nivån 2006 för att få utrymme att satsa bl a på utveckling av förskola och skola, på miljöarbete och på äldreomsorg. Kanske ges även utrymme för överkomliga priser för familjerådgivning inom satsningarna på välfärd. För ett hållbart samhälle är även den sociala hållbarheten en viktig del.
söndag 25 oktober 2009
Politik för en humanare värld!
Miljöpartiet växer!
fredag 16 oktober 2009
Dole drog tillbaka stämningen
torsdag 15 oktober 2009
Invandring ger varken stora positiva eller stora negativa effekter i offentlig ekonomi
Om vi i den framtidsinriktade kalkylen för Sverige i stället antar att sysselsättnings-graden i befolkningstillskottet blir densamma som för utrikes födda boende i Sverige i dag, blir de negativa årliga effekterna mindre än 1 procent av BNP.
Eventuella negativa ekonomiska effekter för offentlig sektor är alltså lika försumbara som eventuella positiva. Artikeln lägger också in en brasklapp att även om det inte finns finansiella argument för invandring kan det finnas skyddsargument samt argument för invandring av specialister. Med den mycket instrumentella synen glöms argument för invandring som anknytning eller familjebildning, en fri arbetsmarknad, utbildning och så vidare bort. Bloggen Vi i Sverige har också kommenterat rapporten och konstaterar just att eftersom ekonomin inte är någon avgörande faktor är
Det viktiga /.../ istället att människor fritt kan välja att bilda familj med vem de vill, välja att arbeta var de vill och söka skydd från krig och förföljelse.
Något som borde vara självklart. Det som oroar är alla de hatiska kommentarer som frodas bl a på nämnda blogg. Jag kan inte låta bli att reflektera över en kommentar som ofta återkommer i olika varianter i sådana här sammanhang - den om att eftersom Sverige är så uselt/har en så usel befolkning/för en så usel politik tänker kommentatorn - utvandra! Hur kommer det sig att man tar rätten att invandra till något annat land för given när man absolut inte vill ha in människor från andra länder i det egna?
I SvD uppmärksammar man i stället FN:s rapport om migration, där det konstateras att migration är positivt för mänsklig utveckling:
Rapporten visar att migration kan öka den mänskliga utvecklingen både för dem som flyttar och i destinationsländerna samt för dem som stannar kvar på hemmaplan, säger Helen Clark, UNDP:s högsta chef.
Bland annat poängteras ökad inskrivning i skola och minskad barnadödlighet för dem som migrerar från utvecklingsland till industriland (vilket dock utgör endast 30% av migranterna). För destinationsländerna nämns ökat antal arbetstillfällen utan att lokalbefolkningen trängs ut från arbetsmarknaden och en viktig faktor för dem som stannat kvar är de pengaöverföringar som utflyttade släktingar gör till de kvarvarande.
Tyvärr märks det i kommentarerna till DN-artikeln att Hägglunds utspel om en vänster/ kulturelit inte bara har gått hem hos sverigedemokraternas ledare Åkesson (se Expressen, även kommenterat av Peter Andersson), utan också hos andra personer som är kritiska till invandring. Det riskerar dock att slå tillbaka mot Hägglund eftersom han inte själv ser problemet med att hävda att en kulturelit inte kan företräda folket samtidigt som han försöker lansera sig själv som företrädare för detta folk. Jag har tidigare varit inne på att det inte är så säkert att "folket" i stället accepterar att företrädas av en person som är del av Sveriges absolut högsta politiska elit. Det finns risk att Hägglunds och kristdemokraternas upprepade utspel spelar sverigedemokraterna i händerna mer än det gagnar dem själva. För jag antar att det bland kd:s väljare finns många som inte instämmer i den bild som Hägglund tecknar. I Expressen kommenterar t ex Wijkman, tidigare kd:s representant i EU-parlamentet och framstående miljöpolitiker, att han inte känner igen sig i Hägglunds beskrivning. Och de som instämmer kanske ser sd som ett bättre alternativ? Det är ett högt spel han spelar i sin balansgång på spärrlinjen, Hägglund. Man bör också behålla i minnet att det är små grupper som stödjer den intoleranta ideologi som sd står för, även om de är högljudda.
Slutligen, för att förekomma: vill du bara ge en hatisk kommentar så kan du bespara dig besväret - dessa rensas bort. Kommentarer i sak och hållna i resonabel ton välkomnas.
onsdag 14 oktober 2009
Något om kvotering
Ofta när kvotering annars förekommer i media handlar det om kvotering av kvinnor till poster som nästan enbart besätts av och med män. Jag tycker inte att kvotering är alldeles oproblematiskt - men tills jag har sett något realistiskt och övertygande sätt att komma till rätta med skillnader där representanter för ett kön uppenbart särbehandlas positivt tycker jag att kvotering kan fylla en funktion. Vad gäller det aktuella fallet med kvotering av män till bl a psykologutbildningar är jag kanske inte lika övertygad att kvinnor har särbehandlats positivt och att män behöver kvoteras in av den orsaken - men jag tycker ändå att det finns anledning att på utbildningar, arbetsplatser och i andra sammanhang arbeta för en mångfald av bakgrunder inklusive hyfsad representation av personer av olika kön. Och så länge meriter och kompetens håller samma standard kan jag leva med kvotering, även om det innebär att jag själv någon gång blir bort- eller inkvoterad. För det gäller ju att inse att det som är positivt i ett större sammanhang faktiskt kan drabba en själv negativt - vill man ha den positiva utvecklingen får man alltså vara beredd att ta konsekvenserna. Fast då ska förstås kvotering införas till bolagsstyrelser m fl ställen där kvinnor är negativt särbehandlade/underrepresenterade - inte bara i sammanhang där män är underrepresenterade.
Behövs tillväxt?
lever i tron att konsumtionen behövs för jobben och jobben behövs för att vi inte ska hamna i ett ekonomiskt och socialt kaos. Det är dilemmat: ekonomisk tillväxt är nödvändig men den är ekologiskt omöjlig. De fattiga länderna behöver materiell tillväxt men vi i väst som lever på ”öar av överflöd i ett hav av fattigdom” måste finna andra utvägar.Rapporten visar på dessa utvägar - och Sanne poängterar det jag själv har varit inne på tidigare (även i kommentar till Peter Anderssons inlägg): det finns massor av ekonomer, men på det sätt ekonomutbildningarna är uppbyggda så fostras bara nya ekonomer som ser systemet på samma sätt. Alternativa ekonomiska teorier har i alla fall hittills haft ytterst begränsat utrymme inom dessa utbildningar. Och ser man det ekonomiska systemet som givet blir motståndet mot att ifrågasätta det betydligt större - i stället undersöker man villkor inom dessa givna förhållanden.
I slutet av essän kommer frågan upp hur vi ska nå fram. Även här pekar Sanne på en av mina käpphästar (som jag dock inte har bloggat om hittills) - inrättandet av Marknaden som något av en gudom. Det är inte sällan politiker gömmer sig bakom argument i stil med "nej, så kan vi inte göra för det skulle Marknaden inte gilla". Som om Marknaden skulle vara ett väsen, inte ett (av flera) redskap för att skapa det samhälle vi vill ha. Sanne skriver att
Den kritiska frågan är hur övergången till en hållbar ekonomi ska bli möjlig. Jackson kan kallas en statskramare som nästan tycks blunda för vad många skulle se som det största hindret: inte att vi lever i en kapitalistisk värld – marknadsekonomin skulle bestå i allt väsentligt – men att denna värld är fylld av mäktiga företag som ofta bundit upp politikerna.Ett större politiskt ansvarstagande, alltså, för vilka förutsättningar och spelregler vårt samhälle ska rätta sig efter för att vi ska nå den ekologiska, ekonomiska och sociala hållbarhet vi nu i drygt 15 år har sagt oss sträva efter, men som vi ständigt motverkar genom de beslut vi fattar, på politisk såväl som på personlig nivå.
måndag 12 oktober 2009
Är Hägglund anarkist?
Abdikerar Hägglund härmed från hela uppdraget som politiker? Bevittnar vi i själva verket en ministers något långdragna avskedstagande? Det kanske i själva verket är så att Hägglund är anarkist? Löper Hägglund linan ut i sitt resonemang måste det i alla fall betyda att motstånd mot samkönade äktenskap och införande av religiös indoktrination av skolelever genom skrivningar om att man ska arbeta efter kristna värderingar i svensk skola (Alf Svenssons bidrag under sin tid i maktposition) är ett minne blott. Liksom många andra av de värderingsfrågor som kristdemokraterna brukar förknippas med. Det är ingen dålig nyhet!
Det obehagliga i sammanhanget är naturligtvis flirten med populismen och vittnesbörden om den intolerans som finns i kristdemokraterna. Samt polariseringen av hela det svenska folket i en vanlig del mot en misstänkliggjord elit av - ja vadå? Människor med från Hägglund avvikande läggning vad gäller sexualitet, genustänkande, kultursmak och åsikter om vad man bör tala om vid ett köksbord. Det är också intressant att det som Hägglund kritiserar, raljerandet om andra människors liv och åsikter och pekpinnarna om hur man ska leva, görs i ännu högre grad av honom själv. Men då är det rättfärdigat genom att han definierar målet för kritiken som en elit, och av talet om att så här lever vanliga människor, och de ska leva som Hägglund själv, minsann!
Några andra som kommenterat: Johan Westerholm och Linus Hellman
söndag 11 oktober 2009
Mer kaninföda!
måndag 28 september 2009
Nya centern - inget miljöparti
Ankersjö påstår att mp inte fått fram en meter spårväg eftersom man inte vill förhandla - men om man inte satsade befintliga resurser och mer därtill på fler motorvägar skulle det finnas mer pengar för spårvägar och annan kollektivtrafik, oavsett om mp förhandlar eller inte. Och såvitt jag minns är det inte miljöpartiet utan centern som sitter i majoritet både i Stockholms landsting och i riksdagen samt besätter posterna som infrastrukturminister, miljöminister och miljölandstingsråd - och som alltså inte drivit frågan om spårväg tillräckligt starkt i den borgerliga koalitionen. Det hjälper knappast om mp sjunger Förbifartens lov av hela sitt hjärta: Spårväg Syd är ändå nedprioriterad till efter 2020. Centerpartiet har på senare tid tagit flera beslut som går emot deras tidigare miljöinriktning - i stället för att hålla fast vid sin kritiska hållning gentemot kärnkraft och biltrafik försöker de nu ifrågasätta miljöpartiet för att rättfärdiga sin egen omsvängning mot en mer miljöfientlig politik.
Debattartiklar på temat finns i SvD: centern, mp och centern
lördag 26 september 2009
Kvalitet i skolan - varning för klåfingriga politiker!
Resurser är viktiga både vad gäller olika typer av särskilt stöd till elever i behov av det men även i form av storlekar på klasser eller antal elever/lärare, undervisningsmaterial (där det ibland verkar finnas en idé om att det är "fult"/omodernt med läroböcker, att eleverna ska söka all kunskap själva etc - den sortens övning och lärande behövs också, men bra läroböcker - och lärare! - fyller en viktig funktion de med, till exempel genom att ge mer övergripande helhetsbilder) osv. Inte minst viktigt i resursfrågan är lärarnas arbetsbelastning där det finns otaliga exempel på hur nyutexaminerade ambitiösa lärare i rask takt bränner ut sig och lämnar läraryrket för något annat där arbetsförhållandena är rimligare.
I resursfördelningen spelar naturligtvis även möjligheten att välja skola in, där de kommunala skolorna kände sig/blev tvungna att börja locka elever genom att ha olika inriktningar i form av diverse sportsatsningar, media eller annat som uppfattades som populära teman. Det är i sammanhanget intressant hur sällan åtminstone jag har hört talas om (grund)skolor som försöker locka elever genom att ha skickliga lärare och höga ambitioner vad gäller lärande. Oavsett vad man lockar med väljer familjer med lägre studievana sällan skola aktivt medan familjer med mer studievana i högre utsträckning är aktiva i valet av skola, vilket leder till den uppdelning av elever som Skolverket beskriver. Jag kan inte låta bli att undra över hur mycket resurser som gått åt till att ta fram konkurrenskraftiga inriktningar och sedan marknadsföra dem i stället för att läggas på undervisning och elever.
Hur man ska "titta in bakom klassrumsdörren" beskrivs inte riktigt i Peter A:s inlägg men jag instämmer i Peter S:s varning om att direkt koppla lärarens lön till elevernas betyg/provresultat (eller till elevutvärderingar av läraren som väl har föreslagits i andra sammanhang). Däremot är fortbildningsdagar värda namnet samt resurser och tid till kontinuerlig pedagogisk utveckling centrala - och inbegripet i det en arbetsmiljö där man stöttar varandra, diskuterar pedagogik med varandra och har samarbetspartners som då och då deltar som observatörer vid varandras undervisning för att ge feedback på vad man kan utveckla och förbättra etc.
Peter S. tar i sin kommentar upp polariseringen mellan pedagogik och ämnesteori och förespråkar mer pedagogik i förhållande till ämnesteori. Jag skulle kunna tala mig varm för vikten av att lärare bottnar i sina ämneskunskaper och känner sig trygga med dem och därmed behovet av mer ämnesteori, men har landat i slutsatsen att båda behövs och att det verkar vara en oändlig knäckfråga hur man ska kunna jämka ihop dessa - och inte minst integrera de pedagogiska kunskaperna med de ämnesteoretiska. Här bör man även ställa sig frågan vilka som söker och antas till lärarutbildningarna och vilka förkunskaper de har, vilket till viss del hänger samman med hur arbetsvillkoren i skolvärlden ser ut. Hur många med självbevarelsedriften i behåll ger sig frivilligt in i det yrket..?
Min uppfattning är att det vete tusan om fler politiska initiativ för att styra skola respektive lärarutbildning i vissa riktningar verkligen behövs utan att det trots allt kokar ner till en resursfråga. Den om att genom att tillhandahålla tillräckliga resurser och relevanta morötter (och inte minst drägliga arbetsförhållanden) möjliggöra en kvalitetsförbättring inom både skolan och lärarutbildningen, utan klåfingriga politikers ingripanden med en massa kosmetiska åtgärder (som Björklunds regelsystem i skolan och ständiga omorganisationer av lärarutbildningarnas struktur).
tisdag 22 september 2009
Misslyckat Köpenhamnsmöte inte värsta scenariot
Det enda resultat som verkligen skulle kunna betecknas som en framgång är rimligtvis att världens länder åtar sig att göra det som forskarna säger krävs för att inte klimatet ska skena. Att detta skulle ske är dock ungefär lika sannolikt som att Anna Anka får posten som jämställdhetsminister i en rödgrön regering. När Fredrik Reinfeldt, som driver en linje som totalt negligerar vad forskarna säger (se gärna denna utmärkta artikel från i somras), är den som för Europas talan och när Obama tycks allt mer snärjd av amerikanska industriintressen är det svårt att vara annat pessimistisk.
Mitt hopp står till att ett misslyckat Köpenhamnsmöte leder till ett illvrål från världens människor. Ett illvrål som blir omöjligt att bortse från för världsledare som vill behålla makt och anseende.
lördag 19 september 2009
Köttfrosseriet skenar - vakna miljöpartiet!
Skämt åsido, jag har sagt det förr och nu säger jag det igen: Vakna miljöpartiet! När vi vet att köttet är en större klimatbov än bilen måste MP se till att få upp frågan på den politiska dagordningen. Vill man vara trovärdiga i klimatdebatten går det inte att fortsätta låtsas som att frågan inte är politisk. Idag används ekonomiska styrmedel i fel riktning. Kött subventioneras på vegetariska livsmedels bekostnad. Det är hög tid att ändra på det, även om det skulle leda till att en och annan väljare slänger ruttet sidfläsk på oss.
torsdag 17 september 2009
Nej till mångfald, fram för enfald?!
Hägglund skriver bland annat i debattartikeln:
Säger partiledaren för det parti där Alf Svensson tidigare i regeringsställning absolut skulle ha in "kristna värderingar" i styrdokument för skolan - tar man Hägglund på allvar innebär det att det är skillnad på elit och elit, och skillnad på ideologi och ideologi. Skillnaden består i att Hägglund vill verka för ett homogeniserat Sverige, han känner sig hotad av dem som vill att människor ska slippa styras så hårt av normer och värderingar, som vill öka toleransen för avvikelser från vanlighetsnormen oavsett om det handlar om könsroller, familjekonstellationer, sexuella preferenser eller något annat.Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft. Men sitter man högt på hästryggen och blickar ut över menigheten är det förstås passande att bortse från det och låtsas som något annat. Så fort det ges tillfälle skall de i stället bli certifierade och normkontrollerade.
Det är klart att för ett parti som är på vippen att halka ur riksdagen finns allt att vinna i att definiera sig som företrädare för det vanliga folket - förutsatt att den förmodade majoriteten av vanligt folk definierar sig på det sätt som Hägglund vill samt inte minst accepterar utestängandet av alla dem som inte passar in. För ve den som avviker från Hägglunds definition av "vanlighet" - den blir genast inklassad i en kulturell vänsterelit och anklagad för att se ner på de sk vanliga människorna. Jag undrar vad liberalerna säger om det? Jag för min del tycker det ligger otäckt nära Sverigedemokraternas sätt att resonera, med utestängande av allt som särskiljer i stället för tolerans och uppskattning av allas våra olika styrkor och erfarenheter.
Andra som bloggat: Tomas Eriksson (mp), Peter Andersson (s), Kent Persson (m) m fl
onsdag 16 september 2009
En annan bild av kyrkan
Naturligtvis finns det ännu mörkerkrafter inom Svenska kyrkan. Visst finns det manschauvinister, homofober, islamofober - you name it. Just därför är det som Karin påpekar viktigt att rösta på söndag för en öppen kyrka. Och visst har kyrkan mycket att göra när det gäller den psykosociala arbetsmiljön för sina anställda. Så långt är vi helt överens.
Men samtidigt känns det viktigt för mig att lyfta fram en annan, enligt min mening lika sann, bild av kyrkan. Jag vill berätta om den kyrka som är den enda plats utanför kretsen av familj och nära vänner där jag känner att jag kan vara helt och fullt mig själv, utan att dölja skavanker och tillkortakommanden. Jag vill berätta om kyrkor som bjuder in människor till samtal om viktiga saker - oavsett om de kallar sig kristna, muslimer eller ateister. Jag vill berätta om församlingar som kämpar för människor som samhället svikit.
Att det tar tid att förändra en organisation med 5,6 miljoner medlemmar är inte konstigt. Inte heller att det uppstår slitningar när denna organisation ändå förändras i rasande fart. Det är inte svårt att förstå att gubbar som vuxit upp i en patriarkal och moralvaktande statskyrka har svårt att hänga med när Jesus plötsligt kan framställas som gay eller när jungfru Maria misstänks för att ha knullat.
Men ibland undrar jag om inte unga ateister med radikala politiska åsikter är de som har allra svårast att hänga med i Svenska kyrkans utveckling. Gör det något kan man fråga sig? Kanske inte, men det är förfärligt synd om man samtidigt går miste om en alierad i kampen för en bättre värld.
Kyrkans förändrade roll i samhället gör det nämligen möjligt att fokusera på att dels erbjuda ett öppet rum för sökande och andlighet och dels vara en progressiv röst i samhällsdebatten. För kyrkan är inte längre maktens språkrör. Kyrkan har förlorat den stora makt den en gång hade och maktlösheten är dess välsignelse. Bonniers och Stenbeck får sköta opiumdistrubitionen till folket, medan vi reser oss trotsigt upp i kyrkbänkarna och kräver en asylrätt värd namnet, rättvis handel och åtgärder mot den globala uppvärmningen.
tisdag 15 september 2009
Civil olydnad oacceptabelt - offentlig olydnad OK?
Att låta en motorled skära sönder Flemmingsbergsskogen - som är ett naturreservat med riksintresse - utan att beakta alternativa lösningar, som t.ex. dragningar genom tunnlar, strider helt enkelt mot gällande miljölagstiftning. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Tomas Hansson (KD) bestrider inte detta, men menar att det är helt OK att bortse från nuvarande lagar eftersom beslut redan fattats.
Idag skulle det krävas en annan miljöanpassning, men vi kan inte riva upp projekt varje gång lagen ändras.
Borgliga politiker brukar ju annars vurma för lag och ordning. Civil olydnad brukar betraktas som anti-demokratiskt. Men offentlig olydnad är tydligen helt OK för Huddinges borgliga majoritet. Eller hur ska Hanssons uttalanden tolkas?
Etik och moral i kyrkoorganisationen
*Intressant i sig att man inte ens verkar lägga ut de få artiklar som skrivs om kyrkovalet på DN.se. Rubriken i dag är "Homovigslar präglar avslagen valrörelse" - men media bidrar genom att inte skriva om den.
söndag 13 september 2009
Kyrkoval
Så du som har möjlighet, gå och rösta - och lägg gärna din röst på kyrkopolitiker som vill utveckla och modernisera kyrkan som institution. En röst för en mer tolerant kyrka.
Fotnot: I Huddinge finns två representanter för miljöpartister i svenska kyrkan att rösta på (i två olika församlingar), Marianne Broman och Bengt-Gunnar Carlsson.
lördag 12 september 2009
Distansstudier och kvalitet på inlärning
Ledartexten tar i stället sin utgångspunkt i inlärningen, och distansutbildning sätts i relation till hur inlärning går till. Här är jag böjd att i viss mån hålla med i varningen för distansstudier där inga fysiska träffar och diskussioner äger rum. Inlärning som sker genom att studenter förklarar för och diskuterar med varandra tenderar att bli mer varaktig än inlärning som uppnås genom att läsa in kurslitteratur rätt upp och ner. Dock inbillar jag mig att distansutbildningarna har kommit längre än att motsvara en rent föreläsningsbaserad kurs där man visserligen förväntas vara på plats i det fysiska rummet men ändå inte är särskilt aktiv i sitt eget lärande. Genom att konstruera inlämningsuppgifter av problematiserande slag i stället för i form av återgivande av specifika fakta och låta studenterna genom lärplattformar diskutera och kommentera varandras texter finns möjlighet att i viss mån kompensera för seminarier på en gemensam fysisk plats. Pedagogisk utveckling sker både inom traditionella kurser förlagda till lärosätenas campus och inom distanskurser.
Slutsatsen i ledaren vittnar också om viss okunskap om hur lärosätenas medelstilldelning går till. DN skriver:
"Kvaliteten på grundutbildningarna vid de fysiska lärosätena lämnar en hel del att önska. Om man drog ner på nätplatserna blev det pengar över för att göra något åt det problemet."
Den summa pengar som tilldelas bygger på en uppskattning av varje institution om hur många sk HÅP:ar (HelÅrsPrestationer) man förväntar sig. Når man inte upp till prognosen måste man betala tillbaka pengar, men blir resultatet bättre är det intressant nog inte säkert att man får någon extra tilldelning. Systemet med HÅP:ar har lett till att institutionerna gör en rad strategiska val för att maximera utdelningen - eller minimera förlusten - vad gäller insatser på kurser och de kostnader de medför i relation till antalet studenter man lyckas få igenom kurserna och de medel man därmed har tillgång till. Om man genom att lägga pengarna på distanskurser kan få igenom fler studenter, både genom att dra till sig fler studenter och möjligen med en lägre kostnad per student, hjälper det inte att minska distanskurserna om man då får färre studenter som kanske genererar dyrare HÅP:ar. Det blir nämligen inga pengar att omfördela, utan medelstilldelningen blir med färre studenter lägre. Jag misstänker att det i en del fall till och med kan vara så att distanskurser ger ekonomiskt utrymme för pedagogisk utveckling (dvs kvalitetsutveckling) även för lärosätesbaserade kurser genom att generera fler och billigare HÅP:ar än vad annars hade varit möjligt.
Ekonomerna börjar anpassa sig efter verkligheten?
Ekologisk ekonomi är ett sådant område där man bland annat försöker visa på alternativa sätt att värdera t ex "natur"/ekosystem än vad ekonomisk teori normalt skulle göra, bland annat genom att använda sig av begreppet ekosystemtjänster där man utöver mer produktinriktade tjänster (timmer, fisk etc) även värderar tjänster som skogars förmåga att binda koldioxid, ekosystem som stödjer förekomsten av pollinatörer (humlor, bin m fl) som är viktiga för jordbruksproduktionen men också rekreationsvärden liksom biologiska värden. Jag är inte alldeles förtjust i hur tillämpningen sker i värderingarna, eftersom de olika tjänsterna som definieras ofta betraktas som "neutrala" och det är liten problematisering vad gäller vem som definierar vad som är en tjänst och hur den betraktas av andra grupper. Trots detta tycker jag att ekologisk ekonomi är ett bra steg på vägen mot att hitta alternativa bedömningsgrunder för hur vi politiskt och ekonomiskt ser på t ex utsatta ekosystem, resursanvändning och landskaps- och samhällsplanering.
onsdag 9 september 2009
Södertörnsleden hotar Spårväg Syd
För Huddinges del har vi även planerna på Södertörnsleden som är tänkt att göra det möjligt att utöka trafiken mellan Nynäsvägen i Haninge och E4:n där den passerar Huddinge. Förbifarten läggs till stora delar i tunnel (utom där den passerar genom Huddinge) medan Södertörnsleden byggs i ytläge (utom där den planeras ansluta till Förbifarten genom tunnel), trots att den dras genom ett befintligt naturreservat (Flemingsbergsskogen) och över jordbruksmark i Glömstadalen, mark som man enligt Huddinges lokala Agenda 21 inte ska bebygga. Dessutom måste anslutningstunneln till Förbifarten planeras om, vilket verkar förskjuta hela vägsystemet i östlig riktning. Det innebär i sin tur att utrymme som är reserverat för Spårväg Syd får stryka på foten. I förlängningen riskerar det att omintetgöra hela projektet Spårväg Syd - medan vägen ska baxas igenom med alla till buds stående medel.
Det är uppenbart att man i detta fall såväl som i projektet med Förbifart Stockholm bygger fast sig i omoderna transportlösningar - som kommer vara ännu mer omoderna om byggena småningom står färdiga. Trafiken utmed det som planeras bli Södertörnsleden kommer att öka markant, medan Spårväg Syd skjutits på obestämd framtid. När ska myndigheter och beslutsfattare förstå att det krävs nya lösningar i transportfrågorna och prioritering av kollektiva färdmedel framför vägbyggen, i stället för mer av samma gamla feltänkta strukturer?!
tisdag 8 september 2009
Mediabilder: omöjligt för de rödgröna att göra rätt (2)
Sossarnas politik bedöms, åtminstone enligt media, som föråldrad och förlegad, och är det möjligen i en del avseenden – t ex kan trafikpolitiken där man driver Förbifart Stockholm lika okritiskt som de borgerliga partierna i stället för att hitta verkliga och varaktiga lösningar för både trafik- och miljöfrågor betraktas som ett resultat av föråldrade tankesätt.
Men det som jag som utomstående betraktar som kärnan i (s)-politiken är solidariteten (något som för övrigt är en grundpelare även i mp:s program). Och detta solidariska tankesätt verkar inte vara alldeles på modet för närvarande. Inte så överraskande med tanke på det individcentrerade samhälle som vuxit fram, där möjligheten att förverkliga sig själv står i fokus på bekostnad av det gemensamma. Men att göra om politiken med målsättningen att attrahera väljarna kan inte vara rätt väg. Ett parti har en ideologisk grund – svänger opinionsströmmarna i samhället så att de inte längre sammanfaller med partiets ideologiska grund sjunker väljarstödet. Vänder man då kappan efter vinden blir resultatet en annan politik – och ett annat parti. Man får helt enkelt vänta in och inte minst arbeta för en ny svängning, medan man fortsätter att förklara varför man har den ideologiska syn man har inom de områden där det inte finns anledning att ändra den. Men det är lite sorgligt att ju bättre vi får det desto mer egoistiska blir vi – på nationellt såväl som på internationellt plan. Så kammar Reinfeldt hem poäng på sänkningar av individuella skatter med risk för försämringar av kollektiva system, och på motsvarande sätt för han en politik som säger att svenskar inte ska behöva minska på t ex bilåkande för att reducera utsläpp av växthusgaser utan i stället ska man bidra till att människor i andra delar av världen släpper ut mindre. I det här sammanhanget saknar jag en redogörelse för vilka effekter de kontinuerliga skattesänkningarna har på de välfärdssystem som väljarna faktiskt i stor utsträckning säger sig vilja ha. På så sätt kom den ekonomiska krisen extra olyckligt eftersom den gör det svårare att särskilja vilka neddragningar och/eller ekonomiska akutåtgärder som beror på krisen och vilka som faktiskt skulle krävts även utan kris.
Mediabilder: omöjligt för de rödgröna att göra rätt (1)
torsdag 3 september 2009
Rör inte min bil!
onsdag 2 september 2009
Bra och dåliga förskolor
Tillagningskök kontra mottagningskök
tisdag 1 september 2009
Priset till årets pedagog blir chefernas pris
Resultatet har dock blivit ett annat, enligt beslut i förskolenämnden på tisdagkvällen. Man instiftar ett pris där kriterierna inte bara handlar om att visa pedagogisk skicklighet, utan man måste även uppvisa implementering av den politiska ledningens och förvaltningens skötebarn, projektet "handlingskraft" (från den borgerliga majoritetens idéer om entreprenörskap). Som om den toppstyrningen inte vore nog ställs även krav på att tävlingsbidraget ska vara sanktionerat genom signatur av förskolechef/rektor och endast ett bidrag per förskola/skola får lämnas. Däremot gick man oppositionen till mötes i att föräldrar till barn i förskolan ska kunna föreslå pristagare. Trots det skiner bakomliggande avsikter, de må vara medvetna eller omedvetna, igenom. Priset handlar om att premiera lojalitet, inte pedagogiskt nytänkande eller utveckling driven av engagerade pedagoger. En pedagog som arbetar med annat än påbjudna projekt, eller bara väljer att lyfta fram sitt arbete med pedagogisk utveckling med fokus på något annat än just "handlingskraft", får inga priser - oavsett pedagogisk skicklighet.
Dagens klimatlarm
Jag tycker absolut man ska forska kring metoder som, utöver utsläppsminskningar, kan minska halterna av växthusgaser. I värsta fall befinner vi oss redan i ett läge där klimatet skenar och sådana metoder därmed kommer bli nödvändiga. Men lite rädd är jag att de som vägrar att ta farväl av fossilsamhället tar emot den här sortens nyheter som: "Aha, vad skönt! Vi fortsätter bränna olja, så tar vi bara fram koldioxiddammsugaren sen."
Därför, alla jordbruksministrar som sänker skatten på handelsgödsel, statsministrar som "kompromissar" långt bortom vad forskarsamhället anser att planeten tål och kommunpampar som räknar på södertörnsleder, ska jag berätta en hemlis: Det finns inga koldioxiddammsugare. Bara i fantasin.
lördag 29 augusti 2009
Nya moderaterna nya endast i retoriken
torsdag 27 augusti 2009
Vi och de i klimatpolitiken
Enligt statsministern både förstår Kina att det är nödvändigt att ta krafttag mot klimatförändringen och försöker också på olika sätt vidta åtgärder mot den. Men samtidigt bygger den utveckling av landet som sätts över allt annat på beroendet av kol och andra fossila bränslen.
– Det är parallella spår. Den ena riktningen är något vi bejakar, den andra fortsätter att bygga oss i fel riktning, säger Fredrik Reinfeldt.
Sammanfattningsvis: Rör inte min bil, rör inte min utveckling - men jag kan lämna ett litet bidrag för att ni ska kunna dra ner på era utsläpp så att vi kan fortsätta som vanligt. Det är statsministerns och därmed Sveriges uppfattning om hur klimatförändringar ska motverkas.
onsdag 26 augusti 2009
Skattesänkningar till varje pris?
Nu har dock regeringen vaknat till vad gäller arbetsmarknadsåtgärder och lanserar cirka 8 miljarder för diverse olika utbildningsplatser, stöd till arbetsförmedling, kompetensutveckling med mera enligt DN och SvD. Ingenting sägs dock om att avstå från skattesänkningar för att trygga statsfinanserna eller åtminstone minska budgetunderskottet. Är detta verkligen ett ansvarsfullt sätt att sköta statsfinanserna? Jag tycker mest det verkar som gammal hederlig skattesänkningar-bortom-allt-förnuft-moderatpolitik, ytterligare ett tecken på att de nya moderaterna trots allt är ganska lika de gamla.
Krantz igen...
- Det är snart tio år sen de tog studenten, så de har haft god chans att komma in på åtråvärda utbildningar. Det är en liten grupp som inte redan har börjat plugga så det är en smärre orättvisa.
Han vill inte heller lösa problemet genom att införa en egen kvotgrupp för dessa studenter, utan hänvisar dem till högskoleprovet. Har man en studentexamen som är mer än tio år gammal göre man sig alltså icke besvär, här finns liten förståelse för att man kan vilja ändra bana i livet eller för att den erfarenhet man hunnit skaffa sig innan man börjar plugga kan vara av godo både för studenten själv och för att föra in andra perspektiv i utbildningsgruppen. Och att orättvisan blir mindre för att färre drabbas är ett synsätt som jag hoppas inte kopieras till andra områden för då är det många minoritetsgrupper som har fått eller argumenterar för att få förbättrade förutsättningar som ligger risigt till.
Krantz vill visst lägga sig i forskningen?
Vi är övertygade om att förslaget leder till ökad politisk styrning, minskat forskarinflytande och urholkning av svensk grundforskning. En forskning som är av fundamental betydelse för både Sveriges vetenskapliga position i världen och
för framtida innovationer och industriell utveckling i Sverige.
Det verkar alltså som att Krantz trots allt inte har kunnat hålla fingrarna i styr utan arbetar för att öka det politiska inflytandet över forskningen. Något som är väldigt olyckligt eftersom det är extremt svårt att i förväg veta vilken forskning som visar sig nyttig, eller leder fram till "användbara" resultat. Det är liksom det som är hela poängen med forskning, att man inte vet innan... Jag misstänker att en sådan utveckling även riskerar att krympa medlen till sådan forskning som redan nu lätt hamnar i skymundan, forskning inom i synnerhet humaniora och i viss mån samhällsvetenskap (se t ex Sverker Lenas artiklar i DN från i våras och början på augusti). Dessa är områden som har svårare att visa resultat i form av patent, tekniska lösningar, medicinska framsteg osv som de tekniska och naturvetenskapliga områdena kan. Därmed kan de verka "onödiga". Men även sådan forskning fyller en funktion fast den inte kan räknas i antalet sökta patent eller startade företag. När man studerar mer komplexa system är det inte alltid det är natuvetenskapens "hårddata" som är det avgörande, utan hur de sociala systemen hanterar olika situationer, något som jag även nämnt i tidigare inlägg i samband med diskussionen om ekologiskt jordbruk, men håller lika bra i sammanhang som klimatfrågorna, ekonomiska frågor med flera. Det är därför väldigt olyckligt om en omorganisation av Vetenskapsrådet leder till att forskningsområden som redan i dag har svårt att få finansiering får ännu sämre möjligheter.