torsdag 28 februari 2013

Södertörnsleden planeras om

Plötsligt händer det! Miljöpartiet har under många år krävt att Södertörnsleden bör planeras och prövas utifrån dagens lagstiftning, istället för lagstiftningen som gällde i slutet av 90-talet då planeringen började. Idag meddelar Trafikverket i ett pressmeddelande att det nu ska bli verklighet.

Det är inte sällan som en oppositionspolitiker kan känna viss frustration över att ständigt behöva lägga protokollsanteckningar och reservationer, med vetskapen om att det bara blir en sidnot i ett protokoll som mycket få läser. Speciellt när det gäller dessa stora och utdragna ärenden som Södertörnsleden som ständigt kommer tillbaka till nämnderna i olika skeden, under flera år. 

Därför känns det väldigt skönt en dag som denna att se att det envisa slitet, som inte sällan hånats av övriga partier, ibland faktiskt kan ge resultat. Miljöpartiet vill naturligtvis helst se att pengarna styrs bort från nya motorvägar till ordentliga satsningar på kollektivtrafik. Där är vi inte ännu, även om fler partier gärna pratar väl om kollektivtrafiken som framtiden. Pengarna går alltjämt i första hand till vägar, i andra hand till vägar och i tredje hand till... ja, kanske lite kollektivtrafik om det finns pengar kvar.

Men om nu vägar ska byggas, så är det rimligt att de åtminstone uppfyller hårda och moderna miljökrav. Motorvägssatsningar blir visserligen fortfarande inte hållbara för det, men vi kan åtminstone kräva att miljöförlusterna blir så små som möjligt. Skademinimering, i frånvaro av riktigt hållbar politik. 

Vi har därför hårt och envist drivit linjen att Södertörnsleden ska prövas enligt dagens miljöbalk, som ställer betydligt högre krav än miljölagstiftningen från 90-talet. Och att Södertörnsleden ska prövas som en sammanhållen väg, inte som fyra delprojekt. Det kräver att Trafikverket utreder vägen och dess miljökonsekvenser som en helhet. 

Mot bakgrund av den överklagan som nu ligger och väntar på avgörande hos regeringen, har Trafikverket beslutat att på eget bevåg att göra just detta - att dels planera och pröva vägen utifrån dagens lagstiftning och se vägen som ett sammanhållet investeringsprojekt. Det kan inte ses som annat än ett steg i rätt riktning, även om det återstår att se vad resultatet blir.

måndag 25 februari 2013

Riv upp Reva!

De sociala medierna har visat sig från sin allra bästa sida. Reaktionerna mot Reva – som myndigheterna kallar sin jakt på papperslösa - har varit snabba, kraftfulla och har resulterat i en förskjutning av debatten. I veckan är det ingen migrationsminister med ishjärta som angett tonen genom att tala om människor som ”volymer”. I veckan har den rättfärdiga vreden vällt fram över regeringens direktiv till polisen om prioritera att hitta och utvisa papperslösa. Och över ID-kontroller av personer med ”utländskt utseende” som för tankarna till Berlin -33 snarare än Stockholm -13.

Att människor mobiliserar för solidaritet och människovärde är viktigare än någonsin. Först och främst är det naturligtvis viktigt i sig att Reva stoppas. Jag vill betala skatt för att polisen ska sätta dit rånare och våldtäktsmän. Inte för att de ska kränka människor i sin iver att få tag i de allra mest utsatta människor som vistas i vårt land. (Läs här om cancersjuka Eric som avstått behandlingar av rädsla för polisens kontroller). Men det handlar också om att stå upp för ett öppet Sverige i en tid när ett rasistiskt parti vinner mark och när det största regeringspartiet försöker locka väljare genom att beskriva invandring som jobbigt, svårt och tungt.
 

Om du ser polisen göra ID-kontroller: Gå dit och ställ frågor. Var så jobbig du vågar. Genom att ta upp polisens tid kanske du i bästa fall hjälper en medmänniska att slippa undan. Solidaritet är vägen för att läka revan i samhällskroppen.

Den 9 mars demonstrerar stockholmarna mot Reva och en kall, omänsklig migrationspolitik som utvisar 9-åringar som bott i Sverige hela sina liv (om inte Migrationsverket ångrar sig till följd av uppmärksamheten). 3500 personer har redan anmält sig på Facebook.

Läs också: Dagens arena

torsdag 21 februari 2013

Lyssna på dig själv, Löfven!

När S-ledaren Stefan Löfven igår presenterade partiets ”Framtidskontrakt” med politiska prioriteringar inför nästa mandatperiod tryckte han just på behovet av att prioritera. I det osäkra ekonomiska läge som finns går det inte att sprätta med pengarna. Sverige ska satsa på just det som ger jobb. Jag kunde inte hålla med mer. Men jag skulle vilja lägga till en sak: Det är jobb som bygger samhället och ekonomin stark i längden vi ska satsa på.

JAS-plan och motorvägar – sånt som socialdemokrater tycker är kul att spendera pengar på – må ge jobb på kort sikt. Dyra jobb, visserligen. Men likväl jobb. Problemet är att dessa jobb inte för samhället framåt. Tvärtom. Med nya motorvägar bygger vi fast oss i bilberoende – vilket gör oss extremt sårbara den dag då bränslepriserna skjuter i höjden på allvar. 100 miljarder som JAS-planen på försvarsindustrins önskelista kostar är lika mycket som det låter. Det blir helt enkelt inte mycket över till klimatinvesteringar. En betydligt bättre idé vore att tokinvestera i kollektivtrafik, förnybar energi och utbildning. Då får vi både jobb här och nu och rustar oss för att klara en svår och oviss framtid.

Den gröna omställningen innebär stora möjligheter. Stefan Löfven och andra har nu ett val: Antingen se dessa möjligheter eller kortsiktigt tjäna de gamla vanliga särintressena i krigs- och bilindustrin.

lördag 16 februari 2013

Demokratin behöver dig

I torsdags skrev jag om hur min tilltro till den parlamentariska demokratin fått en törn av de erfarenheter jag gjort som ledamot i Huddinge kommunfullmäktige sedan valet 2010. Inlägget har fått somliga att höja på ögonbrynen och ifrågasätta min demokratisyn. Det får man gärna göra, men helst inte på felaktiga grunder. Jag ska därför försöka förklara vad jag menar.

För det första vill jag slå fast att jag inte ser något alternativ som skulle kunna ersätta representativ parlamentarisk demokrati. Den måste vårdas, försvaras och utvecklas. Det gör det än mer angeläget att påtala bristerna i den så att vi kan förbättra den. Jag vägrar vara med och upprätthålla lögnen om en perfekt fungerande svensk demokrati.

Demokrati betyder folkstyre. Folket ska styra så att folkets behov kan tillgodoses istället för att beslut fattas utifrån eliters intressen. Det måste vara själva idén med en demokrati med innehåll. När vi då dagligen ser hur beslut fattas på olika politiska nivåer som går helt emot folkets intressen för att hålla resursstarka särintressen på gott humör måste vi reagera. Här är vägprojekt som Förbifart Stockholm och Södertörnsleden uppenbara exempel. Särintressen som vill ha exploatering utmed vägen och som tjänar på att vi bygger fast oss i bilberoende drar vinstlotten. Folket får betala i form av sämre framkomlighet i trafiken, hälsofarlig luftkvalitet och ytterligare påskyndad global uppvärmning. Alla som vet något säger att det vore bättre för människor och samhälle att satsa pengarna på utbyggd kollektivtrafik. Åtminstone har ingen än så länge kunnat visa mig något stöd för att vägarna är en lösning på trafikproblemen. Den som kan lägga fram sådana fakta är naturligtvis välkommen att göra det så kan vi ha en saklig diskussion sedan.

Jag är inte ute efter ett expertvälde där vi överlåter makten till vetenskapen. Politik måste naturligtvis bottna i värderingar. Men när beslut fattas med stöd av direkta lögner måste vi kunna kräva skärpning av våra motståndare och även peka på de demokratiska bristerna.

Jag älskar att vara folkvald. Jag lär mig något varje dag. Jag möter genomkloka människor som tålmodigt stretar för de små, små framstegen. Jag får klä mina och andras drömmar i ord. Därför hoppas jag inte att jag skrämmer bort någon från att spänna på sig den kommunalpolitiska plogen. Men att inte också tala om den mörkare sidan tycker jag vore djupt oärligt. Det skick vår demokrati befinner sig i ger oss dåliga förutsättningar för att bygga ett samhälle med människan i centrum – de som lever nu och som ska leva sedan, de som lever här och på andra sidan jorden. Vi behöver bli fler som är beredda att arbeta för förändring, både innanför och utanför de parlamentariska väggarna. Förlita dig inte på oss som är folkvalda.

Den som vill läsa om ett aktuellt exempel på särintressepolitik kan göra det här. Och här, här, här, här, här och här

Fler som bloggar: Martin Moberg (S)

torsdag 14 februari 2013

Med kantstött tro på parlamentarisk demokrati

Vad ska man göra när man har alla argument på sin sida, men om och omigen röstas ned med stor majoritet? Det är en fråga som har gnagt i mig sedan måndagens sammanträde med Huddinge kommunfullmäktige. Under debatten om de kommande årens samhällsplanering – där vägprojekten Södertörnsleden och Förbifart Stockholm är utgångspunkt för det mesta försökte jag förgäves avkräva svar från förespråkarna av vägarna på vilken kunskap de lutar sig mot när de hävdar att vägarna behövs för att lösa regionens trafikproblem och främja utveckling i största allmänhet. När beslut gång på gång drivs igenom utan att ha den minsta grund i fakta och beprövad erfarenhet är det svårt att behålla tilltron till den parlamentariska demokratin.

Trafikforskarna är eniga: nya vägar kan inte lösa problemen med bilköer. Nya vägar leder till mer biltrafik – och bilar tar ofantligt mycket mer plats än kollektivtrafik. Dessutom planeras bostäder, handel och arbetsplatser utmed vägarna och människor görs bilberoende. Att vi som säger nej till vägarna anklagas för säga nej till de jobb och bostäder som följer med är naturligtvis nonsens. Kollektivtrafik för med sig minst lika mycket jobb och bostäder – till lägre kostnader.

Jag undrar vilka argument man ska anföra när vägkramarna inte ens lyssnar när Trafikverket – de som ska bygga vägarna – pekar på att dessa inte kommer lösa de trafikproblem de är tänkta att lösa och att de grusar alla förhoppningar om att nå de klimatmål man fattat demokratiska beslut om. Framför allt undrar jag om debatt med en motståndare som helt saknar sakliga argument överhuvud taget fyller någon funktion.

Hur håller man modet uppe i en politisk församling där särintressen väger tyngre än allmänintresse? Hur undviker man att inte bli bitter när beslut gång på gång fattas med stöd av direkt felaktiga argument? Hur respekterar man ett politiskt system där långsiktighet och hållbarhet konsekvent sätts på undantag?

Funderingar från i somras om hur den parlamentariska demokratin skulle kunna vitaliseras.

Satirtecknaren Max Gustafson och S-kvinnors genomkloka ordförande Lena Sommestad gör livet lite enklare när den politiska vinterdeppen sätter in.

söndag 10 februari 2013

Minskat invandringsmotstånd - då tar SD makten?

Svenska folket blir allt mer positivt till invandring. Det bekräftas nu i ännu en undersökning. Allt färre tycker Sverige tar emot för många invandrare. Fler tycker Sverige välkomnar för få. Skillnaden sedan 2004 är tydlig. Undersökningen stärker mig i min övertygelse: med en rakryggad opposition som tar strid mot vidgade klassklyftor och för välfärd och sociala skyddsnät försvinner utrymmet för ett rasistiskt parti och Sverigedemokraterna kan slängas ut ur riksdagen. En feg och foglig opposition däremot, lämnar fältet fritt för järnrörshögern att fortsätta växa och kanske tas in ivärmen av moderater som vant sig vid makten.

Man kan invända att även om de som tycker invandringen ska minska är betydligt färre idag (37 procent) än 2004 (55 procent) så handlar det fortfarande om en betydande andel av befolkningen. Men faktum kvarstår: 2004 – när en majoritet av svenskarna var negativa till invandringen – var stödet för bruna partier knappt mätbart. 2013 – när motståndet till invandring rasat – är Sverigedemokraterna tredje största parti i opinionsmätningarna. En förklaring må vara att partiet byggt upp sin organisation och köpt kostymer. Men att var tionde väljare är beredda att lägga sin röst på ett parti vars företrädare ränner omkring på stan med järnrör kan jag inte tolka på annat sätt än att missnöjet med de etablerade partierna breder ut sig. Ett missnöje som det finns goda skäl till.

Vi bor i ett land där man numera riskerar att tvingas gå till socialen om man blir sjuk. Där vi låter tusentals ungdomar i varje årskull misslyckas i skolan. Där en fast anställning och ett förstahandskontrakt på en lägenhet är en utopi för en generation unga människor som förvägras att bli vuxna och till råga på allt blir kallade bortskämda. Där 90-åringar sitter timme ut och timme in i överfulla väntrum innan de beviljas audiens hos utarbetade läkare – medan de som har råd förser sig med privata sjukförsäkringar för att undkomma köerna. I det landet anses det omöjligt att prata om höjda skatter och social utjämning.

Det oppositionsparti som inte kräver en radikalt annorlunda färdriktning när välfärden utarmas, arbetslösheten stiger och klyftorna vidgas får bära en del av ansvaret. Men inte nog med det. Det oppositionspartiet sviker också demokratin och lämnar fältet fritt för dem som låtsas vara ett alternativ på folkets sida. Det är dags för röda och gröna att skärpa sig, innan Jimmie Åkesson krokar arm med Billström och Reinfeldt och marscherar raka vägen in på Rosenbad. Fullt möjligt att döma av de signaler som nu sänds ut av moderater som ogärna vill släppa ifrån sig den makt de hunnit vänja sig vid. Ironiskt nog mitt i en tid när allt fler inser värdet av invandring och ställer sig bakom en human flyktingpolitik.

För övrigt anser jag att svenska folket visade prov på såväl gott omdöme som humor igår när man röstade fram underbara Louise Hoffsten och jag-hittar-inget-lämpligt-adjektiv Sean Banan till final i Melodifestivalen.

Jinge uttrycker också oro över läget i svensk politik i ett läsvärt inlägg.

torsdag 7 februari 2013

Fisken lever!

Plötsligt händer det. EU:s katastrofala fiskepolitik håller på att förändras. Igår tog EU-parlamentet ett historiskt beslut för att värna hotade fiskarter. Nu gäller det att också övertyga EU:s jordbruks- och fiskeriministrar. Med den förkrossande majoritet som röstade för en hållbar fiskepolitik i parlamentet tycks chanserna vara goda. Tacka Miljöpartiets EU-parlamentariker Isabella Lövin för det.

Beslutet innebär bland annat att överfisket ska stoppas till 2015, att fiskebestånden sedan ska byggas upp till 2020 och att om det saknas tillförlitliga data så ska fisket minska enligt en försiktighetsprincip. Kort sagt: De kortsiktiga särintressena ska äntligen ge vika för allmänintresset. Isabella Lövin (MP) har slitit som ett djur sedan hon kom in i EU-parlamentet för att övertyga ledamöter i alla läger om det såväl ekologiskt som socialt och ekonomiskt förnuftiga i att inte fiska i snabbare takt än fisken hinner föröka sig. Nu har hon visat att det går att förändra världen, även när det finns resursstarka och mäktiga krafter som håller emot. Låt om oss fröjdas!

***

Svenska tidningar har förstås inte tid med sådana här trivialiteter. De är upptagna med att live-rapportera från den sandlåda där så kallade statsministerkandidater bråkar om vem som vågar möta vem i debatt.

Men Rapport bemödade sig faktiskt med ett inslag. Och den intensiva rapporteringen av näthatet ska jag förstås inte raljera över. Den största av alla eloger till de som träder fram och berättar. Oerhört modigt, starkt och viktigt!http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/man-vill-skramma-till-tystnad_7894134.svd

söndag 3 februari 2013

Sätt fart på Sverige

Orter med få invandrare har i genomsnitt mer sociala problem än invandrartäta samhällen. Det visar sig i en ny rapport från Svenskt Näringsliv. Bland orter med orter med extremt många invånare som är drabbade av arbetslöshet, skuldproblem och psykosocial ohälsa finns främst ”utflyttningskommuner” på glesbygden – inte kommuner med hög invandring, som man skulle kunnat gissa utifrån den debatt som förs i Sverige idag.

Jag trodde knappast jag skulle avsluta den här veckan med att rikta ett hjärtligt tack till Svenskt Näringsliv. Men den här rapporten sätter verkligen ljuset på något viktigt. På att vi talar om helt fel saker i den offentliga debatten. Hur vi om och om igen pratar om invandring som ett problem fast vår välfärd står och faller med att människor kommer hit från andra länder och bidrar till den. Den sätter ljuset på vår tystnad inför de verkliga samhällsproblemen. Som att Sverige spricker isär. Som att unga människor möts av en dörr i ansiktet istället för nya utbildningsvägar. Som att stora delar av landet dräneras på service, arbtetstillfällen och människor.

Jag tror att Sverige törstar efter en politik som får arslet ur vagnen och tar tag i de verkliga samhällsproblemen. Som möter arbetslöshet med utbildning i hela landet. Och med en grön omställning som får fart på hela Sverige – med nya tunnelbanelinjer i Stockholm och biogasproduktion på landsbygden. 

För övrigt anser jag att Cockie N Bean borde vunnit den första deltävlingen i Melodifestivalen. Fast Yohio var cool han också.