torsdag 31 maj 2012

Stockholmsluften kräver handling framför käbbel

Vänsterpartiet kräver idag dubbdäcksförbud i hela Stockholms innerstad, på DNs Stockholmsdebatt. Miljöpartiet har länge drivit detta och jag välkomnar att även Vänstern tar tag i frågan. Inte oväntat blir det ett nej i en snabb kommentar från moderaternas Sten Nordin.

Vänsterpartiet har helt rätt i att 30-40 personer dör i förtid av de partiklar som vägtrafiken skapar i Stockholms stad. Framför allt handlar det om vad som kallas för PM10. Miljöpartiet har länge drivit på för att dubbdäcken, som är den främsta enskilda orsaken, måste bort. Stockholm har i många år misslyckats med att klara EUs miljökvalitetsnormer för luftkvalitet och där är det just partiklarna som är den stora boven.

Moderaterna svarar med att de nu vill se en avgiftsmodell istället, liksom de har i Oslo, Bergen och Trondheim. Den norska huvudstaden har genom avgifter för dubbdäck lyckats minska användningen från 60-70 % till 10-20%. Det är onekligen ett bra resultat. Problemet med Sten Nordins svar är bara att det kräver ett beslut i Riksdagen, där företrädare för hans egen partigrupp så sent som i mars i år sa blankt nej till både förbud och avgift. Ulf Berg och Lars Beckman skriver på Moderaternas officiella hemsida att de inte kan tänka sig vare sig det ena eller det andra. Har Moderaterna svängt på två månader, är partiet splittrat eller ska Sten Nordins avgiftsmodell ses som en önskan som skulle bli verklighet någon gång i en avlägsen framtid?

Som miljöpartist hoppas jag att det inte blir en evighetsdebatt om dubbdäcksförbud eller avgift, allt medan Stockholmsluften fortsätter att vara hälsofarlig. Det finns goda skäl både för och emot såväl förbud som avgift, men oavsett vilket så krävs det handling. Både förbud och avgift har bevisad effekt, även om båda metoderna också har sina nackdelar. Men oavsett vilken metod man väljer så är valet att inte göra någonting det sämsta alternativet.

Sedan gäller det också att komma ihåg att det inte räcker med att få bort dubbdäcken. Huvudproblemet är trafiken i sig. Om vi inte minskar mängden vägtrafik så kommer luften att fortsätta vara dålig. Skulle vi sänka dubbdäcksanvändningen till 10 % i innerstan så är det fortfarande så att 100 % av motorfordonen hjälper till att sprida partiklarna. Partiklarna kommer dessutom inte bara från dubbdäck, utan även andra källor som till exempel vägarbeten. Och partiklarna är inte heller det enda problemet för Stockholmsluften - vi har även problem med kväveoxider, marknära ozon och buller. Den enda verkliga lösningen för alla dessa problem är minskad biltrafik.

onsdag 30 maj 2012

Att värdesätta mänskliga behov

I helgen deltog jag ett par timmar på Huddingedagarna för MP Huddinges räkning. Vi diskuterade Björntjänst Stockholm och Huddinges egen variant som följdenligt måste vara Björntjänst Södertörn (Förbifart Stockholm respektive Södertörnsleden för den som till äventyrs missat MP:s pågående kampanj). Många instämde i det orimliga i dessa projekt, något som tidigare har tagits upp i Johans inlägg om förändringen i opinionen och att de politiker som har makten måste våga tänka om. Riksrevisionen har kommenterat att utbyggda vägar och regeringens klimatmål inte går ihop (se MP:s inlägg i SvD), Trafikverkets egen personal konstaterar detsamma (SvD), vilket Olof Olsson har uppmärksammat tidigare på bloggen.

Ser man till Södertörnsleden gäller samma klimatargument som mot Förbifart Stockholm, att utbyggda vägar föder ökad trafik, men också att leden planeras genom ett naturreservat - även om vägen tekniskt sett går i en redan från början avsatt vägkorridor så är sträckningen planerad rakt genom natur som bedöms viktig för det rörliga friluftslivet och med höga naturvärden. Detta diskuterade jag med en Huddingedagsbesökare. Vi konstaterade att tyvärr verkar naturvärdena inte vara tillräckligt höga när man försöker åberopa dessa, tex bedöms inte vägen utgöra ett hot mot tjäderspelsplatsen som finns i Flemingsbergsskogen, mot de lavar som hittats vid inventeringar eller mot andra arter (varav ca 100 rödlistade) som nämns i reservatsbeskrivningen - trots den skrivning som också finns om att storleken på området ligger i underkant för att hålla en livskraftig tjäderstam. Men medan vi diskuterade detta slog det absurda i samtalet oss bägge:

Vi människor då? Varför handlar det aldrig om våra behov, annat än för ekonomisk vinning och att färdas snabbt i bil? Vår trivsel och tillgång till (relativt) orörd och bullermässigt ostörd natur, vem värdesätter den? Hur påverkas alla de som har sina strövområden, svampställen eller motionsrundor i Flemingsbergsskogen? Jo, man lovar att det ska finnas övergångar och viadukter för människor och vilt, men hur blir miljön? Hur påverkas omgivningen av vägbuller och utsläpp? Hur rofyllt blir det att promenera i ett område där bilarna susar fram och sprider en bullermatta genom dalgångarna där de går på broar? Allt tal om att fler drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar till följd av stress framkallat av buller, liksom av luftföroreningar från trafik (se tex forskningsinformation från FORMAS), vilka slutsatser drar man av detta? Inga alls. Våra beslutsfattare är helt enkelt beredda att bortse från detta och köra på i gamla hjulspår, eller snarare på nya motorleder. Trots att trafikbuller är den miljöstörning som påverkar flest svenskar fortsätter moderaterna och socialdemokraterna i en ohelig allians tillsammans med Huddinges samtliga övriga partier utom Miljöpartiet och Vänsterpartiet att hävda att Södertörnsleden ska byggas, med en sträckning som löper rakt igenom ett av de allt färre områden där man kan uppleva ren tystnad. Är det rimligt? Och, även om det är en lättköpt poäng, medan beslutsfattarna vill plöja ner enorma summor i nya vägar manifesterar sig sårbarheten i kollektivtrafiken, gång på gång, som i dagens "engångshändelse" till följd av det senaste elfelet (DN).

fredag 25 maj 2012

Den stora frågan för kongressen

http://www.dn.se/nyheter/politik/vinstdebatt-inledd-pa-mps-kongress
Ingen med politiskt intresse i allmänhet och Miljöpartiet i synnerhet har väl lyckats undgå att kongressen pågår i Umeå. Miljöpartiet i Huddinge glädjs åt att en motion som Miljöpartiet i Huddinge i vintras gav kommunstöd till befinner sig i centrum.

Den 23 maj publicerades en debattartikel i DN som även skapat ett medialt intresse för kongressen och vinstfrågan.

Även på Newsmill har en debattartikel publicerats med representanter för Friskolornas Riksförbund som författare som riktar sig mot Miljöpartisternas förslag.

På kongressen i Umeå deltar tre ombud från Huddinge. Vi andra följer debatten på håll med spänning.

Fartblind trafikpolitik

Allt fler inser att det är viktigare med utbyggd kollektivtrafik än nya motorvägar i Stockholmsregionen. Kollektivtrafik är mer effektivt, mer miljövänligt och det enda sättet att minska trängseln på vägarna i ett snabbt växande Stockholm.

Trafikpolitiken har dock drabbats av akut fartblindhet. Fartblindhet inträffar när man kör i hög hastighet under längre tid på relativt raka vägar. Den höga hastigheten och riktningen rakt fram blir det normala och vi tappar känslan av att det faktiskt går fort. När vi behöver lägga om kursen upptäcker vi det för sent, vi missar avfarten och i värsta fall hamnar vi i diket. Det är en slående liknelse till den trafikpolitik som har förts i decennier i samförstånd mellan höger och vänster. Trängsel på vägarna har åtgärdats med nya och större vägar, som skapat mer trafik och orsakat ny trängsel.

Om inte biltrafiken innebar några negativa konsekvenser så kanske det inte hade gjort något att lösningen orsakar samma problem som den var tänkt att lösa. Men vi vet bättre idag. Redan på 70-talet blev vi varse om att oljeberoende inte var det bästa. Nya bränslen skulle komma, teknikutvecklingen skulle lösa det. Fyrtio år senare kör vi fortfarande nästan uteslutande på fossila bränslen. Sedan kom vi på att det här med utsläppen från bilarna inte heller var så bra.

Kunskapen om massbilismens klimatpåverkan är ingen nyhet. Trots det har trafikpolitiken inte förmått ändra riktning. Socialdemokrater och moderater har tillsammans kopplat in farthållaren och vägrat ta till sig varken vetenskapliga fakta eller åsikten om att det är dags att modernisera trafikpolitiken. Inte ens nu när alla partier låter som miljöpartier finns den politiska viljan att faktiskt ändra kurs.

Såväl Förbifart Stockholm som Södertörnsleden är motorvägsprojekt som bygger på den hopplöst förlegade synen att ökad biltrafik ska mötas med nya, större vägar. Det vet nu alla partier. I Stockholm presenterade alliansen i vintras en Framkomlighetsstrategi som slår fast att privatbilismen måste minska för att ge plats åt gång-, cykel- och kollektivtrafik. Huddinge ska när som helst slå fast en Trafikstrategi som säger i princip samma sak.

Trots det finns det en attityd att det absolut största projektet, Förbifart Stockholm, måste byggas till vilket pris som helst. Vi vet att resultatet blir raka motsatsen mot vad som behövs, men den ska byggas ändå. Dessutom förbrukas alla de pengar som skulle kunna bygga ut alternativen. Politiker, från såväl alliansen som Socialdemokraterna, försöker att helt enkelt inte prata om det. Alla partier vet att folkomröstningen om trängselskatten fick ett "ja" utifrån löftet att pengarna skulle gå till utbyggd kollektivtrafik, ändå går allt till Förbifarten.

Avfarten kördes förbi för länge sedan, vägen tar snart slut och bilen är snabbt på väg ner i diket. Föraren muttrar att "vi behöver både bilvägar och kollektivtrafik", och Björntjänst Stockholm får fortsätta sluka alla ekonomiska resurser.

Men Förbifart Stockholm har inte börjat byggas än. Det finns fortfarande en möjlighet för Moderaterna och Socialdemokraterna att släppa farthållaren, ta till sig den nya kunskap som de säger sig stå bakom och backa. På historiens motorväg finns många avfarter och även om det kan krävas en lite för kraftig inbromsning så är det inte försent att köra åt rätt håll.

tisdag 22 maj 2012

Miljöpartiet - istället för höger och vänster

Miljöpartiet kommer gå fram som ett självständigt alternativ i nästa val. Det är inte ett kontroversiellt ställningstagande för en miljöpartist, men ett välkommet besked ändå.

Ända från start har Miljöpartiet strävat efter att vara ett eget alternativ, fritt från höger- och vänsterblock. Samtidigt har partiet självklart påverkats av de rådande ideologierna, eftersom vi knappast uppstod ur ett vakum. Partiets grundare var en brokig mix av liberaler och vänstermänniskor samt många som tidigare inte varit intresserade av partipolitik utan snarare kom från olika miljö- och fredsrörelser. 

Lika envetet som Miljöpartiet har velat stå som ett eget alternativ, har övriga partier och media velat placera in oss i ett av de vedertagna facken. Man måste ju vara någonstans på höger-vänsterskalan, eller? Nej, det måste man inte. Politik är att vilja och att välja, och i en demokrati måste det vara upp till varje parti att definiera sig självt. Miljöpartiet har bitar från vänster, till exempel att vi tror på en offentligt finansierad välfärd som ska vara tillgänglig för alla, på jämlika villkor. Vi har också bitar av högerpolitik, framför allt tron på individen och att statens befogenheter över individens frihet och integritet ska vara starkt begränsade. I det ekologiska tänkandet finns naturligtvis också ett konservativt drag, då vi vill bevara naturen och ekosystemen. 

Dessa höger- och vänsteraspekter kan visserligen inte helt appliceras på befintliga partier. Det är knappast våra konservativa partier som idag står i frontlinjen för att försvara naturen. Det är inte heller partiet som har Liberalerna i sitt namn som står upp mot integritetskräkningar i de nya övervakningslagarna (t ex FRA-lagen och Datalagringsdirektivet). När miljöpartister pratar om liberalism handlar det främst om den ideologiska medborgeliga liberalismen, snarare än den ekonomistiska nyliberalismen.

Men Miljöpartiet är inte bara en mix av gamla ideologier. Samhället utvecklas hela tiden och dagens verklighet och utmaningar kan inte lösas helt av de idéer som utvecklats under 1700- och 1800-talen. Ekologismen står för något nytt - en systemkritik av en ekonomi som bygger på evig tillväxt samt ett modernt demokratiskt perspektiv som bygger på öppenhet och delaktighet snarare än strikt representativitet. Detta är perspektiv som inte alls passar in i höger-vänsterskalan, utan placerar oss utanför. 

