lördag 27 augusti 2011

Sverige behöver en opposition

Allt mer bekymrad blir jag när jag följer diskussionerna kring ett eventuellt samarbete mellan miljöpartiet och den borgliga alliansen. Språkrören skrev förra helgen på DN debatt att man öppnar för samarbete med regeringen på vissa områden. Nu skriver avgående gruppledaren Mikaela Valtersson att detta inte räcker, utan att man borde vara beredda att sätta sig i en regering med såväl socialdemokrater som moderater - och hon får visst stöd av Maria Wetterstrand.

Som jag ser det kan en önskan om ett samarbete med alliansen knappast utgå från en analys av hur man får största möjliga genomslag för gröna idéer, utan en beräkning av hur man kommer så nära maktens köttgrytor som möjligt.

Det kan låta hedervärt att vilja bryta upp en ”cementerad blockpolitik”. Men ser man på den politik alliansen bedriver kan jag inte se annat än att den är anti-grön. När vi har en regering som anser att arbetslinje är att sparka på den som är sjuk eller arbetslös, som tycker att miljöpolitik är att bygga motorvägar och som urholkar möjligheter till grön omställning genom att sätta skattesänkningar före allt utom budgetbalans är det för mig en gåta att man som miljöpartist kan se förutsättningar för samarbete. Det Svergie behöver nu är en verklig opposition som tar strid för byggandet av ett hållbart och mänskligt samhälle. Aldrig har gröna idéer legat mer i tiden. 2014 har vi en jättemöjlighet till ett rejält genombrott i väljarkåren som kan ge utrymme att genomföra nödvändiga samhällsförändningar. Att slarva bort den möjligheten genom att sänka vår egen trovärdighet och hjälpa en miljöfientlig regering med greenwash tycker jag vore förskräckligt.

måndag 15 augusti 2011

Vegetariskt recept mot finanskrisen

Men nu har han väl gått lite långt ändå, den där skogsmullen från Huddinge. Har verkligen mina köttbullar något med finanskrisen att göra?

Jag kan förstå den som tänker så, men vill med bestämdhet påstå att vi inte i grunden kan lösa den ekonomiska krisen utan hänsyn till de gränser planeten sätter för oss och då är köttkonsumtionen ytterst central.

Som jag nämnde i mitt första inlägg om finanskrisen har priserna på råvaror, som under efterkrigstiden successivt sjunkit vilket varit en grundförutsättning för den ”eviga” tillväxten, nu stigit brant de senaste åren. Det låter sig inte enkelt förklaras med spekulationsbubblor, utan det tycks helt enkelt handla om ett trendbrott till följd av en tilltagande brist på naturresurser.

En av de råvaror där priset stigit mest de senaste åren är förstås oljan. Det märker vi när vi tankar våra bilar. Vad vi kanske inte lika ofta vi tänker på är hur enormt oljeberoende vår livsmedels-försörjning är. Olja slukas i massor i alla led. Inte minst går det år mycket i produktionen av konstgödsel för det konventionella (icke-ekologiska) jordbruket. I vintras uppmärksammades också hur fosforn, som även det behövs i framställningen av konstgödsel, är på väg att ta slut.

Oavsett om vi pratar om olja, fosfor, vatten eller någon annan resurs som behövs i jordbruket så slukar köttproduktion naturligtvis ofantligt mycket mer än produktion av vegetabilier. När vi nu vet detta, liksom att köttproduktionen orsaker större växthusgasutsläpp än världens alla bilar och flygplan gör tillsammans, förstår jag inte vad vi väntar på. Frågan måste upp på den politiska dagordningen!

Ett trist budskap att basunera ut till väljarna? Jag tycker inte det. Jag har ätit mestadels vegetarisk mat de senaste åren och jag är rätt nöjd med att ha lärt mig laga ny god mat, minskat risken för att få cancer i ändtarmen och att kunna uppskatta de köttbitar jag fortfarande då och då smaskar i mig desto mer. Och återigen – det handlar inte om att komma med moralistiska pekpinnar om att ”DU måste avstå kött”, det handlar om politiska åtgärder. En god början kan vara att sluta styra FRÅN vegetabilier TILL kött som man gör idag, bl.a. med EU:s jordbruksstöd.

Liksom jag väntar på att Miljöpartiet ska ta tag i frågan om kortare arbetstid, väntar jag på hur partiet ska leva upp till de kongressbeslut som finns om att verka för minskad köttkonsumtion. När Vänsterpartiet i våras föreslog en köttskatt röstade de flesta miljöpartister nej, med vaga hänvisningar till att man skulle komma med egna förslag. Det är dags att lägga de förslagen nu!

Medan jag väntar njuter jag av en schyst linssoppa som fått de mest inbitna köttätare att slicka sig runt munnen:

Recept mot finanskrisen

Ingredienser
2 gula lökar
3 vitlöksklyftor
2 msk olivolja
2 dl röda linser
1 burk á 400 gr krossade tomater
2 buljontärningar
ca 4-5 dl vatten
salt, peppar, kryddgrönt, sambal oelek.

Tillagning
Hacka den gula löken grovt, det behöver inte vara så snyggt gjort. Fräs den i olivoljan i en kastrull som rymmer minst 3 liter så den blir mjuk men inte brun. Hacka vitlöken grovt och lägg i den i kastrullen. Låt fräsa i ca 20-30 sek under omröring, sen måste du snabbt hälla på vatten så inte vitlöken bränns fast. Koka upp och häll i linserna. Låt koka knappt 10 min. Häll sedan på linserna, buljongtärning och salt och låt koka upp och sedan puttra i ungefär 10 min. Häll ev på lite mer olivolja. Rör i sambal oelek efter smak och sist i med det kryddgröna.
Servera med bröd och dryck.

Fler recept mot finanskrisen finns här.

(Positiva nyheter kan man också pigga upp sig med.)

söndag 14 augusti 2011

Demokratin lever, håll den vid liv

Inför dramatiska skeenden är det lätt att känna vanmakt. Själva demokratin kan kännas liten inför upplopp, finanskriser och terrordåd.

Men att det spelar roll vem som styr när krisen slår till kan man konstatera när man betraktar hur David Cameron bemöter upploppen i Storbritannien och jämför med hur Jens Stoltenberg hanterat terrordåden i Norge. Den förra hotar stänga ner sociala medier och göra unga upprorsmakare hemlösa, medan den senare omedelbart satte tonen med att ”svaret är ännu mer demokrati, ännu mer öppenhet och ännu mer humanitet”.

Så låt oss aldrig kapitulera inför det ogreppbara. Må vi samla oss, tänka och debattera.

lördag 13 augusti 2011

Kriser ger plats för drömmar

Igår var jag en sådan där jobbig olyckskorp igen. Malde på om att vi måste få ner vårt konsumerande och vårt köttätande om vi inte ska gå under. Eftersom det är sant, tycker jag i och för sig det kan vara på sin plats att vara olyckskorp. Men kan man göra politik av så dystra insikter utan att folk stoppar fingrarna så långt de kan in i hörselgången?

Jag är övertygad om att man kan det och ännu mer övertygad om att man måste försöka. Jag tror att politiker i allmänhet underskattar människor. Jag tror det finns en längtan efter resonemang bortom fräcka utspel och efter politiker som vågar tala klarspråk. Märk väl – det är inte några moralistiska pekpinnar jag är ute efter. Om budskapet är ”DU måste leva mer hållbart” lär vi varken vinna väljare eller uppnå förändring. Det jag talar om är det stora gemensamma Projektet där politik, ideella organisationer, företag och enskilda människor alla är med och genomför genomgripande förändringar. Och det är politik som krävs för att styra upp det projektet.

Nu handlar dessa genomgripande förändringar tack och lov inte bara om att avstå från saker. Tvärtom är vinsterna stora, om än inte i ekonomiska termer. Jag återkommer i nästa inlägg till köttätandet och ska här hålla mig till vårt shoppingmissbruk. Att driva en politik för en minskad konsumtion handlar till stor del om att vi ska arbeta mindre – och få mer tid att förfoga fritt över.

Att sälja in reformer som ger oss tid att plocka blommor med våra barn, att ge tillbaka en del av det vi fått av våra föräldrar när det är de som behöver hjälp, att älska med våra partners, att måla tavlor, lyssna på musik, laga mat som smakar och demonstrera mot det som upprör oss eller för det vi längtar efter borde inte vara svårt. Ändå betraktas det av många som politiskt omöjligt att driva frågan om kortare arbetstid.

Men något ärligt försök att väcka opinion för arbetstidsförkortning har inte gjorts på den här sidan millennieskiftet. Framför allt har frågan inte tydligt kopplats till insikten om att planeten inte längre pallar vår ständigt ökande konsumtion. Och är det någon gång man har möjlighet att genomföra stora förändringar och paradigmskiften är det i kristider. Om vi vågar visa på de samband som finns mellan ekonomisk kris och vårt jordklots begränsningar kommer insikten om den eviga tillväxtens omöjlighet slå rot hos allt fler. Då kommer också drömmarna om ett annat samhälle kunna växa. Ett samhälle där jag kanske inte kan uppdatera garderoben varje vecka och inte betrakta elektronikprylar som slit- och slängvaror men där jag ta hand om mig själv och mina nära, där jag kan lära och odla, leka och sova. Och dessutom ha ork, lust och energi den tid jag tillbringar på arbetet.

Det dilemma vi har att hantera är hur vi får nog med stålar till de massiva investeringar vi behöver göra den närmaste tiden i sånt som hållbara transporter och förnybar energi samtidigt som vi arbetar mindre. Jag har inte alla svar på det. Jag vet bara att vi inte kan ducka för frågan. För att den eviga tillväxten är omöjlig och att konsumtionen måste ner innan den drar ner oss är helt klart.

Jag väntar nu otåligt på att Gustav Fridolin ska komma ut på banan i arbetstidsfrågan. Strax innan han blev språkrör deklarerade han att en sänkning av normalarbetstiden i arbetstidslagen inte var vägen att gå för att nå målet. Men vart går då vägen? Det är dags att lyfta den diskussionen. För inte var det väl så Gustav, att du bara ville ta död på frågan?

Det är mycket som skrämmer mig när jag tänker på framtiden. Men jag räds inte tanken på ett samhälle bortom idén om den eviga tillväxten. Tvärtom, jag längtar. Längtar efter ett liv i något lägre tempo och med mer plats för kärlek med de som lever omkring mig.

P.S.Andra sätt att möta kriser kan vara att lägga ner den offentliga sektorn eller göra unga upprorsmakare hemlösa. Det är ju skönt att det finns lite olika lösningar att välja bland. D.S.

fredag 12 augusti 2011

Vågar vi formulera alternativ?

Om ni hade orkat läsa gårdagens alldeles för långa blogginlägg om finanskrisen så hade ni förmodligen glömt att det avslutades med ett löfte om att återkomma med tankar om hur ett alternativ till Borgs och Reinfeldts passiva ”ansvarstagande” och värnande av statsfinanser kan formuleras utifrån insikten om att samhället måste ställas om till att bli hållbart.

Jag hoppas förstås att ett grönt parti ska vara med och formulera ett sådant alternativ, som på allvar möter de kriser vi befinner oss i. Vissa antydningar ser jag faktiskt också till det. Jag ser med glädje hur inte minst Gustav Fridolin försöker nå ut med en berättelse om hur klimatomställningen kan innebära möjligheter för en ny framtidstro att växa fram när bostadsområden rustas upp, nya jobb skapas och nya företag kan växa fram med kraft av nya idéer. Klimatomställningen kan bli det gemensamma projekt som kan hålla samman det samhälle vi nu ser splittras allt mer.

Jag älskar den berättelsen. Men den får inte ett uns av trovärdighet om vi inte samtidigt erkänner att det inte räcker med ny teknik och gröna jobb. Det talar sitt tydliga språk att de koldioxidutsläpp Sverige skryter över att ha fått ner med 17 procent sedan 1990 (och tar som intäckt för att utsläpps-minskningar kan kombineras med hög ekonomisk tillväxt) i själva verket ÖKAT om man räknar in konsumtion av varor som produceras i andra länder. Vi måste börja tala klarspråk – igen – om att vår konsumtion måste ner och att idén om den eviga tillväxten måste förpassas till historieböckerna.

Förutom att ta ett rejält grepp om frågan hur man får konsumtion på en hållbar nivå kan ett trovärdigt miljöparti inte fortsätta hymla med att vi måste äta mindre kött. En av de saker som en gång drog mig till Miljöpartiet var strävan efter att bygga politiken på beprövad kunskap. Och när vi nu vet att köttkonsumtionen står för större utsläpp än vad bilar och flygplan gör tillsammans, då funkar det inte att behandla köttfrosseriet som en icke-fråga.

Men kära hjärtaness vad tråkigt, kan man tänka. Ska skogsmulle komma och lägga beslag på både dina shoppingpåsar och din entrecote? Ja, det kan låta trist. Att mänskligheten håller på att utplånas är lite trist, tycker jag. Men att ta tag i de svåra frågorna, de som skär rakt in i vårt sätt att leva, behöver inte vara trist. Däri ligger tvärtom stora möjligheter till mänsklig utveckling, en bättre hälsa och ett roligare liv. Det är den övertygelse som bär mig, när larmrapporterna om att allt är på väg åt helvete duggar allt tätare. I kommande inlägg ska jag försöka mig på att beskriva de möjligheter jag ser. Jag lovar ingen stor underhållning, men jag lovar att låta den trotsiga optimist som bor i längst inne i mitt dystopiska väsen titta fram.

Och orkar ni inte tänka på förändringar, kan ni alltid läsa DN och SvD istället. Där är det mesta sig likt, än så länge.

torsdag 11 augusti 2011

Vågar vi förstå finanskrisen?

Intensiv medierapportering matar oss nu med med ständiga börsuppdateringar och uttalanden från ekonomer och politiker med bekymrade rynkor i pannan. Rubrikerna är svulstiga och ingresserna ödesmättade. Men med växande frustration letar jag förgäves i dagstidningarna efter verklig analys och försök att sätta in det som sker i ett större sammanhang. För oavsett vilka orsaker som finns till den akuta kris vi nu ser, måste man vara en struts med osedvanligt lång hals för att låta bli att inse vi behöver förändra vårt sätt att leva för att på allvar kunna möta den ekonomiska krisen – och för att undvika en ännu mycket större kris.

Det är mycket man låter bli att prata om just nu. Få är exempelvis de röster som talar om de gränser som den här planeten sätter för oss människor och det ekonomiska system vi skapat. När Johan Berggren tillsammans med doktoranden i ekonomisk historia Daniel Berg i Ordfront magasin (tyvärr finns ingen länk till artikeln) visar på ett samband mellan finanskrisen och skenande råvarupriser till följd av en allt mer påtaglig brist på naturresurser fortsätter DN och Svenska Dagbladet lugnt att frossa i stereotypa beskrivningar av slarviga sydeuropéer. Det må vara bekvämare att förfasa sig över greker med ”låg skattemoral” än att ta in att jordklotet har sina begränsningar. Men ska vi diskutera hur vi ska få en sundare ekonomisk utveckling framöver då kanske det inte är så dumt ändå att tänka lite otäckare och lite krångligare tankar. Till exempel fundera över vad det kan innebära att priserna på råvaror, från olja till spannmål, stigit brant de senaste åren, på ett sätt som inte så lätt låter sig förklaras med spekulation. En av grundförutsättningarna för den ständiga ekonomiska tillväxten under efterkrigstiden, har varit att priserna på råvaror stadigt sjunkit. Nu tycks vi se ett trendbrott. Mycket talar för att vi inte enbart står inför en oljepeak, utan också en vetepeak, mineralpeak och en alltingpeak. Vad jobbigt det blev. Plötsligt kanske det inte räcker att läxa upp sydeuropéer och lära dem budgetdisciplin. Kanske måste själva den västerländska livsstilen ifrågasättas.

Borg och Reinfeldt sitter nu i radio- och TV-studior och skrockar med illa dold förtjusning över länder som ”levt över sina tillgångar” och skryter över svenska statsfinanser i ordning. Att regeringen varit noga med budgetdisciplinen förtjänar man förvisso cred för. Vad man än vill åstadkomma politiskt krävs det förstås att man har koll på pengarna. Men i min värld innebär ansvarstagande mer än att vakta statens pengapåse. Jag önskar mig ett politiskt ledarskap som sätter igång och bygger ett samhälle som håller i längden. Ett samhälle där vi får mat på bordet även när olja och fosfor sinar och världens befolkning närmar sig tio miljarder. Ett samhälle där vi kan värma upp våra bostäder och resa till jobb och vänner med hjälp av förnybar energi. Jag ser inte en tillstymmelse till ett sådant ledarskap, åtminstone inte i regeringskansliet.

Jag ser i Reinfeldt och Borg pompösa, passiva förvaltare som vill invagga svenska folket i tron att vi står rustade att möta svåra stormar, men som inte gör mycket mer än klamrar sig fast ännu hårdare i masten, blundar och hoppas på det bästa. Det borde i det läget finnas gott om utrymme för krafter som vill åt en annan riktning. Inte minst för ett alternativ som visar på vägar mot ett samhälle där vi inte jagar livet ur varandra och planeten och där människor snarare än marknader har utrymme att växa. Om detta ber jag att få återkomma de närmaste dagarna.