Världens ledare har kommit överens: Vi låter mänskligheten utplånas.
Så gick mina tankar imorse när jag vaknade till de dystra rapporterna från klimatmötet i Köpenhamn. I tre timmar har jag nu gått omkring med missmod och katastroftankar. Jag har tidigare sagt att ett misslyckat möte i Köpenhamn inte är det värsta som kan hända, så länge det inte framställs som en framgång. Men även om jag visste att en överenskommelse om nödvändiga åtgärder var helt osannolik kommer jag inte undan känslorna av oro, frustration och uppgivenhet.
Nu sätter jag mig vid tangentbordet för att försöka formulera mig tillbaka till trotsig optimism och framtidstro. Krisärmöjlighetkrisärmöjlighetkrisärmöjlighet, säger jag till mig själv. Jag begrundar Maria Wetterstrands artikel på DN Debatt och tänker att kanske, kanske, kanske, ger misslyckandet plats för nya idéer om hur man ska hitta framkomliga vägar. Inte ens den allra mest hycklande regeringschef kan nu ge sig på att försöka framställa sig som hjälte.
Kanske, kanske, kanske att Wetterstrands förslag om en allians av länder som vill gå före i klimatarbetet istället för att vänta in bromsklossarna visar på en möjlighet. På något sätt måste det bli synligt att det inte bara är kostsamt och besvärligt att ta farväl av fossilsamhället utan att omställningen också innebär fantastiska möjligheter för människor och företag. Jag föreställer mig att det är minst lika kul att tjäna pengar på ny solcellsteknik som på kolkraftverk. Att sitta på pendeln (eller i spårbilen!) med en god bok (eller en ond gratistidning) är trevligare än att grymta i bilköer. Och så vidare.
För att Wetterstrands idé ska fungera krävs det att det också blir politiskt lönsamt att stå upp för tuffa åtgärder för klimatet. Vi medborgare som vet att en omställning både är möjlig och nödvändig måste skrika högt. Dessutom måste vi belöna modiga politiker.
Jo. Jo. JO! Jag är optimist. Nu bryter vi ihop och kommer igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar