I en intressant debattartikel i Svenska Dagblandet varnar statsvetaren Magnus Hagevi för att politiken blir allt mer kortsiktig när valrörelserna får en allt större betydelse för utgången i valen. När de många osäkra väljarnas röster ska vinnas är det plånboksfrågor som dominerar på de stora framtidsfrågornas bekostnad.
Aldrig har väl detta varit så uppenbart som under den sensate valrörelsen. Exempelvis sopades klimatfrågan, som dominerat massmediernas rapportering en stor del av mandatperioden, helt bort från dagordningen under valrörelsen för att bereda plats för inte minst skattefrågorna. Säkert bidrog detta till att Alliansen var överlägsna när det gällde att övertyga de osäkra väljare som bestämde sig sent. Bland de väljare som valt parti redan före valrörelsen startade vägde det enligt Hagevi helt jämnt mellan blocken.
Frågan är vad man ska göra med den här vetskapen. Hagevi skickar med en varning till Allianspartierna om att nästa valrörelse kan se helt annorlunda ut och att det då kan vara oppositionen som tar hem kampen om de flyktiga väljarna. Jag tänker att han då glömmer hur det svenska medielandskapet ser ut. Den liberala pressens inflytande över dagordningen gör att man knappast kan nära fromma förhoppningar om en, ur oppositionens perspektiv, mer gynnsam valrörelse nästa gång.
Att de svenska väljarna blir allt mer lättrörliga och bestämmer sig allt senare tolkar jag som en logisk följd av att skillnaderna mellan partierna framstår som allt mer otydliga. Observera framstår som mer otydliga. Till stor del tänker jag att detta handlar om att inte minst Moderaterna har intresse av att skyla över de stora konflikterna och få den politiska cirkusen att kretsa kring förtroende för ledande företrädare.
Men även om skillnaderna mellan partierna är större än de kan synas vara för en väljare som har ett lite mer normalt politiskt intresse än undertecknad, vill jag påstå att läxan för oppositionen med de gröna i spetsen (socialdemokratin är ju som konstaterat död) blir att erbjuda ett mer reellt alternativ och avstå från inställsamma flirtar med den mytiske mitten-väljaren. Jag tror vi behöver göra motsatsen till vad politiska kommentatorer i allmänhet tror och förklara att vi vill se ett helt annat samhälle. Ett samhälle med en radikalt annorlunda människosyn än den som nu breder ut sig i arbetslinjens namn. Ett samhälle som byggs om från grunden för att klara framtidens utmaningar. Då krävs klarspråk, konfrontation och visioner. Och förstås modet att formulera konkreta radikala förslag med tydlig kontrast till regeringens passiva "ansvarstagande".
Jag tror inte vi vinner någon valrörelse. Jag tror inte våra utspel och fräcka one-liners kommer vinna störst genomslag. Det finns de med vassare PR-Schlynglar. Men jag tror att vi kan vinna väljarnas förtroende innan dess genom att visa att politik kan göra skillnad på riktigt. Törs vi det? Eller ska vi jaga den där Mittenväljaren? Mollgan tror jag han heter, förresten.
5 kommentarer:
Klokt, som vanligt.
Jag tror att det är precis som du säger om att bygga ett långsiktigt förtroende. Jag skulle dock inte kalla det gröna för radikalt. Jag skulle kalla det gröna för framtiden, det moderna och det sunda förnuftets röst.
Radikal för mig är en brinnande, känslomässig storm och vilja till förändring, där målet för förändringen fortfarande är lite luddigt och kanske utopiskt. Fokus blir att vilja något annat, inte vad vi vill ha istället. Radikalismen blir en nyttig inspiration till protest mot alliansen brutala och människofientliga samhälle, där endast den lönsamme har ett värde. Men för det långsiktiga förtroendet för vår politik måste vi, möjligtvis påeldade av radikalitet, också kunna visa att vi har något bättre att erbjuda. Inte som en luddig, men ack så vacker, utopi. Utan ett Huddinge, ett Sverige och en värld som är bättre. Och den måste vara bättre även för de som inte delar vår utopi.
ä
Tack för kommentar! Och tack för en ny förståelse av ordet radikalism. Jag kan köpa din defintion. Men jag tror ABSOLUT att vi ska låta oss påeldas av den. Om inte annat för att det behövs konstruktiva, politiska kanaler som kan fånga upp den vrede och frustration som forsar fram i spåren av allehanda kriser.
Ja, precis. Som nyttig inspiration och ögonöppnare. Det jag menar är att det radikala visst kan väcka intresse och glöd, både hos oss själva och de vi vill nå, men det är med en tydlig, förnuftig och realistisk vision om alternativet som vi bygger det långsiktiga förtroendet.
Mittenväljarfanatismen handlar mer om rädslan att sticka ut, att inte vilja stöta sig med någon. Och med politisk ängslighet som utgångspunkt kan man inte vara varken radikal eller "realistisk visionär".
Däremot inget fel att definiera sig som mitten, om det inte görs av feghet, utan från ett medvetet politiskt ställningstagande. Till exempel utifrån skalan individ vs kollektiv. Sedan kan man väl tänka sig en rad olika skalor så att det i slutändan blir omöjligt att placera sig i mitten över hela linjen.
Tack Olof och tack Johan!
Varför jag inleder med att tacka er är för att det är precis det här jag själv eftersöker. En konkretation om vår vision, vårt samhälle och hur det skiljer sig från den vision som Alliansen strävar och i viss mån den modell som socialdemokraterna bygger efter.
Jag vill klargöra hur grön ideologi bygger på solidaritet, men i en bredare betydelse då den bygger över nationsgränser och inte enbart omfattar oss människor som nu lever utan även framtida generationer och andra levande varelser.
I detta avseende är vår ställning klar. Sedan ser vi som parti andra vägar att bygga än de utstakade av andra ideologier.
Jag kan känna viss utmattning i hur vi står utan att ta ställning. Jag upplever det ytterst angeläget att vi som parti kan ta ställning och inte bara låta oss smeka vackra ord. När Reinfeldt dessutom börjar prata om vikten av minskad konsumtion (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4759157) ser jag med oro på denna utveckling och hur mattan dras undan från Miljöpartiet när vår ideologi upprapas och förvrängs och urvattnas på samma sätt som socialdemokraternas i förra valrörelsen
Jag vill gärna se att vi kan lyfta detta och diskutera.
Finns det möjlighet någonstans att få diskutera dessa frågor med bland andra er?
Skrattar gott (och en aning rått) åt Reinfeldtinslaget, men tänker att du gör rätt som tar det på allvar. Tror att vi behöver vässa oss om vi ska avslöja hyckleríet.
Skulle också gärna diskutera det här vidare. Inom ramen för partiprogramarbetet? Blir det något sånt möte, förresten?
Skicka en kommentar