Extrema ideologier tenderar alltid att hamna i en romantisering av våld, oavsett om de befinner sig längst ut till höger eller vänster. Det tycks nästan vara närmast naturlig konsekvens av att måla sin världsbild i överdrivna kontraster mellan svart och vitt. Demokratiska ideologier, oavsett inriktning, tenderar istället att skildra världen i skiftande färger och ser att mångfalden av erfarenheter, identiteter och åsikter har demokratiskt värde som berikar. Den totalitära förenklar, den demokratiska problematiserar.
Första maj är arbetarnas högtidsdag och till överväldigande majoritet är det en positiv dag, då vänsterrörelser och fackföreningar manifesterar sina demokratiska värderingar och en vilja till att förändra världen. Det är kanske inte alltid är den förändring eller de prioriteringar som jag som grön vill se, men det är alltid en glädje att se engagemang för politiken och demokratin manifesteras på gator och torg runt om i hela landet, och i stora delar av världen.
Däremot var det tragiskt att se hur Vänsterpartiet manifesterar något annat, vid sidan av de officiella talen. Jonas Sjöstedt ska ha all heder för att han lyfter klimatfrågan och en rad andra viktiga frågor, och jag hyser inga tvivel på att han personligen har demokratiska värderingar i grunden. Jag tycker det är väldigt tröttsamt när Vänsterpartiet alltför ofta blir attackerade med kommunistspöket. Det fördummar debatten och är respektlöst mot ett parti som säger sig ha kastat kommunismen på historiens skräphög.
Men varför upplåter Vänsterpartiet då plats i sina officiella demonstrationståg och ger fritt spelrum åt diktaturkramare och våldsromantisering? Västerpartiets tåg från Medborgarplatsen till Kungsträdgården i Stockholm innehöll, för att bara nämna några exempel, sovjetiska flaggor, hyllningsporträtt av massmördaren Lenin och den svenska stödföreningen för Castros diktatur på Kuba. Där fanns också ännu mer extrema krafter som jag inte ens vill nämna av hänsyn till min familjs personliga säkerhet. Dessa bemöttes inte på något sätt av Vänsterpartiet, utan fick delta ostört och bidra till stämningen på partiets officiella firande.
I Malmö hade Vänsterpartiet ordnat lite aktiviteter för barn. För att fostras i rätt anda fick barnen symboliskt misshandla alliansens ministrar med basebollträn. Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg hade återskapats som piñatas och fick på ett osmakligt sätt ge utlopp för de vuxnas borgarhat genom barnens "lek".
Häromdagen lär Jonas Sjöstedt stängt dörren för ett rödgrönt samarbete till nästa val. Politiska dörrar är visserligen bara stängda tills de öppnas igen av nya omständigheter. Men tills Vänsterpartiet på allvar gör upp med extremvänsterns totalitära och våldsromantiserande krafter så hoppas jag att Sjöstedt låter dörren vara fortsatt stängd.
Läs gärna Torbjörn Jerlerups betraktelse. Jag håller inte alltid med honom, men här är han spot on.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar