fredag 30 december 2011

Nämndemansdiskussionen

I DNs ledare (http://www.dn.se/ledare/huvudledare/klipp-banden-till-partierna ) igår diskuterades nämndemännens roll. Det har även diskuterats i TV-nyheterna med bland andra Maria Abrahamsson från moderaterna och Lars Lassinantti från Nämndemännens riksförbund. Nämndemannasystemet är del i det svenska rättsystemet och har funnits i olika former i hundratals år, så långt tillbaka som medeltiden.

Utan att vara alltför insatt i det svenska rättsystemet så är det med viss oro jag lyssnat in debatten. DNs ledare som ej är undertecknad utan bara representerad av ledarskribenterna argumenterar på samma linje som Maria Abrahamsson, fd. ledarskribent på SVD numer riksdagsledamot för moderaterna, gör. Kort och gott tycker de att nämndemän som nomineras genom våra kommunfullmäktige är ett system som bör skrotas eller ses över. Problemet är att något likvärdigt alternativ, med nomineringar från civilsamhället inte presenteras som alternativ.

Anledningen till att denna diskussion kommit upp är den undersökning som SVT genomfört där de tillfrågat landets domare om deras åsikt kring nämndemannasystemet.

http://svt.se/content/1/c8/02/65/88/36/Domarenkaten_slutresultat_18%20dec.pdf

Skälen som vagt läggs fram för att ifrågasätta nämndemannasystemet är hur de inte besitter den juridiska expertis som krävs i rättssystemet. Att de inte så att säga inrättar sig helt efter systemet utan har andra infallsvinklar.

Det här tänket att vi ”vanliga” människor inte bör beblandas i ett system som kräver expertis och kunskap klingar inte helt rent i mina öron. Särskilt i en sån samhällsdefinierande instans som juridiken. Det diskussionen lämnar utanför men som är en absolut beståndsdel av denna diskussion är hur olika utformningar och modifikationer av befintligt system visar hur vi väljer att se på samhället.

Det hela är en fråga om hur man värderar och ser på sina medmänniskor. Hur man ser att samhället bör fungera. Om man ser samhället som ett, ihop med de styrande lagren. Att folket tillsammans för fram representanter som får föra folkets talan. Eller motsatt åskådning att samhällets ska skiktas med rättigheter baserat på hierarki och samhällsposition. Där rättsväsendet ska styras över folkets huvuden och tillämpas utan att ifrågasättas. Man vill gå ifrån att tillåta full insyn och öppna processer till expertis och slutna system. Som om att vi ”vanliga” människor inte kan bedöma fel från rätt, utan den förmågan ges som en skänk från ovan den dag man får sitt examensbevis och från denna dag tillåts yttra sig i frågor som proffstyckare och andra invigna inom systemet förunnas. Som jag ser det så byggs etik och moral till stor del byggs upp av konsensus i samhället. Så för min egen del är mitt ställningstagande redan fattat.

En invändning som kan komma från de som utbildat sig för det rättsliga väsendet är varför allmänheten verkar tycka att de inte är del i samhället, är del av ”vardagens folk” och då kan axla nämndemännens roll. Även de hämtar och lämnar minsann på dagis, storhandlar och fredagsmyser. Men med den invändningen har man inte förstått det här med hur olika perspektiv och infallsvinklar kan bidra till att få en så verklighetsförankrad och därmed rättvisande bild som möjligt. Man saknar en förståelse för hur ens verklighetsuppfattning färgas av ens sammanhang och hur min verklighet med mina erfarenheter kan skilja sig från din.

Att moderaterna driver denna åskådning är en naturlig följd i deras idéprogram och ligger i deras intresse att få än större inflytande. Enligt SCBs nyutgivna undersökning http://www.scb.se/statistik/_publikationer/ME0106_2010A01_BR_ME05BR1101.pdf om valet 2010 visar ju klart att majoritet av moderaternas väljare återfinns i just de högre lagren i samhället. Högutbildade storstadsbor. Däribland garanterat även majoritet bland de som verkar i de rättsliga systemen. Så om dessa är de som kvarstår med inflytande när övriga partiers nomineringar försvunnit blir ju moderaternas åskådning normen i ett lappkast.

De argument som moderaterna framhåller med påstådda politiska agendor som nämndemännen från de olika partitillhörigheterna har med sig och utövar i de fall de dömer. Det är ju självklart inte bra. Men vårt rättsliga system förbjuder egen politisk agenda som påverkansfaktor för domen och därmed i sig själv motverkar detta.

Det Nämndemannasystemet har fått kritik för från annat håll tidigare är att medelåldern på nämndemännen är för hög för att utgöra ett genomsnitt av Sverige i form av ålder, kön, yrke och etnisk bakgrund i linje med 4 kap. 7 § fjärde stycket Rättegångsbalken. Men detta är inte del i den kritik som framförs nu från moderaterna.

Den partibundna nomineringen som den är utformad idag och som är föremål för kritik från moderaterna kan ju även den ses som ett genomsnitt för den svenska befolkningen. Att partierna får nominera antal nämndemän utifrån sitt mandat är ju även det en dimension på en representativ bild av Sverige. Och våra politiker är ju trots allt fortfarande till stor del "vanligt folk". Även om man kan ifrågasätta hur länge till med den linjen regeringen nu driver.

Den stora frågan som allt ändå bottnar i är ändå hur vi, Sveriges invånare, vill att systemet ska se ut. Vill vi ha ett system utan insyn? Utan inflytande? Styrt av en elit? Med experter som lätt kan tillbakavisa invändningar från allmänheten med att vi ”vanliga” människor inte någonsin kan begripa oss på något så viktigt som rättsystemet. Trots att rättsystemet i stort ska spegla den allmänna rättsuppfattningen och samhällets etik och moral.

Jag har inte hört någon idé om vad moderaterna vill se för modell istället. Som Maria Abrahamsson lägger fram det i sin blogg vill hon kort och gott skrota systemet. (http://www.mariaabrahamsson.nu/index.php/2011/12/27/politiserade-domstolar-inte-bara-i-etiopien/ Se sista kommentaren) Det som oroar mig är kort sagt den avsaknad av förståelse för hur rättssystemet ska vara samhällets instans för rättvisa och hur bilden av rättsväsendet förändras om systemet stängs. Om allmänheten inte längre är delaktig i processen hur kan det då påstås vara demokratiskt? Och om detta eftersträvas, vad är det för signaler om Alliansens samhällsbyggande?

onsdag 28 december 2011

Anders Borg - nu även oppositionsledare

I väntan på att socialdemokratin ska gå igen eller rent av återuppstå tar de nya moderaterna ansvar även för oppositionsrollen. När nya siffror blottlägger kraftigt ökade klyftor kliver den Store Kim Jong Il, förlåt Anders Borg, fram med sin omsorgsfullt veckade panna och uttalar att utvecklingen bekymrar honom. Förträfflige Oppositionsledare Borg deklarar att "Vi ska ha ett land som håller ihop". Utan att låtsas om att de vidgade klyftorna är en logisk konsekvens av regeringens politik med sänkta skatter och urgröpta trygghetssystem. Att den Stora Borgs egna budgetproposition förutspått dessa effekter påpekas fräckt nog i den av DN publicerade TT-artikeln, vilket väcker frågor om tillståndet på statsorganets annars så tillförlitliga censuravdelning.

Att klyftorna ökar är förstås inget nytt. Det har de gjort i 30 år och därmed kommer ingen i svensk politik undan ansvar, inte heller mitt eget gröna parti. Men nu handlar det inte längre ”bara” om att att de rikas inkomster ökar så mycket snabbare än låginkomsttagarnas. Nu blir verkligen den fattige fattigare. Tiondelen med lägst inkomster hade 350 kronor mindre i plånboken 2010 än 2005. Och den fattiga tiondelen har namn. Den heter Lars. Och ännu oftare Maria. Den har barn som går till skolan med förberedda lögner om julklappar de aldrig fick. I det läget skulle man kunna tänka sig att Sverige skulle må bra av en argare opposition än Anders Borg.

(Fast efter att ha läst Ulrika Bys hjälteporträtt av den Store Borg är det svårt att tvivla på att denna man inte skulle kunna axla också rollen som oppostionsledare.)

måndag 19 december 2011

Tips till "miljöministern"

Nu ökar återigen Sveriges utsläpp av växthusgaser. Inte lite heller. 11 procent har utsläppen ökat mellan 2009 och 2010.

Sedan 2003 har de svenska utsläppen minskat år från år – om man bara räknar de utsläpp som sker på svensk mark. Om man räknar med flygresor från Sverige och utsläppen som importerade varor gett upphov till har utsläppen troligen ökat stadigt, även om det mig veterligen inte finns lika tillförlitiga siffror på detta. Att vi nu ser en ökning även om man håller sig till "fusksättet" att räkna är mycket illavarslande. Det man kan hoppas på är förstås att det blir till en rejäl väckarklocka, men det kräver att alla vi som inser allvaret skriker allt vad vi kan om vad som behöver göras. TT-artikeln andas inte precis insikt (bortsett från sedan länge insiktsfulla Åsa Romson.): "Orsaken är delvis att ekonomin återhämtade sig. Men miljöminister Lena Ek anser ändå (min kursivering) att ökningen är oroande." Förklaringen med den återhämtade ekonomin, som skulle kunna vara en pedagogisk illustration av att vi behöver skapa en ekonomi som inte bygger på ständig tillväxt ses alltså som en förmildrande omständighet när utsläppen skenar.

"Miljöminister" Lena Ek ska nu göra en analys sektor för sektor för att se vad som krävs för att ytterligare få ner utsläppen. I väntan på att analysen ska bli färdig kan ju ett tips vara att börja bedriva en klimatpolitik. Att rösta ja istället för nej till järnvägsbyggen, att få fart på den biogasutbyggnad som avstannade när alliansen slopade investeringsstöden, att satsa på NÅGON annan infrastruktur än motorvägar, att kort sagt bygga om Sverige istället för att stoppa huvudet allt djupare ner i sanden.

söndag 18 december 2011

Reaktionerna mot Fridolin ett friskhetstecken

Gustavs Fridolins utspel i veckan, där han dömde ut en generell arbetstidsförkortning som ett otidsenligt förslag, har väckt starka reaktioner i Miljöpartiet. Språkrörets facebooksida nerlusades snabbt med kritiska kommentarer och igår skrev fyra av paritets riksdagsledamöter ett osande inlägg på DN Debatt. Förutom invändningar i själva sakfrågan handlar det om en kraftfull kritik mot att Fridolin med sitt utspel agerar som en partiledare snarare än som det språkrör han valts till. Ett språkrör formulerar inte poltiken utan för ut den politik som partiet kollektivt mejslar fram. Att utspelet sker mitt under pågående rådslag där tusentals medlemmar ger sin syn på vilken arbetstidspolitik MP ska föra gör det hela än mer anmärkningsvärt.

Jag blir glad av de starka reaktionerna. Inte minst ser jag det som ett friskhetstecken att medlemmar ställer sig upp och slår vakt om den interna demokratin. Jag är övertygad om att ett skäl till att Milöpartiet växer medan andra partier är att betrakta som avfolkningsbygder är att människors åsikter, kunskaper och perspektiv tas till vara i vårt parti. Om MP ska fortsätta att växa tror jag vi ska akta oss för att bli ett parti bland andra, där politiken formas av toppen via utspel i medierna och där medlemarna mest förväntas sprida flygblad och bemanna valstugor.

Fridolin har inte påstått att hans ståndpunkt i arbetstidsfrågan redan är partiets politik. Men han borde vara väl medveten om att det lätt uppfattas så för den som följer politiken från sidan. Och om de tusentals medlemmar och icke-medlemmar som redan deltagit i rådslaget om arbetstiden upplever att partiets ledande företrädare redan bestämt partiets kurs är risken stor att känslan av entusiasm och delaktighet snart ersätts av besvikelse och tankar om skendemokrati.

Vad gäller sakfrågan ser jag arbetstidsförkortning som ett centralt inslag i en konstruktiv politik för ett samhälle där både människor och miljö håller i längden. Som konstateras i riksdagsledamöternas debattinlägg finns det exempelvis ett tydligt samband mellan antalet arbetade timmar och koldioxidutsläpp. Idén om den eviga tillväxten har nått vägs ände och det är upp till oss att visa på en annan riktning. Om vi inte törs föra fram tydlig systemkritik när hela samhällen runt om på jorden håller på att kollapsa till följd av ekonomiska, sociala och ekologiska kriser, när i hela världen ska vi då göra det? Och vilket tillfälle är bättre för att vässa politiken än när man åtnjuter ett rekordstort förtroende hos väljarna?

Som sagt, Miljöpartiet har inte partiledare utan språkrör. Två språkrör. All heder åt Åsa Romson som dagen efter Fridolins utspel intervjuades om grön ideologi i radioprogrammet Epstein i P1. När hon fick frågor om arbetstiden var hon mycket noga med att visa respekt för den process som pågår. Oavsett om det var ett utslag för hennes inneboende klokhet eller en följd av den kritik som mötte Fridolin bidrar det till att tro att utspelet inte ska tolkas som att språkrörsmodellen håller på att överges. Åsa är förståndig och det är Gustav också. Säkerligen förstår de värdet av medlemmar som finner det mödan värt att bidra med sin kunskap, sina perspektiv och sitt engagemang.

P.S.Vad tycker du? Oavsett om du är medlem eller inte kan du delta i rådslaget och påverka MP:s framtida politik om arbetstiden. D.S.

söndag 11 december 2011

Sjöstedt inger hopp om grönare politik

Igår presenterade vänsterpartiets valberedning Jonas Sjöstedt som sin kandidat till partiledare. Ett i mina ögon klokt val (även om ett delat ledarskap förefaller ännu klokare). För oss gröna innebär det – förhoppningsvis – vässad konkurrens om väljare med insikt om behovet av ett hållbart samhälle.

Jag förstår att min trovärdighet kan vara något skadeskjuten efter att jag tidigare i höstas hävdade att maktskiftet i Centerpartiet innebar just hårdnad konkurrens om väljare som värdesätter miljön. Jag får tillstå att vår nya miljöminister inte ens i retoriken förmått att framstå som grön. Det intressantaste som kommit från hennes läppar så här långt torde vara hennes försvar av sitt samröre med fossilindustrin.

Jag vågar ändå påstå att Jonas Sjöstedt har helt andra förutsättningar att vinna miljövänner till valurnorna. Han tar över ett parti som visserligen aldrig förstått motsättningen mellan tillväxt och ett hållbart samhälle (det som MP begripit, men tenderar att glömma bort), men som då och då levererar praktisk politik som rent av är grönare än de grönas. Främst tänker jag på köttfrågan där vänsterpartiet är det enda parti som lagt skarpa förslag i riksdagen för att få ner köttkonsumtionen till en mer hållbar nivå.

Om Sjöstedt kan bidra till att sätta ljuset på klimatfrågan är det bara att heja på. FN-systemets monumentala misslyckande med att få fram de globala avtal som behövs för begränsa uppvärmningen bör rimligtvis leda till slutsatsen att man på nationell, regional och lokal nivå måste gå före och visa att en omställning både är möjlig och i längden lönsam. (Jag utgår från att Lena Ek inte jublar över resultatet i Durban i egenskap av miljöminister utan som f.d. företrädare för fossilindustrin.)

Ett grönare vänsterparti borde hjälpa miljöpartiet att tala klarspråk om vad som behövs för att bygga ett hållbart samhälle: färre flygplan, bilar, biffar och prylar. Och därmed mer plats för liv, häsla och kärlek.

Jag har förhoppningar på Jonas Sjöstedt. Men det finns bara ett grönt parti. Bara ett parti med en ideologi och ett partiprogram som tillåter en konsekvent politik för ett hållbart samhälle. Låt oss därför aldrig luta oss tillbaka om andra partier tar steg i rätt riktning på miljöområdet. Låt oss istället flytta fram positionerna.

söndag 4 december 2011

Huddinges äldre offer för ansvarslös politik

Huddinges äldre faller nu offer för den borgliga kommunledningens totala misslyckande. 22 miljoner ska "sparas" på äldreomsorgen till 2014. Personal ska sägas upp och bland annat ett välfungerande och uppskattat servicehus i Segeltorp läggs ner.

Äldreomsorgens ekonomiska bekymmer förklaras till stor del av att kommunens hemtjänst "tappat marknadsandelar" till privata utförare då LOV (Lagen om valfrihet) införts. Då kommunen varken skjutit till pengar för att ha täckning för bibehållen personalstyrka eller anpassat kostymen väntar nu alltså drastiska nedskärningar, inte bara för hemtjänsten, utan också för boenden och mötesplatser för äldre.

Inte ett knysst nämndes om ett kärvt läge för äldreomsorgen när Huddinges kommunbudget antogs i somras. Inte heller minsta antydan om detta när den borgliga majoriteten presenterade sin reviderade budget så sent som för några veckor sedan. Tvärtom skröt man då över sitt stora ansvarstagande över ekonomin som gjorde att man kunde bibehålla kvaliteten i verksamheterna, trots det kraftigt försämrade ekonomiska läget. Äldreomsorgsnämdens sparkrav kommer därför som en blixt från klar himmel.

Under morgondagens kommunfulltmäktige kommer vi miljöpartister kräva att pengar omdelbart skjuts till för att upprätthålla kvaliteten i omsorgen. Att äldre och personal faller offer för att kommunledningen haft så katastrofalt dålig koll på läget är inte rimligt. Och att inte värna om den personal vi har när vi vet att vi står inför gigantiskt växande behov inom äldreomsorgen framöver är ingenting annat än ansvarslöst.

onsdag 30 november 2011

MP-väljare föredrar en krukväxt före alliansen

”MP-sympatistörer tror på alliansen”. Den slutsatsen drar DN:s rubriksättare av den undersökning som bland annat gör gällande att det är fler MP-väljare som tror att alliansen är bäst på att sköta Sveriges ekonomi än som tror att en socialdemokratiskt ledd regering skulle vara bäst på området.

Goddag, yxskaft. För det första kan ingen påstå något annat än att alliansen så här långt varit duktiga på att hålla i pengarna. Att regeringen sätter Sveriges framtid på spel genom att vägra göra framtidsinvesteringar i sånt som bostäder, förnybar energi och hållbara transporter är en annan sak.

För det andra har jag svårt att se värdet av att överhuvud taget ställa frågor om regeringsalternativ i det läge som nu råder i svensk politik. Jag tror att det för de allra flesta är uppenbart att HÄR och NU skulle en socialdemokratisk regering vara helt otänkbar. Att ändå en majoritet av MP-väljarna, enligt samma undersökning, föredrar en S-ledd regering före alliansen tycker jag snarare är ett bevis på hur stort missnöjet är med regeringen hos de gröna väljarna. Det hela påminner starkt om när den amerikanska dokumentärfilmaren Michael Moore lät en krukväxt ställa upp i ett val. I något distrikt lyckades krukväxten besegra de mänskliga kandidaterna.

Jag har fantasi nog att föreställa mig att socialdemokraterna ska återuppstå. I så fall är det mest naturligt för de gröna att söka samarbete med dem. I annat fall kan vi stå helt fria. Att samarbeta med en framtidsfientlig alliansregering som får däng av krukväxter i opinionsundersökningar framstår inte som ett seriöst alternativ.

lördag 26 november 2011

Drev mot Reinfeldt och Ek?

Koldioxidutsläppen löper amok. Målet att hålla nere temperaturökningen vid max 2 grader, som av många ansetts nödvändigt för att inte spela rysk roulette med mänskligheten, uppfattas inte längre som realistiskt. Nu talar man om 3,5 grader som ett nytt mål, vilket också det kommer kräva insatser av ett slag som vi ännu inte ser röken av.

Innebär den nya kunskapen att Sveriges alla journalister nu står utanför statsministerns bostad för att kräva svar på vilka politiska åtgärder som nu görs? Ställs han nu mot väggen för sin inställning att Sverige redan tar sitt ansvar för klimatet och att det nu är upp till Kina och andra att göra sin läxa (fastän de svenska utsläppen ÖKAR om man räknar in utsläpp importerade varor gett upphov till)? Nej just det, jag tänkte inte på att klimat inte är politik. Självfallet stannar nyheten i tryggt förvar på vetenskapssidorna.

Men då går väl drevet istället mot miljöministern när det samtidigt blir känt att hon varit dörröppnare för olje- kol- och kärnkraftsindustrin? Nej, förlåt. Inte har jag väl mage att antyda att det finns korrupta politiker i Sverige? Att Lena Ek på något sätt skulle låtit sig påverkas av fossillobbyn är naturligtvis lika otänkbart som att en svensk utrikesminister skulle sätta privata affärsintressen före mänskliga rättigheter. Sverige är ett hederligt land. Låt oss inte träta om småsaker.

söndag 20 november 2011

Så krattar vi manegen för SD

Hjälp. Jag börjar förstå människor som vänder sig till Sverigedemokraterna. Naturligtvis har jag inte ändrat min inställning till deras rasistiska politik. Den är inte bara människofientlig, den bygger dessutom på helt felaktiga antaganden om samhället. Det är min grundmurade övertygelse att vi alla skulle vinna på att öppna upp gränserna mer istället för att bygga vidare på fästning Europa (som nu för övrigt gjort att invandringen till EU minskar, medan den ökar i fattiga länder.)

När jag säger att jag förstår dem som vänder sig till SD syftar jag på den frustration över konsekvenserna av ett nedmonterat samhälle som jag tror är grunden till en del av rasisternas framgångar.

När rapport efter rapport kommer från äldrevården om liggsår och kissblöjor utan att oppositionen kan kanalisera den upprördhet som väller fram vid varje köksbord och i varje fikarum så förstår jag dem som söker sig till dem som säger sig ha svar. Självklart är det sverigedemokratiska standardsvaret om minskad invandring helt bak- och fram. (Det räcker med att titta runt lite på vilken vårdinrättning som helst för att konstatera att det naturligtvis skulle vara än värre om det inte fanns invandrade svenskar som tog de vårdbiträdesjobb till skitlöner som lockar få infödda svenskar). Men det är i alla fall ett svar i ett läge när såväl sossar som miljöpartister står svarslösa. Socialdemokratin kan vi väl bortse från i sammanhanget. Förhoppningsvis återuppstår den en dag och kan svara för sig. Men i det tomrum som den lämnat efter sig måste Miljöpartiet bli en tydlig opposition i det iskalla samhälle där egoism och vinstmaximering ersatt gemenskap och solidaritet. En nödvändig början är då att tydligt erkänna att den inställning vi (även jag) haft till privata alternativ varit naiv och att fortsättningsvis tydligt säga nej till vinstintressen i välfärden. Att kräva meddelarfrihet för anställda i privata välfärdsverksamheter (ett krav som till och med Carema själva ställer sig bakom) är inte ens i närheten av tillräckligt när vårdföretag gjort vanvård till en affärsidé.

Lika frustrerande är det att se oppositionen sitta på läktaren när finanskrisen löper amok och sveper med sig människor i hundratusental. Det är helt ofattbart att se hur företrädare för den marknadsfundamentalism, tillväxtsmani och Europacentralism som skapat problemen inte kastas ut med huvudet före utan tvärtom än så länge plockar poäng på krisen. Jag är övertygad om att verkligheten är på väg att komma ikapp Anders Borg och hans likar. Men vilka krafter är det då som står beredda att ta vid? Är det en konstruktiv opposition med en vision om ett hållbart och solidariskt samhälle eller en brunhöger som ställer människor mot människor?

Om vi inte förmår att ställa regeringen mot väggen ens när äldres kiss blir föremål för ekonomiska kalkyler och när döende människor inte hålls sällskap utan placeras framför tv:n, som en följd av den förda politiken då blir jag inte bara rädd för att bli gammal. Då blir jag också livrädd för vilka krafter vi krattar manegen för.

lördag 12 november 2011

Krympande resurser, krympande demokrati

Jag bloggade i förra veckan om hur den ekonomiska krisen nu även drabbar Huddinge. Arbetslösheten stiger och skatteunderlaget störtdyker. En stor del av det utrymme, som vi miljöpartister när vi formulerade vårt budgetalternativ i juni ville använda för att stärka Huddinges eftersatta förskolor och skolor, är nu bortblåst. Om krisen fortsätter riskerar Huddinge och andra kommuner att stå allt mer maktlösa.

I MP Huddinge har vi gjort tydliga politiska prioriteringar. Vi har valt bort skattesänkningar för att satsa på barn och unga. Nu kan vi tvingas lägga en väsentlig del av satsningarna på is, trots att de behövs kanske än mer i de osäkra tider vi befinner oss i. Detta i läge när ilskan och frustrationen från Huddinges styvmoderligt behandlade lärare vuxit ytterligare efter utebliven utdelning i lokala löneförhandlingar och när Huddinges låga andel behöriga lärare och förskollärare riskerar att försämras ytterligare när konkurrensen om kompetenta pedagoger hårdnar.

Samtidigt ser vi stora behov redan nu, och än mycket större framöver, inom äldreomsorgen. I vårt budgetförslag i juni satsade vi visserligen lite mer än majoriteten på detta område, men inte alls så mycket som man kunde önska. I de tuffa prioriteringar vi stod inför satte vi förskola och skola främst.

När justeringar nu ska göras i budgeten har alltså valmöjligheterna, som var begränsade redan i juni, beskurits ytterligare. Drastiskt uttryckt har demokratin krympt. Majoriteten har tvingats backa från den skattesänkning de valde och vi lär tvingas skjuta en betydande del av de viktiga satsningar vi vill göra på framtiden. Min slutsats är att staten måste skjuta till pengar. Först och främst naturligtvis för att försvara kvaliteten i skola, vård och omsorg och undvika ett 90-tal i repris. Men också för att ge demokratin utrymme. Låt inte lokalpolitiken återigen reduceras till ett administrerande av nedskärningar.

Om inte staten ger kommunerna höjda anslag är risken stor att de politiker de flesta medborgare möter snart är de som försvarar ihopslagna klasser på barnens skola eller minskad bemanning på mormors vårdhem. Det vore allvarligt för tilltron till det politiska systemet och till politiker i en tid när allt färre känner en förtroendevald. Och om inte den lokala politiken kan vara en arena för drömmar och förändringsiver, vem vill då ägna sena kvällar åt den?

Jag vill inte skrämma bort någon från lokalpolitiken. Lokalt politiskt arbete är mycket roligare än vad åtminstone jag kunde föreställa mig innan jag halkade in i det. Jag tänker inte reagera med apati inför ett minskat handlingsutrymme. Jag tänker elda under min vrede tills vi får en politisk inriktning i Sverige som sätter ungas framtidsmöjligheter och en värdig omsorg om äldre före skattesänkningar som främst gynnar välbärgade. Men jag har svårt att komma ifrån tanken om att en ekonomisk kris i kommunerna inte bara hotar välfärdens så kallade kärna utan också kärnan i demokratin.

P.S. I demokratins hemland ser man nu i den ekonomiska krisens spår hur folkstyre (demokrati) har ersatts med en folkpappa (Papademos). Eller är det någon med större kunskaper i grekiska som kan göra en mer hoppingivande tolkning? D.S.

söndag 6 november 2011

Ansvarsskrytet kraschlandar i verkligheten

Grekland gungar. Europa gungar. Nu slår svallvågorna från krisens Europa även mot Huddinge. När budgeten för 2012 debatterades i juni skröt den borgliga majoriteten över stabila kommunfinanser. Frukterna skulle skördas i form av en skattesänkning. Mindre än fyra månader senare är läget dramatiskt förändrat. Om inte majoriteten nu tagit sitt förnuft till fånga och tagit tillbaka skattesänkningen skulle hela underskottet varit borta nästa år och förbytt till ett rejält underskott 2013.

Den snabba förändringen är en påminnelse om att vår sårbarhet i en global värld gör att allt tal om ”stabilitet” ska tas med en stor nypa salt. Med Anders Borgs retorik har ”ansvarstagande” reducerats till förmågan att visa upp budgetöverskott. Hans grouppie, tillika Huddinges kommunstyrelseordförande, Daniel Dronjak-Nordquist har anammat samma synsätt. Nu ser vi det som många ekonomer varslat om – att om krisen slår till på allvar är de överskott dessa moderata herrar gärna gör stora nummer av bortblåsta på nolltid.

Slutsatsen borde bli att ansvarstagande måste innebära mer än bara budgetdiciplin. Ansvarstagande måste handla om att rusta samhället för en osäker framtid. Bygga en skola där unga människor får en rejäl grund att stå på med goda möjligheter att lära nytt och lära om när världen förändras. Bygga ett land och en kommun där vi klarar transporter och engergiförsjning utan fossila bränslen.

Tyvärr tycks Alliansen – såväl på riksplanet som i Huddinge – ointresserade av framtiden bortom nästa val. De talar om ansvar, försöker hålla budget och sänker skatten om det blir pengar över. En sådan politik möter förr eller senare en bistrare verklighet. Kanske har den stunden kommit nu.

Skulle vi vara ett bakåtblickande parti bland andra skulle vi nöja oss med: Vad var det vi sa? Vad var det vi sa i juni när vi sa nej till skattesänkning för att satsa stort på förskola och skola och investera klimatsmart i form av bland annat cykelbanor samtidigt som vi hade ett större överskott som buffert för kärvare tider? Nu är bakåtblickande inte vad miljöpartiet ska ägna sig åt. Istället ska vi fortsätta kämpa på alla politiska nivåer för en politik som är ansvarsfull både genom varsamhet med skattepengar och genom att ta sig an de framtidsutmaningar vårt samhälle står inför.

onsdag 2 november 2011

Valfrihet är gott - för den som väljer fettsnålt

Valfrihet är ett honörsord för Huddinges borgliga majoritet. Men när föräldrar till barn på kommunens förskolor och skolor – med stöd av forskare och läkare – vill välja annan kost för sina barn då tar det stopp. Det är Livsmedelsverkets riktlinjer som alla ska rätta sig efter – trots att dessa riktlinjer är starkt ifrågasatta av många forskare.

Livsmedelsverket menar att livsmedel med hög andel mättat fett är ohälsosamma för såväl barn som vuxna. Mjölk som är fetare än lättmjölk och smörbaserade bordsmargarin som Bregott går bort. Föräldrar på förskolor i Huddinge som inte velat att barn ska äta Becel, ett bordsmargarin med kemiskt omarbetat fett, och till och med erbjudit sig att skicka med barnen Bregott har fått nej. Trots att de visat på åtskilliga vetenskapliga studier som tyder på att kostråden är helt felaktiga och bl.a. riskerar leda till en ökning av hjärt-kärlsjukdomar till följd av överintag av fleromättade omega 6-fettsyror från fröoljor.

Hård kritik har också riktats mot hur Livsmedelsverket handskas med de vetenskapliga studier som myndigheten stödjer sina kostråd på. En grupp läkare och forskare med docent Uffe Ravnskov i spetsen gör en genomgång av de 72 studier man lutar sig mot och avfärdar 70 av dem som irrelevanta.

Jag tar inte ställning till vad som är rätt och fel vad gäller kostval. Men när den vetenskapliga diskussionen är så oerhört infekterad tycker jag inte det vore för mycket begärt att kommunen erbjuder smörbaserade bordsmargarin och mellanmjölk eller standardmjölk som alternativ. Den hårdnackade inställning man har nu anser jag är respektlös mot pålästa föräldrar med tydliga uppfattningar om vilken kost de vill att deras barn ska få. Därför har jag skrivit en motion till kommunfullmäktige om detta och tänker kämpa för att den ska bifallas!

måndag 31 oktober 2011

Vilka lyssnar vi på egentligen?

Övermod kallar DN:s ledarsida idag Miljöpartiets mål om att 250 000 svenskar ska vara med och formulera det gröna alternativet inför nästa val. Risken är, enligt skribenten, att de som redan är etablerade i partiet är de som i slutändan bestämmer politiken när "inspirationsfasen" är över och att många engagerade människor som lockats att delta då kan bli besvikna.

Jag tänker att det kan finnas skäl att vara vaksam på detta. Det är när slutversionen av det nya partiprogrammet mejslas fram och när valmanifestet ska spikas som partiets förmåga att verkligen lyssna sätts på prov. Samtidigt tänker jag att demokratiskt övermod kanske inte är den värsta av synder när andra partier ser på sina medlemmar som antingen "supportrar" eller "bidragsgivare". Ska Sverige få en opposition värd namnet är det upp till Miljöpartiet. Då måste vi nå breda grupper av människor och då räcker det inte att komma springande med färdigtuggade one-liners.

Men om ord som ”öppenhet” och ”delaktighet” inte ska bli till floskler tror jag vi behöver vara tydliga med att det är människor som vill vara med och förändra samhället som vi vill prata med. Människor som fått nog av att egoismen breder ut sig i Moderaternas Sverige. Människor som är frusterade över att framtiden skjuts på framtiden och som istället vill vara med och bygga den här och nu. Vi ska vara en kanal för vreden och förändringskraften. Då gäller det att vara medveten om åt vilka håll man riktar sina öron. När Sveriges mest resursstarka intresseorganisation Svenskt Näringsliv ges utrymme att mer eller mindre oemotsagda (bortsett från kritiska frågor från publiken efteråt) lägga ut texten om ”framtidens industripolitik” på ett seminarium på partiets kommun- och landstingsdagar tänker jag att vi behöver påminna oss om vilka vi är. Vi är i grunden ingenting mindre än en gräsrotsrörelse vars uppgift är att utmana det etablerade samhället. När vi ska göra skarpa förslag av exempelvis de visioner om hållbar konsumtion Åsa Romson presenterade (och som jag bloggade om igår) lär vi få ut mer av att gå ut på gatan och lyssna på Occupy Wall street-aktivisten än att läsa Svenskt Näringslivs diagram.

Vi ska vara Sveriges öppnaste parti. För människor som vill förändra Sverige och världen. Inte för maktkonserverande lobbyister.

söndag 30 oktober 2011

Redo för vuxenlivet?

Det var med en viss kluvenhet jag åkte iväg på Miljöpartiets 30-årskalas i Västerås. Håller partiet i likhet med undertecknad på att bli trött och medelålders? Är den ungdomliga uppkäftigheten och förändringsivern på väg att stillna? Är det gröna partiet samtidigt en sådan där 2000-talstyp som vägrar bli vuxen på riktigt och stå för vem man är utan att ängsligt snegla mot de som är "rätt" och "inne"? Sådana frågor malde i skallen på mig efter en höst med flirtande med alliansregeringen och en längre tid av tystnad om tillväxtens problem.

Med Åsa Romsons inledningstal skruvades mitt festhumör upp betydligt. De skärpta mål på miljöområdet och visionen om ett hållbart ekologiskt fotavtryck 2025 som presenterades innebär en välgörande påminnelse om att vår uppgift inte är att hålla oss väl med de som har makten utan att slåss för ett annat samhälle. Särskilt välkommet är det att konsumtionskritiken ser ut att göra efterlängtad come back i Miljöpartiets politik. Slit- och slängsamhället håller inte slår man fast. Det är naturligtvis en helt självklar sanning. Men att höra ett grönt språkrör tala om detta igen inger hopp om att partiet är vuxet nog för att stå upp för sig självt.

Lika efterlängtat var det att höra Åsa Romson säga att köttkonsumtionen måste ner. Äntligen tycks beröringsskräcken med denna ödesfråga vara över. Märkligt vore annars, när till och med flygbolag inför köttfria dagar.

Att snacka är förstås en sak, handling är en annan. Nu vill det till att vi ser till att det snickras konkreta förslag av visionära orden. Personligen är jag övertygad om att en rejäl arbetstidsförkortning måste vara en grundsten i en konsumtionskritisk politik som gör verklig skillnad – och som bär på drömmar om ett bättre liv. Jag hoppas att tillräckligt många som deltar i partiets rådslag ”Makten över tiden” tänker det samma. Och om vi ska äta kött på en hållbar nivå framöver räcker det inte med vegetariska alternativ i skolköken. Då måste vi sluta subventionera kött på bekostnad av vegetabilisk mat. Kött måste kort sagt bli dyrare.

Meh. Orka. Så jävla präktigt! Måste ni vara så jobbiga?
Ja, kanske måste vi vara jobbiga. Vi är vuxna nu.

söndag 23 oktober 2011

Vågar vi vilja något annat?

I en intressant debattartikel i Svenska Dagblandet varnar statsvetaren Magnus Hagevi för att politiken blir allt mer kortsiktig när valrörelserna får en allt större betydelse för utgången i valen. När de många osäkra väljarnas röster ska vinnas är det plånboksfrågor som dominerar på de stora framtidsfrågornas bekostnad.

Aldrig har väl detta varit så uppenbart som under den sensate valrörelsen. Exempelvis sopades klimatfrågan, som dominerat massmediernas rapportering en stor del av mandatperioden, helt bort från dagordningen under valrörelsen för att bereda plats för inte minst skattefrågorna. Säkert bidrog detta till att Alliansen var överlägsna när det gällde att övertyga de osäkra väljare som bestämde sig sent. Bland de väljare som valt parti redan före valrörelsen startade vägde det enligt Hagevi helt jämnt mellan blocken.

Frågan är vad man ska göra med den här vetskapen. Hagevi skickar med en varning till Allianspartierna om att nästa valrörelse kan se helt annorlunda ut och att det då kan vara oppositionen som tar hem kampen om de flyktiga väljarna. Jag tänker att han då glömmer hur det svenska medielandskapet ser ut. Den liberala pressens inflytande över dagordningen gör att man knappast kan nära fromma förhoppningar om en, ur oppositionens perspektiv, mer gynnsam valrörelse nästa gång.

Att de svenska väljarna blir allt mer lättrörliga och bestämmer sig allt senare tolkar jag som en logisk följd av att skillnaderna mellan partierna framstår som allt mer otydliga. Observera framstår som mer otydliga. Till stor del tänker jag att detta handlar om att inte minst Moderaterna har intresse av att skyla över de stora konflikterna och få den politiska cirkusen att kretsa kring förtroende för ledande företrädare.

Men även om skillnaderna mellan partierna är större än de kan synas vara för en väljare som har ett lite mer normalt politiskt intresse än undertecknad, vill jag påstå att läxan för oppositionen med de gröna i spetsen (socialdemokratin är ju som konstaterat död) blir att erbjuda ett mer reellt alternativ och avstå från inställsamma flirtar med den mytiske mitten-väljaren. Jag tror vi behöver göra motsatsen till vad politiska kommentatorer i allmänhet tror och förklara att vi vill se ett helt annat samhälle. Ett samhälle med en radikalt annorlunda människosyn än den som nu breder ut sig i arbetslinjens namn. Ett samhälle som byggs om från grunden för att klara framtidens utmaningar. Då krävs klarspråk, konfrontation och visioner. Och förstås modet att formulera konkreta radikala förslag med tydlig kontrast till regeringens passiva "ansvarstagande".

Jag tror inte vi vinner någon valrörelse. Jag tror inte våra utspel och fräcka one-liners kommer vinna störst genomslag. Det finns de med vassare PR-Schlynglar. Men jag tror att vi kan vinna väljarnas förtroende innan dess genom att visa att politik kan göra skillnad på riktigt. Törs vi det? Eller ska vi jaga den där Mittenväljaren? Mollgan tror jag han heter, förresten.

söndag 16 oktober 2011

Socialdemokratins död

Var börjar man efter en politisk vecka som denna? Det finns så mycket man kan säga om såväl svajande moral som moralism, om mediadrev och om politiska spel. Men kanske finns det bara en möjlig början för alla oss som vill se ett annat samhälle: insiken om att socialdemokratin är död.

Nej, det finns inte ett uns av skadeglädje i detta konstaterande. Det finns tvärtom en stor klump av sorg. Den ilska jag så många gånger känt gentemot det socialdemokratiska partiet har alltid bottnat i tro, hopp och kärlek. Hur grundmurat fast partiet än varit i patriarkala strukturer, betongfetischism och tillväxtmani har jag alltid trott att socialdemokratin med den förankring man haft i breda folklager varit den rörelse man på ett eller annat sätt måste få med sig om man vill förändra Sverige till det bättre. Jag har alltid hoppats på krafter inom rörelsen som både stått stadigt fast vid en tro på solidaritet och haft blicken vänd framåt, bortom fosilsamhället. Jag har alltid känt den varmaste kärlek till kaffekokande, tombolavevande socialdemokratiska gräsrötter.

När jag nu betraktar Socialdemokraterna ser jag inte bara ett parti med en partiledare utsatt för ett mediedrev. Jag ser ett parti som för länge sen glömt varför man finns. Ett parti som reducerats till en arena för kamp om positioner, där det inte finns några skäl att låta bli att använda medierna för att anonymt ta heder och ära av varandra. Ett parti där alla och inga åsikter är möjliga. Ett vitnande lik med röda, blå och rent av bruna fläckar.

Varför är det så viktigt att förkunna socialdemokratins död? Det sista jag vill är att strö salt i såren på nämnda kämpande socialdemokratiska gräsrötter. Till er vill jag säga att jag hoppas att er rörande enträgenhet kan göra en återuppståndelse möjlig en dag. Men ur ett grönt perspektiv tänker jag att det är viktigt att se vad det innebär att socialdemokratin är borta. Miljöpartiet måste bli den opposition Socialdemokraterna inte förmår vara. Vi måste kanalisera och elda under den vrede som finns över växande klyftor, girighet som breder ut sig och nedmonterad välfärd. Då är det konstruktiv konfrontation och byggande av alternativ som gäller. Inte fromma förhoppningar om uppgörelser med en blågrå regering.

Miljöpartiet måste också möta den berättigade, men farliga misstro mot poltitiker i allmänhet som vi nu ser breda ut sig. Oavsett hur man ser på Juholts bostadsbidrag illustrerar affären hur en politisk klass lever under villkor väsensskillda från de allra flesta människor. Bara den som levt under dessa förmånliga villkor i årtionden kan låta bli att reflektera över rimligheten i att låta skattebetalarna betala för sin sambos boende.

Miljöpartiet är ett ungt parti, även om man nu friar sitt inträde i medelåldern, obelastat av stora skandaler. Framför allt är man det parti som talat klarspråk om att makt korrumperar och som ända sedan grundandet försökt att motverka detta. Inte minst finns det skäl att vara stolta över och värna om de rotationsprinciper som ska förhindra att människor blir ett med sina politiska uppdrag. Jag menar att det också finns skäl att väcka liv i den kritik Miljöpartiet tidigare framfört med hetta mot alltför vidlyftiga löner och förmåner som uppmuntrar till att satsa på politiken som en karriärväg snarare än att se den som ett verktyg för att förändra samhället. Somliga kommer kalla oss för populister. I en tid när själva demokratin håller på att bli impopulär är det ett epitet som går att stå ut med.

Så tänker jag. Vad tänker du?

söndag 9 oktober 2011

Ok då, rätt att låta Åsa sköta snacket

Så här i efterhand kan man trots allt konstatera att det trots allt nog var rätt av Ohly och Juholt – ur den samlade oppositionens perspektiv – att stanna hemma. Med den skärpa Åsa Romson visade upp under kvällens tv-debatt behövs ingen trött och vilsen socialdemokrati som anförare av oppositionen.

Allra bäst var kanske hennes svar på Fredrik Reinfeldts befängda anklagelse om att Miljöpartiet driver en nationalistisk klimatpolitik när man menar att Sverige måste ta ansvar på hemmaplan och inte skjuta över ansvaret på andra länder. "Det är du som är nationalistisk" kontrade Åsa och påpekade att de svenska utsläpp som Reinfeldt just skryit över att Sverige minskat de senaste åren tvärtom ökar om man – vilket naturligtvis är det enda rimliga – räknar med de varor som Sverige importerar.

Åsa tar fajten för öppenhet

Ikväll står Åsa Romson (MP) bredvid Jimmie Åkesson (SD) i sin första partiledardebatt. Hon står intill honom och kan fråga varför han han motsätter sig de satsningar i det gröna budgetförslaget som kan göra Sverige till ett öppnare land. Varför vill han fortsätta förvägra barn till papperslösa mänskliga rättigheter som vård och utbildning? Varför säger han nej till satsningar på modersmålsbaserad undervisning fast det är väl belagt att det hjälper elever att lyckas med sin skolgång? Och varför vill han att Sverige ska fortsätta avvisa allvarligt sjuka människor som inte har möjlighet att få vård i sina hemländer?

För den som är tryggt förankrad i en politik för mänskliga rättigheter och öppenhet mot omvärlden är det knappast farligt att synas i samma bild som företrädare för en förvandla-Sverige-till-Skansen-politik. Tanken att någon skulle missta Åsa och Jimmie för bundisar känns mer komisk än oroande.

Att Vänsterpartiet och Lars Ohly dragit en annan slutsats är att beklaga. Särskilt om flykingfrågor kommer upp till diskussion, vilket man får anta att Jimmie Åkesson kommer se till. Som jag bloggat om tidigare behövs Vänsterpartiet som en kritisk röst nu när Miljöpartiet genom sin uppgörelse med regeringen om migrationspolitiken, bakbundit sig i vissa frågor. Bland annat har man accepterat regeringens EU-politik i migrationsfrågor.

Mer begripligt är det att Socialdemokraterna med sin historia som administratörer av en omänsklig flyktingpolitik känner sig manade att ställa till spektakel för att markera avstånd mot Sverigedemokraterna. Inte minst mot bakgrund av det högst obehagliga förslag, om att göra det möjligt att utvisa svenska medborgare, som kastades fram av (S)-företrädare i veckan.

Tack Åsa för att du tar fajten, såväl i förhandlingsrummen som i TV, för ett öppnare Sverige! Här kan du ladda upp med lite Timbaktu.

Mer att läsa om socialdemokratins bekymmer av allehanda slag på Peter Anderssons (S) blogg. Mer om flyktingpolitik på flyktingbloggen.

söndag 2 oktober 2011

Sätt ljuset på ungas stress

Sitter och halvslumrar med näsan i kommunfullmäktigehandlingar, men piggnar till inför en angelägen interpellation av S-märkta ledamöterna Natalie Sial och Victoria Brikho som belyser problemet med många elevers upplevelse av stress och oro i skolan.

I mitt jobb som högstadielärare möter jag dagligen elever som känner att det är omöjligt att få tiden att räcka till – och än mer omöjligt att själva räcka till. Frågan är stor och förtjänar att diskuteras med ett större djup än vad en svensklärare kan prestera en söndagseftermiddag, stressad över att inte ha formulerat alla de uppgifter eleverna ska prackas på i veckan så att nästkommande veckoslut kan ägnas åt att beskriva vad samma elever bör förbättra för få en så gynnsam utveckling som möjligt i ämnet. Men låt mig kasta ur mig några tankar om hur problemet kan angripas.

Först och främst tänker jag att vi måste skapa en skola som har en helhetssyn på sina elever. Hur mycket man än vurmar för ”fokus på kunskap” måste man inse att människor som inte mår bra, i längden inte heller presterar. En åtgärd är att återupprätta skolhälsovården, hur otidsenligt det än ter sig. Kuratorer, skolsköterskor och annan personal som ser eleverna som hela människor behövs mer än någonsin när vi lärare förväntas pressa ur eleverna högre och högre prestationer, om inte annat för att värna skolans position i betygsstatistiken.

Den fysiska miljön har en större betydelse för vårt välbefinnande än de flesta av oss kan föreställa sig. Det finns det gott om forskning som visar. Tyvärr är arbetsmiljön undermålig på många skolor, inte minst i socioekonomiskt utsatta områden. Det är slitet, färglöst och trasigt i allt för många klassrum och korridorer. Luften är många gånger stillastående och bullret öronbedövande. Därför applåderar jag att en skol-ROT som ska hjälpa kommunerna att rusta upp eftersatta skolor är ett av förslagen i den gröna skuggbudgeten.

Också i mitt tidigare arbete som förskollärare mötte jag stressade barn, även om det tog sig andra uttryck än på högstadiet. När det gäller yngre barn handlar det mycket om storleken på klasser och barngrupper. Jag har tidigare bloggat om hur psykologer varnar för bestående skador hos barn som lider av stress på grund av stora barngrupper. I det här sammanhanget intar fritidshemmen en särställning, där grupper med en bra bit över 50 barn inte hör till ovanligheterna.

De åtgärder som behövs för att göra något åt barns och ungas stress kostar förstås pengar. Mycket pengar. Jag är därför glad att mitt parti, både på riksplanet och lokalt i Huddinge, visar att man menar allvar när man kallar sig det nya skolpartiet. Miljöpartiet är det parti som inte bara pratar om skolan utan också är beredda att skjuta till resurser.

Insatser i skolor och förskolor är nödvändiga. Men vi ska naturligtvis inte lura oss att tro att skolan är en isolerad ö i samhället. När föräldrar ringer och förklarar vilken katastrof det vore om deras barn bara skulle få näst högsta betyg blir det tydligt hur prestation för många blivit det enda som räknas i tillvaron. Som jag ser det måste vi ta en rejäl funderare över hur vi kan stärka värden som gemenskap och solidaritet. Prestationshetsen hör intimt samman med tillväxthetsen. Min eviga käpphäst om arbetstidsförkortning är inte någon quick fix men kanske ett steg i riktning mot ett samhälle som breder plats för människors samvaro snarare än konkurrens.

söndag 25 september 2011

C ska bli grönast i Sverige – ett skämt att ta på allvar

Läser att Centern med Annie Lööf vid rodret vill bli Sveriges tydligaste gröna röst. Jag skulle förstås kunna brista ut i ett asflabb. Onekligen ligger det nära till hands att skriva ett spydigt inlägg om partiet som innehaft miljöministerposten i 5 år utan att ta ett enda synligt steg framåt på miljöområdet. Partiet som sett på när järnvägen havererat, som kallat motorvägsbyggen i mångmiljardklassen för "miljömotorvägar" och som offrat sitt kärnkraftsmotstånd just när de förnybara alternativen blivit bra nog för att kunna ersätta kärnkraften. Det partiet vill alltså nu utmana Miljöpartiet om att vara "grönast".

Jo, visst är det humor. Visst är det lite "Trelleborgs FF siktar mot Champions Leage." Men jag tycker det finns skäl att ta Centerns utmaning på allvar. Naturligvis inte sakpolitiskt. Men när det handlar om hur partierna framställs i en allt mer okritisk och ytlig politisk rapportering finns det absolut skäl att varna för Centern, ledd av en smart och medial fixstjärna. Få journalister läser på allvar de politiska förslagen. Därför handlar allt mer om att hitta kodord som når igenom bruset. Med rätt strategi kan Centern säkert framställa sig själva som gröna i det allmäna medvetandet.

För Miljöpartietes del gäller då att flytta fram positionerna. Om C hjälper till att få upp de gröna frågorna på agendan finns en gyllene möjlighet att lyfta fram det som har gjort vårt parti unikt: insikten om att vi behöver ändra vårt sätt att leva för att hålla i längden.

När Annie Lööf säger i sitt installationstal: "Allt är möjligt" måste vi påminna om att det är en lögn. En trevlig lögn måhända, men likafullt en lögn. Det är inte möjligt att konsumera, äta kött och åka bil som vi gör. Inte ens om varorna är miljömärkta, köttet ekologiskt och bilen en "miljöbil". Planeten sätter snävare gränser för oss än så. Allt är inte möjligt. Men att värna livet är möjligt. Att sätta omsorg om oss själva och dem vi delar en stund på jorden med före shoppingkassar och oxfiléer är möjligt. Och något att längta till, om ni frågar mig.


Peter Andersson (S) kommenterar bl.a. Lööfs miljöutspel här.

söndag 18 september 2011

Låt oss vara konstruktiva – inte undfallande

6 av 10 MP-väljare vill samarbeta med alliansen, trumpetar idag opinionsanalytikern Arne Modig på DN Debatt. Ska jag då konstatera att jag har haft fel när jag hävdat att det vore förödande för Miljöpartiets trovärdighet att ge sig in i ett bredare samarbete med regeringen?

Å nej, sakta i backarna. Att människor som spontant ombeds att ta ställning till samarbete eller inte samarbete väljer samarbete är knappast att förvånas över. Förutom att ordet samarbete i sig har en positiv laddning, lämpligt att använda för den som vill visa på en positiv inställning till uppgörelser med regeringen, är det inte konstigt om många väljare tagit intryck av den senaste tidens diskussioner kring det osäkra parlamentariska läget som nu sammanfaller med ett högst osäkert ekonomiskt läge. Att samarbeta med regeringen för ”landets bästa” kan vid första anblicken tyckas ansvarsfullt.

Men nu har vi inte en regering med en politik som löser kriser, utan som tvärtom bäddar för mycket värre kriser på sikt. Vi har en regering som istället för att sätta igång byggandet av ett hållbart samhälle tar steg BAKÅT på miljöområdet, inte minst med sin infrastrukturpolitik som styr från järnväg till väg.* Och vi har en regering som bygger upp farliga sociala spänningar genom sin omvända Robin Hood-politik och hetsjakt på sjuka, arbetslösa och andra utsatta grupper. En sådan regering ska man inte dela med sig av sin trovärdighet till. En sådan regering ska man bjuda motstånd – inte minst genom att formulera tydliga alternativ.

Att göra upp i enskilda, tydligt avgränsade, sakfrågor är däremot en annan sak. Det är naturligtvis oerhört glädjande att kunna konstatera att de minst hundratals somaliska familjer som varit splittrade till följd av orimliga krav på ID-handlingar nu ser ut kunna återförenas tack vare en lagändring som MP drivit igenom. Lika glädjande är det att barn till papperslösa nu ska få laglig rätt till skolgång. Här har miljöpartiet uppnått tydliga resultat, utan att det på något sätt klumpar ihop oss med regeringens politik på andra områden.

Därmed inte sagt att uppgörelsen på migrationsområdet är helt oproblematisk. Jag har full respekt för den kritik som framförts, inte minst från vänsterpartister vilka tycker MP svikit sina ideal genom uppgörelser med regeringen som fortfarande står för en i grunden inhuman flyktingpolitik. Det är naturligtvis besvärande att nu tvingas tiga still när Sverige exempelvis tvångsutvisar irakiska flyktingar. Men att trots allt kunna ta steg åt rätt håll – som för många människor är helt livsavgörande – på ett område där så oändligt mycket gått åt fel håll i decennier tycker jag väger tyngre. Att Miljöpartiet lyckats bli en murbräcka mellan moderater och socialdemokrater som under lång tid höll ihop för att stänga förespråkare för en human flyktingpolitik ute från inflytande bäddar förhoppningsvis för ytterligare framgångar för humaniteten framöver.

Så visst ska MP vara ett konstruktivt oppositionsparti. Men låt oss inte för ett ögonblick bli undfallande och hymla med att Sverige behöver slå in på en helt annan väg än den vi befinner oss idag.

*Även om man stilfullt presenterar ett och annat första-hjälpen-kit för eftersatta spår på välregiserade presskonferenser, där man alltid slipper frågor från väluppfostrade politiska reportrar om de pengar man TAGIT från järnvägen.

torsdag 15 september 2011

Heja Danmark!

Hissar Dannebrogen och tar en vegetarisk pölse i afton för att fira en medmänsklighetframmarsch i Danmark. Enhetslistan och Radikale Venstre visar att det går att nå valframgångar genom att förespråka en human flyktingpolitik. Hoppas det får Socialdemokraterna att omvärdera sin inställning om att den restriktiva invandringsspolitiken ligger fast. Och att Radikale och Enhetslistan kan inspirera svensk politisk debatt.

Skål Danmark! För en medmänskligare politik - och för landets första kvinnliga statsminister!

söndag 11 september 2011

Domstolar i Billströms tjänst

2006 avskaffades utlänningsnämnden och förvaltningsdomstolarna blev högsta instans i asylärenden. Detta efter en envis kamp från tillskyndare av en human flyktingpolitik som hoppades att nyordningen skulle leda till ökad rättssäkerhet för de asylsökande.

Fem år senare kan man tyvärr konstatera, som Sten de Geer på den utmäkta flyktingbloggen, att förhoppningarna kommit på skam. de Geer visar hur migrationsdomstolarna snarare blivit ett verktyg för regeringens djupt omänskliga migrationspolitik. Ett av många exempel är hur ett domstolsbeslut gjorde det fritt fram för migrationsverket att skicka asylsökande till Grekland i enligt med den s.k. Dublinförordningen som säger att ett asylärende ska avgöras av det EU-land en flykting först kommer till. Detta trots att det är helt uppenbart att asylsökande i Grekland i praktiken är helt rättslösa och saknar möjlighet till asyl.

Förutom att domstolarna i fall efter fall gör en högst restriktiv tolkning av reglerna, i linje med regeringens hårda politik, är domstolarna bekväma för minister Billström att gömma sig bakom. Vilken fråga som än ställs till migrationsministern om svensk flyktingpolitik blir svaret att det vore olämpligt om han som minister uttalar sig och på så sätt riskerar att påverka domstolarna. Självklart ska inte Billström uttala sig om enskilda domstolsärenden – det vore onekligen att åsidosätta rättssäkerheten. Problemet är att Billström också använder domstolarna för att slippa uttala sig om de lagar och regler som beslutats politiskt.

Att frånsäga sig allt politiskt ansvar och hänvisa till domstolar och myndigheter verkar vara en taktik regeringen använder sig genomgående av. Inte minst har vi sett det i turerna kring sjukförsäkringen. Att svårt sjuka människor har nekats ersättning har skyllts på försäkringskassan. Kan man be om lite politiskt ansvarsutkrävande? Om en gnutta medmänsklighet?