Kriget mot drogerna - how's that working for you?

Jag har aldrig rökt en cigarett, dricker som mest något glas alkohol om året och har aldrig provat narkotika. Lite konstigt att jag i mitt första inlägg på denna bloggen ger mig in i en debatt som handlar om narkotikapolitiken och en eventuell legalisering. Men för mig handlar det om dubbelmoral och att minska problemen som kommer av missbruk istället för att bekämpa människorna som missbrukar.

Dubbelmoralen är att samhället har så diametralt motsatta förhållningssätt på två olika typer av droger - alkohol och lätt narkotika som cannabis. I båda fallen ses det som önskvärt att konsumtionen av drogen minskar. I det ena fallet är det ändå tillåtet, socialt accepterat och personer som fastnar i ett missbruk får hjälp och stöd att sluta. I det andra fallet är det förbjudet, kriminaliserat, socialt stigmatiserande och personer som fastnat i ett missbruk sätts i fängelse. Den ena drogen är så pass giftig att det relativt lätt går att överdosera så man avlider, något som med den andra är i stort sett omöjligt. Varför behandlas dessa två droger så olika?

I Sverige baseras narkotikapolitiken på visionen om ett narkotikafritt samhälle, jag tror att den visionen är en “pipe dream”, en helt orealistisk vision som leder politiken åt fel håll. Min vision är istället en Nollvision: att inga personer dör på grund av droger eller fastnar i tyngre missbruk/ problematiskt drogmissbruk. Och med droger menar jag då både alkohol och narkotika.

Hur når man dit? Hur kan vi stötta dem som gått från bruk till missbruk? Knappast genom att sätta dem i fängelse. Hur förenklar vi för medberoende att bryta missbrukarens onda cirkel? Hur kan vi förstärka missbruksvården? Vilka erfarenheter har de missbrukare som tagit sig ur och de som är kvar i missbruket? Det finns mängder med frågor, och jag har verkligen inte alla svar, men jag frågar mig: hur har kriget mot drogerna funkat hittills? Vinner vi? Vi kanske borde ändra taktik.

Ett problem i kampen mot drogerna är att det är helt förbjudet att befatta sig med narkotika som cannabis ens för eget bruk. Var vänder man sig om man vill sluta? Knappast till myndigheterna. Straffskalan för innehav även av lätt narkotika är upp till sex månaders fängelse, det i sin tur betyder att polisen har rätt att kroppsvisitera, ta urinprov och liknande även om en person inte utgör något problem för sig själv eller andra. Om strategin i kampen mot drogerna är att sätta dit konsumenterna tycker jag vi borde fråga oss om samhällets resurser används på rätt sätt.

I det drogliberala Holland lägger exempelvis polisen stora pengar, mest i EU, på att bekämpa smuggling och försäljning av tyngre droger.

I dessa sammanhang pratar man ofta om en politik som kallas för harm reduction, skadereducering. En del i den är legalisering av all narkotika, det är en ståndpunkt som jag inte delar fullt ut. Om vi däremot kan anta att samhället lättare kan komma i kontakt och hjälpa de personer som börjar glida in i ett missbruk genom att avkriminalisera personligt bruk av lätt narkotika, då kan inte jag se någon anledning till att vi borde låta bli att testa. Att minska antalet döda av drogöverdoser, och minska antalet personer som fastnar i problematiska missbruk känns för mig överordnat dogmen om ett Narkotikafritt samhälle.

På Miljöpartiet i Huddinges medlemsmöte på tisdag 22/5 kommer vi bland annat diskutera en motion till kongressen som handlar just om dessa frågor. Medlemmar är varmt välkomna.