torsdag 29 november 2012

Att hoppas trots allt

Larmapporterna om den globala uppvärmningen duggar tätt nu. Nyss var det Världsbanken som varnade för en temperaturökning på fyra grader. Nu rapporteras om issmältning på Grönland och Antarktis i rasande fart. Måtte dessa allt mer alarmerande rapporter väcka oss alla – från delegater på klimattoppmötet i Doha till partiprogramsskrivande miljöpartister. Jag tror att vi behöver överväga alla tänkbara åtgärder mot klimatförändringarna. Om hoppet om framtiden ska leva, kanske även kontroversiella sådana som manipulation av klimatet genom ”planetär ingengörskonst”.

Klockan är inte fem i tolv längre. Troligen är den snarare fem över tolv. Om vår art ska överleva finns det knappast en sorts åtgärder som kan rädda oss från klimatkollaps. Det räcker inte med tekniska lösningar som nya bränslen och solceller. Vi måste byta livsstil. Vi inte kan konsumera oss lyckliga. Vi kan inte proppa magen full av kött.

Visst, orden ”kan inte” är otidsenliga och tråkiga. Vi är ju uppfödda på lögnen om att allt är möjligt. Allt är inte möjligt. Men jag tror att livet är möjligt. Det tänker jag tro tills jag är död. Att konsumera oss lyckliga är inte möjligt. Men att leva oss lyckliga. Att älska, skratta och dansa. Ett adjö till den ekonomiska tillväxten kan innebära att annat än pengar kan växa. Hälsa och relationer. Demokrati och gemenskap. Kultur och kunskap.

Kanske är vi så sent ute att det inte heller räcker att byta livsstil. Kanske måste vi också ha beredskap för att planetär ingengörskonst blir nödvändig för att hejda den globala utvecklingen. Det handlar om att kyla ned klimatet på konstgjord väg, t.ex. med hjälp av stora speglar som skickar tillbaka solstrålarna ut i rymden. Miljörörelsen har på goda grunder varit skeptisk mot planetär ingengörskonst, bland annat på grund av den stora osäkerhet som finns kring vilka risker sådana projekt kan ha. Jag är rädd att vi kan komma i ett läge där vi behöver ta stora risker för att undvika katastrofer av bibliska mått. Jag tror att det kan vara klokt att intensifiera forskningen kring planetär ingengörskonst samtidigt som drastiska åtgärder måste tas för att minska utsläppen.

Kom igen, människan. Jag vill leva. Jag vill se barn växa upp som sätter nya generationer till världen. Jag vill att de ska kunna tro på framtiden utan att betraktas som fullständigt dumma i huvudet. Jag vill fortsätta tro och hoppas. Trots allt.

Fler som bloggar: Pyttiminpanna Birger Schlaug

tisdag 27 november 2012

Religionsfrihet, ja visst - men tydligen inte i svensk skola?

Jag blir så trött! Nu går herrar borgerliga ministrar, Hägglund (KD) och Björklund (FP) ut i DN och vill ändra skollagen om den innebär att skolorna inte tillåter psalmsjungande, julevangelium och bibelreferenser. Avsaknad eller ej av samlingslokaler i skolorna så börjar det nog bli dags att skilja skolan från kyrkan - det är ju några år sedan nu vi skilde kyrkan från staten. Gympasalar är kanske inte lika stämningsfyllda lokaler men bör i alla fall hålla en neutral utsmyckningsnivå vad gäller religiösa attribut. Det är väl också en gång för alla dags att släppa tron att alla svenskar (och då pratar jag inte om etniska svenskar, utan alla svenskar) ska leva i den bullerbymiljö som tilltalar SD så, om vi ska vara trovärdiga i att vi vill ha ett samhälle byggt på mångfald. Religion utövas privat, och svensk skola måste vara konfessionslös oavsett vilka etniska grupper som är representerade i skolan. I skolan ska man lära sig om olika religioner, företrädesvis av lärarna, vilket sedan kan kombineras med studiebesök hos flera olika religioner/församlingar. Nog så.

måndag 19 november 2012

Hur skapar vi blomstrande bostadsområden?

Ibland är grön politik väldigt enkel. Ibland finns det bara vinnare. Genom att satsa på att rusta upp våra miljonprogramsområden får vi mer energisnåla och klimatsmarta bostäder. Samtidigt skapas jobb, ofta i områden där arbetslösheten är hög. Men inte nog med det. Om vi som bor i miljonprogamsområdena själva får makten att utforma upprustningen kan också människors stolthet över sitt område och samhörigheten mellan grannar växa.

Bäst av allt är att detta inte bara är ljuva, gröna drömmar. Det finns redan ett flertal lyckade exempel att ta lärdom av. Ett sådant är Västra Gårdsten utanför Göteborg där de boende i området gavs makt och resurser att rusta upp sitt område. Eftersom de boende gavs makten över utförandet blev effekterna inte bara snyggare och drastiskt minskad energiförbrukning. Människor lärde känna varandra när de fick ett gemensamt projekt. Tryggheten ökade och brottsligheten minskade.

På onsdag bjuder Miljöparitet i Huddinge in till möte om framtidens Vårby. Hur vill vi som bor där utveckla vårt område? Hur kan en politik för trivsammare bostadsområden se ut? Förhoppningen är att många vill komma och dela sina tankar och idéer – och därmed vara med och forma en politik som kan få såväl Vårby som andra områden i Huddinge att blomstra.

söndag 18 november 2012

Är det verkligen JAS-plan vi behöver?

På Svenska Dagbladets debattsida bråkar socialdemokraten Peter Hultqvist med den moderata försvarsministern Karin Enström om finansieringen av nya JAS-plan. Nog kan man förstå att frågan kan väcka debatt. Det handlar trots allt om hur man ska få fram upp emot 100 miljarder. Men desto mer häpnadsväckande att Alliansen och Socialdemokraterna är så rörande överens i själva grundfrågan: att nya JAS-plan är en god investering.

Jag letar efter frågetecken i Enstöms och Hultqvists artiklar. Någon liten tvekan över om prioriteringen av JAS-plan är självklar i en tid när behoven av investeringar i välfärd och grön omställning är skriande. När vi behöver lägga räls kors och tvärs över landet om inte Sverige ska stanna. När vi behöver förnybara energikällor högt och lågt, till havs och på land. När åldersbomben tickar och vi måste agera nu om det ska finnas tillräckligt med äldreboenden och kompetent personal för morgondagens äldre. Men sossar och moderater tvivlar inte – nya coola JAS-plan är högst på önskelistan. Så länge det pangar och smäller får det kosta vad det vill. 

Får man be om alternativ i svensk politik?

tisdag 13 november 2012

Maline Holmlund: På rätt sida linjen

Maline Holmlund är idag gästskribent på Huddingeperspektiv.

Det pratas ju en del om arbetslinjen. Arbetarnas linje, det låter så fint. För folket liksom. Men nej vad dum jag är. Det är ju arbetslinjen. Jobben, jobben, jobben! Vi vill ju inte ha det som i Grekland va? Arbetare och deras rättigheter känns allt mer ointressant i debatten.

Vem vill förresten vara arbetare när man kan vara entreprenör? Ungdomar säger nog hellre: Visst jag är timvik. på manpower, men jag har ju också en modeblogg och snart snart får jag reklamsponsorer på den.

Vi vill synas på sociala medier, bloggar och twitter. Vill ha en Iphone 5. Hela våra liv ska omvandlas till marknadsföringsprojekt. I en tid där glappet mellan fattig och rik växer blir det allt viktigare att visa att man håller sig på rätt sida. Den där man har tillsvidareanställning och kan ha andra som städar åt en hemma och andra som läser läxor med ens barn så att de också kan hålla sig på rätt sida.

Solidariteten mellan människor minskar ju mer konkurrensen ökar. För om man faller så faller man djupt. Taket för a-kassan har inte höjts på 10 år och att få en tillsvidareanställning har blivit mer att likna vid att vinna på lotto för en person under 25 år. Men varför ska det höjas, det är ju bidragslinjen. Det förhindrar ju drivet att komma på något nytt, skapa sig själv ett nytt jobb. Ivriga bävrar och sänkt a-kassa ska få var och en att bli sin egen lyckas smed. Att a-kassa är en försäkring och att allt fler människor får bidrag från exempelvis kyrkan nu är en bieffekt, de tynger ju inte de statliga välfärdssystemen.

De som inte kommit ”in” på arbetsmarknaden; bemanningsanställda, behovsanställda och visstidsanställda, har ett påvert skydd. Det går inte att organisera sig fackligt när man har en prekär arbetssituation och riskerar att förlora jobbet vid minsta ifrågasättande. Facken kan sällan hjälpa den som inte har fast anställning. Alla ska arbeta och skapa mer vinst åt sina företag, men vem skapar trygghet åt arbetarna? Den svenska modellen ter sig ihålig när fackförbund och a-kassor urholkas och när arbetarrörelsen tappat sin förankring i industrin.

Arbetslinjen är en linje där arbetsgivarna står med trumfkort på hand. Det är arbetsgivaren som ska skapa arbetarnas trygghet utifrån en definition som speglar de egna vinstsyftena. Passar det inte kan du starta ett eget företag med f-skatt.

Vi ska alla stå beredda att sälja oss på den marknad som är arbetslinjens och vi ska göra det för jobbens skull, för tillväxtens, inte för oss själva. Gamla arbetarkrav som sex timmars arbetsdag har sällan känts mer avlägset.

Maline Holmlund





söndag 11 november 2012

Solidaritet i Skarpnäck

Att det är ett kallt och hårt samhälle vi lever i är lätt att konstatera. Desto viktigare att även visa på motsatsen som finns den också. För mitt i all kris och död och profitjakt och utförsäkringar och välfärd under attack bryter solidariteten igenom. Människor hjälps åt. Människor förändrar, där de är, med fötterna i det lilla och blicken i det stora. Det som sker i Skarpnäck med flera Stockholmsförorter just nu är inspirerande exempel.

I förra veckan drabbades ett flerfamiljshus i Skarpnäck av en våldsam brand. 200 människor stod plötsligt utan hem, många hade förlorat i princip allt de ägde. Flera saknade hemförsäkring och ställdes mer eller mindre på bar backe. En tragisk händelse, men det är inte tragiken jag vill berätta om utan om det som hände sen. Innan räddningstjänsten hunnit få branden under kontroll hade den ideela mötesplatsen Sputnik arrgangerat en klädinsamling för de drabbade. Och bara några timmar senare fick man säga nej tack till fler kläder, då lokalen svämmade över av de klädpåsar människor lämnat in. Sedan dess har människor ställt upp med allt man överhuvud taget kan föreställa sig. Drabbade har kunnat komma till mötesplatsen för att få stöd och tröst, för att äta och samtala och för att få hjälp med efterlysningar av saker man behöver – från barnvagnar till medicinsk utrustning.

Men Skarpnäck har inte bara ett civilt samhälle som lindrar i nöden. Här finns – liksom i en rad andra förorter – nätverk som arbetar för samhällsförändring. Nätverk som verkar i det lilla, lokala sammanhanget och tänker på de stora, nationella och globala sammanhangen. Det handlar om allt ifrån öppna matlag och ”folkodlare” som gemensamt odlar grönsaker till aktionsgrupper för en stärkt förskola och rätt till bostad. Den gemensamma nämnaren finns i att människor går samman för att bygga gemenskap och forma alternativ till egoism och profittänkande.

Vi lever i en tid när vi förväntas vara antingen konsumenter eller entrepenörer eller båda delar samtidigt oavsett om det gäller våra relationer eller våra barns skolgång. Då uppstår politik i samma stund som man gör saker tillsammans, utan en tanke på materiell vinning. När ett nätverk i Hagsätra under tre månader förra hösten arrangerade gratis-loppis utanför tunnelbanan där människor kunde få saker de behövde och lämna saker de inte behövde, väckte först förvirring hos många. Gratis? Efter behov? Kan det fungera? Varför gör man så? Och så ledde denna enkla, konkreta handling till samtal och funderingar kring vår konsumtion, våra behov och vårt ekonomiska system.

Bra saker händer. Det är sällan vi får läsa om dem i tidningen. Vi får se till att berätta för varandra om dem istället. Vi behöver alla påminnelser vi kan få om vilka vi egentligen är: människor som behöver andra och som behövs av andra.

söndag 4 november 2012

Rädda MP:s framtidsdrömmar!

Idag är sista chansen att ge synpunkter på det första utkastet till Miljöpartiets nya partiprogram. Jag skyndar mig att logga in och ge mitt stöd till ändringsförslag som målar upp visionen om ett annat samhälle, byggt på gemenskap och hållbarhet istället för jakt på mer välstånd åt mig. Jag hoppas att alla som drömmer om ett annat samhälle gör det samma. Du behöver inte vara medlem i partiet för att delta.

Vi lever i en tid när illusionen om den eviga tillväxten spricker. Det blir allt mer uppenbart hur omöjligt det är att hela tiden pressa ut mer och mer av planeten vi bor på och av oss som arbetar. Vi ser ekonomiska kriser breda ut sig. I takt med att priserna skjuter i höjden på de råvaror som naturen ger oss – från vete till olja – blir det samtidigt allt svårare att se en väg ut ur kriserna. Vi ser hat och och främlingsrädsla välla fram i samhällen där arbetslöshet blivit ett normaltillstånd och framtidstro ett privilegium för eliten samtidigt som de som har jobb slits ut på en allt mer brutal arbetsmarknad. Kort sagt: Vi ser systemet braka samman. Det borde våras för systemkritik. Tyvärr finns tendenser till att Miljöpartiet tvärtom backar från visionen om ett annat samhälle, bortom den ”eviga” tillväxten. Vi som vill att Miljöpartiet ska ge plats för drömmarna behöver agera.

När jag loggar in på partiprogram.mp.se idag ger jag mitt stöd till tydliga förslag om arbetstidsförkortning. Det är en konkret åtgärd som visar vägen mot ett samhälle där gemenskap och hållbarhet sätts före en jakt på mer välstånd åt mig som är dömd att misslyckas. Visst kommer vi att möta hårt motstånd i debatten om vi vågar stå upp för en sådan politik. Visst kommer borgliga ledarskribenter kalla oss för tomtar och troll och bakåtsträvare. Men jag är övertygad om att vi kan vinna så många andra än Peter Wolodarski. Att vi kan bli ett självklart alternativ för dem som kommer i kläm när kriserna tilltar och för dem som vågar drömma om vägar ut. Vågar du?