onsdag 31 oktober 2012

Brev till Jan Björklund

                                                                                                                  Vårby 121031

Kära Jan Björklund. Jag vet att du vill att jag och mina lärarkollegor ska prestera bättre. Jag lovar att göra mitt bästa. Men får jag samtidigt i största ödmjukhet be om en gentjänst? Vad tror du om att ge mig och mina kollegor lite arbetsro? Det där med betyg från fyran som du föreslog häromdan – kan vi inte ta och strunta i det?

Jag har höstlov nu och vill egentligen inte tänka på skolan, hur roligt det än är att undervisa. Jag är ganska trött. Att sätta sig in i den nya läroplanen och det nya betygssystem som successivt började införas förra läsåret sätter sina spår. Det är ju inte så att allt det vanliga avstannar. Planering, lektioner, rättning, samtal, mejl, samtal, mejl, möten, bedömning, möten, bedömning, samtal, dokumentation etcetera pågår samtidigt som man ska förstå innebörden av läroplan och betygskriterier.

Jag förstår Jan, att du kanske har svårt att förstå när jag säger att jag är trött. Din energi tycks aldrig sina. Men själv är jag en ändlig resurs och jag vill räcka länge. Därför vill jag vädja: inga fler stora skolreformer nu.Åtminstone inte sådana som inte leder till bättre skolresultat. Grisen blir inte tjockare för att man mäter oftare, som Lärarförbundets ordförande så vackert formulerar det. Lägg istället din energi på att ge mig och mina kollegor förutsättningar att ge varje elev vad den behöver. Ge oss ständig fortbildning så att vi får fler verktyg att sätta i händerna på eleverna. Ge oss tid att reflektera över vad vi håller på med och vad vi kan göra bättre. Ge oss fler kollegor att dela det stora ansvar som ligger på våra axlar med. 

Ska vi säga så? Du ordnar mer resurser till skolan och låter oss arbeta i fred, så ordnar vi bättre skolresultat. Jag ser fram emot ditt svar.

Med vänliga hälsning
Olof Olsson
lärare i svenska

Fler som bloggar: Peter Andersson (S)

söndag 28 oktober 2012

Lycklig förnekelse

Orkanen Sandy vräker sig in över USA. Katastrofala följder hotar. Människoliv är i fara. En evakuering av 375 000 New Yorkbor förbereds. Svenska Dagbladet med flera väljer vinkeln: ”Orkanen Sandy stoppar flyget” och tycks anse att SAS inställda flygningar är det mest intressanta för läsarna. Så innerligt jag önskar att jag kunde instämma i Svenska Dagbladets nyhetsvärdering.

Lyckost Svenska Dagbladets tänkta läsare. Lyckost den som inte ser större bekymmer än inställda flygningar. Lyckost den som inte genast tänker att här har vi ännu ett tecken på skenande klimatförändringar som kräver handling NU. Lyckost den som inte frustande sliter sitt hår och tvångsmässigt spontanpredikar om hur i helvete någon kan bry sig om inställda flyg eller för den delen krogmoms när klimatet varje dag släcker människoliv runt om på jordklotet och när vi hela tiden fattar beslut om nya motorvägar, köttsubventioner och annat som kommer leda till ännu fler förlorade människoliv och ödelägga ännu mer av den jord våra barn skulle leva av. Lyckost den som förnekar.

torsdag 25 oktober 2012

Vi har ju fått rätt - dags att kliva fram!

Svenska folkets skulder bara ökar och ökar. Nu måste regeringen agera innan situationen blir alarmerande. Det är budskapet i miljöpartisterna Per Bolund och Mats Pertofts debattartikel i Svenska Dagbladet. Jag applåderar. Samt hoppas att gröna röster snart också talar klarspråk om att vi behöver ta oss bort från ett samhälle byggt på tron om evig tillväxt. Finanskrisen tyder på att den gröna rörelsen haft rätt på centrala punkter. Då är det tid för oss gröna att ta ett kliv framåt.

Finansminister Anders Borg missar inte ett tillfälle att slå sig för bröstet. Sverige är inte Grekland. Här tar vi ansvar för ekonomin. Men faktum är att den totala skuldsättningen – de sammanlagda offentliga OCH privata skulderna är på ungefär samma nivå som i Grekland. Statsskulden är betydligt större i Grekland, men de privata skulderna är större i Sverige. Vi belånar våra bostäder upp till taknocken så att bankerna kan göra mångmiljardvinster och låna ut ännu mer pengar till privatpersoner och företag. Också till konsumtion lånar vi. Till platt-TV:s och semesterresor. Så att hjulen kan fortsätta snurra och Anders Borgs leende hållas på plats.

Jag har länge efterlyst gröna röster i debatten om finanskrisen. Därför blir jag glad över Bolund och Pertofts artikel. Nu väntar jag på nästa steg: att någon vågar tala klarspråk om att det är det ekonomiska system som bygger på evig tillväxt som är problemet. Och att vi tillsammans ägnar all tankemöda i världen åt att hitta vägar ut ur systemet.

Den gröna rörelsen kan inte acceptera ett samhälle som kräver att vi ständigt ökar såväl vår ekonomiska som ekologiska skuld för att inte rasa samman. Vi måste ställa de jobbiga frågorna och söka alternativen. Vi kan göra det med gott självförtroende. Verkligheten håller på att ge den gröna rörelsen rätt på viktiga punkter. Mer rätt än jag skulle önska, men ändå. Låt oss gå framåt.

Fler som bloggar om tillväxtmani: Ekoteologi och Röda Malmö

fredag 19 oktober 2012

Ett miljöparti utan miljö?

Jag har redan fått signaler om intern kritik mot ett urvattnat utkast till partiprogram för Miljöpartiet. Nu kan jag inte låta bli att notera vad Naturskyddsföreningen skriver apropå en undersökning som egentligen behandlar i vilken utsträckning miljöfrågor har tagits upp i de olika partiledarnas tal under de senaste två åren men också snuddar vid budgetar/skuggbudgetar samt partiprogram och arbetsplaner (S). I talen ligger MP bra till, liksom Naturskyddsföreningen påpekar att det finns stora miljösatsningar i skuggbudgeten. Om det nya pratiprogramsutkastet kan man dock läsa följande:
Men när förslaget till nytt partiprogram nyligen sammanfattades saknades ordet miljö som en förutsättning för välståndet, partinamnet till trots.
Och det är allvarlig kritik, som partiet bör ta till sig. Miljöpartiet kan - och måste kunna - mycket bättre än så! Utan ett partiprogram som analyserar förutsättningarna på ett rimligt sätt, och tydligt stakar ut målen, blir politiken lätt lika urvattnad som programmet. Så vill vi inte ha det!

torsdag 18 oktober 2012

Tid att lyfta blicken mot världen

Sverige är ingen ö. Vårt beroende av omvärlden blir allt mer uppenbart. Samtidigt lyser det globala perspektivet allt mer med sin frånvaro i svensk politik. Den internationella utblicken stannar allt som oftast vid att ministrar (läs: Anders Borg) slår sig för bröstet och basunerar ut att vi är så mycket bättre än alla andra (särskilt grekerna). Miljöpartiet i Huddinge vill bidra till att lyfta blicken mot världen. I samband med kommunens demokratidagar bjuder vi därför in till samtal om hur Huddinge kan bli en aktör för hållbar global utveckling.

Världen tränger sig på. På vår kontinent sprider sig den ekonomiska krisen och med den följer oro och spänningar. Statsmän som nyss talade vackert om europeisk gemenskap pekar plötsligt finger mot varandra. Samtidigt ger sig desperata människor som tappat tilltron till demokratin ut på gatorna med stenar i händerna.

Och det är inte bara ekonomisk kris vi står inför. Klimatkrisen är här. Energikris kan följa. På nolltid kan nya virussjukdomar spridas över världen. Men kanske gör de globala hoten också det möjligt för mänskligheten att komma samman. Om vi väljer det. Vår arts möjlighet till överlevnad är beroende av samarbete. Så var det i byn på savannen för 200 000 år sedan, så är det i vår globala by idag.

Kom till ABF-huset i Huddinge på lördag kl 11.30 till samtal om Huddinge som aktör för hållbar global utveckling. Medverkande bland andra Valter Mutt, biståndspolitisk talesperson.

söndag 14 oktober 2012

Bostadsbrist bäddar för borglig politik

Rätt till bostad. Så självklart det borde vara. Det är lätt att inse hur dålig bostadsbristen i Stockholm och många andra städer är. För människor och för samhället i stort. Ändå fattas inte de politiska beslut som krävs för att behovet av bostäder ska tillgodoses. Ändå fortsätter utförsäljningarna och de mer eller mindre framtvingade ombildningarna till bostadsrätter.

Det är klart att vi behöver någonstans att bo om vi ska kunna studera och arbeta. Om vi ska kunna ta hand om oss själva och våra relationer. Likt förbaskat fortsätter Alliansen såväl i Sverige som Stockholm och Huddinge att föra en bostadspolitik för bostadsbrist. Kanske för att bostadsbristen är en guldgruva för bland andra banker som gör miljardvinster på en bostadsmarknad där dyra banklån i bland är enda vägen till tak över huvudet. Kanske också för att bristen på bostäder i allmänhet och hyresrätter i synnerhet får människor att tänka mer borgligt.

Det är klart att den som har dyra lån att betala är angelägna om att få mer pengar i plånboken. Det är klart att det då smakar gott med jobbskatteavdrag ett, två, tre, fyra, fem. Vi som vill bygga ett samhälle på långsiktighet och solidaritet snarare än profittänkande måste därför inse hur central bostadspolitiken är. Det är utmärkt att Miljöpartiet har tagit tag i detta politikområde och börjat formulera förslag på hur vi ska få fram fler billiga hyresrätter. Men mer finns att göra på området om vi ska bli en stark tredje kraft i svensk politik. Hur tänker du att en bostadspolitik byggd på solidaritet ser ut?

Igår inleddes den så kallade Bostadsveckan med en demonstration i Stockholm till stöd för hyresrätten. Se här mer om vad som händer under veckan.

Läs gärna Johan Berggrens utmärkta artikel i Ordfront Magnasin om bostadsbristens Stockholm.

söndag 7 oktober 2012

Grön växtkraft kommer underifrån

Jag sitter på tåget på väg hem från Miljöpartiets kommundagar och samlar intrycken. Det som mest tog tag i mig under helgen var ett brinnande tal om hur ett grönt parti kan bli en kanal för människor som ingen annan lyssnar på. Om hur ett grönt parti kan bli en kraft för radikal förändring när alla andra nöjer sig med att tävla om maktpositioner. Alexandra Philips från det gröna partiet i Storbritannien var den som talade. Jag hoppas att det var fler miljöpartister än jag som lyssnade andäktigt. Särskilt den partitopp som just nu ställer dörren på vid gavel för resursstarka lobbygrupper.

De brittiska gröna har på senare tid vunnit stora framgångar lokalt. Bland annat är man nu det tredje största partiet i London. Man har gjort det genom att vara rösten underifrån. Man har gjort det genom att vara ett tydligt alternativ till de stora jättarna, Tory och Labour. Man har gjort det genom friskt, uppkäftigt motstånd mot en marknadsliberalism som spårat ur med förskräckliga följder för människor och miljö. Man har gjort det med konstruktiva förslag som skiljer ut sig från mängden.

Liksom i Storbritannien har vi i Sverige en socialdemokrati som lämnat ett stort tomrum efter sig. Socialdemokraterna är inte längre en röst för människor med små marginaler. Man företräder inte dem som ställs åt sidan på en allt hårdnade arbetsmarknad. Man har slutat försvara en gemensam välfärd för alla. Här finns en historisk uppgift för ett grönt parti som förstår att solidaritet med människor, natur och kommande generationer hänger samman.

Därför vill jag uppmana gröna partitoppar att lägga örat mot marken. Läs rätt: marken, inte marknaden. Vill vi vara en rörelse för de många gäller det att lyssna på röster som inte bärs fram av megafoner. På dem som inte har stora lobbyorganisationer i ryggen. Jag blev under helgen äcklad av av att se vilket utrymme som erbjöds i panelsamtal och seminarier åt företag och lobbyorganisationer som Vattenfall, Friskolornas riksförbund, Vårdföretagarna och andra som betalt dyra pengar för att få medverka.

Äcklet är trots allt inte den känsla jag tänker bära med mig hem. Jag bär med mig hoppet om en grön rörelse för förändring. En grön rörelse som bygger underifrån och formulerar en politik där de många människorna formulerar en politik för de många människornas behov. Här och nu och i det långa loppet.

torsdag 4 oktober 2012

Det enda miljöpartiet kan bli vassare

Nu har alla partier i oppositionen presenterat sina budgetalternativ. Jag hade önskat mig modigare oppositionspartier som vågat formulera tydligare alternativ till regeringens politik. Det betyder inte att alla partier är identiska. En jämförelse mellan de olika partierna visar exempelvis att det bara finns ett parti med en miljöpolitik som skulle göra verklig skillnad. Sorgligt nog.

Jag hade hoppats på en tydligare grön politik. Jag hade önskat att man helt avhållit sig från att delta i skattesänkarracet och ännu tydligare prioriterat investeringar i förnybar energi och kollektivtrafik. Jag hade önskat arbetstidsförkortning för fler, även om prioriteringen av personal i äldreomsorgen är klok i sig. Jag hade önskat att man vågat föreslå köttskatt för att komma åt den globalt största källan till växthusgasutsläpp.

Men även om jag vill se mer av mitt parti är det tydligt att det bara finns ett miljöparti. I Miljöpartiets skuggbudget finns förslag som styr från bil, flyg och lastbilstransporter till kollektivtrafik och godståg. Där uppmuntras biogas, vindkraft, miljöteknik och annat gott. Tyvärr är det väldigt ont om gröna inslag i de övriga partierna budgetförslag. Att Socialdemokraterna övergett de gröna frågorna har varit uppenbart ända sedan Mona Sahlin kastade in handduken. Däremot hade jag hoppats på mer av Vänsterpartiet. När Jonas Sjöstedt valdes utmanade han Miljöpartiet om titeln Sveriges grönaste parti. Av detta syns inte mycket i deras skuggbudget. Visserligen finns en del viktiga klimatinvesteringar även i Vänsterpartiets förslag, men man är väldigt försiktiga. Inte minst är man oväntat blygsamma när det gäller miljöskatter.

Miljöpartiet kan inte slå sig till ro med att vara överlägsna alla andra partier på miljöområdet. När arktis regnar ner över oss måste vi utgå från vad planeten behöver. Därför hoppas jag goda förslag för grön omställning får sällskap av fler och vassare framöver.