Att värdesätta mänskliga behov

I helgen deltog jag ett par timmar på Huddingedagarna för MP Huddinges räkning. Vi diskuterade Björntjänst Stockholm och Huddinges egen variant som följdenligt måste vara Björntjänst Södertörn (Förbifart Stockholm respektive Södertörnsleden för den som till äventyrs missat MP:s pågående kampanj). Många instämde i det orimliga i dessa projekt, något som tidigare har tagits upp i Johans inlägg om förändringen i opinionen och att de politiker som har makten måste våga tänka om. Riksrevisionen har kommenterat att utbyggda vägar och regeringens klimatmål inte går ihop (se MP:s inlägg i SvD), Trafikverkets egen personal konstaterar detsamma (SvD), vilket Olof Olsson har uppmärksammat tidigare på bloggen.

Ser man till Södertörnsleden gäller samma klimatargument som mot Förbifart Stockholm, att utbyggda vägar föder ökad trafik, men också att leden planeras genom ett naturreservat - även om vägen tekniskt sett går i en redan från början avsatt vägkorridor så är sträckningen planerad rakt genom natur som bedöms viktig för det rörliga friluftslivet och med höga naturvärden. Detta diskuterade jag med en Huddingedagsbesökare. Vi konstaterade att tyvärr verkar naturvärdena inte vara tillräckligt höga när man försöker åberopa dessa, tex bedöms inte vägen utgöra ett hot mot tjäderspelsplatsen som finns i Flemingsbergsskogen, mot de lavar som hittats vid inventeringar eller mot andra arter (varav ca 100 rödlistade) som nämns i reservatsbeskrivningen - trots den skrivning som också finns om att storleken på området ligger i underkant för att hålla en livskraftig tjäderstam. Men medan vi diskuterade detta slog det absurda i samtalet oss bägge:

Vi människor då? Varför handlar det aldrig om våra behov, annat än för ekonomisk vinning och att färdas snabbt i bil? Vår trivsel och tillgång till (relativt) orörd och bullermässigt ostörd natur, vem värdesätter den? Hur påverkas alla de som har sina strövområden, svampställen eller motionsrundor i Flemingsbergsskogen? Jo, man lovar att det ska finnas övergångar och viadukter för människor och vilt, men hur blir miljön? Hur påverkas omgivningen av vägbuller och utsläpp? Hur rofyllt blir det att promenera i ett område där bilarna susar fram och sprider en bullermatta genom dalgångarna där de går på broar? Allt tal om att fler drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar till följd av stress framkallat av buller, liksom av luftföroreningar från trafik (se tex forskningsinformation från FORMAS), vilka slutsatser drar man av detta? Inga alls. Våra beslutsfattare är helt enkelt beredda att bortse från detta och köra på i gamla hjulspår, eller snarare på nya motorleder. Trots att trafikbuller är den miljöstörning som påverkar flest svenskar fortsätter moderaterna och socialdemokraterna i en ohelig allians tillsammans med Huddinges samtliga övriga partier utom Miljöpartiet och Vänsterpartiet att hävda att Södertörnsleden ska byggas, med en sträckning som löper rakt igenom ett av de allt färre områden där man kan uppleva ren tystnad. Är det rimligt? Och, även om det är en lättköpt poäng, medan beslutsfattarna vill plöja ner enorma summor i nya vägar manifesterar sig sårbarheten i kollektivtrafiken, gång på gång, som i dagens "engångshändelse" till följd av det senaste elfelet (DN).