Jobb, jobb, jobb. Arbetlinje, arbetslinjärare, arbetslinjärast. Sossar och moderater vrider och vänder på statistik och prognoser och och kämpar ständigt frenetiskt om bilden av verkligheten och om att vara trovärdigast när det handlar om att ”skapa jobb”. Är sysselsättningen på väg upp eller ner? Vem får flest jobb för pengarna i sina budgetalternativ? Men aldrig någon ordentlig titt i backspegeln. Aldrig ett knyst om att samtliga regeringar de senaste decennierna kapitalt misslyckats – om målet verkligen är att bekämpa arbetslöshet.
Kanske är det farligt att begrunda historien. Så gott som hela Västvärlden har haft stigande arbetslöshet sedan 1970 när de generella arbetstidsförkortningarna upphörde. Den som ser det kan ju lätt dra slutsatsen att vi borde dela på jobben om vi vill bekämpa arbetslösheten på riktigt. Men det är naturligtvis en förbjuden tanke i ett politiskt landskap där allting som är mer visionärt än ett femte jobbskatteavdrag avfärdas som tokerier. Fast jag kostar på mig att drömma lite i alla fall. Om mer tid. För kärlek och kamp, vila och närvaro. Och om full sysselsättning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar