Om ni hade orkat läsa gårdagens alldeles för långa blogginlägg om finanskrisen så hade ni förmodligen glömt att det avslutades med ett löfte om att återkomma med tankar om hur ett alternativ till Borgs och Reinfeldts passiva ”ansvarstagande” och värnande av statsfinanser kan formuleras utifrån insikten om att samhället måste ställas om till att bli hållbart.
Jag hoppas förstås att ett grönt parti ska vara med och formulera ett sådant alternativ, som på allvar möter de kriser vi befinner oss i. Vissa antydningar ser jag faktiskt också till det. Jag ser med glädje hur inte minst Gustav Fridolin försöker nå ut med en berättelse om hur klimatomställningen kan innebära möjligheter för en ny framtidstro att växa fram när bostadsområden rustas upp, nya jobb skapas och nya företag kan växa fram med kraft av nya idéer. Klimatomställningen kan bli det gemensamma projekt som kan hålla samman det samhälle vi nu ser splittras allt mer.
Jag älskar den berättelsen. Men den får inte ett uns av trovärdighet om vi inte samtidigt erkänner att det inte räcker med ny teknik och gröna jobb. Det talar sitt tydliga språk att de koldioxidutsläpp Sverige skryter över att ha fått ner med 17 procent sedan 1990 (och tar som intäckt för att utsläpps-minskningar kan kombineras med hög ekonomisk tillväxt) i själva verket ÖKAT om man räknar in konsumtion av varor som produceras i andra länder. Vi måste börja tala klarspråk – igen – om att vår konsumtion måste ner och att idén om den eviga tillväxten måste förpassas till historieböckerna.
Förutom att ta ett rejält grepp om frågan hur man får konsumtion på en hållbar nivå kan ett trovärdigt miljöparti inte fortsätta hymla med att vi måste äta mindre kött. En av de saker som en gång drog mig till Miljöpartiet var strävan efter att bygga politiken på beprövad kunskap. Och när vi nu vet att köttkonsumtionen står för större utsläpp än vad bilar och flygplan gör tillsammans, då funkar det inte att behandla köttfrosseriet som en icke-fråga.
Men kära hjärtaness vad tråkigt, kan man tänka. Ska skogsmulle komma och lägga beslag på både dina shoppingpåsar och din entrecote? Ja, det kan låta trist. Att mänskligheten håller på att utplånas är lite trist, tycker jag. Men att ta tag i de svåra frågorna, de som skär rakt in i vårt sätt att leva, behöver inte vara trist. Däri ligger tvärtom stora möjligheter till mänsklig utveckling, en bättre hälsa och ett roligare liv. Det är den övertygelse som bär mig, när larmrapporterna om att allt är på väg åt helvete duggar allt tätare. I kommande inlägg ska jag försöka mig på att beskriva de möjligheter jag ser. Jag lovar ingen stor underhållning, men jag lovar att låta den trotsiga optimist som bor i längst inne i mitt dystopiska väsen titta fram.
Och orkar ni inte tänka på förändringar, kan ni alltid läsa DN och SvD istället. Där är det mesta sig likt, än så länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar