Igår presenterade vänsterpartiets valberedning Jonas Sjöstedt som sin kandidat till partiledare. Ett i mina ögon klokt val (även om ett delat ledarskap förefaller ännu klokare). För oss gröna innebär det – förhoppningsvis – vässad konkurrens om väljare med insikt om behovet av ett hållbart samhälle.
Jag förstår att min trovärdighet kan vara något skadeskjuten efter att jag tidigare i höstas hävdade att maktskiftet i Centerpartiet innebar just hårdnad konkurrens om väljare som värdesätter miljön. Jag får tillstå att vår nya miljöminister inte ens i retoriken förmått att framstå som grön. Det intressantaste som kommit från hennes läppar så här långt torde vara hennes försvar av sitt samröre med fossilindustrin.
Jag vågar ändå påstå att Jonas Sjöstedt har helt andra förutsättningar att vinna miljövänner till valurnorna. Han tar över ett parti som visserligen aldrig förstått motsättningen mellan tillväxt och ett hållbart samhälle (det som MP begripit, men tenderar att glömma bort), men som då och då levererar praktisk politik som rent av är grönare än de grönas. Främst tänker jag på köttfrågan där vänsterpartiet är det enda parti som lagt skarpa förslag i riksdagen för att få ner köttkonsumtionen till en mer hållbar nivå.
Om Sjöstedt kan bidra till att sätta ljuset på klimatfrågan är det bara att heja på. FN-systemets monumentala misslyckande med att få fram de globala avtal som behövs för begränsa uppvärmningen bör rimligtvis leda till slutsatsen att man på nationell, regional och lokal nivå måste gå före och visa att en omställning både är möjlig och i längden lönsam. (Jag utgår från att Lena Ek inte jublar över resultatet i Durban i egenskap av miljöminister utan som f.d. företrädare för fossilindustrin.)
Ett grönare vänsterparti borde hjälpa miljöpartiet att tala klarspråk om vad som behövs för att bygga ett hållbart samhälle: färre flygplan, bilar, biffar och prylar. Och därmed mer plats för liv, häsla och kärlek.
Jag har förhoppningar på Jonas Sjöstedt. Men det finns bara ett grönt parti. Bara ett parti med en ideologi och ett partiprogram som tillåter en konsekvent politik för ett hållbart samhälle. Låt oss därför aldrig luta oss tillbaka om andra partier tar steg i rätt riktning på miljöområdet. Låt oss istället flytta fram positionerna.
6 kommentarer:
Jag delar dina förhoppningar om att Jonas Sjöstedt kan väcka liv i klimatfrågan. Hittills framstår han som mycket påläst och skarp.
MP är emot tillväxt, skriver du? Det har jag missat. Förklara gärna.
Enligt Lena Ek så är överenskommelsen i Durban ett framsteg. Ett framsteg att Kina, USA och Indien lovat att EVENTUELLT gå med på ett avtal 2015! Ett avtal som ska börja gälla 2020!
Det kallar jag att tänja på begreppet ”framsteg”!
Haha,"tänja på begreppet framsteg" kan man ju verkligen säga. Särskilt som forskare pekat ut 2015 som en deadline för när de globala utsläppen måste börja minska.
Kanske uttryckte jag mig aningen grovt om tillväxten, men i en grön samhällsanalys ligger det en kritik mot idén om den eviga tillväxten, dvs att all samhällsutveckling ska bygga på ett ständigt större ekonomiskt välstånd. Nu var det ganska länge sen gröna språkrör pratade om detta och som en konsekvens av det exempelvis drev kravet om arbetstidsförkortning.
Som jag ser det visar så väl finanskrisen som klimatkrisen på behovet av kritik mot tillväxtmanin, så jag hoppas MP kan uppdatera sin gamla analys.
Då är vi två som börjat ifrågasätta om MP verkligen menar allvar numera, eller? :-)
Jag tycker partiet fegat ur och blivit ett bland många andra partier numera. Jag vet att somliga menar att man måste rätta in sig i ledet om man vill vara med och påverka. Slipsen på!
Själv tror jag att miljörörelsen hade gjort mera nytta om den i stället hade agerat tvärpolitiskt och utomparlamentariskt.
Utan ett grönt parti inne i parlamentet tror jag det blir svårt för en utomparlamentarisk rörelse att nå resultat, men utan en stark miljörörelse som driver på finns alltid risken att förtvina i korridorerna.
Jag tycker MP:s utveckling mot ett mer "välkammat" parti på många sätt varit nödvändig, inte minst för att kunna ta regeringsansvar. Men om man ska möta den verklighet som blir alltmer påträngande med samhällen som hotar att fullständigt braka samman till följd av ekonomiska, sociala och ekologiska kriser, tycker jag att man nu måste inrikta sig på att formulera en tydlig systemkritik.
Tack för föredömligt tydligt besked! Jag kan konstatera att vi i sak är mycket överens.
Tyvärr så tror jag att de flesta behöver ytterligare några år för att inse att vi måste lägga om kursen helt. Vi får göra vad vi kan för att påverka och driva frågan till dess.
Japp, vi får göra det!
Skicka en kommentar