onsdag 14 oktober 2009

Behövs tillväxt?

DN essä innehåller i dag en text av Christer Sanne. Den bygger på en brittisk rapport som dels ifrågsätter idén om att tillväxten hela tiden måste öka, dels visar på alternativa sätt att organisera samhälle och ekonomi (utan att fördenskull lämna det marknadsekonomiska systemet). Utgångspunkten är att vi nu
lever i tron att konsumtionen behövs för jobben och jobben behövs för att vi inte ska hamna i ett ekonomiskt och socialt kaos. Det är dilemmat: ekonomisk tillväxt är nödvändig men den är ekologiskt omöjlig. De fattiga länderna behöver materiell tillväxt men vi i väst som lever på ”öar av överflöd i ett hav av fattigdom” måste finna andra utvägar.
Rapporten visar på dessa utvägar - och Sanne poängterar det jag själv har varit inne på tidigare (även i kommentar till Peter Anderssons inlägg): det finns massor av ekonomer, men på det sätt ekonomutbildningarna är uppbyggda så fostras bara nya ekonomer som ser systemet på samma sätt. Alternativa ekonomiska teorier har i alla fall hittills haft ytterst begränsat utrymme inom dessa utbildningar. Och ser man det ekonomiska systemet som givet blir motståndet mot att ifrågasätta det betydligt större - i stället undersöker man villkor inom dessa givna förhållanden.

I slutet av essän kommer frågan upp hur vi ska nå fram. Även här pekar Sanne på en av mina käpphästar (som jag dock inte har bloggat om hittills) - inrättandet av Marknaden som något av en gudom. Det är inte sällan politiker gömmer sig bakom argument i stil med "nej, så kan vi inte göra för det skulle Marknaden inte gilla". Som om Marknaden skulle vara ett väsen, inte ett (av flera) redskap för att skapa det samhälle vi vill ha. Sanne skriver att
Den kritiska frågan är hur övergången till en hållbar ekonomi ska bli möjlig. Jackson kan kallas en statskramare som nästan tycks blunda för vad många skulle se som det största hindret: inte att vi lever i en kapitalistisk värld – marknadsekonomin skulle bestå i allt väsentligt – men att denna värld är fylld av mäktiga företag som ofta bundit upp politikerna.
Ett större politiskt ansvarstagande, alltså, för vilka förutsättningar och spelregler vårt samhälle ska rätta sig efter för att vi ska nå den ekologiska, ekonomiska och sociala hållbarhet vi nu i drygt 15 år har sagt oss sträva efter, men som vi ständigt motverkar genom de beslut vi fattar, på politisk såväl som på personlig nivå.

1 kommentar:

Bengt sa...

Det finns klokskap i Jacksons analys liksom i Sannes diskussion. Hade dessa tankar förts fram för 40 år sedan och fått gehör skulle samhället nu ha haft ett relativt godartat utgångsläge inför fortsättningen. Nu måste deras utsagor ses som ett alltför sent uppvaknande.

För att förstå vilka vägar vi har att välja för att nå "uthållighet" måste man acceptera att natursystemet upprätthåller de livsförutsättningar till vilka vi är anpassade och att dess funktioner därmed är livsavgörande. Vidare måste vi acceptera att om vi tar mer från natursystemet än vad det kan nybilda via de gröna växternas exergifixering så degenererar det och dess livsstödjande funktioner minskar. Vi måste även acceptera att energi inte kan produceras (en fysikalisk princip,)att all energiomsättning leder till ökad entropi (materiell förskingring eller oordning) och att bara natursystemet via sina gröna växter kan "arbeta upp" det förskingrade materialet vid nybildningen av biomassa. Av detta följer att gränsen för energiomsättning sätts av natursystemets upparbetningsförmåga och inte av tillgången på "energibärare" som fossil och färsk biomassa, uran m.m.

När detta är klart kan man börja fundera över den ekonomiska artefaktens utformning. Det kan då vara praktiskt att börja med att kontrollera viken naturresursbas som en världsmedborgare har till förfogande. Den produktiva naturytan är ca 100 x 150 m per capita. Europen har ca 100 x 100 m produktiv naturyta. För närvarande skall européns ytan förse sin innehavare med allt timligt. Här ingår för närvarande en halv bil med vidhängande infrastruktur liksom mat, kläder, sjukvård, bostad, m.m., jämte livsrum för medvarelser.

Från denna utgångspunkt inses lätt att de förändringar vi står inför inte kan motverkas eller mildras nämnvärt av en aldrig så klok omdaning av det förhärskande ekonomiska systemet.