Många journalister vill göra det kommande valet till en fråga om Fredrik eller Mona. Mona eller Fredrik. Men om det är något som kvällens duell mellan de båda visade var det behovet av alternativ i svensk politik.
Fredrik gjorde sitt bästa för att trots verkligheten skryta över den förda politiken och Mona kritiserade den samma och lovade att rätta till en del av det alliansen ställt till med, inte minst de orättfärdiga reglerna i sjukförsäkringen. Men den som väntade sig framtidsvisioner blev besviken.
Kanske kan man inte förvänta sig vackra berättelser i en kort debatt, styrd av en programledare. Men jag tror att det är värre än så. Jag tror att de stora elefanterna i svensk politik helt enkelt inte vet vart de vill, förutom till makten. Moderaternas chans att behålla makten ligger i att framstå som lite mer dugliga sossar. Och för socialdemokraterna räcker det förmodligen att peka på konsekvenserna av den borgliga politiken den här gången.
Men vill man att politiken ska formas utifrån idéer om hur vi ska få ett samhälle där vi både kan överleva och leva i framtiden, där vi får utrymme att växa och tillåts vara små, där vi är fria att skapa oss själva och där vi kan foga oss samman – ja då får man söka svar på annat håll.
Därför blir jag en aning bekymrad när den rödgröna oppositionen för den som följer politiken via medierna allt mer framstår som ett enda parti. Jag hoppas verkligen inte att trycket på att formulera ett trovärdigt regeringsalternativ blir så starkt att mitt eget gröna parti tappar bort sin särart. Inte bara för att Sverige och världen behöver en tydligt grön politik. Utan för att själva demokratin behöver syre från gröna idéer för att inte kvävas i en gäspning över skattesatser och inkomsttak i ersättninsgsystem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar