DN har i går på nyhetsplats och i dag i huvudledaren tagit upp distansstudier i lite olika perspektiv. Gårdagens artikel fokuserar på distansstudenter som tillfälligt bosatt sig i Thailand där omkostnaderna är lägre än i Sverige och som därigenom kan minska på studielånen och/eller kombinera studierna med erfarenheter från andra delar av världen. Jag får en känsla av att man vill framställa det som lite orättvist att det finns studenter som pluggar med studiestöd i ett varmare klimat än det svenska. Kanske kan man se det som en sorts utnyttjande att man väljer att tillfälligt bosätta sig i en del av världen där utgifterna blir lägre men med studiestöd avpassat (nåja) för svenska förhållanden. Men man kan också se det som att det kanaliserar pengar till fattigare delar av världen och förhoppningsvis stödjer den lokala ekonomin på plats. Studiestödet ger i Sverige ingen större köpkraft. För dem som har barn med sig ger vistelsen i ett annat land också erfarenheter som de kommer att bära med sig länge, förhoppningsvis med en större insikt om de olika levnadsvillkor som råder i olika delar av världen.
Ledartexten tar i stället sin utgångspunkt i inlärningen, och distansutbildning sätts i relation till hur inlärning går till. Här är jag böjd att i viss mån hålla med i varningen för distansstudier där inga fysiska träffar och diskussioner äger rum. Inlärning som sker genom att studenter förklarar för och diskuterar med varandra tenderar att bli mer varaktig än inlärning som uppnås genom att läsa in kurslitteratur rätt upp och ner. Dock inbillar jag mig att distansutbildningarna har kommit längre än att motsvara en rent föreläsningsbaserad kurs där man visserligen förväntas vara på plats i det fysiska rummet men ändå inte är särskilt aktiv i sitt eget lärande. Genom att konstruera inlämningsuppgifter av problematiserande slag i stället för i form av återgivande av specifika fakta och låta studenterna genom lärplattformar diskutera och kommentera varandras texter finns möjlighet att i viss mån kompensera för seminarier på en gemensam fysisk plats. Pedagogisk utveckling sker både inom traditionella kurser förlagda till lärosätenas campus och inom distanskurser.
Slutsatsen i ledaren vittnar också om viss okunskap om hur lärosätenas medelstilldelning går till. DN skriver:
"Kvaliteten på grundutbildningarna vid de fysiska lärosätena lämnar en hel del att önska. Om man drog ner på nätplatserna blev det pengar över för att göra något åt det problemet."
Den summa pengar som tilldelas bygger på en uppskattning av varje institution om hur många sk HÅP:ar (HelÅrsPrestationer) man förväntar sig. Når man inte upp till prognosen måste man betala tillbaka pengar, men blir resultatet bättre är det intressant nog inte säkert att man får någon extra tilldelning. Systemet med HÅP:ar har lett till att institutionerna gör en rad strategiska val för att maximera utdelningen - eller minimera förlusten - vad gäller insatser på kurser och de kostnader de medför i relation till antalet studenter man lyckas få igenom kurserna och de medel man därmed har tillgång till. Om man genom att lägga pengarna på distanskurser kan få igenom fler studenter, både genom att dra till sig fler studenter och möjligen med en lägre kostnad per student, hjälper det inte att minska distanskurserna om man då får färre studenter som kanske genererar dyrare HÅP:ar. Det blir nämligen inga pengar att omfördela, utan medelstilldelningen blir med färre studenter lägre. Jag misstänker att det i en del fall till och med kan vara så att distanskurser ger ekonomiskt utrymme för pedagogisk utveckling (dvs kvalitetsutveckling) även för lärosätesbaserade kurser genom att generera fler och billigare HÅP:ar än vad annars hade varit möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar