Alliansen skräms med gröna spöken

Plötsligt spelar Miljöpartiet huvudrollen i svensk politik. När Socialdemokraterna gör allt för att inte stöta sig med någon inser Alliansen att det är de gröna som utgör den verkliga oppositionen. Följaktligen är det grön politik de försöker skrämma väljarna med. Det blev uppenbart i dagens partiledardebatt när Socialdemokraterna fick stå till svars för Miljöpartiets politik snarare än sin egen. Nu finns en unik möjlighet till viktiga debatter om bland annat energipolitik, arbetstidsförkortning och vägar bort från en ekonomi som är beroende av tillväxt.

Det har aldrig varit enklare att förklara grön politik än nu. Verkligheten gör argumenten tydligare för varje dag som går. Vi kan rakryggat ta debatten om energipolitiken. Kärnkraftverken blir allt äldre och skröpligare. Frågan är inte längre om vi ska hålla liv i gamla reaktorer utan om vi ska ersätta dem med modern förnybar energi eller med nya, dyra kärnreaktorer som i bästa fall kommer förse oss med el om ett antal decennier framåt.

Vi kan med glädje ta debatten om arbetstiden. Arbetslösheten kletar sig fast runt åtta procent. Såväl blå som röda regeringar har misslyckats under årtioenden i den mån de velat nå full sysselsättning. Samtidigt ökar pressen på de som har jobb. Vi sliter ut oss, vänder oss ut och in för att räcka till på jobbet, för våra partners, för våra barn och våra gamla. Vad är det då som är så otäckt med arbetstidsförkortning?

Och äntligen, äntligen kan vi få en diskussion om hur vi skapar en ekonomi som håller. I Sydeuropa ser vi nu resultaten av en ekonomi där jakten på tillväxt skapat bubblor som oundvikligen spruckit. Priset betalas av undernärda barn som svimmar på grekiska klassrumsgolv och spanska familjer som vräks från sina hem. Hur vi skapar en ekonomi som både ger oss välfärd och håller sig inom de gränser planeten drar upp är vår tids stora fråga, som borde hålla varje tänkande varelse vaken om nätterna. Om Alliansens desperata jakt efter en politisk motståndare att skrämmas med kan hjälpa till att väcka liv i den frågan, då är det bara att tacka och ta emot. Vem är rädd för gröna spöken?

Ångrar vi kortare arbetstid på dödsbädden?

Igår kom regeringens vårbudget. Metereologen Anders Borg talade om en kommande vår i ekonomin och pekade på prognoser om stigande tillväxt som når över tre procent nästa år. Men för alla de som går utan jobb var beskeden dystra. Arbetslösheten håller sig kvar över sju procent. Gång på gång visar verkligheten att en en hög tillväxt inte knäcker arbetslösheten. Är det inte då hög tid att börja ifrågasätta fokuserandet på tillväxten och söka en ny inriktning på den ekonomiska politiken?

Tack vare teknisk utveckling producerar vi ständigt mer på kortare tid. Datorer och maskiner tar över det människor gjort tidigare. Inget konstigt med det. Så länge vi använde en del av det utrymme som skapades till att korta arbetstiden var det inga problem, tvärtom. Men nu är doktrinen att mer arbete alltid är av godo, oavsett hur vi mår av det och hur planeten där vi bor påverkas. Och oavsett hur många som står utanför arbetsmarknaden.

Är det inte dags att dela nu? Dela på jobben och därmed också på utrymmet för konsumtion. En del av oss kommer få avstå en och annan Thailandsresa eller ny köksö. I gengäld får vi mer tid för dem vi bryr oss om. Jag har svårt att se att vi skulle ångra oss på dödsbädden.

Vill vi ha en framtid får vi bygga den

Valrörelserna står för dörren. Mycket talar för att den mytiske Mittenväljaren Mållgan kommer att sätta agendan. Utslätade paroller som så gott som alla kan skriva under på kommer att massproduceras om pr-proffsen lämnas ifred av partiernas gräsrötter. Men Miljöpartiet finns för de människor som ser behovet av en helt annan färdriktning för Sverige, Europa och världen. Alltså måste vi gröna våga lite mer än andra. Världen är för trasig för att vi ska ha råd att vara ljumma och väna.

Miljöpartiets Maria Ferm beskriver idag ex-språkröret Birger Schlaug som ett besviket Dylan-fan som muttrar över att det inte låter som förr. Detta som ett svar på den artikel där Schlaug kritiserade MP för att ha blivit alltför försiktiga med systemkritiken. Schlaug överväger rentav att rösta på Vänsterpartiet för att Jonas Sjöstedt till skillnad från MP:s språkrör problematiserat tillväxten, kritiserat konsumtionshetsen och tagit avstånd från vulgärkapitalismen. I konkret politik har detta visat sig bland annat genom att vänstern varit tydligare i förespråkandet av arbetstidsförkortning och i motståndet mot vinst i välfärden.

Ferm avfärdar Schlaug genom att hävda att vänstern är mer intresserade av att protestera än av att uppnå resultat. När Ferm förhandlat fram en schysstare migrationspolitik har hon mött kritik från vänsterhåll för att hon sålt sig till Alliansen. Jag skulle dock vilja påstå att de viktiga framgångarna på migrationsområdet blivit möjliga genom en kombination av tydliga ideologiska utgångspunkter och en beredskap att göra kompromisser. Jag är övertygad om att vi skulle ha förutsättningar att få till lika framgångsrika kompromisser när det handlar om att korta arbetstiden, om vi blir lika tydliga med vår önskan om ett mänskligare arbetsliv som med vår vision om öppna gränser. Den som redan på förhand kompromissar med sin politik kan däremot knappast räkna med att göra radikal skillnad.

När forskare larmar om att vi har högst några år på oss att gå från ett läge när utsläppen ökar allt brantare för varje år som går till ett läge med kraftigt minskade utsläpp håller det inte att mumla. Oavsett vad som anses politiskt möjligt måste vi tala om vad som är ekologiskt nödvändigt: stopp för konsumtionsjakt, köttfrosseri och slentrianmässigt flygande.

När människor redan skriker ut sin vanmakt, förtvivlan och vrede på gatorna i Aten och Madrid kan vi inte vänta tills situationen är lika prekär i vårt eget land. Vi måste peka på orimligheten med ett ekonomiskt system där banker berikar sig, men såväl dagens medborgare som framtida generationer riskerar att berövas ett anständigt liv. Och samtidigt formulera hur en ekonomi som är både socialt och ekologiskt hållbar skulle kunna se ut.

När män tillåts våldta för att de inte antas förstå ett nej och när kvinnor i offentligheten tystas genom hot och hat räcker inte små söta ord om jämställdhet. Då måste högljudd feministisk kamp vara svaret. Och när bolag plundrar våra gemensamt betalade skolor och äldreboenden får det inte råda ett uns av tvivel om att vi kommer sätta stopp för detta efter en valseger.

Jag hoppas MP-ledningen tar Schlaugs kritik som en väckarklocka. Än finns alla möjligheter att visa att han har fel genom att gå ut med tydliga krav på arbetstidsförkortning, stopp för vinstutdelning och en klimatpolitik som möter forskarnas nödrop. Verkligheten har gjort en radikal politik till det enda realistiska. Låt oss gå ut och möta väljarna och visa att vi har förstått att den här världen aldrig kan bli som förr. Vill vi ha en framtid får vi bygga den.

Läs också: Supermiljöbloggen om en mycket alarmerande klimatrapport 

Anta utmaningen, MP!

Vänsterpartiet utmanar Miljöpartiet om att vara partiet för väljare som sätter klimatfrågan främst. Efter att ombuden på partikongressen idag bestämt att göra arbetstidsförkortning till en valfråga är det en utmaning att ta på allvar. Om Miljöpartiet ska fortsätta vara det självklara valet för den som oroar sig över vår arts överlevnad räcker det inte att kräva förnybar energi och ny räls. Då måste vi också tala klarspråk om att vi jobbar mer än klimatet tål. Att vi måste välja bort fler nya prylar, köksöar och kläder men istället kan få mer tid för att ta hand om oss själva och dem vi har nära.

I fredags gick förre språkröret Birger Schlaug ut med att han överväger att rösta på Vänsterpartiet i valet. Må vi gröna ta det som en påminnelse om att det aldrig får råda någon tvekan om att vi vill se genomgripande förändringar i samhället. Om väljarna uppfattar att vi tonar ner vår förändringsiver i hopp om att bli ”regeringsdugligt”, som politiska kommentatorer brukar kalla partier utan kontroversiella förslag, då kommer vi få svårt att förklara varför vi behövs. Då är det inte osannolikt att fler följer Schlaugs exempel.

Jag hoppas naturligtvis att MP-ledningen känner sig inspirerad av V-kongressens utmaning. För ingen kan rimligen tvivla på i vilket parti de djupa insikterna om ekologisk hållbarhet finns. Låt oss visa det också genom att på allvar utmana den arbetslinje som knäckt människor, men inte arbetslösheteten. Det är dags att dela på jobben. Varken planeten eller vi som finns på arbetsmarknaden pallar arbetslinjen länge till.

Fler som bloggar: Birger Schlaug

2014 - året vi vågar drömma?

Nyår är tid för att hoppas och tro. När rasismen gror, klyftorna växer och klimatpolitiken står och stampar behöver vi det mer än någonsin. För 2014 hoppas jag förstås på segervrål i valnatten och en ny regering, ny majoritet i kommunen där jag bor och i landstinget där jag hoppas få vara med och kämpa för tryggare vård och massiv kollektivtrafikutbyggnad. Men jag hoppas på mer än så. Jag hoppas att 2014 blir året när vi vågar utmana vår statsreligion: tron på den eviga tillväxten.

Vågar vi ta till oss av den kunskap som är tillgänglig inser vi snabbt att vi måste bort från en ekonomi som är beroende av att hela tiden växa. Jag har tidigare bloggat om knivskarpa Tim Jackson som i sin bok Välfärd utan tillväxt effektiv gör mos av fluffiga drömmar om att förena evig ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling. Teknisk utveckling är otillräcklig för att klara klimatet. Utsläppen från biltrafiken beskriver på ett pedagogiskt sätt varför. I takt med att bilarna blivit energisnålare och alternativa bränslen utvecklats har kilometerkostnaden för bilisterna sjunkit. Därmed har trafiken kunnat öka och utsläppsminskningar per kilometer har ätits upp av fler körda kilometrar.

Ett samhälle utan ekonomisk tillväxt är ett annorlunda samhälle. Men inte samhälle att vara rädd för, utan att längta till. Ett samhälle där vi arbetar mindre och får mer tid för att ta hand om oss själva och varandra. Ett samhälle där den som idag tjänar mycket pengar inte kommer att unna sig ett nytt kök eller en ny hemma-bio lika ofta, men i gengäld slipper ett ständigt gnagande samvete över att inte hinna med det man borde, vare sig på jobbet eller hemma.

Det finns tecken på en förskjutning av debatten. I länder som Frankrike och Storbritannien har tillväxtkritik sedan länge en plats i det offentliga samtalet. Här i Sverige har tillväxtfundamentalismen hållit debatten i ett järngrepp. Men i Svenska Dagbladet skriver Andreas Cervenka tillväxtkritiska krönikor så gott som varje vecka. Att en så kallat folkkär programledare som Fredrik Lindström ägnar ett helt ”Vinter i P1” åt tillväxtkritik som både är välgrundad och finurligt och lättillgängligt formulerad måste väl också vara ett tecken på att något håller på att ske. Inget vore i så fall mer välkommet. Drömmen om ett samhälle byggt på solidaritet och gemenskap istället för växande pengar är en dröm värd att drömma.

Läs också Göran Hådéns och Hans Wåhlbergs hoppfulla nyårstankar.

Politiker som väljer eller sväljer?

Vi är bästa ”jobb-partiet”. Det är nu huvudbudskapet från såväl Socialdemokraterna som Moderaterna. Skulle jag vara dem skulle jag vara lite ödmjuk. Fakta är att varken socialdemokrater eller moderater har lyckats knäcka arbetslösheten på decennier – om de ens haft ambitionen att göra det. När arbetslösheten parkerat runt åtta procent och allt fler förlorar hoppet om att någonsin släppas in på arbetsmarkanden – är det då inte läge att ompröva och slå in på en ny väg?

Jag säger inte att det är oväsentligt om vi får en röd eller blå statsminister efter nästa val. Exempelvis finns i Socialdemokraternas skuggbudget en rad viktiga utbildningssatsningar. Men såväl moderater som socialdemokrater saknar politik som kan ge Sverige full sysselsättning. För det första: För att ekonomin ska stå pall när klimatkrisen tilltar och oljeresurserna sinar krävs att vi omedelbart sätter högsta fart på den gröna omställningen. Här står båda de stora partierna tomhänta. Tvärtom vill man bygga fast oss ytterligare i fossilsamhället med vansinnessatsningar som Förbifart Stockholm. Dessutom skyr man de miljöskatter som behövs om man vill styra om till hållbara lösningar och få snurr på utvecklingen av alternativen.

För det andra: Vi måste inse att ny teknik och nya produktionsmetoder leder till ett minskat behov av arbetskraft. Därför gav exempelvis det löpande bandets intåg arbetarna kortare arbetstid. Men sedan 70-talet har arbetstiden varit i stort sett den samma, trots att vi fortsatt producera allt mer effektivt. Följaktligen har arbetslösheten stigit runt om i västvärlden. Endast perioder då ekonomier ”dopats” genom förödande skuldsättning har arbetslösheten tillfälligt pressats tillbaka.

Det går att föra en politik som krossar arbetslösheten. Låt oss kräva det. Låt oss vara så högljudda i våra krav att vi hjälper våra politiker att vara modiga och förändra på riktigt. Som står upp för kortare arbetstid, tuffa miljöskatter och massiva klimatinvesteringar. Som väljer bort ökad konsumtion och jobbskatteavdrag – även när Alliansen redan mutat väljarna. Som inser att politik är att välja, inte att svälja.

Ibland är Anders Borg ärlig. Det lär inte hända igen före valet. Men läs här om hans uttalande om att en arbetslöshet på fem eller sex procent är önskvärd.

Är det verkligen Grekland som är problemet?

För politiker som bär ansvaret för hög arbetslöshet, växande klyftor och svajande ekonomi är det bekvämt att ha syndabockar att peka på. För Nordeuropas politiker har Grekland blivit den perfekta syndabocken. Trots att man är medskyldiga till den svåra situation som råder i demokratins hemland. När Tysklands förbundskansler Angela Merkel nu bedriver valrörelse genom att peka finger mot Grekland känns det hela högst obehagligt.

Grekland borde aldrig släppts in i Eurozonen, uttalade Angela Merkel härom dagen. I Sverige har inte minst Anders Borg använt Grekland för att få den svenska ekonomiska politiken att framstå som ansvarsfull. Självklart finns det interna problem i Grekland, både i form av korruption och skattebefrielser för de rika. Detta har drabbat det grekiska folket mycket hårt. Men ingen nordeuropeisk politiker vill prata om hur problemen i Sydeuropa hänger samman med den politik de själva står för.

Ingen talar om att vi skapat en ekonomi som kräver ständig tillväxt byggd på lån. I Grekland är det främst staten som skuldsatt sig, i Spanien har enskilda lockats att ta billiga lån. Hjulen ska snurra och bankerna ska göra miljardvinster.

Få låtsas heller om det faktum om att en stor del av det kapital som skuldsatt Sydeuropa strömmat från norra Europa. I den mycket sevärda SVT-dokumentären Lönesänkarna beskrivs hur den politik som i nordeuropeiska länder lett till allt högre vinster för företagen är en del av problemet. Bland annat med hjälp av skattesänkningar har krav på löneökningar kunnat pressas tillbaka och vinsterna skjutit i höjden under de senaste decennierna. Den inhemska efterfrågan har dämpats något medan exporten skjutit i höjden. Det har uppstått stora exportöverskott. Men ett exportöverskott i ett land är alltid ett exportunderskott någon annanstans – i det här fallet Sydeuropa. Samtidigt blir det då en massa kapital ”över” i nord som via de internationella kapitalmarknaderna hamnar i syd där exportunderskottet följaktligen skapat ett behov av kapital, för att kunna köpa mer än man säljer.

Sammanfattningsvis kan sägas att nord har blivit rikare på syds bekostnad, i både syd- och nord har löntagarna förlorat på kapitalägarnas bekostnad och i slutändan kan den här obalansen mellan nord- och syd bidra till att hela systemet vräks omkull. Att i Nordeuropa stå och peka finger mot Sydeuropa är varken rättvist eller konstruktivt. Mer välgörande vore en grundläggande diskussion om hur vi skulle kunna skapa en ekonomi som är såväl ekologiskt som socialt hållbar.

Rimligtvis är arbetstidsförkortningar ett viktigt inslag i en ny, sundare ekonomi. Det borde inte vara för mycket begärt att löntagarna fick tillbaka något av de jättevinster man skapat åt företagen genom att producera allt mer effektivt. Arbetstidsförkortning är ett sätt att åstadkomma det, samtidigt som fler får dela på jobben och konsumtionen hamnar på en mer hållbar nivå. I längden är det knappast någon som vinner på att företagen gör groteska vinster som blir till kapital på en orolig penningmarknad. Fortsätter vi bygga upp stora spänningar inom och mellan länder kan följderna inte bli annat än katastrofala.

Hur bygger vi en ekonomi som håller?

Vi måste bygga en ny ekonomi. Den ekonomi som är beroende av tillväxt är helt ohållbar inte minst eftersom den förbrukar mer naturresurser än vi förfogar över och leder till större koldioxidutsläpp än vad planeten klarar. Detta var vad jag försökte visa i onsdagens inlägg. Idag ställer jag frågan hur en ny ekonomi kan se ut. Och hur ska vi klara av att växla ner och skapa en mindre ekonomi med mindre konsumtion och samtidigt få resurser till att göra de massiva investeringar i ny teknik som också krävs för ett hållbart samhälle? Jag lovar inga färdiga svar. Men jag lovar att ställa frågorna om och om igen tills det är dessa frågor mänsklighetens samlade hjärnor ägnar sig åt att söka svaret på.

Vad är jag för ett bortskämt yngel som sitter och gapar över att ekonomin trots allt ännu växer? Vill jag ha recession och se människor kastas ut i hopplöshet och massarbetslöshet? Nej. Men det är just det vi gång på gång tvingas göra i en tillväxtberoende ekonomi. Förr eller senare spricker bubblorna och de hjul som alltid måste snurra stannar. Amerikanerna tog under 00-talet lydigt lån efter lån för att kunna upprätthålla konsumtionen, men till slut var kraschen oundviklig. Spanjorerna tvingades sedan i samma fälla. I Grekland är det statens skulder som till slut blivit övermäktiga. Hur länge den svenska ekonomin hålls någorlunda uppe är det ingen som vet, men skuldsättningen (om man lägger ihop privata och offentliga skulder) är lika stor som i Grekland.
 

Kanske finns det ett sätt att både dra ner på den konsumtion som hotar livet på jorden och att undvika de kriser med förödande sociala konsekvenser vi ser utspela sig när tillväxten dalar. Kanske är det dags att korta arbetstiden. Istället för att människor drabbas av arbetslöshet och samhället av social oro när ekonomin bromsar in kan vi dela på de jobb som finns. Om ekonomin skulle växa under en period kan vi arbeta lite mer igen. I ett slag har vi fått ett mer stabilt, mer ekologiskt hållbart och mer rättvist samhälle där utrymmet för konsumtion är mindre, men där det finns desto mer plats för relationer, eftertanke, idrott och kultur.

Den kanske allra knepigaste frågan vi har att brottas med är den om hur vi får resurser till investeringar samtidigt som vi sänker takten i ekonomin och konsumerar mindre. Hur får vi stålar till alla vindkraftverk, solpaneler och all räls om inte hjulen fortsätter att snurra fortfortfort? Som Tim Jackson argumenterar för i mycket läsvärda Välfärd utan tillväxt behöver vi gå från dagens ekonomi byggd på lån och konsumtion till en ekonomi som är betydligt mer inriktad på sparande och investeringar. Det säger sig självt att det inte håller i längden att hålla de ekonomiska hjulen snurrande genom att ideligen pumpa ut nya pengar genom lån som folk ska lockas ta med hjälp av låga räntor, räntebidrag och andra morötter.

Hur vi förverkligar skiftet från lån och konsumtion till sparande och investeringar och hur vi ser till att sparandet och investerandet inriktas mot en grön omställning är nästa tiotusenkronorsfråga. Klart är att det kräver en mycket stark politisk vilja. Politiken måste börja ta plats igen, på marknadens bekostnad. Krafterna som håller emot är naturligtvis mäktiga. Men i spåren av de kriser vi ännu bara är i början av bör stora förändringar bli möjliga. Låt oss ta chansen att bygga något nytt. Kanske något mindre storslaget, men mer robust. Vad tror du? Hur bygger vi något som håller i längden?


Som enskild individ kan man gå före och spara pengar i Ekobanken. Då används sparpengarna till exempelvis till produktion av förnyelsebar energi.

Efter Almedalen

Almedalsveckan är över. Dags för oss politiskt besatta att ta sommarlov. Men först några korta reflektioner om veckan som gick.

1. Ett år före valet uppträder partierna ängsligt och försiktigt. Med undantag från Vänsterpartiets förslag för att värna offentliga verksamheter med en grundlagsändring yttrade knappast de demokratiska partierna något under veckan som fick någon att sätta mingelbubblet i vrångstrupen. Moderaterna gör sitt bästa för att framstå som socialdemokrater och socialdemokraterna ser till att inte trampa någon på tårna. Redan innan regeringen har lovat något femte jobbskatteavdrag har S-ledningen lovat att inte ta bort det om kommer. Att låta regeringen sätta ramarna för vad som är politiskt möjligt att genomföra är i mina ögon en sorglig inställning till politik. Särskilt som längtan efter politisk handlingskraft växer hos väljarna efter två mandatperioder med en regering som passivt ser på när arbetslösheten stiger, skolresultaten sjunker och klimatet skenar.

2. Försiktigheten hos de demokratiska partierna gör att utrymmet för rasister och sexister ökar. Jag tycker det är utmärkt att mitt parti utmanar Sverigedemokraterna genom att ta strid för en öppnare migrationspolitik. Svenska folket står på solidaritetens sida och det är när ljuset riktas migrationsfrågorna som beslut tas i rätt riktning. Men att SD får stå i centrum när de stora partierna ägnar sig åt regeringsfrågan istället för ideologiska strider är djupt olyckligt. Att Stefan Löfven och Socialdemokraterna kommer sätta fart på debatten om framtidens Sverige ter sig allt mer avlägset. Men MP kan om man vågar och vill. En tydlig grön röst som tar avstånd från den misslyckade arbetslinjen och kräver delade jobb och massiva investeringar i klimat och utbildning skulle vara mycket uppfriskande i det offentliga samtalet.

3. Slutligen kan jag nöjt konstatera att skoldebatten har svängt och nu är sundare än på mycket länge. Det handlar inte längre om kepsar och betyg. Utan om sådant som på riktigt är viktigt för lärare och elevers förutsättningar att lyckas i sitt arbete. I tisdags lyfte Gustav Fridolin fram förslag för att förbättra arbetsmiljön på skolorna och igår talade Stefan Löfven om mindre klasser i de yngre åldrarna.

Nu tar jag sommarledigt från bloggen. Är åter i augusti om inget händer innan dess som gör mig nödd och tvungen att angripa tangentbordet. Ha det så fint på picnicfiltar, i hängmattor och för den delen på arbetsplatser!

Kongressen visar vägen!

Jag har aldrig varit mer stolt över mitt parti. Med kraftfulla beslut på kongressen om generell arbetstidsförkortning och om stopp för vinster i välfärden har vi visat vilka vi är. Ett parti fullt av människor som tänker själva och vägrar anpassa sig efter vare sig partistyrelse, lobbyister eller ledarskribenter.

Med lördagens beslut visar Miljöpartiet att man är ett alternativ. Att man tar strid mot en misslyckad arbetslinje och visar vägen bort från tillväxtberoende. Att man står upp mot mäktiga ekonomiska intressen och säger: Bort! Ni har inte i välfärden att göra.

Ikväll firar vi en grön rörelse som lever och växer. Imorgon ger vi oss ut i världen igen för att kämpa för verklig förändring.

Bäddat för gröna idéer - tal till kongressen

I morse drog Milljöpartiets kongress igång i Västerås. Jag har åkt hit för att kämpa för främst två saker: generell arbetstidsförkortning och stopp mot vinster i välfärden. Det här tänker jag säga i debatten om arbetstiden:

Miljöpartister, vi kan bättre än så här!

När verkligheten ger den gröna rörelsen rätt är det inte tid att backa. Då är det tid att ta ett stort kliv framåt. När finanskrisen med all önskvärd tydlighet visar på omöjligheten med evig tillväxt är det inte tid att klappa systemet medhårs med tal om nya arbetslinjer. Då är det tid att kräva kortare arbetstid och delade jobb.

För när hundratusentals européer förlorar sina arbeten och sin framtidstro på grund av ett ohållbart ekonomiskt system, är det inte tid för utslätning. Då är det tid att elda under vreden som växer och visa att det finns alternativ till konsumtionsjakt, vinstdriven välfärd och växande klyftor.

I en tid med stor otrygghet kan vi i den gröna rörelsen vara ett tydligt alternativ som lyssnar och som ger missnöjet en röst.

Det vill jag åka hem på söndag och känna. Att vi bygger ett alternativ till en misslyckad samhällsmodell. Att vi inte låter en unken järnrörshöger som ställer grupp mot grupp framstå som alternativet till den förhärskande politiken. Utan att alternativet tvärtom är en frihetlig och framåtblickande rörelse som kämpar för solidariet, det vill säga: VI.

Det har aldrig varit mer bäddat för gröna idéer. Idag kräver Göran Persson arbetstidsförkortning - smaka på det! - och kolumnister i Svenska Dagbladet beskriver tillväxten som en tvångströja. Kom igen nu, miljöpartister! Nu är vår historiska möjlighet! Ingenting kan ligga mer rätt i tiden än en modig och tydlig grön politik.

Ta strid mot arbetslinjen, MP!

En ny arbetslinje. Det är rubriken på Miljöpartiets skuggbudget. Jag förstår att tanken från den gröna partiledningen är att ladda begreppet arbetslinje med ett nytt innehåll och visa att man har betydligt mer att komma med än regeringen när det gäller att bekämpa arbetslösheten. Ändå kan jag inte tycka annat än att det är ynkligt att Miljöpartiet inte slår näven i bordet och säger nej tack till allt vad arbetslinjer heter och istället visar på en livslinje. Därför vill jag slåss på Miljöpartiets kongress i slutet av maj för att partiet ska hålla fast vid kravet på kortare arbetsvecka. Vi ska dela på jobb och fritid, inte arbeta och konsumera till döds.

Visst är det utmärkt med rejäla klimatinvesteringar. De klimatsatsningar på bostäder, järnvägar och förnybar energi som finns i MP:s förslag till vårbudget gör partiet betydligt mer trovärdigt i jobbfrågan än den regering som står tomhänt när arbetslösheten stiger. Men jag kan inte begripa att detta skulle stå i motsättning till att kritisera den arbetslinje som upphöjts till statsreligion och som säger att alla arbetade timmar är bra timmar. Ett grönt parti måste rakryggat kunna säga att det finns arbete som är dåligt för människan. Det görs en massa arbete som tär på jordens resurser och på de människor som utför det – och därmed förr eller senare också på ekonomin.

Varje dag blir människor ersatta av teknik. När alltfler bokar sina resor, sköter sina bankärenden och gör sina inköp via internet minskar behovet av anställda. Naturligtvis uppstår också arbetstillfällen till följd av ny teknik. Webdesigners och IT-konsulter har förökat sig det senaste decenniet. Men faktum kvarstår att teknikutvecklingen leder till ökad produktivitet – att vi producerar mer per arbetad timme. Är det då inte rimligt att vi tar ut en del av denna produktivitetsökning i kortare arbetstid? Sedan vi slutade med generella arbetstidsförkortningar i Västeuropa i början av 70-talet har den långsiktiga trenden varit stigande arbetslöshet.

Man måste blunda hårt för att inte se att arbetslinjen misslyckats. Ingen regering – röd eller blå – har kunnat skryta med full sysselsättning på decennier. Inte i Sverige och knappast någon annan stans heller. Om man menar allvar med att man vill knäcka arbetslösheten kan det väl då knappast vara trovärdigt att fortsätta på inslagna vägar. Jakten efter mer, mer produktion och mer konsumtion har inte löst arbetslösheten. Vissa har slitits ut på en hårdnande arbetsmarknad, andra har lämnats utanför.

Verkligheten talar för en radikal grön politik, där vi delar solidariskt på både det arbete som behöver göras och på det utrymme som finns för konsumtion utan att tära på jordens resurser. Visst skulle vi möta motstånd. Visst skulle DN:s ledarsida döma ut oss som flummande skogsmullar. Men jag köper inte att det skulle vara omöjligt att vinna gehör hos breda folklager för en sådan politik. När allt fler slängs ut i arbetslöshet till följd av den europeiska krisen och när de som blir kvar på arbetsplatserna får dra ett allt tyngre lass kommer hungern efter alternativ till en dogmatisk arbetslinje växa.

Våren kan bli vår!

Vårsolen fläskar på, kastar ett aggressivt ljus på skitiga fönster. Sinnen man glömt att man hade tränger sig på. Plötsligt syns allt. Och hörs och känns och luktar. Det är vår. Livet och lusten, välkomna åter. Och vreden. Den varma, ömmande, heliga vreden som inte frågar om möjligt eller omöjligt. I den känslan sitter jag på balkongen och knackar på tangentbordet, inpackad i tjocktröjor och med ansiktet mot solen. I den känslan är det lättare att se de politiska möjligheterna. Det politiska landskapet må ligga öde nu. Men tillsammans kan vi ge det liv, om vi vill.

Med vårvinden i ryggen kan vi kräva verklig förändring. Den allt djupare ekonomiska och sociala krisen i Europa slår inte bara människor till marken. Den föder också ett motstånd, på gatorna i Madrid såväl som hos kolumnister i Svenska Dagbladet, mot ett ohållbart och orättfärdigt ekonomiskt system som kört in i väggen. Vägen ligger öppen för en tydlig radikal politik byggd på solidaritet med människor och på ansvar för livet på jorden. Törs vi gå den vägen?

Vid finanskrisen på 30-talet omvaldes flera konservativa regeringar i Europa under en första fas. Medelklassen röstade på det som de uppfattade som tryggt och bestående, så länge de inte var dirket drabbade. När krisen slog även mot dem valde de alternativ som innebar förändring. I länder som Sverige, Norge och USA sökte man sig till progressiva partier, i Tyskland till nazismen. Det konstaterade Aftonbladets Karin Pettersson i en paneldebatt om Socialdemokraternas nya partiprogram, nyligen. Historien talar alltså för att en tydligt progressiv politik kan vinna gehör i vår tid. Och varnar för vad som kan hända om det är de bruna krafterna som uppfattas som alternativet till det bestående.

Vi har redan sett historien upprepa sig. Valet 2010 omvaldes en konservativ regering med finanskrisens hjälp, inte för att folk kände sig entusiastiska över den förda politiken utan för att de kände förtroende för ledarna. Vi har sett Sverigedemokraterna vinna mark i opinionen. Men framtiden väljer vi. Fortfarande kan vi formulera en poltik som väcker framtidstro. Den generation som nu möts av dörrar i ansiktet kan istället vara med och bygga ett modernt samhälle. Med massiva investeringar i kollektivtrafik, nya bränslen, klimatsmart teknik, bostäder och förnybar energi kan den gröna omställningen bli det gemensamma projekt vi längtat efter under de nyliberala årtionden som gjort oss till ensamma människor, utlämnade till våra egna förmågor, nätverk och tur. En sådan omställning förutsätter kraftfulla satsningar på utbildning. Sverige behöver självständiga, kreativa, tänkande människor med djupa kunskaper. Sverige behöver djärva människor som vågar satsa. Djärv kan man vara om man känner trygghet, att man vet att det finns någon som tar emot när man faller. Att den som blir sjuk, arbetslös eller helt enkelt gammal inte lämnas åt sitt öde utan bärs av de som arbetar. Att man kan känna tillit till det samhälle vi bygger tillsammans.

Dessa enorma satsningar måste genomföras samtidigt som vi styr bort från en tillväxtberoende ekonomi. Här finns den verkligt tuffa utmaningen.Vår konsumtion måste minska för att inte de ekonomiska och ekologiska skuldbergen ska rasa över oss. Vi måste dela på jobb och välstånd. De välbärgade måste stå tillbaka. Det offentligas andel av ekonomin måste öka på den privata ekonomins bekostnad. Hela den himmelska härskaran av borgliga ledarskribenter, ekonomer, rapportskrivare, utredare och tyckare kommmer då att skrika och larma. Direktörer och styrelseproffs kommer att smälla i dörrar och hota med flytt. Den som vill förändra världen måste inse att det finns fiender som inte vill. Men också stå rakryggad i övertygelsen om att vi har chansen att bygga något nytt och mycket bättre. Ett samhälle där man nog får svårt att byta sitt kök vart femte år, men där man har tid för att må bra. För att att ta hand om sig själv och sina nära, för böcker och musik och för att sitta på balkongen med ansiktet mot solen.

Nedslag i mediesmeten om en S-kongress som knappast kommer våga visa vägen mot ett verkligt alternativ: DN Ulf Bjäreld, SvD Brännpunkt

SvD SvD Dan Andersson, SvD Brännpunkt

 AB AB

 Fler som bloggar: Pyttiminpanna med en dikt som världens alla kongressombud  borde läsa

Hans Wåhlberg (MP) 

Smygdrömmar bortom jobbskatteavdragen

Jobb, jobb, jobb. Arbetlinje, arbetslinjärare, arbetslinjärast. Sossar och moderater vrider och vänder på statistik och prognoser och och kämpar ständigt frenetiskt om bilden av verkligheten och om att vara trovärdigast när det handlar om att ”skapa jobb”. Är sysselsättningen på väg upp eller ner? Vem får flest jobb för pengarna i sina budgetalternativ? Men aldrig någon ordentlig titt i backspegeln. Aldrig ett knyst om att samtliga regeringar de senaste decennierna kapitalt misslyckats – om målet verkligen är att bekämpa arbetslöshet.

Kanske är det farligt att begrunda historien. Så gott som hela Västvärlden har haft stigande arbetslöshet sedan 1970 när de generella arbetstidsförkortningarna upphörde. Den som ser det kan ju lätt dra slutsatsen att vi borde dela på jobben om vi vill bekämpa arbetslösheten på riktigt. Men det är naturligtvis en förbjuden tanke i ett politiskt landskap där allting som är mer visionärt än ett femte jobbskatteavdrag avfärdas som tokerier. Fast jag kostar på mig att drömma lite i alla fall. Om mer tid. För kärlek och kamp, vila och närvaro. Och om full sysselsättning.

Rädda MP:s framtidsdrömmar!

Idag är sista chansen att ge synpunkter på det första utkastet till Miljöpartiets nya partiprogram. Jag skyndar mig att logga in och ge mitt stöd till ändringsförslag som målar upp visionen om ett annat samhälle, byggt på gemenskap och hållbarhet istället för jakt på mer välstånd åt mig. Jag hoppas att alla som drömmer om ett annat samhälle gör det samma. Du behöver inte vara medlem i partiet för att delta.

Vi lever i en tid när illusionen om den eviga tillväxten spricker. Det blir allt mer uppenbart hur omöjligt det är att hela tiden pressa ut mer och mer av planeten vi bor på och av oss som arbetar. Vi ser ekonomiska kriser breda ut sig. I takt med att priserna skjuter i höjden på de råvaror som naturen ger oss – från vete till olja – blir det samtidigt allt svårare att se en väg ut ur kriserna. Vi ser hat och och främlingsrädsla välla fram i samhällen där arbetslöshet blivit ett normaltillstånd och framtidstro ett privilegium för eliten samtidigt som de som har jobb slits ut på en allt mer brutal arbetsmarknad. Kort sagt: Vi ser systemet braka samman. Det borde våras för systemkritik. Tyvärr finns tendenser till att Miljöpartiet tvärtom backar från visionen om ett annat samhälle, bortom den ”eviga” tillväxten. Vi som vill att Miljöpartiet ska ge plats för drömmarna behöver agera.

När jag loggar in på partiprogram.mp.se idag ger jag mitt stöd till tydliga förslag om arbetstidsförkortning. Det är en konkret åtgärd som visar vägen mot ett samhälle där gemenskap och hållbarhet sätts före en jakt på mer välstånd åt mig som är dömd att misslyckas. Visst kommer vi att möta hårt motstånd i debatten om vi vågar stå upp för en sådan politik. Visst kommer borgliga ledarskribenter kalla oss för tomtar och troll och bakåtsträvare. Men jag är övertygad om att vi kan vinna så många andra än Peter Wolodarski. Att vi kan bli ett självklart alternativ för dem som kommer i kläm när kriserna tilltar och för dem som vågar drömma om vägar ut. Vågar du?

Visar Sjöstedt vägen?

Vänsterpartiet föreslår nu att det ska bli förbjudet för arbetsgivare att säga upp personal och ersätta dem med anställda på bemanningsföretag. Dessutom vill man ha ge fackföreningar möjlighet att lägga in sitt veto mot att anlita bemanningsföretag. Det framkom i Jonas Sjöstedts sommartal idag. Jag tycker det låter som utmärkta förslag i en tid när otryggheten breder ut sig på arbetsmarknaden. Att ha en fast anställning – och därmed möjlighet att planera sitt liv, skaffa bostad, ta ett lån till rimlig ränta etc – har blivit en lyx. Mycket praktiskt för arbetsgivarna vilka får tysta och lydiga anställda som aktar sig för att höja rösten mot taskig behandling och missförhållanden. I det läget måste politiken reagera.

Jag hoppas den gröna partiledningen tar intryck av Vänsterpartiets utspel. Vill vi vara ett parti i takt med tiden behöver vi ta ett rejält grepp om arbetsmarknadsfrågorna. Den som inte gör det kommer i slutändan sakna relevans för den unga generation som bemannar arméerna av springvikarier, Nisse från Manpower, projektanställda etc.

Jag hoppas också att vi gröna kan lära av Sjöstedts utspel när det gäller att ge raka besked. Att Miljöpartiets uppgång i opinionen brytits det senaste halvåret tror jag delvis kan förklaras med blygsel. Vi lockar inte människor genom att vara en grönare variant av ängsliga socialdemokrater som försöker vara alla till lags. Vi måste tala klarspråk. Jag har efterlyst det förr när det gäller bland annat konsumtionssamhället, köttfrosseriet och vinstutdelning i välfärden. Det vore också utmärkt om man kan formulera skarpa förslag som på allvar stärker löntagarnas rättigheter på arbetsmarknaden. Den som känner mig anar att jag i sammanhanget inte kan avhålla mig från att önska mig en arbetstidsförkortning. En sådan skulle hjälpa till att hålla tillbaka den arbetslöshet som är en viktig orsak till otrygghet på arbetsmarknaden.

På onsdag sommartalar språkröret Åsa Romson. Tar hon då chansen att tala klarspråk om dagens arbetsmarknad?   Fler som bloggar: Peter Andersson (S) - med en annan syn på Sjösteds tal, Samuel Sandberg och Jonas Sjöstedt själv

Arbetslinjen i bråk med våra gener

Aj! Det gör ont i mina gener. Imorgon är nämligen semestern över. Och börja-jobba-ångest är helt enkelt ett utslag av att vi är skapade för en helt annan tillvaro än den dagens arbetsliv erbjuder. Det förstår jag efter att ha läst Lasse Bergs fantastiska böcker om människans utveckling.

Människan har levt som jägare och samlare under så gott som hela sin tid på jorden. Jordbruk är en nymodighet vi ägnat oss åt de senaste promillarna av vårt släktes 2,5 miljoner år långa historia. Det är alltså jägar/samlarlivet vi är evolutionärt anpassade till. Och det var ett annat liv det, än det vi lever på dagens arbetsmarknad – om vi hör till de som är lyckligt lottade och har ett jobb.

Man beräknar att en jägar/samlare la ner ungefär 2-3 timmar per dag på arbete. Resten av tiden ägnades åt återhämtning och åt att ta hand om varandra. Timme efter timme (även om själva timmarna förstås inte var konstruerade) av måltider, samtal, dans, berättelser och religiösa riter. Sådant som stärkte gruppens sammanhållning, vilken var så avgörande för överlevnaden. Det var tack vare vår förmåga att samarbeta som vår art klarade sig när så många andra gick under. Alla behövdes, ingen tycks ha lämnats utanför.

Människor är naturligtvis så oändligt mycket mer än sina gener. Normalt sett brukar jag akta mig för att använda evolutionen som argument för hur vi bör organisera vårt samhälle. Men kunskap om jägar/samlarnas tillvaro kan ge oss en nyttig tankeställare. Vad är det egentligen vi pysslar med när somliga sliter ihjäl sig och andra stängs ute från arbetsmarknaden?
 


Knivskarpa satirtecknaren Max Gustafson.





Världsekonomin in i väggen - dags att tänka om?

Läser nya krisartiklar om börser som rasar och om allvarstyngda toppmöten. Obamas pussar och Merkels anletsdrag analyseras. Världsekonomin gungar. Men ännu ställs inga frågor om det ekonomiska system som krisen uppstått i. Inte ett knyst om att vi kanske borde hitta ett annat sätt att leva på.

Vem är jag att tala om vad som saknas i kris-debatten? Jag är ingen ekonom och har ärligt talat haft svårt att hänga med i svängarna sedan vi övergick från byteshandel till penningekonomi. Jag gör inte heller anspråk på att vare sig greppa alla orsaker till krisen eller på att sitta inne på lösningen. Men jag tar mig rätten att harkla mig lite försynt och tala om det jag ser: Att kejsaren – vår upphöjda tillväxtekonomi som ska sprida sitt välstånd till alla sina undersåtar – är spritt språngande naken.

Jag önskar så att jag kunde se kejsarens kläder. (Och att jag då inte heller skulle ha några synpunkter på vare sig arbetsvillkoren för de som tillverkat dem eller de miljömässiga konsekvenserna av produktionen). Det vore så mycket enklare att nicka och hålla med och stämma in i kören: Vi ska shoppa oss ur krisen!

Men nu står ju gubben där med sin krona på sniskan. Och är så pinsamt näck som man kan bli. Då är det svårt att inte säga något. Då är det svårt att låta bli att återigen påtala att priserna på världens råvaror, från olja till vete, skenat de senaste åren och visat oss det självklara: Ekonomin kan inte frikopplas från de ekologiska förutsättningarna.

Då är det också frestande att drista sig till att föreslå en kursändring. Bort från den ständiga jakt på tillväxt som tär på jorden och gör oss sjuka av stress. Mot ett samhälle där vi drar ner på tempot och tar oss tid för oss själva och varandra. Där vi förkortar arbetstiden och delar på jobben, till glädje för dem som idag slits ut i arbetslivet såväl som för dem som vill in på arbetsmarknaden. Där platt-TV:n må vara lite mindre, men där livet breder ut sig desto mer. Där vi hinner med en påtår till och ett stilla samtal om oväsentligheter. En vision som tycks skrämma somliga, men jag kan föreställa mig otäckare framtidsscenarier. Vad tänker du?

Mer  att läsa:
Birger Schlaug (som lyckas göra ekonomi lite mer begripligt)
Pyttiminpanna (som är en fena på att hitta läsvärda texter i den övergödda skogen av dumheter. Idag en text av Katrine Kielos - en av allt för få svenska röster som riktar en ambitiös kritik mot finansvärlden mot bakgrund av kriserna)
I DN kan man också läsa om Kielos bok.

Riktig jobbpolitik bygger på omställning

Sossarna stormar fram i opinionen, tycks det. Bland tjänstemän är dock Moderaterna fortfarande större. Enligt partisektreteraren Carin Jämtin (S) ska det bli ändring på det genom satsning på jobbpolitiken. Men dessvärre skramlar de S-märkta tunnorna nästan lika tomt som de moderata. Att en riktig jobbpolitik måste bygga på grön omställning har varken S eller Alliansen förstått.

Visst, det finns många sätt att skapa jobb på kort sikt. Man kan bygga nya JAS-plan eller ge rika billigare städhjälp. Men är det så vi vill använda våra gemensamma pengar? Eller vill vi göra saker som BÅDE ger oss jobb här och nu och samtidigt skapar ett samhälle som håller i längden? Väljer vi JAS-planen och städhjälpen lär det inte bli mycket över till nya järnvägar, förnybara bilbränslen och vindkraftverk. Och då lär vi sitta hemma i mörkret och rulla tummarna när oljepriset obönhörligen stiger. Om vi inte börjar en rejäl grön omställning snarast kommer vi inte klara vare sig jobb eller välfärd framöver, så enkelt är det.

En sak till. Den som följt vad jag skrivit på den här bloggen anar nog vad jag ska komma till. En jobbpolitik som tar hänsyn till vår planet och oss som bor på den måste innehålla kortare arbetstid. På 70-talet slutade de flesta Europeiska länder med arbetstidsförkortningar för alla. Sedan dess har mängden lönearbete per invånare stadigt minskat i Västeuropa. Fler har visserligen jobbat halvt ihjäl sig, men samtidigt har fler blivit arbetslösa. Det parti som verkligen vill ha en jobbpolitik – inte bara en jobbretorik – drar slutsatser av det.

Mer bloggat:

Peter Andersson (S) och Martin Moberg (S) betraktar S utveckling med blidare ögon.

Birger Schlaug med kloka tankar om MP:s partiprogramsarbete

Ett arbetsliv som går att leva med?

Vi svenskar har den dåliga smaken att bli sjuka fastän vår regering har lärt oss att sjukdom är ett brott mot arbetslinjen. Nu ökar sjuktalen markant igen, rapporterar DN. Främst ökar den psykiska ohälsan och långtidssjukskrivningarna (då många utförsäkrade kommer tillbaka till sjukskrivningar).

Förhoppningsvis kan det få ytterligare någon att ifrågasätta hur vettigt det var att dra undan den trygghet vi kunnat känna i att den dag vi blir sjuka finns samhället där. Inte med spottloskor och misstänkliggöranden utan med ett skyddsnät.

Kan man rent av önska sig en mer djuplodande debatt om villkoren i arbetslivet? Om vad ständigt tuffare krav, ett allt mer uppdrivet tempo och en tilltagande otrygghet gör med oss. Och om hur vi skapar ett arbetsliv som går att leva med.

Min övertygelse är att vi måste dela på jobben och bygga trygghetssystem som håller. Vad tror du?

Fler som bloggar: Peter Andersson (S) Ett hjärta rött (S)