Det provocerar uppenbart att Miljöpartiet vill vara något annat än höger eller vänster. Inte minst märks det genom att media faktiskt uppmärksammar ett utspel om något vi egentligen sagt sedan tidigt 80-tal. Vi kommer också se reaktioner på politiska bloggar. Den snabbe och flitige Huddingepolitikern Peter Andersson (S) är ute och viftar med högerspöket. Bilden som socialdemokrater vill ge är att en röst på MP riskerar att bli en röst på Reinfeldt. Nej, en röst på Miljöpartiet är en röst på grön politik. Så länge vi inte får egen majoritet kommer vi söka stöd för vår politik där stöd finns. Det är vårt ansvar gentemot gröna väljare. Det är inte svårt att förstå att Socialdemokraterna hellre vill ha ett MP som ett lojalt stödparti till S. Resultatet efter förhandlingar kan mycket väl bli rödgrönt, det är väl i dagsläget också det mest sannolika, men det är inte den enda vägen.

Miljöpartiet står tryggt i sin egen ideologiska utveckling. Vi har öppna processer och tvekar inte för att visa vad vi står för. Det Peter Andersson kallar "politiskt risktagande", kallar jag att vara rakryggad. Miljöpartiets politik ska inte definieras utifrån vad opinionsinstituten tror går hem i stugorna. Miljöpartiet definierar sig utifrån vad Miljöpartiet tycker och söker stöd för det hos väljarna. Vi kommer inte bli en grönfärgad variant av varken moderater eller socialdemokrater, och i valet av samarbetspartner ser vi till hur vi bäst förvaltar väljarnas stöd för det enda gröna alternativet i svensk politik.

söndag 20 maj 2012

Världsekonomin in i väggen - dags att tänka om?

Läser nya krisartiklar om börser som rasar och om allvarstyngda toppmöten. Obamas pussar och Merkels anletsdrag analyseras. Världsekonomin gungar. Men ännu ställs inga frågor om det ekonomiska system som krisen uppstått i. Inte ett knyst om att vi kanske borde hitta ett annat sätt att leva på.

Vem är jag att tala om vad som saknas i kris-debatten? Jag är ingen ekonom och har ärligt talat haft svårt att hänga med i svängarna sedan vi övergick från byteshandel till penningekonomi. Jag gör inte heller anspråk på att vare sig greppa alla orsaker till krisen eller på att sitta inne på lösningen. Men jag tar mig rätten att harkla mig lite försynt och tala om det jag ser: Att kejsaren – vår upphöjda tillväxtekonomi som ska sprida sitt välstånd till alla sina undersåtar – är spritt språngande naken.

Jag önskar så att jag kunde se kejsarens kläder. (Och att jag då inte heller skulle ha några synpunkter på vare sig arbetsvillkoren för de som tillverkat dem eller de miljömässiga konsekvenserna av produktionen). Det vore så mycket enklare att nicka och hålla med och stämma in i kören: Vi ska shoppa oss ur krisen!

Men nu står ju gubben där med sin krona på sniskan. Och är så pinsamt näck som man kan bli. Då är det svårt att inte säga något. Då är det svårt att låta bli att återigen påtala att priserna på världens råvaror, från olja till vete, skenat de senaste åren och visat oss det självklara: Ekonomin kan inte frikopplas från de ekologiska förutsättningarna.

Då är det också frestande att drista sig till att föreslå en kursändring. Bort från den ständiga jakt på tillväxt som tär på jorden och gör oss sjuka av stress. Mot ett samhälle där vi drar ner på tempot och tar oss tid för oss själva och varandra. Där vi förkortar arbetstiden och delar på jobben, till glädje för dem som idag slits ut i arbetslivet såväl som för dem som vill in på arbetsmarknaden. Där platt-TV:n må vara lite mindre, men där livet breder ut sig desto mer. Där vi hinner med en påtår till och ett stilla samtal om oväsentligheter. En vision som tycks skrämma somliga, men jag kan föreställa mig otäckare framtidsscenarier. Vad tänker du?

Mer  att läsa:
Birger Schlaug (som lyckas göra ekonomi lite mer begripligt)
Pyttiminpanna (som är en fena på att hitta läsvärda texter i den övergödda skogen av dumheter. Idag en text av Katrine Kielos - en av allt för få svenska röster som riktar en ambitiös kritik mot finansvärlden mot bakgrund av kriserna)
I DN kan man också läsa om Kielos bok.

fredag 18 maj 2012

Kriget mot drogerna - how's that working for you?


Jag har aldrig rökt en cigarett, dricker som mest något glas alkohol om året och har aldrig provat narkotika. Lite konstigt att jag i mitt första inlägg på denna bloggen ger mig in i en debatt som handlar om narkotikapolitiken och en eventuell legalisering. Men för mig handlar det om dubbelmoral och att minska problemen som kommer av missbruk istället för att bekämpa människorna som missbrukar.

Dubbelmoralen är att samhället har så diametralt motsatta förhållningssätt på två olika typer av droger - alkohol och lätt narkotika som cannabis. I båda fallen ses det som önskvärt att konsumtionen av drogen minskar. I det ena fallet är det ändå tillåtet, socialt accepterat och personer som fastnar i ett missbruk får hjälp och stöd att sluta. I det andra fallet är det förbjudet, kriminaliserat, socialt stigmatiserande och personer som fastnat i ett missbruk sätts i fängelse. Den ena drogen är så pass giftig att det relativt lätt går att överdosera så man avlider, något som med den andra är i stort sett omöjligt. Varför behandlas dessa två droger så olika?

I Sverige baseras narkotikapolitiken på visionen om ett narkotikafritt samhälle, jag tror att den visionen är en “pipe dream”, en helt orealistisk vision som leder politiken åt fel håll. Min vision är istället en Nollvision: att inga personer dör på grund av droger eller fastnar i tyngre missbruk/ problematiskt drogmissbruk. Och med droger menar jag då både alkohol och narkotika.

Hur når man dit? Hur kan vi stötta dem som gått från bruk till missbruk? Knappast genom att sätta dem i fängelse. Hur förenklar vi för medberoende att bryta missbrukarens onda cirkel? Hur kan vi förstärka missbruksvården? Vilka erfarenheter har de missbrukare som tagit sig ur och de som är kvar i missbruket? Det finns mängder med frågor, och jag har verkligen inte alla svar, men jag frågar mig: hur har kriget mot drogerna funkat hittills? Vinner vi? Vi kanske borde ändra taktik.

Ett problem i kampen mot drogerna är att det är helt förbjudet att befatta sig med narkotika som cannabis ens för eget bruk. Var vänder man sig om man vill sluta? Knappast till myndigheterna. Straffskalan för innehav även av lätt narkotika är upp till sex månaders fängelse, det i sin tur betyder att polisen har rätt att kroppsvisitera, ta urinprov och liknande även om en person inte utgör något problem för sig själv eller andra. Om strategin i kampen mot drogerna är att sätta dit konsumenterna tycker jag vi borde fråga oss om samhällets resurser används på rätt sätt.

I det drogliberala Holland lägger exempelvis polisen stora pengar, mest i EU, på att bekämpa smuggling och försäljning av tyngre droger.

I dessa sammanhang pratar man ofta om en politik som kallas för harm reduction, skadereducering. En del i den är legalisering av all narkotika, det är en ståndpunkt som jag inte delar fullt ut. Om vi däremot kan anta att samhället lättare kan komma i kontakt och hjälpa de personer som börjar glida in i ett missbruk genom att avkriminalisera personligt bruk av lätt narkotika, då kan inte jag se någon anledning till att vi borde låta bli att testa. Att minska antalet döda av drogöverdoser, och minska antalet personer som fastnar i problematiska missbruk känns för mig överordnat dogmen om ett Narkotikafritt samhälle.

På Miljöpartiet i Huddinges medlemsmöte på tisdag 22/5 kommer vi bland annat diskutera en motion till kongressen som handlar just om dessa frågor. Medlemmar är varmt välkomna.

tisdag 15 maj 2012

Arbetslös oavsett etnicitet

Reinfeldt svarar på beskrivningen om massarbetslösheten som brer ut sig i Sverige:
”- Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat.”

Ett uttalande som bör ifrågasättas, och avslöjar en hel del om politiska agendan när det kommer från en statsminister. Och som Reinfeldt fastslår att det är skillnad på villkoren för etnisk svenska och ej, är väl ändå ytterligare ett misslyckande för förd politik snarare än ett försvar? 

Det är uppenbart att det har blivit ett tuffare arbetsklimat. För alla. Både att få jobb och för de som har jobb upplever nog samtliga att det blivit hårdare tider. Oavsett om man är etnisk svensk eller ej.

Jag är en av dem i arbetslöshetsstatistiken. Av olika skäl är jag sedan februari arbetssökande. Detta trots hög utbildning, ”etnisk svensk”, mitt i livet.

Låt mig bekräfta att arbetslöshet är ett utanförskap. Ett utanförskap som tär på självkänslan. Sakta men säkert får en att ifrågasätta ens kompetens och förmåga. Sakta men säkert placerar en själv i ett läge där jag antingen känner att jag måste hävda mig för att inte ses ner på eller helt enkelt acceptera att jag ses på som en börda för samhället. En av dem som inte bidrar, utan tär på statskassan. Att vara arbetslös är att ställas vid sidan av. Stå tålmodigt och invänta på att någon ska finna just min ansökan den som sticker ut mest i högen på i runda slängar 150 st andras lika slipade CV:n, putsade in i minsta detalj för att jobbet ska bli deras. Att tålmodigt invänta att få starta mitt liv och slippa oron över att mina utbildningar ska bli bortkastade eftersom ”mitt CV har luckor” som Vd:n på min förra arbetsplats faktiskt uttryckte det om den mammaledighet jag tryckt in mellan föregående anställning och senaste utbildningen.  Att få känna mig kapabel som individ i ett modernt samhälle. Bidra till samhället i stort.

Att i ett sådant läge höra höjd pensionsålder, sänkta lägstalöner, halverad restaurangmoms som föreslagna åtgärder på rådande läge är högst provocerande. På vilket sätt blir det lättare att få ett jobb? På vilket sätt förbättras arbetsmarknaden? Det tillsammans med borttaget samhällsskyddsnät i form av arbetslöshetsersättning leder till en livssituation där vardagen i stort sätt blir olidlig med ständig oro, rädsla och sorg och ett bemötande bland samhällsmedborgarna som om att man minsann förtjänar det. ”Skaffa dig ett jobb!”

Att regeringen inte bara kan stå för att deras politik (eller högerpolitiken i stort i hela Europa) faktiskt lett åt helt fel håll.  Moderaternas arbetslinje verkar inte alls för att alla ska få jobb, utan bara för att straffa de arbetslösa ytterligare när de redan straffas nog av att bara vara utanför arbetsmarknaden.

I ett fisljummet land där alla trängs för att föra sin politik i mittenfåran, rädda för att stå för sina ideologier så får man se på tendenserna för att avgöra partiernas valda riktning. Och med Moderaternas ställningstagande i arbetspolitiken är det tydligt att det är ren fascism, där man gör skillnad på folk och folk, privilegierar vissa och stöter ut andra. Där klyftorna inte bara ska vidgas utan även vallgraven mellan klyftorna ska säkerställa att folk vet sin ställning. Där lägstalöner ska sänkas och högstalöner höjas.

Vi har inte tid att vänta till nästa val för att vända landet på rätt köl. Men med en regering som stoppar huvudet i sanden och inte står för vad de skapar omöjliggörs förändring. Sverige har kört ner i högerdiket, men han bakom ratten tänker inte ens försöka komma upp på vägen igen. Han har satt på sig skygglapparna och plöjer på. Skapar ett Sverige få av oss känner igen eller ens vill kännas vid.





måndag 14 maj 2012

Låna inte ut Pride till intoleransen

I Sveriges finns det Pride och det finns Pride. Stockholm Pride bygger på största möjliga öppenhet och har vuxit till både en stor folkfest och en politisk manifestation som har påverkat det politiska samtalet så mycket att öppet homofobiska yttringar idag ses som fullständigt oacceptabelt. Sedan finns Uppsala Pride, som valt den motsatta vägen. På Uppsala Pride får inte ens HBTQ-organisationer vara med utan att bekänna sig till en socialistisk och queerfeministisk agenda. Och att Folkpartiet skulle få delta, det var naturligtvis inte tänkbart. Uppsala Pride bestämmer naturligtvis själva vilka som ska få vara med eller inte, men det rimmar illa med begreppet Pride.

Socialismen och queerfeminismen har en självklar plats i HBTQ-världen, liksom i världen utanför rörelsen. Det som skiljer Stockholm Pride från sitt uppländska dito, är att man insett att öppenhet och mångfald även gäller världsåskådningar. Det är faktiskt lika självklart att man kan vara bög och liberal, eller kanske rent av helt ointresserad av politik. Uppsala Pride får naturligtvis arrangera sina aktiviteter utifrån vilka premisser de vill och bjuda in eller stänga ute vilka de vill. Men det är tråkigt att de använder begreppet Pride som för de allra flesta står för motsatsen. Om jag säljer godis och kallar det för hälsokost blir jag fälld för falsk marknadsföring, och jag undrar vad övriga HBTQ-rörelsen tycker om att det varumärke som byggts upp av Stockholm Pride används av organisationer som har så svårt för öppenhet.

Därför var det skönt att Miljöpartiet i Uppsala snabbt reagerade på Folkpartiets uteslutning och genast meddelade att MP drar tillbaka sitt deltagande. Inte för att Miljöpartiet inte kan samarbeta med socialister, utanför att Miljöpartiet står för mångfald. 
- Miljöpartiet i Uppsala hade sett fram emot att delta på Uppsala Pride i paraden och med bokbord, men om inte alla partier är välkomna så ställer vi inte upp, säger Maria Gardfjell, MPs gruppledare i Uppsala, till Sveriges Radio.

Jag hoppas och är övertygad att Miljöpartiet agerat likadant om Vänsterpartiet hade uteslutits på samma sätt.

söndag 13 maj 2012

Vem lyssnar till oro, vem hör vrede?

Arbetslösheten biter sig fast. Klyftorna växer. Både som unga och gamla blir vi till varor på en marknad. Barn till lågutbildade kommer i kläm när skillnaderna mellan olika skolor blir allt tydligare. När krafterna tryter på ålderns höst kan man inte längre lita på att bli omhändertagen. Ute i Europa står hela länder på ruinens brant. Du som önskar ett muntert blogginlägg kan klicka dig bort härifrån, om du mot förmodan inte redan gjort det. Här följer ett förtvivlat skrik efter en opposition som lyssnar till en befogad oro och en berättigad vrede och ställer krav på ett annat samhälle. Och kanske lite, lite hopp, till slut.

Sverigedemokraterna ökar i dagens SIFO-mätning och är fjärde största parti. Man ska naturligtvis akta sig för att dra för stora växlar på en opinionsmätning. Men jag vill påstå att det är ett stort underbetyg för hela oppositionen att SD överhuvud taget finns. Att deras tomma retorik lockar väljare kan jag inte tolka på annat sätt än att socialdemokratin, vänstern och de gröna misslyckats med att möta människors oro och vrede och omvandla den till konstruktiv förändringsvilja.

Socialdemokraterna gör nu allt för att inte stöta sig med någon och att plocka hem kortsiktiga opinionsvinster genom att klia den mytiska Mittenväljaren på ryggen. Något behov av rejäl förändring vill man för allt i världen inte låtsas om. Då måste vi gröna räta på ryggen och ta ansvar för att formulera ordentliga alternativ.

Vi måste på allvar bekämpa de klyftor som river upp djupa sår i vårt samhälle och krossar människors trygghet, självtillit och drömmar. Vi måste tala högt och tydligt om att ett grönt samhällsbygge som ger människor arbete och framtidstro förutsätter att vi väljer bort JAS-plan, motorvägsbyggen och andra dumheter. Vi måste våga ta strid mot giriga riskkapitalister och slå fast att skattepengar ska stanna i klassrum och på äldreboenden, inte bli till aktieägares lördagsgodis. Vi måste ta den chans som den ekonomiska krisen erbjuder och visa på omöjligheten med evig tillväxt och möjligheterna med ett lugnare tempo och med att dela på jobben genom arbetstidsförkortning. Vi måste helt enkelt sluta vara rädda för vår egen politik och för att den står i konflikt med mäktiga intressen.

Vi lever i krisernas tid. Men därmed – hur kletigt, klyschigt det än låter – också i möjligheternas. De ekonomiska, sociala och ekologiska kriserna visar på behovet av förändring. Om vi bara vågar tala om det. Om vi bara ger plats för visionerna. Då kan oro och vrede bli till drömmar istället för hat. Då finns det inte längre plats för rasistiska partier som påstår sig ha enkla lösningar, men tvärtom är en del av problemet.

Fler som bloggar: Peter Andersson (S), Martin Moberg (S) och Fanny
Socialdemokrat som talar för andra än mytiska Mittenväljare skriver på SvD Brännpunkt

tisdag 8 maj 2012

Tryck på paus – hejda privatiseringsvågen

Ingenstans i Sverige har vården privatiserats i lika hög grad som i Stockholms län. Var tredje skattekrona som läggs på vård går till privata aktörer. Mer än hälften av vårdcentralerna är privata. Och den borgliga Alliansens privatiseringsiver fortsätter. Just nu oroas många patienter och anställda av vilka följder den pågående privatiseringen av psykiatrin ska få. 4 MP-ledamöter i Landstingsfullmäktige skriver på SvD Brännpunkt att det är dags att trycka på pausknappen och utvärdera konsekvenserna innan fler privatiseringar kan komma ifråga.

Vi vet för lite om vad privatiseringar i vården leder till. Men det finns all anledning till en skeptisk och försiktig hållning. Bland annat finns amerikanska studier som visar att vård som bedrivs i vinstsyfte tenderar att bli både sämre och dyrare. Att ta en paus innan seriösa och oberoende utvärderingar av privatiseringarna i Stockholm borde vara ett självklart krav, som jag ser det. Jag är ganska övertygad om att MP:s väljare förväntar sig en tydlig kritik mot ideologiskt förblindade utförsäljningar och konkurrensutsättningar. Jag kan beklaga att hela landstingsgruppen inte ställer upp på det, men tycker samtidigt det är utmärkt med en öppen debatt. Efter kongressen kan MP förhoppningsvis ha en klarare linje och ta strid mot slentrian-privatiseringarna!

P.S. På kongressen lär det också bli het diskussion om inställningen till vinstuttag från friskolor. Som jag bloggat om tidigare hoppas jag att MP kommer fram till att skattepengarna måste stanna i verksamheten. D.S.

torsdag 3 maj 2012

Vänstern och våldsromantiken

Årets 1:a majfirande visar att Vänsterpartiet har en bit kvar innan man helt gjort upp med de våldsromantiserande och diktaturkramande falangerna längst ut i extremvänstern. Vänsterpartiet må ha lämnat kommunismen, men kommunismen har inte lämnat Vänsterpartiet.

Extrema ideologier tenderar alltid att hamna i en romantisering av våld, oavsett om de befinner sig längst ut till höger eller vänster. Det tycks nästan vara närmast naturlig konsekvens av att måla sin världsbild i överdrivna kontraster mellan svart och vitt. Demokratiska ideologier, oavsett inriktning, tenderar istället att skildra världen i skiftande färger och ser att mångfalden av erfarenheter, identiteter och åsikter har demokratiskt värde som berikar. Den totalitära förenklar, den demokratiska problematiserar.

Första maj är arbetarnas högtidsdag och till överväldigande majoritet är det en positiv dag, då vänsterrörelser och fackföreningar manifesterar sina demokratiska värderingar och en vilja till att förändra världen. Det är kanske inte alltid är den förändring eller de prioriteringar som jag som grön vill se, men det är alltid en glädje att se engagemang för politiken och demokratin manifesteras på gator och torg runt om i hela landet, och i stora delar av världen.

Däremot var det tragiskt att se hur Vänsterpartiet manifesterar något annat, vid sidan av de officiella talen. Jonas Sjöstedt ska ha all heder för att han lyfter klimatfrågan och en rad andra viktiga frågor, och jag hyser inga tvivel på att han personligen har demokratiska värderingar i grunden. Jag tycker det är väldigt tröttsamt när Vänsterpartiet alltför ofta blir attackerade med kommunistspöket. Det fördummar debatten och är respektlöst mot ett parti som säger sig ha kastat kommunismen på historiens skräphög.

Men varför upplåter Vänsterpartiet då plats i sina officiella demonstrationståg och ger fritt spelrum åt diktaturkramare och våldsromantisering? Västerpartiets tåg från Medborgarplatsen till Kungsträdgården i Stockholm innehöll, för att bara nämna några exempel, sovjetiska flaggor, hyllningsporträtt av massmördaren Lenin och den svenska stödföreningen för Castros diktatur på Kuba. Där fanns också ännu mer extrema krafter som jag inte ens vill nämna av hänsyn till min familjs personliga säkerhet. Dessa bemöttes inte på något sätt av Vänsterpartiet, utan fick delta ostört och bidra till stämningen på partiets officiella firande.

I Malmö hade Vänsterpartiet ordnat lite aktiviteter för barn. För att fostras i rätt anda fick barnen symboliskt misshandla alliansens ministrar med basebollträn. Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg hade återskapats som piñatas och fick på ett osmakligt sätt ge utlopp för de vuxnas borgarhat genom barnens "lek".

Häromdagen lär Jonas Sjöstedt stängt dörren för ett rödgrönt samarbete till nästa val. Politiska dörrar är visserligen bara stängda tills de öppnas igen av nya omständigheter. Men tills Vänsterpartiet på allvar gör upp med extremvänsterns totalitära och våldsromantiserande krafter så hoppas jag att Sjöstedt låter dörren vara fortsatt stängd.

Läs gärna Torbjörn Jerlerups betraktelse. Jag håller inte alltid med honom, men här är han spot on.