torsdag 31 januari 2013

Fred hotar världsekonomin?

Kris och katastrof. USA:s neddragningar i krigsmakten hotar världsekonomin. Att USA:s ekonomi krympte med 0,1 procent under det sista kvartalet 2012 förklaras nämligen till stor del av sänkta försvarsanslag. Det krigas för dåligt nuförtiden, är slutsatsen som DN med flera verkar dra.

Det är inte det att jag inte tar oron i världsekonomin på allvar. Tvärtom, jag är skitskraj. För skenande arbetslöshet, fattigdom som breder ut sig och samhällen som spricker i alla sömmar. För en utveckling där desperationen kokar över och järnrören viner. Men jag tänker att valet kanske inte måste stå mellan krig och ekonomisk kris. Jag tänker att mänskligheten kanske trots allt besitter nog med fantasi för att bygga samhällen som inte bygger på ekonomisk tillväxt som måste hållas igång till vilket pris som helst. Vågar vi tänka den tanken?

söndag 27 januari 2013

Om världens roligaste jobb

Socialdemokraterna pekar nu ut skolan som sin andra huvudfråga vid sidan om jobben. Nya mål för utbildningspolitiken har formulerats. Bland annat ska andelen elever som inte blir behöriga till gymnasiet halveras till 2020. Få saker kan vara mer angelägna. Konsekvenserna av att vi låter tusentals elever i varje årskull misslyckas i grundskolan är oöverblickbara. Men om målet ska infrias då vill det till att man också ser betydelsen av att satsa på skolan och satsa på lärarna.

Skoldebatten har de senaste decennierna kretsat främst kring signalord som ”ordning och reda” och ”flumskola”. Det har diskuterats fram och åter från vilka årskurser eleverna ska ha betyg och på vilka grunder dessa ska sättas. Det har pratats kvarsittning och mobiltelefoner. Kepsar och utskickade elever. Surfplattor och katederundervisning. Mycket lite av skoldebatten har utgått från kanske det enda som all skolforskning är överens om: att läraren har en avgörande betydelse för elevens resultat. Att det alltså är på lärarna man ska satsa om man vill nå bättre skolresultat.

Vill man få skickliga pegagoger att söka sig till och stanna i läraryrket måste man se till att skapa en rimligare arbetssituation för oss lärare. Det hjälps inte att det är världens roligaste jobb. Det är i längden ohållbart att åtskilliga av oss känner oss tvungna att jobba deltid för att orka med. Själv har jag inte ens barn som väntar där hemma. Jag är full av beundran inför de kollegor som syr ihop såväl undervisning som familjeliv. Om jag en dag blir förälder kommer jag noga överväga om jag ska fortsätta i yrket. Och det handlar inte bara om den digra dokumentation som vi lärare är ålagda och som nu fler och fler politiker säger sig vilja göra något åt.

Gärna mindre pappersarbete, om inte priset blir godtyckliga pedagogiska åtgärder och tappad koll på elevernas kunskapsutveckling. Men framför allt vill jag undervisa färre elever. För att kunna se och möta de jag har. För att kunna reflektera över vad jag håller på med och vart jag är på väg. För att tänka långsiktigt istället för att släcka bränder.

För att kunna njuta av att vara med. När människor utvecklas och ett samhälle byggs.

torsdag 24 januari 2013

Äntligen köttdebatt!

Äntligen! Nu har köttet intagit den plats i klimatdebatten som det förtjänar. I tisdags kom jordbruksverket med en rapport där man öppnar för köttskatt. Sedan dess har såväl sociala som asociala medier svämmat över av olika inspel för och emot. Tveklöst väcker kött känslor. Tyvärr hamnar de sakliga argumenten i bakgrunden när köttkramarna rycker ut till försvar för folkets biffar.

Vi vet att köttproduktionen globalt sett är den enskilt största klimatboven – med större utsläpp än bilismen. Vi vet att det i längden är omöjligt att föda en växande befolkning om vi fortsätter äta kött på samma nivå som idag. Vi vet att vårt köttfrossande gör oss sjuka i ändtarmscancer och hjärt-kärlsjukdomar. Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att det är svettigt att försvara den rådande ordningen med hederliga argument. Istället koncentrerar sig köttlobbyn på att
 
1) lägga ut dimridåer om att en köttskatt skulle få folk att välja bort svenskt ”klimatvänligt” kött till förmån för billigare importerat kött
 
2) framställa det som att det är meningslöst att vidta åtgärder i lilla Sverige eftersom vi är ett så litet land.
 
Vad gäller svenskt kontra importerat kött: Snälla. Kan vi inte en gång för alla slå hål på myten om det ”goda” svenska köttet? Att överhuvud taget prata om ”svenskt” kött är högst tveksamt. Svenska köttdjur lever inte på gräs i öppna landskap. Svenska djur föds upp på soja från Sydamerika – ofta från skövlad regnskogsmark. Transporterna av själva köttet står för en mycket liten del av de utsläpp köttet ger upphov till varför det är marginell skillnad i klimatpåverkan på svenskslaktat kött (20 kg CO2 per kilo nötkött) och kött från övriga EU (20,5 kilo CO2 per kilo nötkött). Däremot ger Braslianskt nötkött upphov till högre utsläpp (28 kg C02/kg), främst på grund av att brasilianska kossor lever längre och går runt och pruttar metangas under längre tid.*
 
Vad gäller Sveriges litenhet: Det beror sannerligen på hur man ser det. Räknat per person äter vi näst mest i världen av det mest klimatskadliga nötköttet och fjärde mest av kött överhuvudtaget. En konsumtion som vi vet är ohållbar på alla tänkbara sätt. Ska vi då inte göra något åt det eftersom det också finns många andra som lever på ett sätt som hotar mänsklighetens existens? Och vem är det egentligen som ska göra något? Vilka utsläpp är inte små och lokala? Varför ska en kinesisk provins fatta beslut som minskar utsläppen när det finns så många andra kinesiska provinser? Eller ska vi helt förlita oss på de förhandlingar på FN-nivå som konsekvent har misslyckats år efter år trots allt mer alarmerande rapporter från forskarna.
 
Dimridåerna och de osakliga argumenten finns där. Men kunskapen bland människor ökar. Därmed borde det finnas förutsättningar för modiga politiker att ta strid för en hållbar matpolitik. Visst är det gott med djur, jag njuter själv av att äta dem ibland. Men bismaken som köttets lustar för med sig till blir uppenbar för allt fler.
 
*Naturvårdsverkets rapport om köttets klimatpåverkan.
 
Flute-tankar föredrar slopade köttsubventioner före köttskatt. Då EU subventionerar köttproduktionen med 30 miljarder vore det utmärkt. Men tyvärr lär det nog inte hända just nu.
 
Jens Holm (V) är en modig politiker

söndag 20 januari 2013

Återupplivad debatt om klass

När jag bloggade om Uppdrag granskning reportage om kampanjerna mot barnfattigdom i torsdags kände jag inte bara en helig vrede. Jag var också rädd. Rädd för en urspårad debatt på temat: ”Nehej, vilken tur att det inte fanns fattiga barn i Sverige – det var väl det vi visste!”. Även om detta har varit huvudbudskapet på ett antal borgliga bloggar är det bestående intrycket efter veckan det motsatta: en återupplivad debatt om klass. De starka reaktionerna mot Josefssons moraliserande, fördomsfulla och faktaglesa reportage inger hopp. Nu bemöter också Taipo Salonen, professorn bakom Rädda barnens rapporter om barnfattigdom, kritiken (som egentligen inte riktas mot rapporterna utan mot kampanjerna).

I motsats till Josefsson är Salonen saklig när han förklarar att ungefär vart åttonde svenskt barn lever i fattigdom. Exakt vilka mått på fattigdom man ska använda kan man naturligtvis diskutera. Men framför allt borde vi prata om vad vi ska göra för att ge varenda unge chansen till ett gott liv. Att barn som växer upp idag ges så olika chanser kan aldrig accepteras. Det är inte OK att föräldrarnas inkomst avgör vilken möjlighet man har till en fritid som känns meningsfull. Vilken risk man löper att drabbas av diabetes. Vilken chans man har att ta sig in på gymnasiet. Det bör stå klart för var och en som tror på ett samhälle byggt på sammanhållning och solidaritet.
 
Mer att läsa: Kajsalisas blogg avslöjar att det är Janne Josefsson som inte finns. 

torsdag 17 januari 2013

Förnekandet av barnfattigdom avslöjar klassamhället

Efter Janne Josefssons märkliga reportage i Uppdrag granskning igår kväll slutar organisationen BRIS att använda begreppet barnfattigdom. Ett ställningstagande som i mina ögon är lika obegripligt som fegt. Att Rädda barnen haft omdömeslösa kampanjer som insinuerat att hundratusentals svenska barn skulle lida av svält betyder inte att de många, många barn som lever i svår ekonomisk utsatthet i vårt land är ett påhitt.

Diskussionen om huruvida det finns fattiga barn i Sverige eller inte avslöjar i sig själv hur vårt samhälle slitits i sär. Att vi inte längre möts över klassgränser och inte förstår varandras verkligheter. Vi finns i olika stadsdelar, vi har barnen på olika skolor och sällan hörs andra röster i offentligheten än de mest resursstarka. På annat sätt går det inte att förklara hur det överhuvud taget går att ifrågasätta att det finns fattiga barn i Sverige och att detta är ett allvarligt samhällsproblem. Den som påstår att barnfattigdom inte finns kan aldrig mött de barn som det handlar om. De som slutar spela fotboll för att det inte finns pengar till fotbollsskor. De som blir kvar i sin lägenhet hela sommaren när kompisarna försvinner till lantstället eller semesterorten. De som aldrig tar hem kompisar för att de skäms över sitt hem. De som kommer efter med skolarbetet därför att de inte har en dator hemma. De som ljuger om de julklappar de aldrig fick och de som försvinner in i väggen för att inte märkas.

Om man på allvar menar att fattigdom inte finns i Sverige eftersom det finns länder där fattiga lever i djupare misär tycks man övergivit själva idén med att ha ett samhälle. Då bör man stå för att man inte ser något värde i sammanhållning och att det är acceptabelt att barn växer upp med vitt skilda förutsättningar.

Jag begär inte någon empatisk förmåga från journalister, räknenissar och samhällsdebattörer. Jag tror nämligen att empati blir allt mer omöjlig i takt med att avståndet mellan olika grupper i samhället ökar. Men jag begär faktiskt att man sätter sig in i konsekvenserna av att vi låter klyftorna växa i vårt land. Att fattiga barn presterar sämre i skolan och därmed ges sämre förutsättningar att bidra till ett bättre samhälle för oss alla. Att fattiga barn riskerar att hamna i missbruk och kriminalitet med alla de kostnader det medför. Att fattigdomen får de välbeställda att bygga murar som både skymmer deras egna utsikt och göder ett hat från dem utanför.

Förnekandet av barnfattigdom gör klassamhället tydligt. Det är bra. Då kan vi tala om det. Och om hur vi bygger solidaritet.

Läs Julia Finnsiö (MP) med fleras utmärkta debattartikel på samma tema i SvD 

Läs också bloggen Jämlikhetsanden

söndag 13 januari 2013

Lägg ned försvaret

Överbefälhavaren Sverker Göransson skapade ett visst medialt rabalder för någon vecka sedan med ett utspel som gick ut på att Sverige bara skulle ha förmåga att stå emot ett militärt angrepp under en vecka. Att en chef gör utspel för att få mer pengar till sin verksamhet tycker jag inte är så mycket att höja på ögonbrynen åt. Klart att killen vill ha fler pickadoller att leka med. Men att såväl socialdemokraternas som folkpartiets försvarspolitiska talespersoner hamnade i ”chock” och öppnade för höjda försvarsanslag är trist, om än inte särskilt förvånande. ÖB själv har utvecklat sitt resonemang och menar att den försvarsförmåga Sverige har är tillräcklig. Personligen drar jag slutsatsen att det är hög tid att lägga ner det konventionella försvaret. Det finns betydligt vettigare sätt för staten att spendera sina pengar om man vill minimera olika typer av risker för sina medborgare.

Vi lever i en riskernas tid. Miljökatastrofer, cyberattacker, pandemier eller varför inte astereoider riskerar att slå ut delar av eller hela vår civilisation – genom utdragna förlopp eller mycket hastigt, tillfälligt eller för alltid. Jag vet inte vilka hot som idag är de allvarligaste och jag tvivlar på att någon annan gör det heller. Är det it-terrorister som slår till med en samordnad attack mot våra kärnkraftverk? Är det ett virus som håller på och muterar för att ge sig på mänskligheten? Om vi talar om några decenniers sikt lär naturligtvis olika konsekvenser av den globala uppvärmningen ligga bra till. Militära invasioner däremot, återfinns knappast på en tio-i-topplista över hot mot Sveriges medborgare.

När det nu inte saknas risker att skydda oss emot tycker jag det verkar synnerligen märkligt att sprätta miljarder över en verksamhet som ska skydda oss från något som högst tveksamt är ett reellt hot. Särskilt om nu skyddet ändå fungerar dåligt om hotet likväl skull visa sig bli en realitet. Jag önskar mig politiker som tar krafttag för att möta de högst påtagliga hot vi står inför. Jag vill ha grön omställning och avvecklad kärnkraft. Det är dags att lägga ner försvaret, åtminstone så som vi känner det.

torsdag 10 januari 2013

Till idéernas försvar

Så ilsken som jag varit på Centerpartiet under de senaste åren för deras avvecklade miljöpolitik, svek i kärnkraftsfrågan och nyliberala arbetsmarknadspolitik skulle jag möjligen kunna kosta på mig ett skadeglatt inlägg när nu en medial tsunami drabbat partiet efter förslaget till nytt idéprogram. Men när en diskussion kring idéer tolkas som kris och när alla tankar som sträcker sig bortom nästa mandatperiod omedelbart avfärdas som stolligheter vill jag rycka ut till försvar. Om inte för Centern så för demokratin. Det politiska landskapet håller på att bli en öken där inga idéer växer. Och om det är så farligt för politiska partier att diskutera ideologisk färdriktning som Centerdebatten indikerar är det stor risk att ökenspridningen fortsätter.


Man kan tycka vad man vill om förslaget till Centerprogram. Personligen applåderar jag tanken om fri invandring, men tycker att platt skatt är en dålig idé. Vad som förbryllar mig mest när jag läser förslaget är att klimatfrågan inte tycks vara en fråga för svensk inrikespolitik, utan ska lösas av andra länder och av marknaden. Det kan jag tycka är lite anmärkningsvärt när det handlar om ett parti som kallar sig ”Alliansens gröna röst”, även om konkurrensen nu inte är så knivskarp. Mer än så tänker jag inte lägga mig i innehållet i förslaget. Jag går i taket över att idépolitisk debatt beskrivs som ett problem.

Det är inte första gången det straffar sig att försöka syresätta svensk inrikespolitisk debatt med ideologiska ansatser. Var det exempelvis detta som drabbade Håkan Juholt? Det saknades visserligen inte tillkortakommanden att rikta ljuset på för dem som ville röja honom ur vägen. Men kanske var det hans ideologiskt färgade retorik, hans strävan att sätta igång ett samtal om grundläggande värderingar och långsiktiga visioner som fick hans banemän att ladda bössorna. Stefan Löfven, Juholts efterträdare, har behandlats oändligt mycket snällare i medierna som spridit bilden av en ”kompetent” och ”förtroendeingivande” ledare. Som om det är en bedrift att hålla käften och kopiera förslag från politiska motståndare.

Vad som stör mig allra mest i diskussionen kring centerförslaget är att journalister agerar som självutnämnda domare. Ett typexempel är rapports inrikespolitiska kommentator Mats Knutsson som i gårdagens rapport sa följande:

”Man är illa förankrad i svensk inrikespoltitiks realiteter, vad som är möjligt att föreslå”.

Jag frågar mig: Vill vi ha ett politiskt klimat där journalister drar upp gränserna för vad som är möjligt? Vill vi verkligen ha politiska partier som har mindre fantasi än Mats Knutsson? Om inte är det dags för alla med idéer om framtidens samhälle att vattna i öknen.   Aftonbladets Lena Melin går i alla fall mot strömmen - läs här.

söndag 6 januari 2013

Smygdrömmar bortom jobbskatteavdragen

Jobb, jobb, jobb. Arbetlinje, arbetslinjärare, arbetslinjärast. Sossar och moderater vrider och vänder på statistik och prognoser och och kämpar ständigt frenetiskt om bilden av verkligheten och om att vara trovärdigast när det handlar om att ”skapa jobb”. Är sysselsättningen på väg upp eller ner? Vem får flest jobb för pengarna i sina budgetalternativ? Men aldrig någon ordentlig titt i backspegeln. Aldrig ett knyst om att samtliga regeringar de senaste decennierna kapitalt misslyckats – om målet verkligen är att bekämpa arbetslöshet.

Kanske är det farligt att begrunda historien. Så gott som hela Västvärlden har haft stigande arbetslöshet sedan 1970 när de generella arbetstidsförkortningarna upphörde. Den som ser det kan ju lätt dra slutsatsen att vi borde dela på jobben om vi vill bekämpa arbetslösheten på riktigt. Men det är naturligtvis en förbjuden tanke i ett politiskt landskap där allting som är mer visionärt än ett femte jobbskatteavdrag avfärdas som tokerier. Fast jag kostar på mig att drömma lite i alla fall. Om mer tid. För kärlek och kamp, vila och närvaro. Och om full sysselsättning.

tisdag 1 januari 2013

Välkommen, 2013 - trots allt!

Nyår är en tid av önskningar och förhoppningar. För oss som satts att leva i besvikelsens epok är det inte alltid lätt att hoppas. Optimism känns 1900-tal. Men trots alla kriser och mörka tecken i skyn och ett politiskt system som tycks helt oförmöget att hantera mänsklighetens problem känner jag ett trotsigt hopp gro i magen. 2012 blev kanske inte precis det vredens år jag hoppades på för ett år sedan, då vreden över orättvisorna skulle välla fram och bli till en ostoppbar, förändrande kraft. Men när jag tittar på det gångna året i backspegeln ser jag ändå exempel på motreaktioner på en destruktiv samhällsutveckling som ger mig kraft att hålla mig kvar i världen istället för att bygga mig ett rede i soffan eller vart jag nu skulle ta min tillflykt.

Jag tänker på hjältarna i Ojnareskogen som kämpar mot företaget Nordkalk som vill skövla skogen för att bryta kalk. Striden är inte avgjord. Än står ett stort antal rödlistade arter och Norra Gotlands vattenförsörjning på spel. Men på många sätt har de redan vunnit. I splittringens tid har de visat på förenade krafters styrka. I otålighetens tid har de visat att enträgen kamp är möjlig. I de uppgivna suckarnas tid stämmer de gitarrerna och sjunger för full hals.

Jag tänker på solidariteten i Skarpnäck. Hur den höll när det verkligen gällde, då 200 människor förlorat sina hem i en brand och fick hjälp från alla håll och kanter med allt från medicinsk utrustning till fotbollsskor till barnen. I centrum för hjälpinsatserna fanns de olika nätverk som arbetar för ett solidariskt samhälle med utgångspunkt i det nära, lokala sammanhanget. Liknande grupper växer fram runt om i Stockholms förorter. I Jagets tid bjuder de in till ett Vi. I profitjaktens tid arrangerar de gratisloppis och låter människor fundera över vår konsumtion och vårt ekonomiska system. I de flyktiga ordens och de flimrande bildernas tid bygger de förändring genom konkret handling. Det kan handla om ekologisk folkodling eller om könsmixade fotbollslag där barn kan få spela under lekfulla former utan tävlingshets. Alltid handlar det om gemenskap, om våra gemensamma behov.

Jag tänker på segern i Bryssel, för fisken och mänskligheten. På hur MP:s EU-parlamentariker Isabella Lövin med flera drev igenom en ny fiskepolitik som ger betydligt bättre förutsättningar att värna utsatta fiskbestånd. Hur allmänintresset vann i särintressenas tid. Hur det långsiktigt förnuftiga segrade i milisekundernas tid. Hur framtidshoppet fick liv, mitt i undergångens tid.

Jag välkomnar 2013. Jag välkomnar nya dagar och nätter. Jag vill inte påstå att allt, eller ens något, kommer att ordna sig. Men jag vet att vad som än händer kommer människor långt borta och nära ställa sig bredvid varandra, kalla varandra för vi och vägra ge efter för vanmakten. Jag vill vara en av dem. Vill du?

Fler som bloggar: Hans Wåhlberg (MP), (med en betraktelse över läget för världen) och Cornucopia (med en analys över den ekonomiska situationen i USA).