Sitter och halvslumrar med näsan i kommunfullmäktigehandlingar, men piggnar till inför en angelägen interpellation av S-märkta ledamöterna Natalie Sial och Victoria Brikho som belyser problemet med många elevers upplevelse av stress och oro i skolan.
I mitt jobb som högstadielärare möter jag dagligen elever som känner att det är omöjligt att få tiden att räcka till – och än mer omöjligt att själva räcka till. Frågan är stor och förtjänar att diskuteras med ett större djup än vad en svensklärare kan prestera en söndagseftermiddag, stressad över att inte ha formulerat alla de uppgifter eleverna ska prackas på i veckan så att nästkommande veckoslut kan ägnas åt att beskriva vad samma elever bör förbättra för få en så gynnsam utveckling som möjligt i ämnet. Men låt mig kasta ur mig några tankar om hur problemet kan angripas.
Först och främst tänker jag att vi måste skapa en skola som har en helhetssyn på sina elever. Hur mycket man än vurmar för ”fokus på kunskap” måste man inse att människor som inte mår bra, i längden inte heller presterar. En åtgärd är att återupprätta skolhälsovården, hur otidsenligt det än ter sig. Kuratorer, skolsköterskor och annan personal som ser eleverna som hela människor behövs mer än någonsin när vi lärare förväntas pressa ur eleverna högre och högre prestationer, om inte annat för att värna skolans position i betygsstatistiken.
Den fysiska miljön har en större betydelse för vårt välbefinnande än de flesta av oss kan föreställa sig. Det finns det gott om forskning som visar. Tyvärr är arbetsmiljön undermålig på många skolor, inte minst i socioekonomiskt utsatta områden. Det är slitet, färglöst och trasigt i allt för många klassrum och korridorer. Luften är många gånger stillastående och bullret öronbedövande. Därför applåderar jag att en skol-ROT som ska hjälpa kommunerna att rusta upp eftersatta skolor är ett av förslagen i den gröna skuggbudgeten.
Också i mitt tidigare arbete som förskollärare mötte jag stressade barn, även om det tog sig andra uttryck än på högstadiet. När det gäller yngre barn handlar det mycket om storleken på klasser och barngrupper. Jag har tidigare bloggat om hur psykologer varnar för bestående skador hos barn som lider av stress på grund av stora barngrupper. I det här sammanhanget intar fritidshemmen en särställning, där grupper med en bra bit över 50 barn inte hör till ovanligheterna.
De åtgärder som behövs för att göra något åt barns och ungas stress kostar förstås pengar. Mycket pengar. Jag är därför glad att mitt parti, både på riksplanet och lokalt i Huddinge, visar att man menar allvar när man kallar sig det nya skolpartiet. Miljöpartiet är det parti som inte bara pratar om skolan utan också är beredda att skjuta till resurser.
Insatser i skolor och förskolor är nödvändiga. Men vi ska naturligtvis inte lura oss att tro att skolan är en isolerad ö i samhället. När föräldrar ringer och förklarar vilken katastrof det vore om deras barn bara skulle få näst högsta betyg blir det tydligt hur prestation för många blivit det enda som räknas i tillvaron. Som jag ser det måste vi ta en rejäl funderare över hur vi kan stärka värden som gemenskap och solidaritet. Prestationshetsen hör intimt samman med tillväxthetsen. Min eviga käpphäst om arbetstidsförkortning är inte någon quick fix men kanske ett steg i riktning mot ett samhälle som breder plats för människors samvaro snarare än konkurrens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar