Imorgon strömmar Huddinges elever tillbaka till skolorna efter sommarlovet. Där kommer färre lärare och andra vuxna att ta emot dem än som önskade dem glad sommar i början av juni.
Både jag och Karin har tidigare varit inne på regeringens ansvar för att ge kommunerna de resurser som behövs för att värna den välfärd som inte minst barn, unga, gamla och sjuka behöver.
Men i kommunerna kan man förstås inte bara luta sig tillbaka och peka finger åt regeringen, hur vettlös dess politik än må vara. Man måste också fundera över de politiska prioriteringar som gjorts och görs på kommunal nivå. Om jag håller mig till skolan så konstaterar jag att skolorna i Huddinge hade knappa resurser redan innan krisen började få genomslag. Enligt tidningen Fokus genomgång låg Huddinge under 2008 först på 221:a plats bland landets 290 kommuner när det gäller lärartäthet och på 191:a plats när det gäller andelen gymnasiebehöriga elever.
Vi vet hur 90-talskrisen påverkade skolan. Lärarna fick allt fler elever att ta hand om och blev i takt med att skolsköterskor, kuratorer och specialpedagoger försvann, allt mer ensamma i arbetet med de elever som hade störst behov. De blev allt mer stressade och allt mer sjukskrivna. Och följaktligen: Allt fler elever halkade efter i skolan, allt färre tog sig in på - och igenom - gymnasiet.
Det som nu håller på att hända är att historien upprepar sig. 90-talet håller på att gå i repris mitt framför våra ögon. Ska vi låta det ske? Eller ska vi slåss för välfärden på alla politiska nivåer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar