En kommentar till ett blogginlägg av Peter Andersson (s) (apropå en rapport från Skolverket som även DN kommenterat) växte ut till ett eget blogginlägg om kvalitet i skolan. Det finns mycket intressant både i det ursprungliga inlägget och efterföljande kommentarer till det. Två kärnpunkter som jag ser det är dels resurser, dels lärarnas skicklighet eller kompetens som jag återkommer till längre ner.
Resurser är viktiga både vad gäller olika typer av särskilt stöd till elever i behov av det men även i form av storlekar på klasser eller antal elever/lärare, undervisningsmaterial (där det ibland verkar finnas en idé om att det är "fult"/omodernt med läroböcker, att eleverna ska söka all kunskap själva etc - den sortens övning och lärande behövs också, men bra läroböcker - och lärare! - fyller en viktig funktion de med, till exempel genom att ge mer övergripande helhetsbilder) osv. Inte minst viktigt i resursfrågan är lärarnas arbetsbelastning där det finns otaliga exempel på hur nyutexaminerade ambitiösa lärare i rask takt bränner ut sig och lämnar läraryrket för något annat där arbetsförhållandena är rimligare.
I resursfördelningen spelar naturligtvis även möjligheten att välja skola in, där de kommunala skolorna kände sig/blev tvungna att börja locka elever genom att ha olika inriktningar i form av diverse sportsatsningar, media eller annat som uppfattades som populära teman. Det är i sammanhanget intressant hur sällan åtminstone jag har hört talas om (grund)skolor som försöker locka elever genom att ha skickliga lärare och höga ambitioner vad gäller lärande. Oavsett vad man lockar med väljer familjer med lägre studievana sällan skola aktivt medan familjer med mer studievana i högre utsträckning är aktiva i valet av skola, vilket leder till den uppdelning av elever som Skolverket beskriver. Jag kan inte låta bli att undra över hur mycket resurser som gått åt till att ta fram konkurrenskraftiga inriktningar och sedan marknadsföra dem i stället för att läggas på undervisning och elever.
Hur man ska "titta in bakom klassrumsdörren" beskrivs inte riktigt i Peter A:s inlägg men jag instämmer i Peter S:s varning om att direkt koppla lärarens lön till elevernas betyg/provresultat (eller till elevutvärderingar av läraren som väl har föreslagits i andra sammanhang). Däremot är fortbildningsdagar värda namnet samt resurser och tid till kontinuerlig pedagogisk utveckling centrala - och inbegripet i det en arbetsmiljö där man stöttar varandra, diskuterar pedagogik med varandra och har samarbetspartners som då och då deltar som observatörer vid varandras undervisning för att ge feedback på vad man kan utveckla och förbättra etc.
Peter S. tar i sin kommentar upp polariseringen mellan pedagogik och ämnesteori och förespråkar mer pedagogik i förhållande till ämnesteori. Jag skulle kunna tala mig varm för vikten av att lärare bottnar i sina ämneskunskaper och känner sig trygga med dem och därmed behovet av mer ämnesteori, men har landat i slutsatsen att båda behövs och att det verkar vara en oändlig knäckfråga hur man ska kunna jämka ihop dessa - och inte minst integrera de pedagogiska kunskaperna med de ämnesteoretiska. Här bör man även ställa sig frågan vilka som söker och antas till lärarutbildningarna och vilka förkunskaper de har, vilket till viss del hänger samman med hur arbetsvillkoren i skolvärlden ser ut. Hur många med självbevarelsedriften i behåll ger sig frivilligt in i det yrket..?
Min uppfattning är att det vete tusan om fler politiska initiativ för att styra skola respektive lärarutbildning i vissa riktningar verkligen behövs utan att det trots allt kokar ner till en resursfråga. Den om att genom att tillhandahålla tillräckliga resurser och relevanta morötter (och inte minst drägliga arbetsförhållanden) möjliggöra en kvalitetsförbättring inom både skolan och lärarutbildningen, utan klåfingriga politikers ingripanden med en massa kosmetiska åtgärder (som Björklunds regelsystem i skolan och ständiga omorganisationer av lärarutbildningarnas struktur).
3 kommentarer:
Som lärare som flytt skolan för underbara förskolan kan jag förstås inte göra annat än att applådera inlägg som trycker på vikten av att skapa drägliga arbetsvillkor för lärare.
Och ja! Förena ämneskunskaper och pedagogik. På pedagogspråk: Mer didaktik! Det var min käpphäst under lärarutbildningen och det är det än mer efter två svettiga år i yrket. Tyvärr verkar utvecklingen snarare gå mot mer åtskillnad mellan ämneskunskaper och pedagogik. Har definitivt inte förstått snacket om att lärare får för grunda ämneskunskaper. Däremot för smala: Man läser få ämnen, vilket ofta leder till att man får undervisa i ämnen som man inte är utbildad för (vilket också hör ihop med att organisationen på lägre stadier ofta lever kvar i gamla klasslärartänket.)
Elever behöver läroböcker av hög kvalitét att kunna gå tillbaka till och "slå upp" i när de ska gå vidare. Går politiker själva aldrig tillbaka i sina luntor?
Hej Anonym, att ha läroböcker att gå tillbaka till (och inte bara drivor med papper och annat fragmentariskt material) är också ett bra användingsområde, förstås. Politiker går definitivt tillbaka i sina dokument (i alla fall den här politikern).
Jag är dock inte helt säker på var idéerna om vad som utgör bra pedagogiskt material kommer ifrån - även en (hel?) del lärare ifrågasätter läroböcker. Jag blir lite trött på dessa pendelrörelser inom (t ex) pedagogik och skolpolitik: när man kommer på något bra - som att det är vettigt att jobba konkret med matte i olika miljöer, ute och inne - är det som att det samtidigt blir fel att använda matteböcker. Jag tror på bådadera och att arbetssätten kompletterar varandra! Har ingen uppfattning om vad skolpolitiker generellt tycker om läroböcker - annat än förmodligen att de inte bör kosta för mycket... Vilket i förlängningen innebär att det blir en resursfråga och att skolor kanske av ekonomiska skäl visserligen köper in klassuppsättningar av läroböcker men att de får gå i arv från klass till klass. Och då blir det svårt att gå tillbaka när man gått vidare till nästa klass.
Skicka en kommentar