Kristersson gör också klart att familjerådgivningen inte är någon priortierad uppgift. I DN säger han
Om jag ställer familjerådgivning mot hemlöshet och barn som blir slagna, så tycker jag inte att den är den mest angelägna uppgiften vi har.
Han verkar inte reflektera över eventuella samband mellan hemlöshet, barnaga och tillgång till familjerådgivning i ett tidigt skede. Hur många fall har man förebyggt genom familjerådgivning? Detta är sannolikt svårt att svara på, eftersom det blir hypotetiska siffror. Men klart är att nutida familjers ansträngningar att få vardagen att gå ihop med familjeliv, yrkesverksamhet och en alltmer inrutad fritid med schemalagda aktiviteter för snart sagt alla familjemedlemmar oavsett ålder leder till stora påfrestningar på familjerna. Finns möjlighet till familjrådgivning kan man söka stöd innan problemen eskalerar - om inte finns det rimligen en risk att barn far illa i familjer som inte tycker de har råd med familjerådgivning.
Åsa Eriksson (s) kom under en Stockholmsvistelse i samspråk med en Situation Stockholm-försäljare. Många hemlösa vittnar om ett vardagligt liv som av några ganska triviala orsaker går över styr. Och, som i fallet med mannen som Åsa pratade med - om svårigheterna med att ta sig tillbaka in i samhället. Det är inte säkert att familjerådgivning hade hjälpt just honom - men nog finns det skäl att anta att det finns en samhällsekonomisk vinst i att erbjuda stöd till familjer till rimliga priser i preventivt syfte, för att minska sociala och ekonomiska kostnader, för att minska riskerna för att barn och vuxna rasar nedför branter som sedan blir betydligt svårare (och dyrare!) att ta sig uppför, för både samhället och individerna. Men har man som främsta mål att sänka skatterna - oavsett vad resultatet blir för välfärdssystem och medborgare - ter sig förmodligen familjerådgivning som en fullständigt onödig utgiftspost.
När de borgerliga pratar skattesänkningar talar man sällan om konsekvenserna av minskade skatteintäkter. Precis som Peter Andersson (s) skriver, med koppling till de rödgrönas debattartikel i SvD, är det viktigt att visa varför man vill höja skatter i de områden där det är aktuellt (t ex i Stockholm som debattartikeln handlar om). Stockholms rödgröna skriver att de vill återställa skatten till nivån 2006 för att få utrymme att satsa bl a på utveckling av förskola och skola, på miljöarbete och på äldreomsorg. Kanske ges även utrymme för överkomliga priser för familjerådgivning inom satsningarna på välfärd. För ett hållbart samhälle är även den sociala hållbarheten en viktig del.
2 kommentarer:
Att inte ha ett tryggt hem samtidigt som familjerådgivning erbjuds, det är väl både tanklöst och att börja i helt fel ände.
I dag görs väldigt mycket som handlar om att lindra effekterna av hemlöshet. Frälsningsarmen, stadsmissionen, socialtjänsten och otalet andra organisationer omsätter enorma summor (hemlösheten omsätter idag runt elva miljarder kronor) och lägger ner en massa energi på att hjälpa människor som inte har ett tryggt hem.
Hos dessa organisationer kan du få i stort sett allting, utom just ett tryggt hem. Vad hjälper det med pedikyr, internetuppkoppling, tid hos frissan, samtalsterapi och kanelbullar när du på kvällen är hänvisad till något som inte kallas hem? Det är som att en liten stund få leka att du är som alla andra.
”Välkommen tillbaks imorgon.”
Enligt Sven Bergenstråle och hans senaste forskning befinner sig i Sverige närmare 400 000 unga vuxna i en otrygg boende situation. Bara i Stockholm finns cirka 30 000 människor i akut behov av ett eget hem.
Så länge ett socialt nätverk är intakt, att de exempelvis är mambo, bor i andra, tredje hand… eller sover på soffan hos någon kompis så hamnar de i rätt stapel i statistiken: De är bostadslösa - inte hemlösa.
Steget är inte långt mellan de olika definitionerna. Det kan räcka med en utebliven hyra eller att kompisen tröttnar och vill ha sitt privatliv tillbaka, sitt eget hem för sig själv.
En växande grupp i statistiken är ensamstående föräldrar. De vräks ofta utan hänsyn till barnet, med ett socialt omhändertagande som följd. Och en ny problematik uppstår. Inte sällan behandlas föräldrarna utifrån en i förväg bestämd mall och döms på godtyckliga grunder. Barnet då?
Skall det behandlas utifrån en förälders eventuella hyresskuld? Det går inte att frånse att det någon gång behövs större åtgärder, men att generellt anta att barnet behöver ”behandlas” medger en skev syn på att missa en räkning.
Ett barn som behöver ett tryggt hem, med sin eller sina föräldrar, förvisas till ett omhändertagande som i sin tur kan leda till kriminalitet, missbruk och därifrån vet vi att steget inte är långt – till hemlöshet.
Många av de vi idag ser på gatan är en konsekvens av denna hållning.
Vi har i dagens samhälle gjort ett slags ”problemöverföring”, man skulle kunna likna det vid att flytta pengar mellan konton. Gillar vi inte att det heter ”hemlös”, ja då skapar vi definitionen ”bostadslös”, det låter lite mer kliniskt och andra åtgärder kan sättas in. Den som råkar ut för detta bollande är naturligtvis individen, som ständigt möts av ”vi kan inte hjälpa dig i detta läge, du måste gå till …”. Efter ett par varv i denna byråkratismörja tappar vem som helst orken, tänk dig då att försöka stå på dig samtidigt som du ska försöka komma på var du ska vila för natten. ”Man måste vara frisk för att orka gå till doktorn” brukar många säga. Vad behöver en människa för att orka be om att få sina mest grundläggande behov tillgodosedda?
Så istället för hjälp med borgensman, städning, medicinering, ekonomiska problem, sällskap eller vad som kan behövas för att klara ett eget hem, så läggs pengarna på härbärgen och liknande. Följden blir att en hemlöshetsindustri uppstår. De organisationer som får bidrag rycker självklart inte undan mattan för sig själva utan väljer att upprätthålla ordningen så som den ser ut.
Det kanske rent av är så att det är praktiskt att ha kvar de hemlösa på gatan, för att vi ska slippa dem i våra bostadsområden, för att ändra på våra vanor.
Om vi fortsättningsvis kan lägga den där femman i uteliggarens mössa kanske vi kan lyckas döva våra samveten och låtsas att vi gjort allt vi kan.
Problemet kanske inte egentligen är så enkelspårigt som vi vill tro, att det bara gäller att skaffa fram bostäder, det är kanske snarare vår inställning till vad vi tror att hjälp är. Är det att erbjuda det man har istället för att verkligen bry sig om vad individen behöver? Många av de hemlösa vi har idag skulle inte befinna sig i sin nuvarande situation om vi snabbt hade lyssnat och agerat.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Hej Rolf!
Tack för en lång och insiktsfull kommentar. Jag tror inte på något sätt att familjerådgivning är Lösningen med stort L för att bekämpa all hemlöshet/ bostadslöshet. Men jag tror att familjerådgivning kan vara en typ av sådan förebyggande insats som du efterlyser i ditt sista stycke. Kanske speciellt för de hushåll som har begränsat med pengar och då under förutsättning att det inte betraktas som för dyrt. För att hantera konflikter, för att få stöd i relationerna mellan barn och vuxna i familjerna. Innan det har gått för långt, innan inblandade personer hamnar i bostadslöshet eller hemlöshet. Men det är klart att det behövs annat också. Jag reagerade dock på hur Kristersson ställde dem i motsatsförhållande till varandra.
Med vänlig hälsning,
Karin
Skicka en kommentar