Det är inte bara det rödgröna samarbetsinitiativet och Sahlins ledarskap media kritiserar, utan även den politik som förs av framförallt sossarna (mp hamnar i vanlig ordning allt som oftast i medieskugga). Inte heller här verkar det vara möjligt att göra rätt för sossarna/de rödgröna – men det är väl å andra sidan inte så att man i partipolitik ska rätta sig efter vad media föreskriver. I kölvattnet av (Fredrik) Reinfeldts marknadsföring av de sk nya moderaterna som ett arbetarparti förväntas det "verkliga" arbetarpartiet (socialdemokratiska arbetarpartiet) göra en likartad glidning på värdeskalan mot mer borgerliga ideal. Nu har ju Reinfeldts nya moderater visat sig vara ganska lika de gamla, så en motsvarande marknadsföring av (s) kanske inte heller skulle behöva ske i någon annan form än schampooreklamens, som jag bloggat om tidigare. Vad blir resultatet då – de nya socialdemokraterna, ett riktigt överklassparti?! Det är knappast lösningen.
Sossarnas politik bedöms, åtminstone enligt media, som föråldrad och förlegad, och är det möjligen i en del avseenden – t ex kan trafikpolitiken där man driver Förbifart Stockholm lika okritiskt som de borgerliga partierna i stället för att hitta verkliga och varaktiga lösningar för både trafik- och miljöfrågor betraktas som ett resultat av föråldrade tankesätt.
Men det som jag som utomstående betraktar som kärnan i (s)-politiken är solidariteten (något som för övrigt är en grundpelare även i mp:s program). Och detta solidariska tankesätt verkar inte vara alldeles på modet för närvarande. Inte så överraskande med tanke på det individcentrerade samhälle som vuxit fram, där möjligheten att förverkliga sig själv står i fokus på bekostnad av det gemensamma. Men att göra om politiken med målsättningen att attrahera väljarna kan inte vara rätt väg. Ett parti har en ideologisk grund – svänger opinionsströmmarna i samhället så att de inte längre sammanfaller med partiets ideologiska grund sjunker väljarstödet. Vänder man då kappan efter vinden blir resultatet en annan politik – och ett annat parti. Man får helt enkelt vänta in och inte minst arbeta för en ny svängning, medan man fortsätter att förklara varför man har den ideologiska syn man har inom de områden där det inte finns anledning att ändra den. Men det är lite sorgligt att ju bättre vi får det desto mer egoistiska blir vi – på nationellt såväl som på internationellt plan. Så kammar Reinfeldt hem poäng på sänkningar av individuella skatter med risk för försämringar av kollektiva system, och på motsvarande sätt för han en politik som säger att svenskar inte ska behöva minska på t ex bilåkande för att reducera utsläpp av växthusgaser utan i stället ska man bidra till att människor i andra delar av världen släpper ut mindre. I det här sammanhanget saknar jag en redogörelse för vilka effekter de kontinuerliga skattesänkningarna har på de välfärdssystem som väljarna faktiskt i stor utsträckning säger sig vilja ha. På så sätt kom den ekonomiska krisen extra olyckligt eftersom den gör det svårare att särskilja vilka neddragningar och/eller ekonomiska akutåtgärder som beror på krisen och vilka som faktiskt skulle krävts även utan kris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar