söndag 28 april 2013

Heja Kommunal!

Lönerna och villkoren för kommunals medlemmar tar ett steg framåt tack vare hotet om strejk. Viktigt för de anställda det gäller och viktigt för oss alla. Ska det finnas en chans att ragga den personal som kommer behövas framöver i bland annat vård och omsorg måste de anställda få högre lön och rimligare villkor. Inte minst viktigt med skrivningar om att få bort delade turer och att öka anställningstryggheten. I vilken annan bransch skulle anställda acceptera att jobba några timmar på förmiddagen, sedan ha några obetalda håltimmar för att återvända för några timmars kvällsjobb? Och hur långsiktigt är det att låta människor haka sig fram på osäkra timanställningar som fjättrar dem vid telefonen, i väntan på att bli inringda? Detta när vi vet att behovet av anställda, inte minst i äldreomsorgen, kommer vara omättligt framöver.

Nu hoppas jag bara att staten drar sitt strå till stacken och skjuter till pengar så att kommunerna kan leva upp till MINST det parterna kommit överens om utan att skära i verksamheten. Heja Kommunal!

Fler som bloggar: Martin Moberg (S)

torsdag 25 april 2013

Ta strid mot arbetslinjen, MP!

En ny arbetslinje. Det är rubriken på Miljöpartiets skuggbudget. Jag förstår att tanken från den gröna partiledningen är att ladda begreppet arbetslinje med ett nytt innehåll och visa att man har betydligt mer att komma med än regeringen när det gäller att bekämpa arbetslösheten. Ändå kan jag inte tycka annat än att det är ynkligt att Miljöpartiet inte slår näven i bordet och säger nej tack till allt vad arbetslinjer heter och istället visar på en livslinje. Därför vill jag slåss på Miljöpartiets kongress i slutet av maj för att partiet ska hålla fast vid kravet på kortare arbetsvecka. Vi ska dela på jobb och fritid, inte arbeta och konsumera till döds.

Visst är det utmärkt med rejäla klimatinvesteringar. De klimatsatsningar på bostäder, järnvägar och förnybar energi som finns i MP:s förslag till vårbudget gör partiet betydligt mer trovärdigt i jobbfrågan än den regering som står tomhänt när arbetslösheten stiger. Men jag kan inte begripa att detta skulle stå i motsättning till att kritisera den arbetslinje som upphöjts till statsreligion och som säger att alla arbetade timmar är bra timmar. Ett grönt parti måste rakryggat kunna säga att det finns arbete som är dåligt för människan. Det görs en massa arbete som tär på jordens resurser och på de människor som utför det – och därmed förr eller senare också på ekonomin.

Varje dag blir människor ersatta av teknik. När alltfler bokar sina resor, sköter sina bankärenden och gör sina inköp via internet minskar behovet av anställda. Naturligtvis uppstår också arbetstillfällen till följd av ny teknik. Webdesigners och IT-konsulter har förökat sig det senaste decenniet. Men faktum kvarstår att teknikutvecklingen leder till ökad produktivitet – att vi producerar mer per arbetad timme. Är det då inte rimligt att vi tar ut en del av denna produktivitetsökning i kortare arbetstid? Sedan vi slutade med generella arbetstidsförkortningar i Västeuropa i början av 70-talet har den långsiktiga trenden varit stigande arbetslöshet.

Man måste blunda hårt för att inte se att arbetslinjen misslyckats. Ingen regering – röd eller blå – har kunnat skryta med full sysselsättning på decennier. Inte i Sverige och knappast någon annan stans heller. Om man menar allvar med att man vill knäcka arbetslösheten kan det väl då knappast vara trovärdigt att fortsätta på inslagna vägar. Jakten efter mer, mer produktion och mer konsumtion har inte löst arbetslösheten. Vissa har slitits ut på en hårdnande arbetsmarknad, andra har lämnats utanför.

Verkligheten talar för en radikal grön politik, där vi delar solidariskt på både det arbete som behöver göras och på det utrymme som finns för konsumtion utan att tära på jordens resurser. Visst skulle vi möta motstånd. Visst skulle DN:s ledarsida döma ut oss som flummande skogsmullar. Men jag köper inte att det skulle vara omöjligt att vinna gehör hos breda folklager för en sådan politik. När allt fler slängs ut i arbetslöshet till följd av den europeiska krisen och när de som blir kvar på arbetsplatserna får dra ett allt tyngre lass kommer hungern efter alternativ till en dogmatisk arbetslinje växa.

torsdag 11 april 2013

Lär av framgången i migrationspolitiken

Precis som Johan jublar jag idag. Miljöpartiet har lyckats pressa regeringen till att gå med på att fler asylsökande barn ska få stanna i Sverige. Mycket tack vare den folkliga vrede som mobiliserades i samband med Reva-projektet. Överenskommelsen visar att kompromisser som gör världen bättre är möjliga – men också vikten av att vara tydlig från början med åt med vilket håll man vill gå. Något att tänka på för ett grönt parti som står inför att formulera partiprogram och så småningom valmanifest.

Att ”synnerligen ömmande omständigheter” byts till ”särskilt ömmande omständigheter” när det handlar om barn kan låta som en skitsak. Men för en familj med barn som exempelvis bott i Sverige under lång tid eller med barn som är sjuka kan det vara livsavgörande. Överenskommelsen kan vända förtvivlan och desperation till trygghet och framtidstro för enskilda familjer. Dessutom visar den att det går att mobilisera en stark opinion för medmänsklighet. Rasisterna har inte initiativet. De tendenser som helt nyligen fanns till en moderat flört med Sverigedemokraterna har hejdats tack vare ett tryck i frågan utanför maktens korridorer. Horder av människor har demonstrerat, skrivit på protestlistor, delat länkar, skrivit insändare, bloggat och skrikit mot polisens jakt på papperslösa och för en human flyktingpolitik.

Nu fortsätter kampen för öppenheten. Än är det långt till anständighet i migrationspolitiken. Exempelvis gäller lagändringen som nu sker inte vuxna människor. Men uppgörelsen visar ändå att den pragmatiska väg Miljöpartiet valt att gå lett framåt. Jag som starkt tvivlat den sensaste tiden hade fel.

Som obotlig besserwisser stärks jag ändå i min övertygelse om att bra kompromisser kräver att man vet vad man vill. I migrationspolitiken är MP glasklara. Färdriktingen mot större öppenhet är tydlig. Om vi gröna ska få genomslag på fler politikområden efter valet bör segern igår bli till en lärdom: tydlighet lönar sig. Ska vi ta viktiga steg mot ett hållbart samhälle är det klarspråk som gäller. Evig tillväxt är inte möjlig. De som tycker att vi ska anpassa oss efter andra partier på förhand och tona ned det som skiljer ut oss från andra bör begrunda hur kompromisserna om migrationspolitiken blivit så framgångsrika.

Migrationspolitiken ett steg till åt rätt håll

Idag är en bra dag att vara miljöpartist. Miljöpartiet lyckades igår, tillsammans med de liberala krafterna i alliansen, att baxa Moderaterna ännu ett steg i rätt riktning för en humanare migrationspolitik. Det viktigaste steget, och det som Moderaterna hade störst motstånd mot, var att ändra lagstiftningen så att fler barn i svåra omständigheter får möjlighet att stanna.

De två viktigaste framstegen innan var att ge papperslösa rätt till vård och skola, på samma villkor som resten av befolkningen, och förbättringar för anhöriginvandring för att underlätta att återförena splittrade familjer. Dessa två viktiga ändringar krävde dock ingen lagändring utan var mer en fråga om regelverk. Fördelen är att dessa förändringar kan träda i kraft snabbare, medan lagstiftning tar tid. Att lyckas med en lagändring för generösare och mer human migrationspolitik är dock en större seger på sikt, då lagändringen också blir svårare att backa från efter valet 2014. Det tar tid att ändra lagen, och av samma anledning tar det också tid att ändra den tillbaka.

Av de tynsta kraven som Miljöpartiet hade för samarbetet med regeringen har nu alla gått igenom. Det är naturligtvis en stor seger. Vi kan inte säga att vi har kommit hela vägen så att vi kan vara nöjda. Men vi har kommit precis så långt som vi bedömde det vara möjligt med nuvarande mandatfördelning i riksdagen, med ett i grunden mycket konservativt regeringsparti i Moderaterna (i migrationsfrågor). Vi har inte lyckats med att påverka REVA och den lagändring som vi nu fått till stånd för barn, borde gälla för alla åldrar. Sådan är politiken. Det finns ingen riksdagsmajoritet för en miljöpartistisk politik på migrationsområdet och då måste vi försöka påverka det vi kan. Vi såg en öppning att påverka på riktigt, istället för med plakat, och försöket har lyckats.

Vi kan också konstatera att med den lagändring som Moderaterna nu har gått med på så har vi kommit längre än vad vi lyckades med när MP och Vänsterpartiet försökte dra Socialdemokraterna i samma riktning under regeringen Persson. Det är viktigt att komma ihåg, när Vänsterpartiet sitter på höga hästar och kritiserar Miljöpartiet för att samarbeta med alliansregeringen.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet ser olika på många frågor, men i migrationspolitiken står vi mycket nära varandra. Hindret för en verkligt human och generös migrationspolitik har aldrig varit sverigedemokrater eller andra extremister, utan att det funnits ett konsensus mellan Moderaterna och Socialdemokraterna om hur migrationspolitiken ska se ut. Och det är tack vare de övriga partierna som det överhuvudtaget funnits utrymme att påverka och föra upp frågan på dagordningen.

Vi har tagit ett kliv åt rätt håll. Vi har inte nått fram till målet. Nästa år är det val och då finns alla möjligheter att rösta fram en majoritet i riksdagen som vill skrota REVA och öppna fler dörrar till Sverige, och öppna fler dörrar i Sverige.

söndag 7 april 2013

Socialdemokratin väntar på jämställdheten

Efter beslutet som ger vinstjakten i välfärden fortsatt grönt ljus klubbas ytterligare en tafatt kompromiss på S-kongressen: ”avgörande steg” ska tas för en mer jämställd föräldraförsäkring skriver man, men utan att lova fler pappamånader. S-toppen säger att man på sikt vill ha en helt individualiserad föräldraförsäkring, men hänvisar till att man inte kan gå emot opinionen som vill ha ”valfrihet”. En i mina ögon sorglig inställning till politik som riskerar att leda till ett samhälle som stangerar och fastnar i gamla mönster.

Politiker av idag tycks se som sin uppgift att följa opinionen, inte väcka den. Aldrig utmana, aldrig gå före, aldrig sticka ut. På så sätt läggs ett tungt lock på det offentliga samtalet. Något som i längden hämmar samhällsutvecklingen. I det här fallet blir konsekvensen att vi lär få vänta på ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen och allt vad det för med sig, om inte kommande samarbetspartier lyckas knuffa Socialdemokraterna i rätt riktning. Vi får fortsätta dras med urtidsödlor till arbetsgivare som låter bli att befordra kvinnor i fertil ålder och knorrar över män som vill ta sitt föräldraansvar. Fler kvinnor får se sin löneutveckling och pension försämrad av barnafödande. Och värst av allt: fler barn får se sin pappa försvinna ut i familjens pereferi.

Jag börjar tröttna på politiker som väntar in framtiden istället för att forma den. Nu vill jag se en modig politik för vuxna och barn: en individuliserad föräldraförsäkring snarast.

lördag 6 april 2013

Socialsekreterares rop på hjälp vändes till billig poäng i politisk debatt

För en tid sedan skrev ett stort antal socialsekreterare ett öppet brev som vittnade om den akuta bostadsbristen i Huddinge. Deras brev var ett rop på hjälp! En hel grupp erfarna arbetstagare, som inte längre stillatigande kan sitta och se på när samhället sviker också de allra mest utsatta. Socialsekreterarna som är vana att i sin tjänst vända och vrida på slantarna, så att de ska kunna erbjuda tak över huvudet till sina klienter. De är vana att nyttja sina nätverk och komma med också tämligen okonventionella förslag, allt för att hjälpa de mest utsatta. Heder åt denna arbetsgrupp för deras tålmodiga arbete, heder också åt dem för deras mod och deras berättelser. Det är uppenbart att de inte längre kan sköta sitt arbete på ett hedervärt sätt. Barnen som de möter är mest utsatta, men listan på människor i behov av hjälp med att få tak över huvudet är lång.

En av orsakerna till det allt hårdare läget är att det råder stor efterfrågan på hyresrätter i hela Storstockholm och under de senaste åren har knappast några hyresrätter byggts i Huddinge. Under flera år med borgerlig majoritet gick det att räkna de nybyggda hyresrätterna på händernas fingrar. Antalet hyresrätter som ombildades till bostadsrätter under samma tid uppgick till närmare 1 300 stycken! Bostadsbristen börjar bli riktigt allvarlig, och för vissa grupper är läget akut.
I dagens Huddinge finns ett antal jourlägenheter, som kan möta behovet för de mest akuta fallen, men det räcker inte på långa vägar. Barn och vuxna som ryckts upp från sina miljöer och är i behov av trygghet och stöd placeras inte sällan på dyra hotellhem. I bästa fall ska tilläggas - eftersom många behovssökande trots tappra försök ändå inte ens erbjuds en sängplats. Vi talar om torftiga miljöer, som är direkt olämpliga för barn - och som dessutom är ett mycket kostsamt alternativ.
Vi tre oppositionspartier valde att ta med oss frågan till fullmäktige, med en förhoppning om att vi tillsammans över partigränserna skulle kunna uttala tydliga ambitioner för att möta upp de mest skriande behoven. Men istället för att ta vår utsträckta hand och visa medkänsla utvecklades debatten till att hämta hem billiga politiska poäng, och att raljera över budbärarna av detta allvarliga budskap. Jag blir riktigt illa berörd av denna känslokyla, och som jag nu också från första parkett och i talarstolen har bevittnat finns bland våra folkvalda.
Vårsolen kikade in bakom gardinen i fullmäktigesalen, men trots dess värmande strålar kände jag och mina kamrater istället bara hur den isande kylan hade personifierat sig och fått ett tydligt fäste också i Huddinge.

torsdag 4 april 2013

Våren kan bli vår!

Vårsolen fläskar på, kastar ett aggressivt ljus på skitiga fönster. Sinnen man glömt att man hade tränger sig på. Plötsligt syns allt. Och hörs och känns och luktar. Det är vår. Livet och lusten, välkomna åter. Och vreden. Den varma, ömmande, heliga vreden som inte frågar om möjligt eller omöjligt. I den känslan sitter jag på balkongen och knackar på tangentbordet, inpackad i tjocktröjor och med ansiktet mot solen. I den känslan är det lättare att se de politiska möjligheterna. Det politiska landskapet må ligga öde nu. Men tillsammans kan vi ge det liv, om vi vill.

Med vårvinden i ryggen kan vi kräva verklig förändring. Den allt djupare ekonomiska och sociala krisen i Europa slår inte bara människor till marken. Den föder också ett motstånd, på gatorna i Madrid såväl som hos kolumnister i Svenska Dagbladet, mot ett ohållbart och orättfärdigt ekonomiskt system som kört in i väggen. Vägen ligger öppen för en tydlig radikal politik byggd på solidaritet med människor och på ansvar för livet på jorden. Törs vi gå den vägen?

Vid finanskrisen på 30-talet omvaldes flera konservativa regeringar i Europa under en första fas. Medelklassen röstade på det som de uppfattade som tryggt och bestående, så länge de inte var dirket drabbade. När krisen slog även mot dem valde de alternativ som innebar förändring. I länder som Sverige, Norge och USA sökte man sig till progressiva partier, i Tyskland till nazismen. Det konstaterade Aftonbladets Karin Pettersson i en paneldebatt om Socialdemokraternas nya partiprogram, nyligen. Historien talar alltså för att en tydligt progressiv politik kan vinna gehör i vår tid. Och varnar för vad som kan hända om det är de bruna krafterna som uppfattas som alternativet till det bestående.

Vi har redan sett historien upprepa sig. Valet 2010 omvaldes en konservativ regering med finanskrisens hjälp, inte för att folk kände sig entusiastiska över den förda politiken utan för att de kände förtroende för ledarna. Vi har sett Sverigedemokraterna vinna mark i opinionen. Men framtiden väljer vi. Fortfarande kan vi formulera en poltik som väcker framtidstro. Den generation som nu möts av dörrar i ansiktet kan istället vara med och bygga ett modernt samhälle. Med massiva investeringar i kollektivtrafik, nya bränslen, klimatsmart teknik, bostäder och förnybar energi kan den gröna omställningen bli det gemensamma projekt vi längtat efter under de nyliberala årtionden som gjort oss till ensamma människor, utlämnade till våra egna förmågor, nätverk och tur. En sådan omställning förutsätter kraftfulla satsningar på utbildning. Sverige behöver självständiga, kreativa, tänkande människor med djupa kunskaper. Sverige behöver djärva människor som vågar satsa. Djärv kan man vara om man känner trygghet, att man vet att det finns någon som tar emot när man faller. Att den som blir sjuk, arbetslös eller helt enkelt gammal inte lämnas åt sitt öde utan bärs av de som arbetar. Att man kan känna tillit till det samhälle vi bygger tillsammans.

Dessa enorma satsningar måste genomföras samtidigt som vi styr bort från en tillväxtberoende ekonomi. Här finns den verkligt tuffa utmaningen.Vår konsumtion måste minska för att inte de ekonomiska och ekologiska skuldbergen ska rasa över oss. Vi måste dela på jobb och välstånd. De välbärgade måste stå tillbaka. Det offentligas andel av ekonomin måste öka på den privata ekonomins bekostnad. Hela den himmelska härskaran av borgliga ledarskribenter, ekonomer, rapportskrivare, utredare och tyckare kommmer då att skrika och larma. Direktörer och styrelseproffs kommer att smälla i dörrar och hota med flytt. Den som vill förändra världen måste inse att det finns fiender som inte vill. Men också stå rakryggad i övertygelsen om att vi har chansen att bygga något nytt och mycket bättre. Ett samhälle där man nog får svårt att byta sitt kök vart femte år, men där man har tid för att må bra. För att att ta hand om sig själv och sina nära, för böcker och musik och för att sitta på balkongen med ansiktet mot solen.

Nedslag i mediesmeten om en S-kongress som knappast kommer våga visa vägen mot ett verkligt alternativ: DN Ulf Bjäreld, SvD Brännpunkt
 AB AB

 Fler som bloggar: Pyttiminpanna med en dikt som världens alla kongressombud  borde läsa

måndag 1 april 2013

Slutstrid i vinstfrågan


Det drar ihop sig till någon sorts slutstrid om vinster i välfärden. I veckan behandlas frågan av S-kongressen och om knappt två månader blir den troligen en av de stora stridsfrågorna på Miljöpartiets partiprogramskongress. Samtidigt pågår förhandlingar i friskolekommitéen mellan allianspartierna, socialdemokraterna och miljöpartiet och kanske finns det skäl till oro bland gräsrötter i såväl S som MP för att bli överkörda redan innan kongresserna.
 
Själv kan jag inte förstå hur vare sig ett grönt eller rött eller för den delen ett blått parti kan ha svårt att sätta ner foten mot vinsterna. Skattepengar ska bli till omsorg och lärande, inte aktieutdelningar. Allt annat är ogrönt, osolidariskt och oliberalt. De flummiga plattityderna om att ”kvaliteten är det viktiga” lurar knappast någon i längden. Partiledningar som tror sig få både medlemmar och väljare med på att sopa isen för storbolag som tjänar pengar på låg personaltäthet misstar sig grovt, om jag får spå. Ifall MP- och S-ledningarna lyckas få kongresserna på sin sida lär Vänsterpartiet bli den enda vinnaren, som det enda parti som går i takt med folket.
 
Fler som bloggar: Lena Sommestad (världens klokaste socialdemokrat) och Hans Wåhlberg (MP)