Igår var jag en sådan där jobbig olyckskorp igen. Malde på om att vi måste få ner vårt konsumerande och vårt köttätande om vi inte ska gå under. Eftersom det är sant, tycker jag i och för sig det kan vara på sin plats att vara olyckskorp. Men kan man göra politik av så dystra insikter utan att folk stoppar fingrarna så långt de kan in i hörselgången?
Jag är övertygad om att man kan det och ännu mer övertygad om att man måste försöka. Jag tror att politiker i allmänhet underskattar människor. Jag tror det finns en längtan efter resonemang bortom fräcka utspel och efter politiker som vågar tala klarspråk. Märk väl – det är inte några moralistiska pekpinnar jag är ute efter. Om budskapet är ”DU måste leva mer hållbart” lär vi varken vinna väljare eller uppnå förändring. Det jag talar om är det stora gemensamma Projektet där politik, ideella organisationer, företag och enskilda människor alla är med och genomför genomgripande förändringar. Och det är politik som krävs för att styra upp det projektet.
Nu handlar dessa genomgripande förändringar tack och lov inte bara om att avstå från saker. Tvärtom är vinsterna stora, om än inte i ekonomiska termer. Jag återkommer i nästa inlägg till köttätandet och ska här hålla mig till vårt shoppingmissbruk. Att driva en politik för en minskad konsumtion handlar till stor del om att vi ska arbeta mindre – och få mer tid att förfoga fritt över.
Att sälja in reformer som ger oss tid att plocka blommor med våra barn, att ge tillbaka en del av det vi fått av våra föräldrar när det är de som behöver hjälp, att älska med våra partners, att måla tavlor, lyssna på musik, laga mat som smakar och demonstrera mot det som upprör oss eller för det vi längtar efter borde inte vara svårt. Ändå betraktas det av många som politiskt omöjligt att driva frågan om kortare arbetstid.
Men något ärligt försök att väcka opinion för arbetstidsförkortning har inte gjorts på den här sidan millennieskiftet. Framför allt har frågan inte tydligt kopplats till insikten om att planeten inte längre pallar vår ständigt ökande konsumtion. Och är det någon gång man har möjlighet att genomföra stora förändringar och paradigmskiften är det i kristider. Om vi vågar visa på de samband som finns mellan ekonomisk kris och vårt jordklots begränsningar kommer insikten om den eviga tillväxtens omöjlighet slå rot hos allt fler. Då kommer också drömmarna om ett annat samhälle kunna växa. Ett samhälle där jag kanske inte kan uppdatera garderoben varje vecka och inte betrakta elektronikprylar som slit- och slängvaror men där jag ta hand om mig själv och mina nära, där jag kan lära och odla, leka och sova. Och dessutom ha ork, lust och energi den tid jag tillbringar på arbetet.
Det dilemma vi har att hantera är hur vi får nog med stålar till de massiva investeringar vi behöver göra den närmaste tiden i sånt som hållbara transporter och förnybar energi samtidigt som vi arbetar mindre. Jag har inte alla svar på det. Jag vet bara att vi inte kan ducka för frågan. För att den eviga tillväxten är omöjlig och att konsumtionen måste ner innan den drar ner oss är helt klart.
Jag väntar nu otåligt på att Gustav Fridolin ska komma ut på banan i arbetstidsfrågan. Strax innan han blev språkrör deklarerade han att en sänkning av normalarbetstiden i arbetstidslagen inte var vägen att gå för att nå målet. Men vart går då vägen? Det är dags att lyfta den diskussionen. För inte var det väl så Gustav, att du bara ville ta död på frågan?
Det är mycket som skrämmer mig när jag tänker på framtiden. Men jag räds inte tanken på ett samhälle bortom idén om den eviga tillväxten. Tvärtom, jag längtar. Längtar efter ett liv i något lägre tempo och med mer plats för kärlek med de som lever omkring mig.
P.S.Andra sätt att möta kriser kan vara att lägga ner den offentliga sektorn eller göra unga upprorsmakare hemlösa. Det är ju skönt att det finns lite olika lösningar att välja bland. D.S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar